-- Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar
hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft,
miss Valérie Kostolitz -- den andra miss Kostolitz -- jag kan omöjligt
komma ihåg ert namn -- ni blir ju icke stött däröfver.
-- Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.
Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes
icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen,
icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att
det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.
-- Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons
namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa
gropen.
Croft hugade sig med ett förbindligt leende.
-- En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon
ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken
Kostolitz.
Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans
kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till
hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just
nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.
Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:
-- Min fiol, om jag får be, sade hon.
-- Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst
gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp?
Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?
Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och
som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått,
greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans
reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre
systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta
förlägenhet.
-- Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker
inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.
Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande,
att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då
han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning
hvilade på honom.