XV.

Apassionata subito.

Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den

allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som

en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så

mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt

öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela

visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.

-- Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och

förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej

viste, att han var min herre och mästare -- någon, som stod öfver mig.

I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då

jag hörde honom spela -- ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag

känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet,

huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom --

fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar

-- att han åtminstone skulle få höra mitt namn -- att vi en dag kunde

mötas som jämlikar. -- Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som

icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif -- som kommer att

lefva och dö obekant.

Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt

om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.

-- Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du

tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång

sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva

värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer

föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att

du egnar honom en tanke.

-- Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon,

Margot! -- Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: -- Dålig eller

icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att

älska någon annan.

-- Tyst, barn -- tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig

-- du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker

det är förskräckligt att yppa dylika känslor -- då det absolut icke

finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en

kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone,

förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en

glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt

lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig

själf.

-- Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke

mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig;

jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att

vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan

inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter

solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa

honom hvart han än tager vägen.

Margot suckade och vred händerna:

-- Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende;

om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men,

min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig,

försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om

du finge höra, att Waldeneck är gift?

-- Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.

-- Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga

hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.

-- Om han vore det -- om han vore det! Han är det inte, säger jag och

hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att

få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är

förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast

anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! -- min trogne vän, du

skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.

Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå

tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig

Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon

lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra

af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna

kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet

däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.

-- Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför

kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som

tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.

-- Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta

spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans

fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något

piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som

icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor

han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu

någonting -- han behöfver mig.

-- Valérie, du blir galen! snyftade Margot.

-- Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det.

Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde

spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman -- om vi

alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle

förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek

skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver.

Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?

Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet.

Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf

Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation

efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga

spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru

skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.

Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna

fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i

rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde

skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora

glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att

hennes tankar voro på helt annat håll.

I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries

säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den,

trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra

botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt

ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd

gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern

kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla

gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot

likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt

och plikten åter kallade henne.

Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den

minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men

det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under

denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på

konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem,

som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det

hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. --

Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla

varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med

värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen

ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers

hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne

till del.

Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick

full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka

vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga,

ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen

hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade

Valérie sig till sängs.

Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med

det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif

tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande

ögonen.

Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö;

Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med

orubblig säkerhet.

-- Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna

dö, om inte du funnes, Margot.

Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara

nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon

hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon

sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.

-- Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon

skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån.

Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag

rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte --

med en hastig blick omkring rummet -- inte för dyr. Vore det möjligt

att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?

-- Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt,

svarade Margot.

-- Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu

början af maj -- stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni

kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid

denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är

omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara

mycket ute i friska luften.

Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan

någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts

efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.

-- Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett

mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till

himmelen.

-- Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och

kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte

därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten

för dig.

Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom

ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke

ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och

den långvariga vistelsen på en främmande ort.

-- Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit

och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.

-- Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon

utväg, bara vi väl äro där.

Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste

naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina

elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle.

Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början,

i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel,

som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de

pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga

konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa

biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna

med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns

tillhörighet.

Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som

passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon

att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem

såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska

plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad

skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade

ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru

hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller

oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara

härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula

försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta,

att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade

menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke

likaledes vara ädelmodig?

-- Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän!

Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som

tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.

Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke

kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt

därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.

"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi

skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni

gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast

gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och

småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att

göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni -- huru skall jag

säga -- hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod

i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre

vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet -- men

jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är

också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med,

att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott

var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig.

Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de

pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till

utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill

jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina

bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af

detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att

veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries

skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom.

Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar

det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af

hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej

ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag

förblir, bäste sir John, er tillgifna