kobben, vifta med en måsvinge och ropa _trrrrrr_, _trrrrrr_ så det
smattrar över havet.
Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning, att skära snöblock till hus och
att göra en stark rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men den
proceduren talar jag helst icke om.
Och så reste han till Grönland.
När han kom hem igen, åtföljdes han av Osarkrak, och om honom har han
berättat, det jag nu går att skriva.
Själv har han tydligen ansett det betydelselöst i jämförelse med annat
som han upplevat. Men det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda
det från glömskan. Vi kunna ju kalla min sagesman Knud.
När han levt ett år med polareskimåerna, jagat björn, valross, säl
och ren med dem, deltagit i val- och narvalsmord och dåsat med dem
under den långa polarnatten, kom hemlängtan med rodnaden, som bebådade
vårsolen bakom de snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra
förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta slädarna i gott stånd,
utvälja hundar och ordna tusen viktiga småsaker.
Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade flera dagar gått i djupa
tankar. De hade lärt sig bli goda vänner. De hade tillsammans i
hundslädar sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på havsisen,
över glaciärer, uppe på inlandsisen. De hade sovit tillsammans i
bergsklyftor och ishålor, svultit och frossat under samma förhållanden,
och nu skulle de skiljas.
Men en dag tycktes något ha mognat inom Osarkrak, och han sade: — Nu har
jag visat dig mitt land, nu skall du visa mig ditt!
Detta hade Knud icke beräknat, men efter eskimåisk taktkänsla var det
fullkomligt riktigt, och han kunde icke vägra.
Han hade visserligen sökt ge Osarkrak en föreställning om det europeiska
samhället och begreppet stad, landsbygden med skogar, åkrar och underbara
djur av alla slag, hästar, oxar och kor, får och svin, men han var
samtidigt övertygad om att vilden endast av artighet låtsat tro på sådana
sagor — ty eskimåerna äro mycket artiga. Nu skulle han emellertid få
följa med och övertyga sig om sanningen av européns sagor, vilka voro
mycket mera fantastiska än grönländarnas egna, som rörde sig om de
farliga _tornit_, fabelaktiga väsen, av vilka grönländarna tro det inre
av landet vara bebott, eller _inuarudligkat_, dvärgmänniskorna, som kunna
döda blott genom att peka på målet, eller _erkigdlit_, som ha hundars
underkroppar, eller _amaroken_, ett djur stort som ett fjäll, eller
jätterävar och jätteharar, och tusen andra mystiska varelser — och först
och sist om besvärjelser och andra storverk, utförda av deras _angákut_,
trollkarlar och präster, som förstå att frigöra sina själar ur kropparna
och förflytta dem vart de vilja.
Osarkrak följde Knud till Europa. Han hade icke en aning om de utgifter
han skulle förorsaka, ty polareskimåerna veta ej, vad som menas med
pengar. De idka ej ens byteshandel, utan var och en reder sig själv, och
den som är oduglig som jägare går under.
När Osarkrak från den stora kajaken, ångbåten, satte sina fötter på
storstadens kaj, förfärades han.
Jättelika hundar drogo slädar med hus på, i vilka människor bodde. Det
var hästspårvagnarna och omnibusarna. Och människorna gingo omkring
obeväpnade och i skaror som alfågeln om vårarna. Och det var ett buller
och dunder, som när isen bryter upp för en väststorm eller som när
glaciärerna kalva. Och man icke endast gick, man sprang som om en val
strandat eller som det gällde att hinna undan en snöstorm.
Och bland allt detta stod Osarkrak, hemma i Grönland den väldige
fångstmannen, föremålet för kvinnors längtan och beundran, men här
bara en liten vindögd eskimå med långt blåsvart hår som flöt ned på
axlarna, kobent och iklädd björnskinnsanorak, björnskinnsbyxor och
sälskinnskamiker, och utan en harpun eller ens en kastpil att försvara
sig med, om han blev anfallen.
Han sade: — Knud, vi måste fly, vi måste springa!
Och han började springa blint åt det håll, där det såg minst farligt ut.
Knud hade stor möda att infånga honom. Människorna gapade på den lille
skinnklädde mannen, och Knud fann det klokast att låta honom lugna sig
inom fyra väggar. Han ville ta en droska, men Osarkrak ville sjunka ned i
jorden vid annalkandet av jättehunden och den store, amulettbeprydde och
pisksvängande trollkarlen, som satt vid det rullande husets vägg.
De gingo alltså till fots, och Osarkraks förundran växte samtidigt som
hans rädsla avtog.
På bottnen av djupa klyftor, i vilkas väggar människorna hade urholkat
sina bostäder, rörde sig den stora boplatsens män och kvinnor om
varandra. Vad ville de? Vad var deras mål? Osarkrak fann deras beteende
löjligt.
Och genom de väldiga och förunderligt genomskinliga tarmskinn, som
voro spända framför de ofantliga fönstren, såg han deras husgeråd och
amuletter. Han såg ting, som icke ens den störste _angákok_ vid Kap York
kände till. Och husgångarna voro så höga att man kunde gå rak genom
dem. Men var drogo kvinnorna hudarna av de sälar männen fångat? Och
när jagades det över huvud taget? Här gingo kvinnorna sysslolösa utan
knivar i händerna och männen gingo obeväpnade fram och tillbaka! Ett
förunderligt land, ditt land, Knud! Men de gingo väl på spaning efter
oxar och får och svin, som du talat om?
Knud kunde icke förklara, ty Osarkrak skulle ej ha förstått.
De gingo in genom en väldig husgång, så bred som ett och så hög som två
harpunskafts längd, gingo uppför en trappa av konstrikt slipade stenar
och kommo in i ett rum utan britsar, utan eldstad på golvet och utan
skinn på väggarna. Ingen var hemma. Inga unga mödrar lågo nakna och gåvo
sina barn di, och inget sälkött kokade över späcklamporna. Men männen
voro väl ute på jakt och väntades hem och kvinnorna väntade väl på
stranden för att ta hand om byte och kajaker.
Knud hade fört Osarkrak till närmaste hotell och sökte förklara detta
ords betydelse: ett gästvänligt hus, bebott av stora fångstmän,
frikostiga på kött.
Osarkrak gick omkring i rummet och undersökte allt, medan Knud per
telefon gjorde sina dispositioner. Telefonen var de europeiska _angákuts_
trolltrumma, medelst vilken man lät själen lämna kroppen och besöka
andras själar. Detta föreföll Osarkrak helt naturligt.
Men under vandringen utefter väggarna upptäckte Osarkrak en knapp av
valrosstand, omgiven av en ring av brunt flytträ. Han frågade, vad denna
knapp betydde.
Knud svarade: — Om du trycker på knappen en gång, kommer en man in och
frågar, om du vill ha kött. Trycker du två gånger, kommer en kvinna och
frågar, om hon får betjäna dig.
Osarkrak började gapskratta.
— Ett underligt land de vitas land! Om man trycker på en benknapp en
gång, kommer en man in, och trycker man två gånger, kommer en kvinna! Ett
högst förunderligt land! Tryck två gånger, Knud!
Knud tryckte två gånger. En uppasserska kom in, fick några förfrågningar
och försvann.
Osarkrak slog sig på knäna och gapskrattade.
— Högst underligt! Låt mig själv försöka nu, men då måste du gå ut!
Knud gick ut i korridoren och hörde Osarkrak trycka två gånger. Flickan
kom igen och gick in. Knud hörde ett skri av fasa och störtade in lagom
att hinna befria den vettskrämda kvinnan ur eskimåens omfamning.
— Knud, sade Osarkrak, jag trodde icke, att du, som är min vän, skulle
bedra mig på det här sättet. Men jag erkänner också, att jag icke riktigt
trodde på knappens förmåga. Vi ha amuletter, som äro mycket mäktigare.
Det finns tydligen också dåliga trollmedel hos _kavdlunakerna_.
Eskimåerna kalla sig själva _inuit_ (människor). Européerna heta
_kavdlunaker_.
En officer, som Knud eftertelefonerat, knackade nu och kom in. Han var i
uniform med sabel vid sidan, och som detta var det första vapen Osarkrak
sett i _kavdlunakernas_ land, intresserade den honom.
Han uttryckte genom Knud sin förmodan att den användes att döda oxar, får
och svin med, men löjtnanten lät säga, att den var uteslutande till för
att döda människor.
Osarkraks intresse stegrades till högsta potens.
— Nå, när du dödar en människa, sker detta stående eller under språng?
Löjtnanten måste medge, att han aldrig dödat någon människa.
Osarkraks ögon spärrades upp av förvåning. Men denna förvåning övergick
i nästa sekund till en min av det ytterligaste förakt, och han vände
löjtnanten ryggen med verklig indiansk grandezza. Han såg icke åt
löjtnanten, så länge denne var kvar i rummet.
Ett vapen som aldrig använts! Osarkraks tro på kavdlunakerna hade fått
ytterligare en knäck.
Men Osarkrak insåg, att han måste ha europeiska kläder och en käpp,
ett tillhygge som han på gatan sett bäras av de flesta män och därför
uppfattat som manlighetens huvudsakligaste attribut. Knud förde honom
alltså till en konfektionsaffär.
Osarkrak valde en grå kavajkostym och en klädesmössa med skärm. Värst
var det med skorna, men slutligen fann han ett par som icke tryckte för
mycket. Och nu var Osarkrak i sitt tycke till det yttre en fullständig
kavdlunak, då Knud påpekade hans fotslånga hår, som i alla händelser
skulle ådraga honom nyfikenhet. Men Osarkrak ville icke höra talas om
hårklippning. Att klippa håret är ovärdigt en man! I stället begärde han
krage och manschetter.
Och nu gällde att föra honom ut till landet, ut till Knuds släktingar,
där en eskimåfamilj från Syd-Grönland befann sig, vilkens överhuvud höll
på att utbilda sig till kateket, och där han alltså skulle få sällskap.
Knud var rädd för svårigheten att få honom med sig på tåget, men nu
hade Osarkrak sett så mycket, att intet vare sig skrämde eller förvånade
honom. Han ägnade sig nu uteslutande åt att upptäcka humbug.
Därute på landet fick han leva på eskimåvis så mycket som möjligt, d. v.
s. icke jaga men äta tills han icke orkade mer. Där fick han för första
gången se ett träd, och där fick han se kavdlunakernas oxar, får och
svin, ankor och gäss. Han var lycklig.
En dag ville en av de kungliga prinsarna se den märkvärdige vilden, som
nu för övrigt var halvt europeiserad, fast han ej ännu fattade vårt
samhälles organisation. Osarkrak ville veta vad en prins var för något,
och Knud kunde ej förklara detta på annat sätt än att en prins var en man
som hade alldeles ohyggligt mycket mat året om.
Alltnog, de reste in till huvudstaden och begåvo sig till palatset,
utanför vilket en vakt med bajonett på gevär gick av och an. Men detta
trodde Osarkrak vara en fälla och började springa. Det hade regnat,
gatorna voro smutsiga, Osarkrak, som var ovan att manövrera sin käpp,
trasslade in denna mellan knäna och föll framstupa i smörjan, infångades
och rengjordes nödtorftigt.
Sedan Knud lyckats övertyga honom att den beväpnade mannens sinnelag
var uteslutande vänligt, fick han honom med sig uppför trapporna. Men i
audiensrummet mötte en ännu fruktansvärdare fara i form av en engelsk
rasren bulldogg. Ett sådant djur hade Osarkrak ej kunnat föreställa sig.
Det liknade vad han möjligen fått höra om kavdlunakernas djävul, och han
sprang vettskrämd utför trapporna. Endast med största svårighet lät han
sig föras upp igen.
Och prinsen och prinsessan kommo in, underhöllo sig genom Knud med
Osarkrak en halvtimme — audiensen var slut — ingen mat — åter humbug! En
prins hade alltså ingen mat.
Och Knud fick sitta emellan.
På vägen tillbaka till järnvägsstationen passerade de en vilthandel,
utanför vilken hängde ett rådjur. Osarkrak fordrade ovillkorligen
att Knud skulle ta det med sig hem för att i någon mån återgälda den
gästfrihet de båda åtnjutit i hans familj. Knud måste köpa rådjuret för
att icke alltför mycket sjunka i Osarkraks aktning. Vad som menades med
pengar, lyckades Osarkrak aldrig lära sig.
Liksom alla människor från arktiska trakter, som förflyttats söderut,
blev Osarkrak sjuk. Han fick lunginflammation och svävade några veckor
mellan liv och död.
Mellan tjocka bolstrar låg han och svettades och yrade och ropade på en
snöstorm som det enda som kunde svalka honom. Och när krisen var över och
han återkommit till medvetande och fattade sin hjälplöshet, matt till
ytterlighet, som han var, fann han denna belägenhet ovärdig en man.
Han ville dö och bad Knud hjälpa sig. Han hade sett en revolver på en
vägg, och med den skulle Knud skjuta honom.
Men Knud ville icke. Då bad han att få låna en papperskniv som låg på ett
bord i rummet — han skulle visst icke göra sig något med den, han ville
bara se den.
Men då icke heller detta lät sig göra, blev han förgrymmad.
— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat hårt som en man för dig, och
nu vill du icke göra mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!
Och så vände han sig mot väggen och varken tilltalade eller svarade Knud
under två veckors tid.
Men med kroppens tillfrisknande blev också tankarna friskare. Han ville
leva och började känna hemlängtan.
Kavdlunakernas land var stort och rikt, men det var icke ett land för en
polareskimå. Han hade lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga,
men vi voro icke konsekventa. I många fall voro vi dumma. Vår religion,
om vilken han fått en liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför ville
vi inpränta våra lagar och bud i honom, då vi själva ej levde efter dem?
Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala institutioner voro löjliga
— till exempel vår uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På den
punkten voro vi uteslutande dumma.
Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa. En av Knuds vänner bad
honom skriva något i en minnesbok.
Han skrev — och här följer Knuds översättning: »Det forefalder mig, at I
hvide Mennesker elsker En — men gifter jer med en helt anden — og blir
lykkelige.»
[Illustration: Osarkak]
Vad säga mina läsarinnor om det?
En parentes: Om Osarkrak råkade tappa något föremål i ett rum, där en
kvinna befann sig, kunde det ej falla honom in att själv ta upp det. Det
var kvinnans åliggande. Han bara pekade tyst och majestätiskt först på
kvinnan och sen på det tappade — och blev åtlydd.
Jag fick aldrig se Osarkrak, men jag korresponderade något litet med
honom. Knud hade bett honom göra en papperskniv åt mig av en vacker
valrosstand. Han yxade till ett monstrum till kniv. Då Knud frågade
honom, varför han ej lagt ned sin vanliga omsorg och skicklighet på
arbetet, tog han en tidning och högg itu den.
— Nog duger den att förstöra papper med!
Men av mig och andra vänner fick Osarkrak en massa knivar. Zorn sände
honom dussintals Moraknivar. När han fick dem, sade han: — När jag kom
hit till kavdlunakernas land, var jag fattigare än någon, men jag kommer
hem som den rikaste av alla.
Och han reste. Nu är han åter fångstmannen. Kanske sitter han just nu på
britsen i sin rökiga hydda och berättar om de mäktiga kavdlunakerna och
deras humbug. Eller har havet kanske redan krävt honom som offer?
När jag nu skall avsluta berättelsen om Osarkrak och ser bläcket flyta
ur pennan, kommer jag ihåg hans benämning på bläck. Den är vacker och
innehållsrik nog: _Tankens blod!_
En tjur.
Jag sprang för en tjur i dag.
Aldrig trodde jag, att jag kunde springa så olympiskt. Men den som känner
Norrgårdstjuren, förstår mig.
Beväpnad med en gäddsnärja på ett slantspö begav jag mig ut för att
skaffa litet färskt till hushållet. I hasselhagen kom jag rakt på
Norrgårdskornas don Juan. Jag hejdade mig ett ögonblick men ville icke
visa mig feg inför korna. Jag försökte passera med bibehållen värdighet,
men min röda skjorta tilltalade icke den fruktansvärde.
Han störtade rakt på mig under utbölande av löften, som icke bådade gott.
Det är vackert att se en karl ila till sin älsklings möte eller
maratonlöpa eller rusa fram i ett bajonettanfall, men att se honom
springa för en tjur inger inga skönhetskänslor.
Jag uppnådde ett träd och hann förskansa mig bakom det i samma ögonblick
tjurens horn sargade dess bark. Som ung har jag gjort upp teorier om
sättet att skydda sig för dylika anfall. Kammarlärdom!
Runt detta träd upplevde jag några av de allvarligaste ögonblicken i
mitt liv. Ty en tjur kan utveckla både list och vighet. Det blev »_en
ringdans, medan mor väntar_».
I tjurens ansiktsuttryck fanns icke ett uns barmhärtighet, och skulle jag
översätta hans tillmälen, bleve denna berättelse konfiskerad.
Jag måste uppgöra en reträttplan. Avståndet till närmaste gärdesgård var
minst ett par hundra meter och träden växte glest mellan hasselbuskarna,
vilka voro odugliga som skydd. Jag gjorde ett förtvivlat utfall med mitt
grova slantspö och _flög_ till ett annat träd, där samma scener som förut
upprepades.
Men hur vacker var icke tjuren i sin vrede! Jag läste mord i hans ögon.
Hans utfall voro blixtsnabba, och jag tvangs att utveckla hela den lilla
förslagenhet, som kommit på min lott. Vid nästa träd låg något, som såg
ut som en stör eller en grov gren. Ett ögonblick, då tjuren drog sig
något tillbaka för att förbereda ett nytt anfall, flög jag dit, släppte
slantspöet, som hindrade mina rörelser, och grep stören — ty det var en
enstör, färsk och nyhuggen. Jag välsignade den bonde, som huggit den. Men
den halva sekund jag använde för att få vapnet i min hand höll på att
kosta mig livet. Jag kände eller trodde mig känna en smekning av ett horn
i ryggen och höll på att falla, då jag räddade mig bakom trädstammen. Nu
såg jag att där lågo flera störar, nyhuggna för skördens skull.
Jag fattade stören med båda händerna och slog tjuren i skallen och jag
kände, att jag icke slog falskt. Han stannade bråkdelen av en sekund. Jag
slog ett slag till mellan hornen, och han drog sig långsamt tillbaka.
Och i vild glädje lät jag ett regn av slag falla på det väldiga huvudet.
Fnysande gick tjuren baklänges, långsamt och med värdighet. Men det
gällde för mig att behålla övertaget, ty av erfarenhet vet jag att
flykt endast retar tjurar. Han retirerade allt närmare gärdesgården.
Där gjorde jag ett sista rasande utfall och rann över stängslet för att
i nästa ögonblick lägga mig på rygg och dricka luft efter den ovana
ansträngningen. Men om ett par sekunder kom den ilskna bölningen igen och
tjuren började arbeta med hornen i gärdesgården. Jag dök in i skogen och
var räddad.
På hemvägen mötte jag Mattson och berättade mitt äventyr. Han skrattade.
— Ja, när en har praktik, så har en, men Engström har inte praktik! När
en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa —
nänejmän! En ställer sej bara på alla fyra å går emot tjuren. Då blir han
rädd, för då förstår han inte att det är en människa utan tar på skubben.
Så gör jag. Kom ihåg det nästa gång, Engström! Jag vet’et, för jag har
praktik!
Så nu vet läsaren också, hur han skall bära sig åt.
INNEHÅLL.
Företal 5
Vemans hämnd 7
Sensationer 13
En midsommarsaga 19
Prästlön 25
Ängskär 28
Pingst 31
Karl XII, Herkules och Gustav Mattson 35
Vasaorden 49
Bangkok 54
Båtuppdragning 60
Nattsegling 67
Kapten Elg 74
Östermans eftermäle 87
Min gamla koster 90
Olika kulturer 100
Österblom, en rospigg 104
Myrstacken 109
Lotsen Pettersson 114
En trollkarl 120
Osarkrak 129
En tjur 142