Prosten.
Jag undrar, om vi i vår socken var syndigare eller hade mera illfunder i
oss än människorna i de andra församlingarna rundtomkring, ty vi hade
fått en så sträng prost.
Ingen annan hade en sådan prost som vi.
Om vi för vår utkomsts skull emellanåt tog oss till med ett och annat,
som lag och öfverhet ogillade, så var det prosten som om söndagarna från
predikstolen lät oss veta af det i tydliga ordalag. Från klockan tio på
förmiddagen till långt in på eftermiddagen höll han oss som linstjälkar
under broton och slog skäfvan ur oss för en vecka framåt.
Och då fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbränder vi med rätta var,
att vi var i synd födde och lefde i synd och orättfärdighet hvar eviga
dag, och att nådens dörr var säkert fastlåst för oss.
I tålamod och ängslan fick vi sitta stilla och höra på till
gudstjänstens slut, och på kvinnfolkssidan kom hjärtstyrkande- och
hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sällan vågade vi sticka oss ut ur
kyrkan under den långa predikan, ty där gick ett dån i hvalfven af den
tunga kyrkdörren, om man än försökte att som en lekatt smyga sig igenom
den. Och när prosten hörde detta, så förstod han, att någon listat sig
ut, och det tyckte han illa om. Han höll ögonen stadigt på dörren, tills
den olycklige kom in igen -- ¤om¤ han vågade sig in -- och då, ve honom!
Det brakade från predikstolen yttermera död och fördömelse öfver den
syndaren, som ej förmådde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i
guds hus den enda nådedagen i veckan, som detta beskärdes honom.
Helvetesportarna öppnades på vid gafvel för denne förtappade utlöpares
själ, och hela församlingen dömdes redo att marschera ditin med den
utlupne i spetsen.
Si, den tiden var det gudstjänst.
När vi ändtligen sent på eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi så
uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi måste taga en sup,
innan vi orkade börja förtära något af kyrkkosten ur våra matknyten. I
en så vidsträckt socken som vår, var kyrkresan för mången en hel
dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och så var då en
nådedag tillända. Men sällan beskärdes oss ett ord om nåd och frid och
evangelium af vår herde, utan helveteselden brann klar för oss, och
straffet, det eviga, väntade, ifall någon af oss gick hädan under
veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nästa nådedag och gick i
kyrkan, så hade man samma dom och straff och fördömelse öfver sig igen.
Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta
från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den
synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla
kyrkoföraktare och nattvardsglömske.
Ja -- de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet
på den, som varit med.
Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi.
I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver
våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss
behöfva.
Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam
och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i
okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång
handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags
välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi
alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika
flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af
katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med.
Hufvudsaken var innan- och utanläsning.
Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som
satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först
dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och
abcboken -- jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af
abcboken oläst --. När han då höll på så där året om, var han så
slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt
Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade
ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur
katekesen till och med i sömnen.
-- Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten.
Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som
stod ibland oss som en ljusstake.
Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så
fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders -- om vi hade lust och
förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan
kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen
var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den.
Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss
mot fördömelsen, tyckte han.
Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken.
Det fanns också andra orsaker -- den tiden.
Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra
och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen,
och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa -- isynnerhet
som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte,
var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började
hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne
stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska
historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit
lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som
gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos
klockarn och -- om lyckan var god -- kunde han vid tjugoett och tjugotvå
år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han
fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere
veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på
giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just
var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå
för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han
fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper
gifvits.
Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss
alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och
halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som
stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där
de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som
förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen.
Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu
ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från
barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till
kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör.
Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit.
-- Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och
han kan ju när som hälst dö, tyckte han.
-- Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får
väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har
gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa,
och för resten, hvad ska det tjäna till?
-- Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå,
så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som
herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans
kristendomskunskap, mente han.
Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga
ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då
alla man stod med darren i byxorna.
Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och
tog emot.
Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng
och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte
så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna.
Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att
man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något
ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi
besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven
näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår
kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan.
Annars fick vi det hett för oss i båda fallen.
Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en
läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför
Zakeus kröp dit opp.
Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti -- vi
kallade honom vanligen skolfar -- och hon hade från tidiga barndomen
hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade
kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som
hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för
henne, när hon kom fram för prosten.
Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i
mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense.
Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något.
-- Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall
sätta mathon för svinet och inte svinet för dig.
Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare
lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna
tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet,
brast hon i gråt i kakelugnsvrån.
Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af
det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i
sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig
och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen.
Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom
till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför
altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem.
Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens
ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte
begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata
synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa
med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för
allt.