Kläder och kvinnoflit.
I den tid, då intet stod att köpa, var kvinnorna hänvisade till sin egen
skicklighet och konst att af råämnena ullen och linet förfärdiga kläder
för det egna hemmets behof. Det var en nödvändighet för en husmoder i
vår mormors och mormorsmors dagar att äga insikter och kunnighet i
husslöjdens olika grenar, ty däruti låg hennes stora värde som kvinna.
Utom tillverkningen för hemmets många olika behof måste en husmoder på
samma gång kunna lära sina barn och unga pigor hemslöjdens vackra och
nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga
kvinnorna kunde föröka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle
gifva dem undervisning i allt, från husslöjdens abc till dess yttersta
knep och funder. Husmodern var här lärarinnan och föredömet. Ägde hon ej
tillräcklig förmåga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart på
förfall.
Det var så mycket och så många olika slag af klädesplagg, man under
årets lopp behöfde, och allt skulle spinnas, väfvas och sys hemma.
Tjänstefolket hade ej stora penninglöner, men de måste ha kläder, och
dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick två klänningar, tio alnar
linlärft och lika mycket blaggarn, två skålpund ull, som hon under årets
frivecka fick spinna för egen räkning, underkjol och förkläde samt en
huvudduk. En dräng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med
päls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lägger man
så härtill hvad man och barn, hustrun själf och gammalfolket samt
dessutom vallpojken behöfde och hvad som behöfdes till sängkläder,
säckar, kängfoder, då skomakaren gjorde sitt vår- och höstarbete,
hästtäcken, matpåsar för resor och utarbeten, vallpåsar m. m., då kan
man något så nära förstå, att kvinnofingrar måste vara flitiga under
vinterns kvällar.
I hem med arbeten af alla dessa slag låg barnet redan i vaggan under en
andlig inverkan af dem. Arbetet växte barnet omedvetet in i dess blod,
och när det gått och sett och hört och känt tillräckligt länge, var det
färdigt att själft taga i med ett och annat efter kraft och förmåga och
sålunda under mors och ännu mera under en farmors eller mormors ledning
förkofra sig allt mer. Vid åtta och nio år fick den lilla flickan redan
sin egen spinnrock, och vid tretton eller fjorton år fick hon väfva sin
första väf, vanligen mattor eller lärft som gick lätt att väfva. Och då
hon förkofrat sig så i konsten, att hon spunnit, väft och sytt en
skjorta, då hette det:
-- Nu kan du gifta dig när som hälst.
När den unga flickan blef fullvuxen, måste hon jämsides med de vanliga
årligen återkommande slöjdgöromålen taga ihop med arbetet till
brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och välgjord utstyrsel låg hennes
heder och hemgift. Utom linnekläder, som hon skulle ha, -- ju mera dess
bättre -- hörde till utrustningen äfven ett visst antal klänningar och
ytterplagg, slädfäll och slädrya samt sängrya. Och då det gått så långt,
att friare anmält sig och lysning och bröllop förestod, skulle hon med
egen hand förfärdiga åt sin brudgum lysningskläder samt till bröllopet
brudgumskläder. De senare var af finaste mörkblåa vadmal. Ännu finns
mångenstädes i förvar på vindarna en farfars eller morfars
brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sådant man får leta
efter bland både inhemsk och utländsk industrivara. Hvarken tid eller år
har mäktat bleka denna färg eller slita dessa plagg. Likaså finnas här
och där i behåll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors
brudunderkjolar af hellinne med inväfda bårder och brudlakan med
hålsömmar och näsdukar af spindelväfsfint garn. Och när man betraktar
dessa arbeten af fingrar, som för längesedan stelnat i döden, så måste
man skänka de bortgångna en tyst beundran för detta tålamodspröfvande
arbete. Kanhända spann de in sin unga kärleks lycka fin och stark i
tråden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i väfven till
dessa plagg, som skulle bäras af dem på deras största högtidsdag. De
likna ett vackert ungdomsminne, och det är, som om något af de
bortgågnas ande skulle stannat kvar i dem.
Åt sina svärföräldrar, svågrar och svägerskor skulle den unga bruden på
tredje lysningsdagen förära linnen, skjortor, näsdukar och strumpor,
till bröllopet åt brudgummen den finaste skjorta med hålsöm på kragen
och dessutom åt prästen en linnenäsduk och ett par hvita yllestrumpor.
Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med händerna i kors,
och som arf från föräldrahemmet medförde hon till sitt nya hem utom sin
slöjdkunnighet en ny spinnrock, en härfvel samt klifta och häckla, och
noga skärptes i hennes minne det gamla ordspråket:
-- De spånor, som ligga kring stabban, äro snart uppbrända, om det inte
täljes nya till.
* * * * *
Då nu slöjden eller klä'arbetet var en så viktig egenskap hos en gången
tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen
lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt
handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid
ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga
kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.
Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men
dock gärna önskat gifta sig och -- sin kvinnonatur trogna -- försökt
bedraga sina friare beträffande sin skicklighet.
Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte
sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den
flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret
ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall
taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den
unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning
över detta sätt att väfva, menade flickan:
-- Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått
se! Då gick det än värre.
Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och
han aktade sig för att återkomma.
En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin
stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och
gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort.
Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon
skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle
framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln
sägande:
-- Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt
den överallt.
Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten
bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var
förlorade.
Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen
satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin
kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara
någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen
herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda
vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger:
"De kläder, hvari mången blänkt,
så föga värde röja.
Men mina egna får mig skänkt
min goda vadmalströja.
Den vadmalströjan varm och len,
är spunnen på min dotters ten;
min hustru hafver väft den sen.
Kär är mig denna tröja!"
I en annan visa kallad "Toras visa," gifver modern, som förmanar sin
dotter vid hennes inträde i giftermål, hur hon bör förhålla sig och rätt
sköta sitt blifvande hem, denna förmaning:
"Du skall ej på mannen pocka
om du ser en gyckeldocka.
Kläd dig efter råd och stånd!
Det brokiga och randiga
är mycket oförståndigt.
Tre tråd't vadmal, hvitt och svart
blir ett tyg af bästa sort!"
Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och
väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa
sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt
arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga
linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en
god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten,
jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla
ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta
den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.
Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor
och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större
och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa
kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från
gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas,
glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten
strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de
af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula
gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på
marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som
var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till
glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll,
till dess alla kunde sjunga med.
Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan
finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till
tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det
blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna
växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar
surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn
gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde
fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens
firande åter tagas in vid tjugundagstiden.
Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag,
fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej
spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa
dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse
(spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför
betraktades som ett straffredskap -- så stor ära den annars hölls i af
kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då
hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty "Långer bysgång
gjorde korter härfstång."
Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och
linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller
låg utbredda på smältande drifvor.
Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare
arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i
huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar
till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med
sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått
en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner.
En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad -- mannen hette Hurtig och
sades ha varit med "redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom
över" -- spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på
hösten uppbar hon lönen för sitt arbete.
Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå
bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man
fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem
med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en
människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor
bära. Det talas om en kvinna, som började "kejka" tråden till en ny
hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till
höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya
kjolen på sig.
Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga
bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det
var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio
år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån
ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En
gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull
säges hafva utropat:
-- Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen!
Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också
någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs
till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade
man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af
stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt
lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v.
Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp
och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack,
galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof.
Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då
färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och
färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren,
som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det
djupaste svartblå till det klaraste "karleblå".
Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör
och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen
nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar
som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta
trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar,
alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka
rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll
den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet
af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett
slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan
randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de
gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små,
moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat
sig, kom bruket att randa en väf på varpen.
Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och
vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans
ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan
första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak,
blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt
lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle
vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog
linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta
fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf
refvades, så ropade den som refvade: "stig långt och bredt!" Och den
inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det
att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person
in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom
in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det
motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade
någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd.
* * * * *
Tiden förändras -- och vi med den. Industrialismen har fördrifvit
handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara
den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof.
Men på samma gång har den drifvit ut känslan af den rotfasthet i hemmet,
som hemslöjden förmår skänka. Vi går omkring med främlingskänsla bland
de saker, som ehuru betalda med våra egna pengar, likväl icke tillhör
oss, emedan de ej framsprungit ur vår egen alstring. Vi äger ej denna
själssamhörighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och
nyttighetssaker, som forntidens kvinna ägde, hon, som rörde sig bland
saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna händer. Hon gick
omkring med minnet af mödorna, pröfningarna och förhoppningarna under
det de kom till, och de var därför smått heliga för hennes själ, ett
lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig.