X.

Allegretto ma non troppo.

De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt,

som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver

de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig

detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes

sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men

Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och

nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad

likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott,

hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram

med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i

Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt

rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin

törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne.

Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon

hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes

detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna

uppmanade henne mera att spela på något af deras _"at home"_. Alla

löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En

eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady

Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta

till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags

tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. -- Hon hade således

icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade

sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå

tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns

ord: "Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes."

"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:

"Han var -- han var vår vän -- och jag har visat bort honom." Hans

ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon

satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången

liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett

ställe i en af de sånger hon lärt honom -- ett ställe, där han alltid

gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och

den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han

lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna

rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver

hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att

vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl

ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande

felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu

skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon

betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan

plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som

blifvit afbruten genom detta känsloutbrott -- nämligen att ordna och

lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så

trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som

var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till

en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner

han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så

affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det

faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto

mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter

hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på

brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref -- ett bref med en

check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af

några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han

skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle

Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er.

Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och

hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för

den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad

räkning. Högaktningsfullt o.s.v." -- Det var då det slutliga afskedet.

Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha

funnit situationen lika svår som hon.

Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som

kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst

under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän

hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla

ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös

för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.

Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne,

ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke

gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de

uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det

var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i

hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet

näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg

ännu tarfligare ut. --

Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett

djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af

öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att

skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte

sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter.

Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte

färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både

öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin

ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så

öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring

helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke

allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett

förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke

smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen

tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro,

huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att

hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han

hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna

gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att

följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.

"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det

hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.

Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel

gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det

värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra

sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig

karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags

smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke

tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers

välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för

henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.

Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett

förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas

på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst

öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa

förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf,

för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig

själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt

rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför

kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett

helt annat sätt? -- Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån.

Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen

fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen.

Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att

han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin

tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som

möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar,

Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med

sitt lätjefulla lif:

"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."

Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han

utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon

hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit

otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta

hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig

att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen.

-- Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.

Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte

alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots

ansikte, som förföljde honom.

I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans

jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På

vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då

han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross,

fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände

igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par

stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som

troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta

bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde

Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten,

att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och

hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom.

Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"

I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig

omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga

leende och sade -- alldeles som de i går hade skilts som de bästa

vänner:

-- Nå, hvart är ni på väg?

Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans,

medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes

öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en

liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i

ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick

fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga

ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan

den aldrig förut visat sig där.

Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon

skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad

han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula

själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver

att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med

henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på

de starkt trafikerade gatorna.

-- Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande

leende -- hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet

öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl

bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är

alltid så förfärligt rädd.

Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann

förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand

och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i

sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.

-- Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld

på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något

svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans

kontor är här i närheten.

-- Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid?

frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.

-- Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar

och jag har hittils icke fått några nya i stället.

-- Har er syster spelat någonstädes?

Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.

Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon

viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for

genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande

förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady

Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på

honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.

-- Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör

Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en

förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon

offentligt -- på en konsert -- skapat sig ett namn. Hon längtar att

offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre

framgångar skulle icke stilla hennes längtan.

Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans

själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda

manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone

icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.

-- Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd.

Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?

-- Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har

utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke

hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det

mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg

Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt

uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag

föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt

rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan

icke är omtykt i England.

-- Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån

det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli

stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma

åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall

skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade

han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst

icke komma och söka upp er?

Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:

-- Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.

Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en

gång -- det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så

mycket mera än de själf viste af -- som fortfarande bådo: "Var icke ond

på mig."

Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere

sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra

af fruktan för hans misshag.

-- Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade

henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min

musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag

aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i _Comme à vingt ans_. Jag

fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten

i den rörande sången -- jag måste gråta, men icke i den underbara

falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.

Han skrattade och Margot skrattade med -- men det var ett skratt med

återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som

inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så

här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert

trots de gycklande orden.

-- Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt,

ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det

bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er

värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha

någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig

som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?

-- Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga

en omöjlighet.

-- Men om --

-- Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende,

skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.

-- Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter

upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?

Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis

skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon

omöjligt kunde tvifla därpå.

-- Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret,

fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi

bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för

andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi

träffats.

De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt

på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda

gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den

försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.