Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt
anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att
skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från
saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till
dombordet.
Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om
våra göranden och låtanden.
Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang
till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne.
Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart
botad.
Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved
åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som
således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret
gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne:
-- Eftersom du är prostens postmästare, så är det väl han, som ska
skaffa dig ved för besväret. Du kan väl ej göra honom en så god tjänst
för intet. Af oss har du ingenting att vänta. Och därest du inte slutar
opp med postföringen din, så ska du i vinter få frysa ihjäl i din stuga,
dig till straff och andra prostens postkäringar till varnagel.
Den vintern fick Västerbergskan bli utan ved, men därefter var det slut
med postföringen från vårt håll, och vi fick vara i fred med våra
privata synder.
En vinter fick han det i sig, att han skulle lära gamla skärigubbar
läsa, sådana som stod på kanten af grafven. Det fanns sådana därute i
skäribandet -- och uppe i landet med, om man skall säga som sant är --
som inte kände ett a engång, fast de hade mött det på landsvägen, och
för deras eviga välfärds skull beslöt prosten att lära dem läsa med
gevalt. Ty läskonsten, läskonsten, den var nyckeln till saligheten.
Men tror någon det, att gubbarna var så fasligt angelägna att få den
nyckeln?
Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna
åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning
i läskonsten.
Inte kom där någon och var angelägen om det.
Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen.
Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till
skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till
kyrkbyn.
Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade
gamla och hämtade dem dit upp.
Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde
sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de
gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det.
Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till
utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf.
Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo
för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara
fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i
evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man
sedan från gästgifveriet.
Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare!
En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta
skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att
begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa
vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit
sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun.
Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli
uppskriven som nattvardsgäst.
På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i
sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han
var inte mild mot sådana!
Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg
och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet.
Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets
kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem
fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till
vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade
prosten.
Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och
inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete
och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det
var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men
hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade
längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat
henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med
sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till
nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick
arbetsförtjänst.
Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först,
förrän hon kunde få gå fram till herrans bord.
Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var
hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till
klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken.
Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni.
Flickan förde pengarna åt prosten och blef uppskrifven som
nattvardsgäst.
I den hårda tiden under nödåren, då tyfuspesten regerade och ryckte bort
folk som då man slår ned säden på åkern, dog smedens tre barn i tyfus
tätt på hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre på samma söndag.
Då smeden, som själf legat sjuk en lång tid i tyfusen, skaffat kistor
och svepning åt barnen, var han så barskrapad på allt. Och när han
skulle betala prosten för jordfästning, graf och klockor, fattades honom
aderton penni.
Det var om morgonen före gudstjänsten och prosten bad honom gå ut på
kyrkbacken och söka bland kyrkfolket någon, som kunde låna honom det som
fattades.
Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick åter till prosten och bad
om anstånd med betalningen. Han ville nog genast betala, då han hunnit
skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden.
Men prosten höll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle få
stå kvar vid kyrkogårdsporten så länge, tills smeden hunnit skaffa dessa
fattiga aderton penni.
Då förbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i
församlingen, öfver smeden och följde hans barn till grafven och
jordfäste dem, fastän aderton penni fattades i betalningen.
Med prosten gick det aldrig att jämka ut något.
Om lifvets härfva ibland trasslades till för en och annan af oss, så var
det inte värdt att reda ut den. Det var inte värdt att försöka ens. Det
gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jämka med något. Vi
fick vara nöjda och taga allt som det var -- om det än var tokigt och
bakfram och lätt hade kunnat vändas på rättsidan igen.
Som till exempel det där med Hökskan.
Höken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin
hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prästen med alla sina
bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i församlingen, så gick
Hökskan till prosten och klagade sin nöd och sade hur svårt hon hade det
vid mannens hårda beteende och önskade få boskillnad från Höken för att
få lefva i fred.
Men hon hade lika så godt kunnat gå med det där till hällebärget.
Prosten menade att det var orätt gjordt af Hökskan att söka skilsmässa,
då hon engång inför gud och hans kristliga församling lofvat Höken
trohet i lust och nöd. Och när du har hoppat i tunnan, får du vara i
tunnan, tyckte han.
-- Han slår ihjäl mig till slut, vördig prosten, sade Hökskan. Är det då
inte bättre, att jag går ifrån honom förut, än att han blir olycklig och
kommer på fästning för min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar
ihop?
-- Det är detsamma hvad slags död du får, bara du är beredd, sade
prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som
ett får, det stilla tiger för sin klippare.
Och därmed fick Hökskan gå.
Huru Höken sedan plågade henne nästan till döds, är en annan historia.
Jag undrar, om han under adjunktstiden någonsin stuckit ett par strån i
kors för något kvinnfolk, han som andra. Som prost var det säkert, att
han inte kunde tåla dem, ty stod ett kvinnfolk framför honom i förhör
eller annan examen, så knep han hälst ihop ögonen för att slippa åsynen
af frestaren.
Han hade ju visst en ung fogde, som skötte om arbetet på den stora
prostgården. För världen var han bara prostens fogde, men världen såg
nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, så att hur det
förhöll sig med den saken vet man inte så noga.
Oss förmanade han att inte samla ägodelar i denna världen. Själf hade
han genom stor snikenhet samlat så mycket, att släktingarna, som efter
hans död kommo från östan och västan stred och processade om grejorna i
många år efteråt. Fogden, som hade många års löner inne, hade fått bli
utan sitt, om inte häradsrätten dömt ut hvad honom tillkom.
Men vid hädanfärden höll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans
eget kassaskrin, och församlingens äldste bar stoftet till grafven. Men
tung var han som en sten att bära, sade gamle gästgifvarn från vår by,
som var med och bar.
-- Jag har under mitt långa lif burit många till grafven, sade han,
somliga tunga och somliga lätta, men maken till börda som prosten har
jag aldrig lyft. Det var som att sänka en kvarnsten i hafsens djup. Då
kapellanen, som gick tätt efter kistan, slog med psalmboken i kiständan,
kändes det som om det skulle lättat ett tag. -- -- Jo, jo, man kan väl
förstå hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storväxt karl,
prosten, men när vi åtta karlar högg tag i'n, så borde det väl ha gått
som en dans att få'n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara
skulle ha varit stofthyddan som tyngde.
Ja, han ligger där nu, vår herde, alldeles utanför kyrkdörren. Där syns
hans grafsten till evärdeliga tider, och där ligga många andra med af
hans hjord. De ligga där man i man och kant i kant, och ingen kan säga,
hvem som är agnar och hvem som är hvete, hvem som är get och hvem som är
får.
Professorn.
När folk klagar öfver hur ledsamt och otrefligt det är att vara sjuk och
nödgas besöka doktorn, säger gamle Abrahamsson:
-- Riktigt roligt har det väl aldrig i lifvet varit med den saken, men i
alla fall är det nu bara en lek mot förr, när man sku' gå till
professorn.
Si, professorn -- han var inte så synnerligen god att gå till för en som
var i sjukdomens nöd. -- Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra
som en bålgeting och svära för rakt ingenting, så att han nära på
skrämde lifvet ur en frisk och ännu mer ur en sjuk, där lifvet bara satt
så godt som i lillfingerändan, när man kom till'n.
Blef man sjuk, så visst drog man ut så länge som möjligt var, innan man
for till honom för att söka bot. Man försökte först allt annat på jorden
som bota kunde, både koppkäringar med yxor och horn och ådersnäppare,
och man slog harpa och frågade väder och vind och man offrade och man
trollade i alla vädersträck och glödgade brännvin, så att lågan lyste
himmelsblå och tog hett bastubad för att häfva det onda.
Och mestadels hjälpte det där oss.
Men syntes det någongång så, att allt sådant var fåfängt och att man
intet annat hade för sig än döden eller professorn, så for man ändå
först till professorn, innan man började kämpa med döden.
Var man måttlig i tal och svar, gick det lättare att komma öfverens. Men
om man bara ville utlägga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att
krämpan hade uppstått, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt
upphof och hur den kändes i kroppen, så hann man bara börja. Man fick
aldrig utlägga det där ordentligt, förrän det blef en ilska och ett
spring af och an och ett svärjande, så att de andra sjukstackarna, som
satt utanför och väntade, förskrämdes och darrade som asplöf, när deras
tur kom.
Jag höll mig allra hälst undan allt doktorerande den tiden, eller ock,
som jag redan sade, försökte jag andra konster.
Men engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än
att fara till professorn. Fast nog satt det så hårdt åt, att jag ett par
gånger svimmade, medan hästen spändes för, och det slog granna stjärnor
för ögonen. Och när jag kom till stan och gick till professorn, visste
jag just jämnt och nätt till mig. Så usel hade jag blifvit, starka
människan.
Som bäst var, kunde jag säga just ingenting, då halsen satt fast, och vi
tycktes komma rätt bra öfverens. Han svor ju visst lite och smått, men
det bekom mig inte stort.
När han då var utsvuren, kom han och synade mig noga in i halsen.
Så tog han fram don och tillbehör och sade:
-- Vi ska' skära den fan!
Men först ställde han dörren på glänt och sade till mig:
-- Genast som jag skurit får ni springa ut på gården och spotta. Kom
ihåg att ni inte spottar på mina mattor.
Jag försökte i min svaghet minnas detta. När han hade pickat ett par hål
i halsen på mig, for jag ut som en raket, och då jag harklat ur mig det
värsta af halseländet, kom jag in igen och betalade.
Men då var han i ilska och uppror på nytt.
-- Var det er far som ni hade med er? skrek han.
Han hade sett en karl sitta och vänta utanför dörren.
-- Nej, inte kände jag honom, sade jag.
-- Då ä' de' någon annan djäfvel igen! Kom in din fan! röt han.
Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef någon god
mottagning för honom, det kunde jag höra, där jag stod och drog pälsen
på mig.
Det var första gången jag var hos professorn i mina egna angelägenheter.
Sedan var jag där flere gånger i andras.
Far min, som i all sin tid var frisk som en tjärstubbe och inte på
fyrtiosju år legat i sängen för någon sjukdom, gick en dag om vintern i
stockskogen och bröt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanpå väst och
jacka, hvar felet satt, och vi såg, att intet annat halp, än att köra
med honom till professorn.
När jag kom in med far, stod professorn påklädd i mening att gå ut i
stan, och det var en opasslig stund för oss. Ty när han var i den
farten, fick man vara huru sjuk och dålig som hälst, utan att han gaf
sig tid att se på en. Han gaf då jämnt jäkeln i alltsammans. Dit han
hade ämnat sig, dit skulle han.
-- Hva' fan har ni för fel? frågte han far som i förbifarten.
-- Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen.
-- Nå, behöfde ni då komma hit med det där? Far hem igen gubbe, och lyft
något tungt, så försvinner väl felet af sig själft, och kom ihåg, att ni
inte springer hit till mig med allting, sade professorn.
-- Inte har ¤jag¤ väl sprungit för ofta, tyckte far.
-- Men i dag var det inte alls nödvändigt för er att komma hit, sade han
och rök ner för trappan.
Jag förde hem far igen lika god som jag fört honom dit.
Men när far därhemma krånglat sig ur släden, gick han in i bastun och
tog med båda sina händer ett säkert tag i kanten af mältanlafven och
hängde där en stund, tills det sa' knäck i axeln.
Den hade gått i sitt esse igen.
Inte kan man säga, att professorn var så dum häller, ty det var en bra
kur åt far -- och billig. Fast det såg gement ut i början, när han körde
ut oss så burdus. Sku' far den gången bara ha pros'tera på behandling,
så sku' professorn väl ha läst några hundratusen sakramentskade djäflar
över honom och till sist ändå kört ut honom, för så brukade han göra med
dem, som han tyckte sprang dit i onödan.
Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus.
Konsiln hade fått en bulnad i vänsterögat och det värkte och var svullet
så ögonlocket hängde ända ned över näsan, och alltsammans såg grömt ut
och han var omöjligt karl till att handtera hästen eller taga sig fram
ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjälp och kusk.
Professorn stod också nu resfärdig, när Konsiln och Karl-Magnus trädde
in och började utlägga om ögat.
De tog det lite för vidlyftigt, och så började gallan jäsa öfver i
professorn.
-- Behöfde ni, edra satans djäflar, komma hit med det här? Finns där
inte i byn någon gammal förbannad trollkäring, som har kunnat bädda det
här?
-- Nej -- -- inte fanns det, tyckte de.
-- Åhå, de' va' en dålig by, sade han.
Så gick han fram till konsiln och ryckte till i öglocket.
-- Sir ni inte att bölden just spricker? sade han.
-- Nej, inte hade de sett.
-- Ja, då har ni inte alls begagnat de ögon vår herre har gett er. Hvad
väntar ni på? Går ni inte än?
-- Nå, vi tänkte att om professorn sku' ha kunnat skrifva någon medicin.
-- Ta', ta', edra satans djäflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva,
så att ni kan få det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en
gummiboll omkring i rummet.
-- Patienterna fick ge sig i väg. Konsiln, som var förlofvad karl, fick
lust att på hemvägen hälsa på sin flamma, fast han bara såg med det ena
ögat.
-- Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde därför
af till gården, där hon tjänade ladugårdsflicka.
Men medan de sysslade med hästen, stötte Karl-Magnus af oförsiktighet
emot det sjuka ögat. Bölden sprack, och ögat blef efter ett par dagar
bra igen. Så det var en lika god kur som far mins -- och lika billig.
En annan gång var han dock lite jäkligare mot en ensam karlstackare, som
han såg komma gående öfver gården, just då han ämnat sig i väg ut.
-- Då for den lede i honom -- annat kan man ju inte säga -- så att han
inifrån sitt rum vred rigeln för dörren.
Karlen kände på dörren och drog i den för att komma in. Men den satt
fast.
Därinnanför svor professorn:
-- Ä' de' inte nog med att jag skall stå här och syna er både in- och
utvärtes? Ska' jag ännu därtill, edra sjutusandjäflar, stå här och passa
upp er i dörrarna, så att ni får stiga in! Vill du inte din djäfvel, få
opp dörrar, så kan du stå där ute eller gå hem och lära dej först att
öppna en dörr, innan du kommer hit. Dra på för fan!
Karlen spände och drog utanför och undrade om dörrvirket hade svällt
eller om det var något annat fanstyg med det. Professorn höll på med
¤sitt¤ därinnanför.
Han som drog förlorade tålamodet.
-- Där må nu sitta den gråe själf och hålla i dörren, efter den sitter
som fastbeckad. Men jag ids int' stå här och dra handkaflan med ¤honom¤.
Nog förstår jag nu, hur det hänger ihop med den här saken, tänkte och
gick fort bort.
Si det var så, att det taltes om, att professorn var frimurare. Och en
slik' en är det ej riktigt med. Jag vet ej, om det är sant, men det
fanns historier om honom, som inte voro goda att höra.
-- När jag en gång var där -- om det var med en skinka, som han
beställt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera -- men
det var tidigt på morgonen, och den gamla hushållsharpan hans var
utgången, så att professorn kom själf ut i köket och gjorde klart med
affären. Och då hade han bara skjortan på sig, och jag såg med mina egna
ögon, att han hade några underliga grejor i ett band om halsen. Det såg
ut som klubbor och murslefvar, och jag tänkte, när han snodde in igen:
-- Det där ä' visst frimurargrejorna hans, men -- tvi, så'na don sku' då
aldrig komma om min kristna hals!
Och jag tänkte vidare, när jag gick ut igen, att om han ändå sku' ha det
förståndet att kasta det där ifrån sig, så skulle kanske det onda vika
ifrån honom. För han var ingen dålig karl i sig själf, professorn, om
han inte hade gett sig i slang med frimurarsällskapet, för de' var det
som hade fördärfvat honom. Det tror jag och många andra.
Men å den andra sidan var det också för märkvärdigt med honom, att han
hade all världens däjeliga blomster ikring sig både inne i rummen och
utanför på gården om somrarna. Och det är inte vanligt att karlfolk
sysslar med sådant; allraminst tyckte man, att professorns håg skulle
stå till det. Men sådan var han.
Girig och snål var han inte häller, fast det sku' då inte ha synts oss
så underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det så
passade sig, betalningen in natura -- en bytta smör, en äggost och
sådant där -- det var han mycket glad öfver. Men många fattiga stackare,
som det fanns så godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar
eller förningar. Så att den synden hade han ej på sig att han var snål.
Han var förstås ogift och hade ett styggt, äldre fruntimmer, en änkefru
med lång hvass näsa och ögon som pliggsylar, som skötte hushållet och
emellanåt bistod professorn med att träta på folket som kom. När man kom
in i köket och sku' höra sig för om professorn var hemma och tog emot --
det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att
kungöra därom -- så fick man först lite snäsor där, att börja med, fast
det var ett intet mot det, som sedan kom.
En enda gång, som jag har hört om, lär dock Mattas Daniel ha satt
likasom tappen i tunnan.
Hans broder låg svårt sjuk -- hvad det var för fel på'n, kommer jag nu
ej mera ihåg -- men dålig var han, och lifvet stod i fråga, och summan
var den, att Daniel fick fara till professorn, för där var ingen annan i
huset som tordes göra det, efter allt hvad som hörts om honom.
När Daniel kom in i köket och frågade sig för om professorn var hemma,
snäste änkefrun med pliggsylsögonen.
-- Så springer di här också, och vet int' att professorn har främmande.
-- Efter han har främmande, så är han hemma, sade Daniel och gick utan
vidare krusningar in.
Professorn hörde att någon kom in. Han tittade ett tag i dörren, men
slog den igen, utan att bry sig om Daniel.
Daniel väntade en liten stund, men så miste han tålamodet. Han steg in
till professorn. Ty Daniel han var inte af den sorten som krusade för
någon.
-- Jag har sjukbud, sade han. Min broder är sjuk. Så och så är det med
honom, sade han och utlade om sjukdomen.
Professorn såg både surt och bäskt på Daniel, men i de främmandes
närvaro bjöd han till att hirta sin syndiga natur och sade tvärt som när
en klipper af en tråd:
-- Hva' tror ni, att jag ska kunna göra åt de?
-- De' ä' ¤jag¤ som frågar, sade Daniel.
-- De' ä ¤jag¤ som ¤frågar¤, sade han en gång till, när han såg, att
professorn spände ögonen i honom, jag har inte kommit hit för att lära
professorn.
Ett sådant ovanligt tal gjorde professorn nästan maktlös, och han kom
sig ej för att säga hvarken godt eller ondt till Daniel på en god stund.
Han satte sig tyst vid bordet och skref ett recept på flere slags böter
från apoteket, och sen gaf han Daniel or'neringar om, hur den sjuke
skulle skötas. Och en bra kur var det. Det dröjde inte många dagar,
förrän den sjuke kom till hälsan igen.
Jag tänker att om hvar och en sku' ha stått på sin kant emot'n, som
Daniel gjorde, så sku' han väl sist ha vant sig af med sitt syndiga sätt
mot folk. Men när vi var nöjda och tysta tog emot hvad vi fick, blef han
så van vid det och tyckte väl, att det liksom hörde till saken, och när
han dessutom hade den naturen, så var det väl intet att undra öfver.
Men aldrig i mitt långa lif har jag haft så roligt som den gången, då
professorn tänkte ge stryk åt Teir-gufars dräng, Nordberg. De' va'
pengar värdt att se på.
Vi låg i hålld'n, jag och Nordberg.
Professorn kom från Helsingfors och hade två främmande fruntimmer med
sig -- säkert några släktingar gissade vi -- och ville ha två hästar
från gästgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och
Nordberg släktingarna, och så for vi i väg med dem. Nordberg körde
förut.
När vi kom ett stycke på väg, började professorn knota över, att vi
körde för sakta och skrek åt Nordberg, att han skulle öka på farten.
Nordberg, som aktade hästen som sin ögonsten och aldrig for oskonligt
fram med den, tyckte, att när han körde med vanlig hållfart, så hade
professorn ingenting att påstå. Han låtsade ej om tillropet.
-- Vänta din sjutusan djäfvel! sade professorn.
Så bad han mig hålla stilla och ropade åt Nordberg att också stanna.
Vi stannade båda och undrade hvad han tänkte ta' sig till.
Han kröp ut ur fällar och täcken, som jag hade gärdat omkring honom, tog
piskan, som var hans egen, och steg i snön bredvid min släde fram till
Nordbergs.
-- Aha, nu börjar det, tänkte jag, nyfiken att få se på. Få si hur
knäfveln Nordberg ska' reda sig.
Nordberg steg också full af undran ner från kuskbocken.
Professorn måttade åt honom med piskan.
-- Jag ska' lära dig din fan att köra för sakta! Och så sku' han ge'n.
Men Nordberg sprang vig som lekatten öfver till andra sidan af släden,
och där stod han och skrattade.
-- Huhuhuhuhu!
Hän brukade skratta på det där sättet.
Jag satt också och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs släde
gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis.
Professorn blef ursinnig, när Nordberg sprang undan och skrattade. Hade
han fått åt honom ett par rapp, så hade han väl fått det lättare sen,
men hva' sku' Nordberg stå där och låta slå sig för ingenting, unga
starka karlen. Hade han varit elaksinnad, så hade där kunnat bli ett
häfvare slagsmål midt på landsvägen, för professorn var ingen vali'
karl, han häller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och
skrattade bara åt allting.
Han sprang rundtomkring släden kuttrande som en orre i vårspel:
-- Huhuhuhuhu:
Professorn efter och svor och måttade, och så där höll de på en stund.
Men när han inte fick det att ta', började han kanske skämmas, och så
tröttnade han väl, för det kostade på'n så inpälsad som han var i
restulubb och omband. Svetten rann af gubben, när han kröp in i min
släde igen.
-- Har du fått nog nu, tänkte jag.
Visst var det förargligt för honom att ta för sig en sak och ingenting
få uträttadt -- som det väl sku' ha varit för hvar och en uti dylikt
fall.
-- Vänta du, din djäfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till
Nordberg hjärtligt och innerligt.
Men sen sade han ingenting på hela vägen. Inte ens om farten.