Mezza voce.
Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett
ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte
sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen.
Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som
hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns
likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att
Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick
komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina
löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående
när sir John skulle komma och hälsa på dem.
-- Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre,
att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din
karriär.
-- Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet
_II s' agit bien de cela_.
-- Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot
tvekande, men jag sade, att det var omöjligt.
-- Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt
spel.
-- Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt
andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se
henne in i ögonen.
-- _Ah, je me mogue bien de sir John_, utropade Valérie och befriade
sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror
du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra
hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde
lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min
själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro
chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig.
Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se
en ljuspunkt!
Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt
och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta
utbrott.
-- Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då
vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt
framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på
någonting, som aldrig kommer.
-- Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver
systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du
blott kunde få ett tillfälligt engagement, så --
-- Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt
Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft,
som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår
nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter?
Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag,
men jag är för olycklig.
Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset
armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en
liten stund sedan varit.
Morgonen därpå kom det ett bref från sir John:
"Bästa fröken Margot -- jag tror, att jag redan nära nog kan placera
min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år,
lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom
jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet,
nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan
spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla
fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag
besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle
göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt
förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så
länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför
beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag
tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken
som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i
själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart
jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första
lektion om måndag."
En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta
innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna
angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken
Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att
vidare gifva honom undervisning".
Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit
glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande
varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och
samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro
mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade
betänkligt smält ihop.
Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min
blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam.
Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var
oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? -- Valérie! Hon
tänkte på systern -- skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter
umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge?
Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och
därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.
Valérie läste det och började skratta.
-- Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara
belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en
beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros?
-- Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han
frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom,
ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade,
att det var lika svårt som att hitta den blå rosen!
-- Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket
glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord
i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting
mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna
städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.
Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon,
hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var
henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina
egna tankar för att lägga märke därtill.
-- Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå
dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida,
röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan
lärare och elev förblir detsamma som hittils. _Ciel!_ Hvad du grälat på
den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack -- med
ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln
öfver pannan -- ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger
så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den.
-- Men _m' amie_, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en
vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen.
Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan
snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på
himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund
med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna!
Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. -- Ser
du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval
och sådana, som äro väl blandade.
Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att
afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades
henne äfven, ty systern började skratta ooh sade:
-- Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit
skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor,
är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta
sin krans, icke sant?
-- Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå?
--_Mon Dieu!_ Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif
till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla
damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de
aflösa hvarandra.
Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen
begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin
elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra
kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början
gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck,
som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra
systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och
längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem
lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en
skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst
och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af
sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken
Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller
åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga
damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade
artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg;
hon spelade också piano -- _"Brillants morceaux de Salon"_ -- och var
mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en
liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde
dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf.
Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop
matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon
kläder åt fattigt folk.
Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes
omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om
dufvorna på Brackenhurst.
Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir
John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen
någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på
sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från
notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra
sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att
uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår
käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt
att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken
hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att
beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna,
mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar
röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt.
Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked,
och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata,
för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus.
När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter
andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i
förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned.
-- Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni
med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt.
-- Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir
John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men
så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för
dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till
förkläde åt er?
-- Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade
Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har
bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni.
Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han
fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade,
att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus.
-- Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han
halft förtretad, vi ha godt om tid.
-- Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen
taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom
hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något.
Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla
fall en smula öfverraskad.
-- Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni
fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en
dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt
Street.
Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han
såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han
troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar
en grymhet.
-- Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var
vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att
jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och
klandersjuk värld vi lefva. -- Därmed räkte hon honom handen och sir
John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett
ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga
yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring
närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han
kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin
vandring.
Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också
sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John
så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse
henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den
ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en
välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i
hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton.
Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie
väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade
hedersvakten.
Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led
af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade
gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och
sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var
synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med
en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som
födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade
blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och
önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu
var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om
himlen förbarmade sig -- nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes
hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag,
att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning
igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några
ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka.
-- Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att
försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola
underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i
vägen för någon.
-- Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned,
du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är
tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra
och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt
tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig?
Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla
damen lämnade belåtet förmaket.
Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en
stum bön i hennes ögon.
-- Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete
du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke
sant, mademoiselle? vände han sig till Margot.
-- Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt,
eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det
koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel.
Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och
uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går
bort, i stället för att hålla er sällskap.
Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den
andra lilla dufvan kuttrande därifrån.
Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från
tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna
känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla
damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir
John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men
sedan tvärtystnade han.
-- Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina
kusiner gå härifrån.
-- Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det,
svarade hon, men utan att ännu se upp.
-- Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det.
-- Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan
hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola
vi taga om från sidans början!
Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i
fickorna och svarade dystert:
-- Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är
endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva
vara det.
Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv.
Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes
elev brydde sig icke därom.
-- Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig
själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er.
Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad
spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom
vända örat.
-- Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt;
men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick
sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig -- jag önskade, att alt skulle
förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det
sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag
ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt.
Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned
tangenterna, men dessa förblefvo stumma.
-- Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag -- jag vet icke, huru det
kommer sig -- men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan
bli detsamma som förut.
En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den
icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans
förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver
föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det
närvarande mot det förflutna.
-- Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför
jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag
vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga
betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara
nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad
folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas
för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna
mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen
väg ooh sörja för mig själf -- ända sedan min mor dog, och det har
aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt
uppförande.
Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt
upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde
henne att åter hastigt vända sig bort.
-- Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid
burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit
barn, då er mor dog.
-- Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte
häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter
allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter,
men af erfarenheten blir man klok.
-- Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John
förtrytsamt.
-- Han -- ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde
naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles
förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade
oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke
draga nytta af sin talang. Han -- nej, jag ville inte säga någonting om
min far; han är ju dessutom nu död.
Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det
måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade
han:
-- Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några
planer för hennes framtid?
-- Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo
till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana
Valéries väg skulle komma att falla på mig. -- Hon sade detta så
allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta
besynnerliga yttrande. -- Men olyckan är, att jag icke hittils varit i
stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed.
-- Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag
redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en
konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå
dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång
säker.
-- _Tenez!_ Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga
Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon
fundersamt.
-- Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade
Croft. Vet ni -- jag skall skaffa mig upplysningar om alt -- -- får jag
det? -- och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett
vågstycke -- men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.
Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade
till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att
tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med
biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det
värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i
alla fall värdt att göra försöket.
-- Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.
-- Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore
mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och
blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi
afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade
affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte
hvilken tonart vi ha.
Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon
hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt
road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den
Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned
inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej
hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma
tillbaka.