berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle
vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa
som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.
En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned
till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp.
Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans
byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin
fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på
tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans
symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp
kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt
mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett
försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans
gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet
också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka
översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder
begränsning.
Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över
papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi,
att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som
har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa
känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre än vi, som
ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.
Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se
någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig
terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de
behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke
störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller
en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag
står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror
jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att
vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.
Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon
av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund
av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken.
Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den
stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag
kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda
företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom —
ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig
uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes
förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater.
Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes träbit låg, gick över
andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon
kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin
träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten
och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke
i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med
spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och
fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde
att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och
skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i
ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra
ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att
iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i
ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg
ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror
och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut
som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till
henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och
gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling.
Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt
störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett
lik. Det verkade avrättning och möjligen hade hon gjort sig skyldig till
något brott. Vad vet jag?
Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa
på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften
förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina
käppar i den bruna historien.
Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika
mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om
i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att
sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?
Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om
i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde
om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och
vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!
Lotsen Pettersson.
Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt
gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen
Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans
ögon voro beslöjade men målmedvetna.
— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström
ett par kilo.
Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en
blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta
var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han
hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan
blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man
orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.
Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe
eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?
— Choklad!?? Pettersson gapade och visade ett par rader gula tänder.
Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja
Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att
jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.
— Nå, då får jag bjuda på en kask kanske?
— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det
är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson.
Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit
ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här
gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla
Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här
krusas inte — neej, så faen dä gör!
— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en
grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!
Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde
Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare,
hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt
med Petterssons nykterhet.
— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa
att det angick honom inte.
— Men det hörde han ju inte när han var avdånad!
— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala
om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man
orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just
nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte
kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström
den här fisken!
Jag visste, att han var en god berättare och ljög mest av alla på Harön.
Och jag visste också att han varit en väldig sjöman, som gjort rent hus
på sjömanskrogarna litet varstans jorden runt.
Nu kom groggen ut på gårdsplanen.
— Neej, så faen jag sitter härute som en tiggare och dricker. Ska jag
serveras, så skall det ske inne, kom ihåg det.
— Men inne är det hett som i helvete och fullt med flugor. Det är bättre
här!
— Det gör detsamma! In med skrabbet — jo, det var det jag ville berätta,
att hade jag inte kunnat supa så bra som jag kan, så hade jag gått till
botten i Spanska sjön den gången. Det var med Ceres ifrån Liverpool. Då
ska Engström se det var sjö! Å du hurrande jävel, vad det var sjö! Men
sånt var jag van vid, förstås — och rädd har jag aldrig varit — den som
tror det har sej en vinge, så särken blir tom.
— Men skulle vi inte flytta in grejorna?
— Just well! Flytta in’et!
Jag lät den tjänande systern, en av landets döttrar, bära in virket i den
glödheta salen.
— Nu är det så, att vi har fått så mycket fisk, så jag kan avstå den
här kassen, sade Pettersson. Inte för jag vill ha något betalt för
fisken, och inte för jag vill bli bjuden på nånting, men när Engström
vill bjuda, så säger jag inte nej — för det ska faen va goodtemplare
längre, när det kommer gröngölingar och skäller för att en tar sig en
kläm, fast en är goodtemplare — — det passar mig inte, inte alls! Jag
har tre medaljer och dom har jag förtjänat. Och då kan jag ha rättighet
att ta mig en svavelsyring — va? Men det var inte det jag skulle berätta
utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Vi fick en sjö över oss, som
slog bort allt som var på däck — däcket blev som hyvlat, och alle man
åkte över bord utom jag, för jag stog till rors, se, och tog hela sjön
över ryggen. Engström må tro eller inte, så plurrade dom allihop utom
jag, för alla var på däck. Och då passade jag på och gnodde ner i kaptens
kajuta och bröt opp alla skåpena för att hitta tombuteljer och korkar —
— men det var lögn! Där fanns inga tombuteljer! Bara fulla litrar med
whisky och konjak och akvavit och vin, men vinet gav jag faen, se, för
det fyller bara buken. Och så gav jag mig till att dricka ur en tre,
fyra buteljer whisky och konjak och stoppade dem innanför skjortan med
korkar i förstås, för en man flyter på fyra buteljer, som äro korkade.
Och så plockade jag på mig en tio eller tolv flaskor till och fick tag
i en livboj, och just som skutan sjönk, hoppade jag i med en lucka och
en planka, som jag hade surrat ihop. Utifall att inte buteljerna skulle
stoppa. Men luckan sjönk med detsamma och plankan med, för hon var
sur som ett gammalt fruntimmer och livbojen med, och där låg jag och
funderade över om jag skulle gå till botten. För dussinet flaskor jag
hade tyngde, så att jag fick nätt och jämnt truten över vattnet. De fyra
tomma jag hade innanför skjortan stoppade inte. Då tog jag och bad till
gud ett slag och satte i mig två till och korkade dom ordentligt och
stoppade dem innanför också. Och då flöt jag. Men jag fyllnade till, så
att ingen, som har blivit tagen av polis i Stockholm, har varit så full
som jag var. Men då kom jag att tänka på ett gammalt sjömansrecept, att
det går att supa sig nykter, och då söp jag ur ett par flaskor till och
blev nykter som en spigg. Engström kan tänka sig, att det var nödvändigt
— med den sjön som var, och för att inte få kallsupar måste jag hålla
en liter för munnen hela tiden. Och ju mer jag söp och korkade igen
flaskorna, ju lättare blev jag, och när jag äntligen blev upptagen av en
engelsman, som såg, att det låg en man och söp i en sådan sjö, och kunde
begripa att det var något galet med honom, då begrep jag, att spriten har
sin välsignelse med sig. För den är ju skapad av vår herre, den såväl som
choklad och stryknin och rävkaka och vanligt lageröl!
Ja, skål Engström! Det var längesen jag fick ett sådant kalas! Fisken går
till just nu, och vill han ha en kasse då och då, så är jag inte så noga.
Men goodtempleriet får de sjuka syssla med, och Engström behöver inte
betala för lite fisk. En gång simmade jag över Haröfjärden — det blir en
halv mil fram och tillbaka — med en liter konjak och en liter brännvin
i var sin mungipa och drack ur dem under tiden. Men jag var ung då.
Sånt där gör man inte om på gamla dar — får jag inte fylla på Engströms
glas? Det ser så tomt ut i botten — inte? Jasså! Jaha! Men då var jag
pojke ändå, hade nyss gått och läst. Men jag var förståss den starkaste
på Harön — skall inte Engström ha mera? Jag vill bara säga, att fisken
får Engström gratis, och mer fisk kan han få, det kostar ingenting! Ja,
jag skall väl gå då. Om han har arbete, fast det är skillnad på arbete,
skall jag säga! Lägg till med lotsbåten vid en skuta i en storm som har
stått tre dar — tror Engström det är bekvämare än att sitta här och smeta
färger på en trasa? Ja, ajöss i alla fall och tack! Jag skall inte genera
honom vidare. Men så långsint är jag inte, att han inte kan få en kasse
fisk till! Ajöss!
En trollkarl.
Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en
konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några
teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag
hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick
jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen
något på hjärtat.
Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende
fram.
— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju
tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har
kommit bort från mig också.
— Så? Det var ledsamt, men vad kan jag göra åt det?
Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två
och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.
— Ja gärna, men hur skall det gå till? Vet Johansson vem som har tagit
den?
— Nej, han viskade och blinkade, men följ med till Tälje marknad i nästa
vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt
och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett
besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det
behöver inte bli mer än två och femti på oss var.
— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?
— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara
att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen
är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks,
om han går till Gajen.
Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var
villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.
Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande
marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig
Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström
ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han
får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för
han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig
dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han
bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.
Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till
Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med
kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in.
Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig
gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han
var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.
— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är
häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra
socknen.
— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade
på mig. Men sitt ner i alla fall!
Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet.
— Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?
— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med.
Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!
— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och
elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting?
Folk pratar då inte annat än dumheter.
— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och
ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske
han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om
saken. Han har ju varit hjälpsam förut.
— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan
jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette,
vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan
jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!
Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.
— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den
skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog
med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!
Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.
— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje
och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också,
för de kan.
— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så
ofta, kan jag tro.
— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å
belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns
inte min like i Roslagen, vad det beträffar.
— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort
saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och
hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.
— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för
resten.
— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna
egendom. Skål, Gaj!
— Int kan jag nånting, inte! Och för resten är det så mycke grejningar
och ordnamenter med sånt där! Och kanske jag inte har hemma allt som
behövs. Är det nån särskild som misstänks? Jaså, si då blir det allt lite
kostsamt, fast jag skall göra det så billigt som möjligt för fängningens
skull. Det blir fem kronor person.
— Det var dyrt det, sade häradsdomarn.
— Jag har inte bett häradsdomarn komma hit, svarade Gaj med mycken logik.
— Neej, det förstår sej, men jag trodde — —.
— Skål, Gaj, sade jag. Men behöver Gaj inte veta vad det är för nånting
som är bortkommet?
— Neej, det vill jag inte veta, för då förgår kraften. Men det var mat
för en sjuk det här, det får jag säja. Varifrån är han egentligen?
— Från Grisslehamn.
— Å kors, så långt ifrån! Och vad är hans profasion?
— Jag är målare.
— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter
inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar
som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse,
han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på
trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.
— Jo, nog känner jag Målar-Nisse.
Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på
kaffepannan.
— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick
till?
Vi fingo nytt i kopparna. Jag frågade Gaj om hans far.
— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå
igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa
på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om.
Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte —
neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel
hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål,
schål, häradsdomarn, varför super han inte?
— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för
billigare?
— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån
abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra
nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.
— Nå, kan inte Gaj lära mig något för pengar? Jag betalar gärna.
Han plirade full av fan.
— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som
kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för
många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde
mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg att
sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det
var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och
på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de
satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte
gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla
de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra
satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla,
som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att
de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och
lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde
hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag
fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden.
Det är många år sen. Schål!
— Vad kostar den konsten att lära?
— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte
opris.
Häradsdomarn satt med ögon och öron på skaft.
— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte
ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var
inte tokug!
— Ånej, var lugn, häradsdomarn!
— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och
uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde
till ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi
dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar
efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.
— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en
femma jämnt?
— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs.
Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och
är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn,
å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i
putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss,
ajöss!
— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i
släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina
skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han
har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly
och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far
sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till
skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan
han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom
titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna
inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter
pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe
en gång. Men varför lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till
och blir kallt!
Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo
upp på hotellet.
En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev
borta.
— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har
blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk
och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?
Ja, säg det!
Osarkrak.
För några år sedan övervintrade en europé hos polareskimåerna, jordens
nordligaste folk.
Det var så mycket lättare för honom som han hade eskimåblod i ådrorna och
talade språket. I övrigt var hans kultur modernt europeisk.
Han var son till en präst på Syd-Grönland och hade tillbragt sin första
ungdom där. Men även för sydgrönlänningar voro polareskimåerna bekanta
endast genom sägner. Deras sagoberättare talade om ett underbart folk
långt nordpå, som klädde sig i björnhudar och åto rått kött. Men ingen av
berättarna hade träffat någon som vågat sig så långt norrut, ty landet
däruppe var stängt av is och solen gick aldrig upp.
Dessa sägner lämnade honom aldrig någon ro. De voro i hans drömmar dag
och natt, och när han blev man, beslöt han uppsöka folket i norr. Han var
min gäst någon tid just då beslutet höll på att mogna. Vi försökte leka
eskimåer i kanot i brist på kajak.
Han lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och
trutar — ty av en truts vingpennor skär man de starkaste tafsarna för
fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.