XII.

Allegro Agitato.

-- Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på

kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde,

hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt.

Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John.

Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken

Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster

så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes

sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade

sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så

mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I

dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok;

i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var

fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl

för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående.

-- Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme.

-- Hm, hm -- jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att

blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? -- Vi

hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade

sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i

saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag

undrar om han är likadan emot alla människor?

Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en

viss förtrytelse:

-- När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en

Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra

angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han

gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och

försökte hjälpa oss. -- Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade

oss, och han försökte vara vår vän.

-- Hå, hå! sade Valérie ironiskt. _Tu y vas, ma petite!_ Vi ha nyligen

bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den

skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och

blef utvisad ur vårt hus.

-- Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag,

huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke.

-- _Tiens!_ Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra

minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent

af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty

om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda

kinderna. Seså! -- nu är du alldeles förfärad, icke sant? _C'est égal_.

Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är

öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall

komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen

människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått,

ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot -- tänk

det! -- Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade

omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje.

Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det

föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till

hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se

hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes

behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de

upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då

måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på

henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir

John.

Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens

realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd

med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för

salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam,

ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker.

-- Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och

bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och

hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?

-- Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt

ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna

för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så

vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena

konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet.

Margot betraktade honom fundersamt.

-- Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert

besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt

att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen

att göra det?

-- Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast

öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att

skydda dem för all pekuniär förlust.

-- Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram

till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt:

-- Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke

i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.

-- Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft

beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han

ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt

slut. --

Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten

blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats

till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket

enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte

så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli

betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och

tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga

åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas

intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af

väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta

måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för

de båda systrarna.

Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla

de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller

mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt,

och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var

därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle

infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i

synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af

sällskapliga plikter.

Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första

person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid

ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem

gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon

gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade

han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter,

eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon

annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en

uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin

tid.

Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne

några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare

med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär

en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles

bragte honom ur konceptena.

-- Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken

Kostolitz är?

-- Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört

henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket

ryktbarare efter denna konsert.

Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och

såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru

Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade

honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt

lugnt:

-- Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?

-- Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och

blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.

Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.

-- Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände

sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?

-- Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.

-- Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i

stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes

munterhet.

-- Nej, så komiskt! sade de.

-- När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa

år vi varit bekanta med er, utropade den ena.

-- Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt;

hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville

det.

-- Och nu får mademoiselle -- hvad var det hon hette -- Karlowitz -- er

att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.

-- Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John.

När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning

bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra

bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med

flere.

-- Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut,

medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att

sir John tyktes ha företaget om hand.

-- De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt.

Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter.

-- Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi

skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller

fröken Karlowitz vi ha att tacka därför?

-- Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den

åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med

bibehållet lugn, ehuru han började bli ond.

-- Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina

vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till

ert förfogande.

-- _Les amis de nos amis sont nos amis_, svarade Croft skämtsamt. Saken

är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna

konsert, då det är den första -- ty ni vet ju, att så mycket beror på

en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så

öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit.

-- Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt

för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle -- hvad hon nu heter

-- att ha någon till biträde -- jag menar någon annan konstnär?

-- Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en

utmärkt pianist.

Flickorna fnissade åter halfhögt.

-- Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af

dem.

-- Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på

konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande,

ifall den spelande ej är en artist af allra -- allra första rangen.

Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna;

om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då

blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?

Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för

att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han

afsked och gick.

Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina

vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då

föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga

artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men

innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten

honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.

-- Ni ämnade ju resa till Paris.

-- Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade

trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut

på.

-- Javisst!

-- Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men --

-- Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.

-- Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett

par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har

måhända redan läst annonserna -- mademoiselle Kostolitz' konsert i

Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i

edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken

vore det ännu bättre.

-- Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz?

Ny import?

-- Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon

uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år -- och en

mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni

går dit.

Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots

syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var

mycket angelägen om att "vinna prässen."

-- Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han.

-- Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag

skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en

väninna till er?

-- Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig

sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar

jag mig för dem, försöker bispringa dem.

-- Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket

syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten

och komma dit, så framt jag kan.

Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen.

Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin

kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon.

Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i

förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga

konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade

konserten med sitt besök.

Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven

besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara

belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra

på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller

vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå

till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste

åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom,

Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök

misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref

från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon

var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget

önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet.

"Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt,

men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina

väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig.

Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för

det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma

bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat

med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt.

-- Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala

hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för

pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna

hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt

nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig.

Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa

ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser.

Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens

ankomst.

Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade

stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste,

huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och

hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.

Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina

önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.

-- Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?

-- Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt

kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.

Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig

ned på en stol bredvid henne.

-- Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni

är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min

guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot

mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon

blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker

hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni

skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.

Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver

uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste

emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och

sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på

sina näpna skor.

-- Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig

för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har

aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den

andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i

jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga

sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas

intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne,

anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till

dörr -- som ett slags musikalisk handelsresande -- och ber folk taga

emot konsertbiljetter -- ja, vet ni, min käre John, så är detta en

smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen

där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så _gros_, att

människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan

än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till

och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag --

hon blinkade vänligt åt honom -- de veta, att ni är en hederlig,

godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem

denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt?

Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej

göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt

henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.

Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes

läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han

kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör

oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort,

full af kritiserande andar."

-- Ni är sårad? sade hans väninna.

-- Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan

hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera

för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det

jag varit en narr.

Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad,

att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten

från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans.

-- Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela

historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz?

-- Kär i Valérie! -- Han skrattade så muntert, att hans väninna genast

blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och

aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende

å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem

mot förlust.

-- Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men

oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta

och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni

vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt.

-- Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med

framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå

och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full.

-- Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå.

Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga

biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är

stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan

försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga

någon.

-- Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han

dystert.

-- Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de

värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde

jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er.

Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika

mycket om musik som ni, käre John -- skulle jag ha sagt, innan jag fick

höra talas om er förborgade talang.

Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej

kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.

Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket

i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg

alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna

gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade

bära under egarinnans frånvara.

-- Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta,

förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för

affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora

missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något

afseende motsvarat mina förhoppningar!

Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett

för tillfället passande uttryck af bekymmer.

-- Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.

-- Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles

tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat

alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade

till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga

råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det

tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som

genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade

nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste

kaffe -- tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med

bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra -- att klara

det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar

till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej

hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att

kaffesatsen gjorde kaffet starkare.

John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade

åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen

och bedröfvad ut.

-- Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en

plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den.

Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla,

aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag

tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på

fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år.

Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle

ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?

Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes

medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:

-- Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något

riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till

mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd --

de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men

man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har

jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i

skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag --

Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty

han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade:

-- Ämnar du återigen gifva någon konsert?

Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep

energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes

bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.

-- John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala

med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt.

Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den

lilla flolspelerskan?

-- Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert,

svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så

tungt hvilade på hans själ.

-- Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och

världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du

ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? -- Lady Mary började

skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken

Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror

inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.

-- Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad

till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert,

emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne

ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och

ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka

att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de

fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande,

unga konstnärinnor.

-- Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att

människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är --

hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och

som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt

och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går

inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras

angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att

människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och

lämna flickan åt sitt öde.

John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt

lugnt:

-- Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra

någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse.

Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva

dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna,

fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem.

Vill du det?

-- Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en

riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla

människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty

Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att

svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till

fattighuset.

-- Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en

öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu

personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis

icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du

intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt

naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det

ju i morgon, icke sant?

-- I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen

ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning --

-- För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant

lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina

vänner, du blott kan?

Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda

ansikte.

-- Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon

efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om

den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger

någonting därunder -- det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore

fallet.

Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan:

-- Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att

det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag

minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver

musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att

ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men

gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den

där tråkiga konserten -- ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa

mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu.

-- Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre.

Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som

stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han

sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter

honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få

tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte

han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt

öde." Men frågan är just: "Kan jag det?"