I.

Från vargtider och vallpojksår.

Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha

mat och dricka.

En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han

skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit

vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.

Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i

vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större

heder tillvann han sig i kamraternas krets.

"Hvad vet du, som inte har gått vall" är ett gammalt ordspråk, som

lefver än.

Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick

vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med

femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så

obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för

vargen.

Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.

Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit

abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så

pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe

till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke -- där var ju

munnar hemma tillräckligt ändå -- och jag lyckades skaffa mig ett af de

bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det

var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.

Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han

mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp,

som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket

jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där,

och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare

karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få

försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig

nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön

skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje

mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor

till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten,

strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick

man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara

hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg -- alldeles som nu,

när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver

sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen

för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år

studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om

sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid

sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den

ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka

med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar

råg i kvartalet från kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till

professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så

visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar,

som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och

humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite

vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet

och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste

vi pojkar alltid fram till hjälp.

Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon

skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp,

men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga,

hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.

Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med

en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par

kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta

härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och

närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde

granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna

hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått

emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi

sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och

marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.

Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte

förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och

löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem

ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa

skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och

uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än

voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt

sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De

satt oss liksom i blodet. "Och akta dig för vargen" var det man fick

lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen

fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes.

Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför

och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa

sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad

gjorde han för nytta i skogen, en sådan?

Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse

tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde

april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka.

Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på

morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg

eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med

första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby

alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade

gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef

än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och

ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma

gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte

lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt

horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det

hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en

skam för yrket.

Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt

för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en

kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi

andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn,

som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var

basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att

vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det,

för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg

kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen

blef så rädd -- -- att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det

sant, det där!

Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så

stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och

låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och

gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned

en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg

och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort -- om det så bara

var en kalf -- det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt

hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda

för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid

efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när

den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.

Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke --

vi andra voro redan kaptener -- bjöd en brödbit åt vargen, som han förut

inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; -- Jecko se, Jecko

se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak

buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i

öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!

Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt:

Sölipipon, sölipipon, syster min!

Bockahorni, bockahorni, broder menn!

Langhorni kör me opp i skojin.

Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det

också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen.

Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man

inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om

dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så

länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto

med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna,

utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg

jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det

att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min

barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra

år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på

ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och

turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke,

andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man

låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man

en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom

en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp.

Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig

själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun,

argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet

måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute

på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden

ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet

föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref

vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte

fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande

ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger

eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram

till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till

ängen. Det var bara ¤en¤ varg, men hur han skulle redt sig med flere

hade varit rätt roligt att se.

På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora

troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under

kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste

skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och

fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt

intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om

snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen

snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer

närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden.

Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna -- de mindre hundarna

åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre

och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville,

lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort

oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad

som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i

mörkret med vår hund som byte.

Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick

fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till

fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och

under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara

ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick

in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af

glömska blifvit lämnad öppen om aftonen.

Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den

ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog

till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett

hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost.

Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö.

Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss

den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och

band med repet skacklarna vid släden och körde vidare.

Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att

det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och

skrek för att skrämma den.

Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes

en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en

söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor

eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad

af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt

fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat

tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel.

En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka,

och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och

springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och

ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken,

hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet.

Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor.

En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma

på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i

skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann

dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem

liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar.

En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos

Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där

det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick

slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som

brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och

nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden

kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till

skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades.

Då svor gubbarna och menade:

-- Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!

Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda

om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft

sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med,

som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar.

Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda

konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var

dåliga.

Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar

grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra

trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den

andra nejden; man dref då vargen längre fram -- eller tillbaka till oss

igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i

dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på

vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll

från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen,

som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man

genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första

skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna

ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället

för att söka en stekt höna.

Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en

gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep

att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt

frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt

med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram

längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta

om den, så att den jämt pep och skrek -- alla vet ju, som handskats med

grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem.

Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut

skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade

vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var

de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och

blefvo skjutna från släden.

Jag och tre andra män skulle en gång köra med gris längs Kuggom malm,

där alltid vargar grasserade.

Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmässan med månsken och skarp

köld, och sådana aftnar skulle man passa på, ty då var det så ljust, att

man såg skjuta, och när det var kallt, var odjuren närgångna och lystna

efter byte. Folk hade hört dem tjuta där flere nätter å rad, och ett

tjut hade svarat det andra, och det lät så hemskt detta tjut, så att det

isades i kroppen på en.

Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfäll för

köldens skull. Men när vi kom upp till Svarfvarbacken och såg nedåt

längs vägen, var där lefvande fullt af vargar, så långt vi i den

månljusa natten kunde se.

Gå dit då med ett par flintlås!

Vi hade så säkert blifvit vargstek den aftonen både vi själfva och

hästen och grisen. Vi vände kvicka tag om och körde hemåt och försökte

hålla grisen tyst.

Jag säger bara det, att skulle vi haft sådana don med oss den gången,

som de nu ha när de gå ut på harskytte i skogarna, så jäklar anamma,

hvad vi skulle gjort för en marknad då!

Den vägen från Svarfvarbacken och till Bombergsbacken längs hela

Kuggmalmen var då också känd som vargarnas värsta tillhåll, och det var

inte en och inte två gånger jag och mången annan i kvatilåren där sprang

som för lifvet.

Det var inte bara vargskräcken, som satte fart under fötterna på oss.

Där spökade också mycket längs hela malmen af allt som händt där både i

krigs- och fredstider, och det var en fasans väg för mången, ty det

fanns ju ingen större skräck än vargar och spöken.

Nu är det fullt af skolor, och barntropparna läser ur boken om hur

vargen är inrättad och de löpa af och an i fred och ro utan en aning om

någon annan ofärd än skenande hästar och automobiler.

Ja, se det skulle då ha varit en syn att se en sådan där bil komma

råmande, när en vargtropp satt vid skogskanten och tjöt! Men nu ser man

inte vargar mer.

Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på

Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra

trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det

synas människorna.

Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut

att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och

vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och

hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar

och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör

dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i

folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens

vargar i buren.

Hågkomster från brännantiden.

I.

I loflig tid.

Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med

kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och

sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en

stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin

lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där.

-- Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat

tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för

längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var

lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för

mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför

väggarna där. Det är en annan historia.

Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som

hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om

den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och

herrgårdsherrns inkomstkälla.

I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får

pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni

det, och har ni det?

Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock -- den

tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det

stockar som höll att ta i -- kostade ej mycket. Skogen var alls ingen

inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel

fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man

springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång

få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio.

För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara

af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra

mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan

var tiden.

Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som

brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i

afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på

brännvinsprisen.

Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både

män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om

brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet,

då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till

skogarna för att där bränna olofvandes.

Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes

så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets

uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen

fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten

däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den

rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i

brännvin.

I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela

årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte

vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild

konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt,

ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara

just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon

kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde

räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller

brännvinspannan.

I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och

två om våren.

Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef

vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader,

sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på

mantalet -- tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog

kronomakten för, att mantal och panna stämde.

Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var

alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde

börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes

redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta

timmen.

Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela

bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en

hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en

hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför

väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen.

Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande

vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver

och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten,

vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara

så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det

var termometern.

När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i

skjulan och jäste, och då ropades:

Hå, hå, hå, hej!

Håhoj, håhoj!

Kannan af kappen och smakanmån till.

Håhoj!

Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det

bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med

lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick

man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i

gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid

varmt och godt.

När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes

brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under,

och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i

pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej

skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de

gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att

hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot

hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så

fick man tio och femton kopek -- det var ännu kopekräkning den tiden --

eller förtio och sextio penni mindre för kannan.

På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig.

Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och

ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var

tomt.

Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en

näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några

björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade,

kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af

detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp

eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och

vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för

vårt nöjes skull och till högtidsbruk.

Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man

vid klarandet ha den i ögonen.

När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde

sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom

starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att

späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att

det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan,

höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga.

Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid

klarandet aderton och nitton och någongång -- men då skulle det riktigt

lyckas väl -- tjugu kannor klart.

På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så

länge brännanlofvet varade.

Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan

nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann.

Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna

öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste

häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och

därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja.

Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon

högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn --

och det märktes bra i den ljusa vårnatten -- så förstod de, att det var

fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi

hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde.

Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och

lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat

håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till

följande dag.

Men då var det stopp.

Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro

inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem

hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten -- tills nästa lof

kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika

meningar i den där saken.

Länsman hade en gång försummat sig -- eller om han hade glömt -- att

komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod

utan kronans märke i ett par veckor.

Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade

brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk.

Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade

god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring,

som skulle vittnat om bränning.

Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig

hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de

passade, sade han.

Jag anade intet oråd den gången, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag

hämtade hatten och pipen och gaf dem åt honom.

-- Nu har jag gjort beslag på det här, sade han. Du har brutit kronans

sigill, och nu kommer du att få plikta bara tider blir.

Så for han nöjd bort och jag stod handfallen kvar och började fundera ut

hvad i helsike jag skulle ta mig till för att komma ur det där.

Dagen därpå kom länsmannen och skulle försegla pannan.

-- De ä försent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i

går.

-- Han måste hämta dem tillbaka. Eller kanske du har något ärende till

stan, så kan du på samma gång gå till fiskaln och ta dina don tillbaka.

Här har du skriftligt på det, sade han och ritade något på ett papper,

som jag fick. Och så förseglade han pannan.

Jag for till stan dagen därpå och gick upp till fiskaln, innan han

skulle hinna vidtaga någon åtgärd i saken, och när jag lämnade fram mitt

papper och fordrade att återfå hatt och pip, fräste han något åt mig,

som jag inte förstod och svor åt en piga att lämna fram mina don.

* * * * *

Men inte var det bara med brännandet, som det var funderingar och

bestyr, ty om man än hade boden full med ankaren, så var man inte rikare

för det, om man inte fick varan såld.

Den bonde, som var i knappa omständigheter, måste sälja efterhand som

han brände, och den, som inte hade att bränna af egen råg for, just

förrän lofvet började, till någon herrgård och köpte en tunna råg att

börja med. När denna tunna var bränd och afyttrad, blef af vinsten så

mycket, att han kunde köpa två tunnor och fortsätta.

Den, som brände af egen råg, stod sig bättre. Han var inte tvungen att

sälja brännvinet under den billigaste tiden, utan hade råd att vänta

tills priset steg på sommarn och hösten. Det var så litet, som gick åt

här hemma; något mindre ankare då och då när man for till stan. Men när

man satte på ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick

en rubel och en rubel och tio kopek för kannan -- det är det högsta

pris, som jag har fått för mitt brännvin -- så slog det sig till pengar.

Jag for alltid en gång med sista slädföret om våren till Helsingfors och

andra gången på försommarn strax efter potatissättningen. Tredje gången

for jag innan hötiden började, och då skaffade jag både till

städslanpengar och för antidsbehof.

Tredje resan var alltid den bästa. Då var brännvinet dyrast. Men man

skulle också förstå att svänga sig.

Ofta när jag kom till torget i Helsingfors och såg, att där fanns god

tillgång på varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, så

låg jag öfver en dag eller ett par och sålde sedan vid lägligare

tillfälle. Var det god tillgång på brännvin, och det hade dålig åtgång

på torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon

var en rysk kaptenska, som höll många krogar och köpte ända till tio

lass i gången och kinkade ej häller med priset alltför mycket och

betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerseråd på Skatudden den

tiden.

Det som sedan blef öfver, när Helsingforsresorna voro undangjorda,

såldes här och där på lämpliga ställen. Hade det god åtgång och förrådet

tog slut, rustade man i hast till en ny bränning -- i lönndom förstås --

och drog så fram lifvet mellan brännvinspannor och fiskaler, mellan lof

och förbud.

II.

I den olofliga.

Vi tyckte, att brännantiden, den lofliga, var alltför kort. Man fick

raska på med brännandet, som om det gällt lifvet, när man på dessa

veckor skulle hinna tillverka så mycket, att inkomsten däraf skulle

förslå för årets många behof.

Vi kunde ej förstå, att det skulle vara mera synd att bränna brännvin

utan lof och mindre -- ja, alls ingen -- att göra det med lof och

tillstånd.

Hufvudsaken vid lönnbrännandet var, att man kunde klara sig, när det

ställde sig knepigt någon gång. Och det gjorde det ofta, när bara

snokarn var i farten.

Skötte man ej med påpasslighet om sitt förehafvande då, så kunde det

lätt bli både beslag och plikt på köpet.

Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på

truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet,

tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt

oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal

stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa

med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för

pannan och af ris en koja kring eldstaden.

Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter.

Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den

lofliga brännantiden.

Men ögon och öron det skulle man ha' både fram och bak.

Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han

kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade

det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa

skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade.

Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet

hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som

ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick

springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han

sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger

här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han

hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att

han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn

visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär

häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde

hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som

Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga

yrke att stjäla.

En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en

brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på

eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten

och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning.

På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han

hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg

började springa efter Skutten genom bysk och moras.

Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.

Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa:

-- Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me' yxen i hufvu'!

Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna

ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg

och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den

till dess rätta plats igen i skogen.

Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen

än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra

långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att

yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och

säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem

skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan.

Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom

man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och

själfva brygden, som gick förlorad -- hvilket var skada nog för en

fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en

tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man

dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången

etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan

rinnande panna pliktade man sextio mark.

Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så

pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till

dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades

jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i

hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår.

Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att

lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta

allt vind för våg och sprang i onödan.

Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i

Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet

hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln

for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det

var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till

Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i

skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och

väl efteråt. Och plikta blef det dessutom.

Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i

skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning

brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes.

En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i

loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt

uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller

skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för

snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de

brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig

undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren,

och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till

plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten

och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt.

En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick

med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i

kärran och tog henne med sig till byn.

Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk.

Där låg hon tyst och stilla.

Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon

var.

Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med

fiskaln.

Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste

få ett svar och sade:

-- Jag ä en sköka från höjden!

Så var det täppt igen.

Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju

van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne

i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst

att bråka med henne. Han sade:

-- Stå nu där du står!

Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli

i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro.

Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men

så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande.

Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade

häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar,

panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade

murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till

Vattukärret, och just då vi for med sista lasset -- det började då redan

skymma -- hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick

han äta där fatet stått.

En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i

skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt

upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert

och lofvande ut.

Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf

som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern.

När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare

komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon

annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem.

Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal

skogsväg, som vi brukade köra till skogen med.

Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva

och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och

försumma sig med ett par grindar.

Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen.

När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord:

-- Spring nu.

Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var

ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång.

Jag slog hatten af pannan -- och det fortare än jag nu talar om det --

tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och

sprang. Pipen måste jag lämna.

I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och

jag hörde en röst som ropade:

-- Si, hur tusan han far!

Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som

med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på

elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte

lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men

den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några

brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken.

Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut,

karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten.

Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas.

Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag

gick efter honom till Nygrannas.

Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i

stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt.

Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod,

och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den --

fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade

betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med

detsamma min pipa från kärran.

Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom

stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen.

Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan

plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i

raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud.

Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt

sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla

fall, ty jag var med.

Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört

den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle

senare på dagen gifvas åt kräken.

Min far och äldsta bror for tidigt på morgonen till stan med ved, och

vid Djupängsmalmen mötte de fiskaln med två poliser. Far begrep strax

hvad det betydde. Han tänkte på dranktunnan i bastun och funderade ett

ögonblick på att spänna hästen från lasset och rida förbi fiskaln samt

skynda hem förut och rädda dranktunnan.

Men han insåg, att fiskaln då strax hade förstått hur det hängde ihop

med hans brådska och satt efter honom, hvarför han tänkte:

-- De få reda sig i guds namn. Jag kan inte göra något åt det nu.

Och det gick som far tänkt.

Vi bodde i första ändan af byn och fiskaln vek in till oss först. Han

gick raka tag in i bastun, och då han kom ut igen, såg vi, hur han sken

af glädje. Men han hade inte tid att ställa upp något vidare med

dranktunnan då, ty det gällde att sno öfver byn i en handvändning.

Annars kunde väl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att

komma öfver.

Han satte sig i släden och for med god fart längs tåget upp till

granngårdarna.

Men då var vi framme och var kvicka som löjor i vattnet, min mor och

moster, drängen Heikki och jag. Alla hjälptes vi åt och drog dranktunnan

på en långsläde till dynghopen, bakom ladugårdsgluggen. Vi smällde väl

till sprundet på tunnan, Heikki och jag gräfde en djup grop i dynghopen

och så sänkte vi tunnan ned i gropen samt täckte väl öfver med gödseln

och så bort med kvinnfolket och långsläden. Mor försvann i något bra

gömställe, och moster tog en svart bässe ur fårkätten, bar den in i

stugan och började klippa den. Hur fort vi kunde göra allt det där, kan

jag ej säga. Det var nästan som om vi hade trollat undan det.

Snart hade vi också fiskaln och poliserna tillbaka för att lägga beslag

på dranken. Jag stod bakom ladugårdsknuten och såg, när fiskaln gick in

i bastun, och jag var så glad, att glädjen liksom ryckte i ben och armar

på mig, och jag måste skratta, men bara i tysthet.

Fiskaln kom snart ut igen och vi såg på allt, att nu skulle vi få oss.

Han gick till Heikki, som ännu stod och bökade i dynghopen, och frågade

strängt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki såg oskyldigt och

förvånadt på fiskaln:

-- Håkon tunna?

-- Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni

gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare!

-- Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven

blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä

jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me.

Fiskaln hoppade af ilska.

-- Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan

där?

-- Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti

få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som

ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att

breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min.

En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva

tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här

och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och

som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart

för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med

sitt arbete.

Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han

ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt

på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där

hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den

svarta bässen i famnen.

Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.

-- Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster.

-- Hvar ä husbonden och värdinnan?

-- Di for i mårist till stan och kommer int hem förrän sent i afton.

-- Kan du säga mig, hvar dranktunnan ä gömd? Visa mig genast hvar den

finns, eller får du af den här!

Han stod framför moster och bässen med en kosackpiska i handen och för

hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och på

stöfvelskaftet.

Moster, som alltid var lipig och hade lätt för att gråta när som hälst,

hon grät nu så, att tårarna trillade som ärter ur en kastmaskin ner på

bässen och sade mellan snoppningarna:

-- Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet.

-- Hvem är du då? frågade fiskaln.

-- Ja ä bara en ogift kvinna. Värdinnan och husbond ä borta och ha

beställt mej hit för att klippa fåren och se efter huset, medan de ä

borta. Ja vet hvarken å bodnycklar eller dranktunnor. Och ä de så, att

fiskaln vill slå en oskyldig kvinna med ett värnlöst kräk i famn, som

ännu till ä ihopbundet med en framfot och en bakfot, så får det bli på

fiskalns samvete.

Och moster grät än värre, och bässen, som kände sig upprörd och rädd för

kosackpiskans smällar mot stöfvelskaften, bräkte så att det skrällde i

stugan.

-- Sku han vara lös och ledig och stå bakom dig, sku du väl snart få dig

en känning i knävecken, tänkte jag, där jag stod i förstugan och

lyssnade och emellanåt tittade ett tag i dörrspringan.

När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i

golfvet och skrek till:

-- Jäfla käringfan!

Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen,

och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld,

och så for han.

Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi

alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen.

Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde

för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt

förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade

nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom

hem från stan.

* * * * *

Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en

jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter

skulle taga våra pengar ifrån.

Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården.

Vi småskrattade och såg på hvarandra.

Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken!

Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och

alla sinnen.

Men vi fortfor att bränna.

Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen

fick man då också bestyra om i lönndom.

Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej

ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några

af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut

och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej

så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare

sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre

mot bönderna.

En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till

natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen

och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i

rädsla.

Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna

några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han

bådade upp dem.

Men ¤då¤ kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner

och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf

vi dem ett halfkvarter då och då.

* * * * *

Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan

för den nya tiden, som bröt in.

-- Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.

-- Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig

vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag

var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag

van vid den som är, och tycker, att den är god också -- kanske bättre.

Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och

det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem.

Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det

är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad?

Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi

det.

Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och

slarfvar -- alldeles som det är med människorna nu -- fastän de ¤då¤

plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen

bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick

snart från gård och grund.

Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar.

Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna

af ålder begifna.

Hvad tiden har förändrats!

Då hade vi brännvin att föra till stan.

Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för

att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och

betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan

ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna.

Och snart är den väl endast ett minne blott.

"Durkmarsch."

Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat

till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så

mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch.

Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene

och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering.

Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var

adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti,

blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle

i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga.

Kronan skulle ha sitt.

Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis.

Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara

samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få

nummerbandet om armen på oss.

Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna

ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för

vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för

kanonerna.

För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två

vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet.

Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar.

Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det

skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde

framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat

oss själfva och våra hästar till snus.

Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar,

så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart

något var i olag -- och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana

hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och

vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och

det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa.

När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna.

Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi

alla skulle stanna.

Vi stannade alle man och gick dit för att se.

När vi kom fram till mankemanget, såg vi skallfogden och en sergeant stå

och spänna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att slå

först.

Men ingen slog. De bara hötte åt hvarandra och svor på svenska och

ryska.

-- Inte kommer vagnen ur en fläck med det här, sade Nyman, och så gick

vi och undersökte spannet, och vi såg genast, hvar felet låg. Hästarna

var orätt förspända af karlar, som var första resan med i durkmarsch.

Vi tog i så många vi var och drog lasset uppför backen, och där spände

vi om hästarna.

Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och

som skallfogden var i slagsmålstagen, men inte tordes på sergeanten, så

rappade han Mattas Ville, som rådde om en af hästarna, en örfil och

skrek:

-- Hur har ni förspänt, edra djäflar? Ni ä som ni sku va oppfödda i en

tunna och matade genom sprundet!

Sedan gick färden bra en stund utan rop och örfilar, ända till dess vi

kom till Skyttarbrinken vid Illby.

Men så blef det ett helvetes hospodi igen.

Kungens Isak från Hommanby körde framför oss och hade en vagn pålassad

med gevär, ränslar och andra paschnilikor, så att den liknade ett litet

hus och var förspänd med tre hästar.

Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam

hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda

andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och

kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och

det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor

utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt

babelstorn.

Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn.

-- Ptro nu, Isak! ropade vi.

Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den

tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak.

-- Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig.

Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den

gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den

luta.

-- Ptro, ptro, Brunte -- -- schå, schå, sade Isak.

Men vi såg, att det ej hjälpte med "ptro" eller "schå" mera.

Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en

sammanstötning.

Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som

gick i kras.

Båda axlarna på vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna ännu

träaxlar under sina trossvagnar.

Vi hörde ropet åter skalla längs hela linjen, att alla skulle stanna.

Men den gången lät vi ryssarna själfva lyfta vagnfan på fötter igen, då

vi såg, att hästarna var utan fara. Där kom trossens smed och snickare,

och då de alla tillsamman bråkat, bultat och reparerat vidpass en timme,

började babelstornet åter resa sig ur landsvägsdiket, och ryssar var där

som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag såg väl ett dussin, som i

ifvern att hjälpa till, kraflat sig opp på vagnstaket och satt där och

hospoda sig och trodde, att de där var till nytta vid vagnens

upplyftande.

När vi utan vidare motigheter kom till Borgå malm, gick solen ner, och

då vi körde in i stan, stod kanonerna redan frånspända på torget. Där

fick äfven vi spänna ur trossen.

Vi fick af öfversten våra kvittenser och rastade en stund, så mycket att

våra hästar fick äta sig mätta och pusta ut. Så red vi hem genom natten,

och då solen ånyo rann upp, var vi åter i Lovisa, där vi skingrades hvar

och en till sitt.

Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett

par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas

där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att

kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att

bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall.

Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar.

Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade

uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg

oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var

tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen.

Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när

vi såg på våra tröttkörda hästar.

Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut

oriktigheten.

Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna

att taga i ett lass.

-- Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty

det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga.

Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och

ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.

Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass

för en häst endast trettiotre pund.

Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit

för att låna en våg.

Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag

etthundra och fem pund.

Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade

jag af och lät bli liggande.

Detta förargade ryssarna -- ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu,

hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära

på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida,

och länsman stod med lagen i fickan.

Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa

mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.

En annan gång äfvenledes midt i antiden -- vi skulle ändå bärga kornet

samma dag -- kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man

skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.

Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för

uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck

och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på

morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti,

brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på

svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig,

och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet

och en stund i det andra.

Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut

ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på

ryska, samt visade bortåt -- långt -- långt --. Jag trodde mig förstå

och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen

därhemma brister i nacken, tänkte jag.

Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan

durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle

komma i vidlyftigheter -- kanske på fästning -- och att man inte skall

stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit.

De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag

inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran

och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min

tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty

där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och

bärgade kornet.

Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var

då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med

kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna.

En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till

biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade

bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.

Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till

Borgå.

Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle

komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden

ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick

det egna arbetet stå stilla.

När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam

durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar:

-- Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid

åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en

kronoskjuts. Det var i svenska tiden.

Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den.

Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade

oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade:

-- Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen?

Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa

hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt

mina krafter räckte.

Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med

i många sådana skjutsar -- både när de hette kronoskjutsar och sedan,

när de började kalla dem durkmarsch.

Hållkarlar.

Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt

minne.

Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde

ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat

hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med

hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid

resor och landsvägsfärder var vi vana.

Men det var det, som gjorde hålld'n så ytterst förtretlig, att man så

ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde

handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid

hålld'n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var

bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman

befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre

öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och

brofogden skulle vi bönder stå på tå.

Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora

elakhet.

En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte.

Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som

satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men

han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där.

Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.

-- Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.

-- Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.

-- Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt

helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen.

Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom

grinden.

Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på

långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han

fanns till -- och hästarna likaså.

Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som

människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de

var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin

gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara

färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och

smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå

på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara

"vet hut" och "håll käften" och "kör på, din djäfvel".

De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med,

utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och

springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få

betalningen.

Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i

sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och

inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som

han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle

fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han

rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade

äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt

sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten

med piskan.

Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag

som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi

något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare

på kuskbocken.

Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya

förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på

af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om

det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det

var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I

annat fall fick han lyda den gamla parollen.

Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte

vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas

omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen

som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i

landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så

skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och

hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en

sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det

skenas.

Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg

fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej

skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom

sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna

stöttat emot.

Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll

på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat

sig så illa.

Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere

barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och

han hade egen vagn -- en stor jäkel -- och när han hade allt instufvadt

i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva

med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och

Nordberg tog tömmarna och satte sig upp.

Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde

med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det

märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg.

Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så

elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de

blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp

och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag,

att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen,

men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans,

och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och

jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på

hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att

jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både

före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta

vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och

annan sort bakom mig i kärran -- jag har skjutsat till och med negrer en

gång från Pernå till Lovisa -- och aldrig känt mig rädd. Men den gången

satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i

vår herres hand.

Det gick dock bra -- förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och

ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade

"hospodi" och "haraschå" och var så innerligt nöjd öfver den goda

farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista

stund.

-- Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när

Nordberg talade om sitt äfventyr.

Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.

Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och

erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett

Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste -- gud

vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid

med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög

herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att

resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors

utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det

såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var

han för det mesta, och framåt skulle han med fart.

En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid

vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var

guvernörens förpost som kom.

Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna.

-- Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös

igen! Nu ska Malmberg ut.

Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han

alltid Dimidoff på sitt ansvar.

-- Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem

minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.

Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar

knäpptes af många par händer, och det var "ptroh" och det var "schå" och

det var fläng och hej -- och så var det färdigt på fem minuter, som sagt

var, och så kom Dimidoff ut.

Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne

låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger

på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar

han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi

inte tid att söka utgrunda.

Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna

förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick

till språng.

-- Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.

-- Jo, med guds hjälp, sade Malmberg.

Det var dock en mils väg.

Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra

duktiga rapp på hästarna -- ett på hvarje häst -- och det gjorde han med

så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor.

Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i

munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet.

-- Den här färden slutar aldrig väl för Malmberg, sade vi andra och

sprang upp på en liten bärgknall, där man hade utsikt nedåt byn och

öfver vägen ett långt stycke.

Men vagnen var på fötter och for fram som fan själf. Stenar och sand vid

vägen yrde, och hästarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och

efter några ögonblick var den försvunnen.

-- Gud nåde Malmberg. De där Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag

hans död, om inte i dag, så en annan dag, sade Labb Agust.

-- Ja, gud nåde alla hållkarlar och hästar, när Dimidoff är i farten,

sade Lillbisin.

Malmberg lär dock med guds hjälp, som han sade, ha fört Dimidoff på en

kvart till Forsby, och var, när tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen,

och han öfverlefde Dimidoff.

Ty vi sporde af andra resande efteråt, att Dimidoff hade dött, innan

strafftiden gick ut för honom.

Där kom en afton två resande garfvare från Åbo, och som det var sent,

tog de in på gästgifveriet öfver natten. De såg inte nyktra ut, när de

kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och så blef de

elaka mot husfolket fram på natten. De slog sönder möbler och husgeråd

och allt hvad de kom öfver, och när gästgifvarn fordrade betaldt för de

sönderslagna sakerna, så vägrade de bestämdt att betala och lofvade

honom stryk, om han inte höll käften. Gästgifvarn blef tvungen att

skaffa hjälp.

Vi hade lagt oss i vanlig tid på aftonen i hållstugan. Ettiden på natten

kom gästgifvarns tjänsteflicka och bultade på dörren och ropade:

-- Alla hållkarlar ska komma in till hjälp. Gästgifvarn har så sagt, för

att herrarna ä så tokiga och elaka och slå sönder allt hvad vi äger och

har.

Vi upp allesamman och färdiga i en handvändning. Vi klädde aldrig annat

af oss till natten än jackan, ifall det skulle uppstå brådska med

skjutsar och sådant där. Arstu Kalle tog ett vedträ i handen, och så

gick vi.

På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se

på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln.

Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par

garfvare. Vi radade upp oss vid dörren.

-- Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till

synandes.

-- Vi ä hållkarlar, sade vi.

-- Hva vill ni? Gå'in ut, -- dra'in åt helvete! skrek garfvarn och kom

oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först.

Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som

Kalle, ty Kalle var stark som en björn.

-- Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut

häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina

stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn

kände, att det inte var något skoj af Kalle.

Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna

var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon

fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var

fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det

nattgamla.

Nu är det annat.

Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen

ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en

välsignad sak.