-- Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den
kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! -- Tårarna
stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i
förtviflan.
-- Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag
såg, att bäraren hade den; den måste vara här.
Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade
sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon
stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i
golfvet.
-- Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig
omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.
-- Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika
bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men
kanske den är där ute.
-- Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned
fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största
förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt
lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att
det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes
tillhörigheter.
-- Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno
utför hennes kinder och hon var mycket blek.
Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en
liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett
kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket
artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.
Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt
för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll
den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då
och då.
Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en
träport, som var svart- och hvitmålad.
-- Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt
äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock
hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.
Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek
och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade,
troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke
fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på
ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de
förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför
en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra
familjefärgen.
Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid
medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde
stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon
höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att
taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken
och hennes gäster just höllo på att dricka te.
Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var
betäkt af en svart spetsmössa.
-- Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände.
Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:
-- Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?
-- Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut
som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne.
Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera
den.
-- Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan
omöjligt stå ut därmed! -- Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag
är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.
Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot
blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon
stående bredvid sin syster.
-- Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen
återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon
lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.
Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt
ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den
ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket
uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.
Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och
smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig
öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo
ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin
själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord,
han ansåg sig förpliktigad att yttra.
-- Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er
att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?
-- Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog
upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.
-- Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft.
Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes
välgörenhetstillställningar.
-- Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid
helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.
Denne tog icke minsta notis om afbrottet.
-- Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas
med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.
-- Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller
er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis
vänligt.
-- Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i
kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af
den unga konstnärinnans närvara.