Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som
möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades
måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon
alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet
bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det
hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig
underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit
så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han
troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne,
det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han
ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den
lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och
hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne
däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.