Con tristezza.
Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot
hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade
likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt;
hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils
freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt
gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det
välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men
slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning,
hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket.
En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där
inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen
annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol.
Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie
skyndade förvånad fram till henne.
-- Hvar är sir John? frågade hon.
-- Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än
förut.
Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.
-- Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och
för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion.
_Là, là voilà une affaire!_ I morgon kommer han tillbaka och säger, att
det gör honom ondt.
-- Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig
mera tillbaka!
-- _Ah, pour ça_, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl,
sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla
sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad
kunde du väl säga, eftersom han blef så ond?
-- Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade
Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på
orden.
-- Du -- du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända
upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin
syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.
Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade
hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte.
-- Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste
inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig,
att du ej förstår --
-- Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår,
att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som
öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan
hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var
det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där
olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört
den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det
icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig
och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han
ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå.
Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett
slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot
väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen
fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa,
sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så
afskyvärda?
-- Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens
och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula
skämde bort mig såsom du i alla tider gjort -- emedan han gjorde det
jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag
icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna
ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom --
med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så
gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du
gjort?
-- Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte
förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig
vänskap. -- Det var inte rätt af oss -- två unga flickor, som bo helt
allena -- att taga emot honom, såsom vi gjort -- jag borde aldrig ha
tillåtit honom att taga dessa lektioner. -- Och Valérie, du måste ju
till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en
förevändning att få tillträde till vårt hus.
-- Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag
värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss.
Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan
utöfva någon dragningskraft på honom.
Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem.
-- Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han
kom hit, emedan du roade honom -- emedan ditt vackra ansikte behagade
honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste
mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök -- tror du,
min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande
anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen
icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att
andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig
om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma
för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans
uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna
själfviska nycker.
Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville
öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes
och stod ett ögonblick mållös.
-- Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du
värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej
på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom --
att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå
tilltro honom någonting dylikt?
Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket
aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med
honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i
dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit
dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen,
dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er
vän -- och hennes."
Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så
ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett
riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit
sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg
hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på,
huru stor den fara var, som hon förebygt.
-- Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte,
sade hon efter en kort tystnad -- hela hans personlighet är intagande.
Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag
har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle
fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så
glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag
började tänka -- frukta.
Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne.
-- Hvad menar du? frågade hon slutligen.
-- Jag menar -- att du kunde lära dig -- älska sir John. Och ack -- min
lilla Valérie, jag känner dig! -- Om han icke älskade dig tillbaka på
samma sätt -- och det vore ju dåraktigt att vänta det -- så skulle det
krossa ditt hjärta!
Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt -- men när hon
sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och
torkade sina ögon.
-- Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte
hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är
så exalterad -- så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir
John! -- _l'aimer d'amour?_ Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när
jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner
är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig
till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är
större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har
någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af
honom som vän -- ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag
tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig --
han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom
till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma -- alt är dystert och
tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot,
Margot, hvad du är ovänlig och grym -- nu började hon åter bittert
gråta -- grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt
solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet,
enformighet och hopplöshet.
Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.
-- Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga
snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder
till någonting? Jag afskyr detta hus -- detta jämmerliga, lilla,
tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med
dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma
elever. Jag hatar alt och allting utom sir John -- och nu har du visat
bort sir John!
Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade
hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt
henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på,
tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af
lidelsefulla tårar.
Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig
sett henne gråta på detta sätt -- så förtvifladt, så bittert. Hela
hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid
systerns fötter.
-- Min lilla, älskade Margot -- nej, nej, du får inte gråta så där!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! --
Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan
tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.
-- Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en
otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde
jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att
jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet
ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och
jag alltid varit så lyckliga tillsamman.
Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande
konvulsiviskt.
-- Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på
golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta,
så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade
patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro,
att jag är sorgsen.
Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde
förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse;
men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt,
hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt
för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin
själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog
armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon
ännu icke kunde uttala det i ord.
Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot
dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade
däremellan fram ömma ord.
-- Ah, min _Bon-papa chéri_, du har ju förlåtit mig, icke sant? _Je
vous adore -- je vous adore!_ Jag skall aldrig mera klaga -- alt hvad
du gör är rätt!