Matts Efraims Kristins Petter, Engström var ju i lag med honom på
sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Just
han, som de kallade Tegeltaket för han hade så rött hår, så det fräste
om det, då det regnade. Inte söp han ihjäl sig, visst inte, ånej, för
inte dör en av brännvin, så mycket brännvin finns det väl inte, utan en
kan tvärsom säga, att han levde av brännvin de tre sista åren, brännvin
och kaffe. Sista gången han försökte äta, det är för resten ett par
år sen, försökte han med tre supar och två halva öl och ett dillblad,
men dillbladet kom upp igen. Det var inte lönt med mat, han var för
ovan, se! Människan blir som hon vänjer sig, se! Som för exempel rika
grosshandlare, som äter kött ett par gånger i veckan, de skulle dö knall
och fall om de inte finge sina köttschok på sina bestämda tider. Och vi
skulle bli omöjliga på sjön och oviga som mjölsäckar, om vi skulle äta
kött så där överdådigt. Ånej, det är nog bäst som gud har räknat ut det
åt oss, strömming och potatis varannan dag och potatis och strömming
varannan. Det är bara rikt folk som har råd att föra diet. Diet är välan
kan jag tro, att di äter vad dom vill. Ja, kunde jag inte ge mig faen
på det! Men Österman han förde inte diet, för han åt inte ett dyft,
bara drack, och det var verkligen tur, att förbudet inte kom innan han
självdog, för då hade han dött av svält. Vad han dog av? Ja, det är inte
gott att säga, men jag tror att det var av sådant där som herrskap kallar
förkylning. Han ramlade i sjön när han skulle ta opp en ålryssja, för
sjön gick hög och han hade väl tagit in bra nog till frukost. Hade inte
käringen fått fatt i ett byxben på honom, hade han gått till botten som
en sten, för han kunde inte simma. Och han hade inte tvättat sig sedan
bröllopet, ge mig si, för tjugufem år sedan. Han var rakt liksom rädd
för vatten, se! En annan brukar väl skrapa av sig det värsta till jul
och midsommar, men det gav han faen i! Om Engström kommer ihåg Mordlund,
den där som mördade en hel skeppsbesättning i Mälarn för några år sen,
så sa just Österman, när han såg en grosshandlare bada vid Hälludden:
— Det där vore just lagom straff åt Mordlund! Så vattenhållet låg han
inte åt. Men det var ju hans sak. Han var inte människa på ett halvt år
efter det där badet. Ja, det vill säga, han ökade kanske på förkylningen
en kväll i februari, när han skulle gå till svinstian och se om suggan.
Han var liksom lite dragen då med, om man skall tala rättvist, så han
somnade i stian. Och på morron hade suggan ätit opp hans mössa. Jag
skulle inte tala om det, om inte suggan hade blivit som tokig och liksom
full och blev inte människa på flera dar. Mössan var gammal, och det kan
väl Engström tänka sig, att suggan som inte var van vid starkt, skulle
fyllna till av alla spritångorna som hade gått upp i den mösskullen. Så
på morron, när käringen hittade Österman i stian, så var suggan och han
liksom jämspelta.
Men säga vad en vill, så var Österman en riktigt bra karl. När han sade
ett ord så var det sagt, och lovade han spendera på en liter, så höll han
loven. Så ingen skall komma och tala på hans döda mull, åtminstone inte
jag. Ja ajöss, Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjuven till domarn.
Vind svänger åt rätt håll och vattnet sjunker, så vi får väl fina vädret
rätt vad det är! Ajöss!
Min gamla koster.
Giv aldrig bort något, som är ditt eget! Men har du fått något, kan du
gärna låta det gå vidare!
Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt
och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det
hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som
nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött,
buteljlackrött.
Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg
framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som
om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.
I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt
blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul.
Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman
stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg,
att detta måste jag göra något av. Jag vet mycket väl, att ju längre jag
ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt
alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma
sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag
ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en
välment skänk.
Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man
bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt,
giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis!
(Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste
hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har
mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha
vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med
åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera.
En tråkig konflikt är i uppflog.
Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just
det jag började med. Se första raderna!
Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett
fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara
stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men
de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan
vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio
meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, utan man
vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som
ballast för att veta, att man klarar sig.
Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet
pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel
på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö,
och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida.
Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade
den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp
den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i
sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på
styrbordshalssegling.
Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is
på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar.
Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort
som möjligt.
Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på
sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom
havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna
(ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens
egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk
som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så
att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops och dricka toddy
med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden.
Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.
Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull.
Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma
konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.
Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt
utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var
visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor
vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i,
plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en
bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits
av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett
ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade
sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter
och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig.
Eller gapa hungrigt.
Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till
ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som
kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö,
där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte
var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera.
— Men jag ville inte ha deras liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var
det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i
hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer,
jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då
simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom
ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska
båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela
byalaget.
Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå
för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon
läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av
ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det
blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till
några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.
Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart
underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och
Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla
mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt
för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att
göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och
när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla
för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i Finnby innan han
sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.
Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den
reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.
Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något,
som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!
Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag
haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna
ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min
duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara
försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig?
Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty
genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt
och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling
och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag
sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll
borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter
stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan
en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll,
där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är
inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.
Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska fynd, som jag började
med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.
Ty ett sådant givande bestraffar sig alltid förr eller senare.
Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på
grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag
kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad
till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes
vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom
gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!
Jag kommer alltså fridfullt. Visserligen hade jag en billig cigarr mellan
tänderna, och den kanske lyste till ibland, då jag drog in andan särskilt
energiskt, men jag menade ju intet illa med det.
Då dyker upp en man ur ett buskage och säger: — Vaffaen har du för
sjukdom, dä lyser ju ur halsen på dej?
Jag svarade inte, ty jag märkte att mannen var berusad.
— Har du puckel på ryggen också? (Han menade målskrinet.) Å oförskämd ä
du också, din sjuhundrade jävel! Men här ska du få si på en gosse, som
plockar nåra hundra såna där jäkla snobbar som dej! Kom an! Kom an bara!
Här har du den som va mä när knivarna gick, vet du va dä va?
Och han började hoppa jämfota på svenska bönders maner.
Jag svarade inte.
— Jaså, du är för snobbi för å svara också — — men nu jävlar å slå larm
— säj om dä du sa nyss, säj om’et bara, så ska du få hosta opp tarmarna
genom näsborrarna!
Jag fortsatte vägen hemåt.
— Sån en feg jävel — han ä rädd för en fatti arbetare — som sliter å
släpar för — å köss mej! Kom tebaks ska du få si på en utsjungning så
håren ska rakna på dej — nä’ru, här visslar kulerna — akta’rej — jösses —
ess — — —
Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland
strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig
oantastad.
Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte
Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla
koster.
— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte
om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.
— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi
kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet
mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te,
så hadde di ju inte haft kostern.
— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en
lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!
— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren,
som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer
Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla
bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en
stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja
te’n så han stöp.
— Mä kniven? frågade jag.
— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta
på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar,
förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.
— Ja, men om nu Fridolf har slagit ihjäl honom, kan dä bli obehag å!
Fridolf grinade brett.
— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta
å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle
ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara
blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!
— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han
bara tog en sten!
— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej
te!
* * * * *
P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera
utvecklat den fara, jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort
en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya
ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har
du inte, lika litet som jag.
Olika kulturer.
Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga
fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag
förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde
bara teckning. Fast det är icke _bara_ det. Men ingen ville!
— Stå som en apa, det vill jag inte, om Engström också betalade hundra
riksdaler. En har väl någon skam i kroppen!
Jag försäkrade att det inte var något för Strix utan en privatsak och
att det gällde benen och ryggen, vilka jag ville ha så gubbiga och magra
som möjligt. Och den lilla potatismagen, rynkig och vacker, fast man nog
kunde ha sått havre i rynkorna med deras goda jordmån. Nej! Ingen ville
blotta sina behag för mig.
Jag gick in till pråmskeppar Söderlund och talade med hans hustru, ty man
bör alltid börja med kvinnorna, om man vill nå något mål.
— Tror inte fru Söderlund, att Söderlund skulle vilja stå modell för tio
riksdaler en halvtimme? Jag behöver en mager kropp och en gammal kropp.
Söderlund ser ju tämligen mager ut och gammal är han ju också.
Fru Söderlund, gift med Söderlund sedan fyrtiofem år, svarade: — Toker,
han Engström! Inte vet jag om Söderlund är mager eller fet! Inte ser han
fet ut i ansiktet åtminstone — — —
— Har inte fru Söderlund sett Söderlund naken?
— Jag skulle väl skämmas ögonen ur kroppen om jag skulle få se en karl
naken!
— Ja men ni ha ju åtta barn ihop!
— Ja det ha vi och det är ingenting att skämmas för. Men jag har inte
sett Söderlund naken. En sir väl inte på nätterna, när det är mörkt! Men
kan Engström få Söderlund att klä av sig, så gärna det! Men jag tror’et
inte. Vad skall det tjäna till för resten? Om han ska rita, så kan han
väl rita folk med kläderna på. Någon hut och skam ska man väl ha i
kroppen.
Så resonera svenska bönder faktiskt. De äro rena som änglar och deras
vita vingar ha stoftet kvar orubbat. Utom då det gäller affärer. Man
påstår att judarna ha särskilt utvecklat affärssinne. Men jag undrar om
de inte ligga under svenska bönder och särskilt Rospiggar i fråga om
ekonomi. Kvinnan förstå de på sitt speciella sätt, primitivt och sunt!
Det är något av skapelse i deras erotik, något som icke kan diskuteras.
Eden eller helvetet med naturkrafterna lösgjorda och lugn sömn och
trötthet. Som då djur eller blommor älska.
Detta var om Rospiggarna.
En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en
rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att
ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi
plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade
vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på
tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan
överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i
sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när
hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den _dam_.
Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta
ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man
såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och
lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och
visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.
Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom.
Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte
låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé
och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass,
skalden hade andra.
— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår
kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, en kvinna
från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn,
eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens
eld.
— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen
Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber
eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.
— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe,
sade skalden högtidligt.
— Aber ein Dichter soll sich nie wiederholen!
— Mein Herr, ich empfehle mich!
Och skalden gick in i kupén och placerade sig med glödande ögon mitt emot
föremålet. När vi kommo till nästa stad, försvunno de båda arm i arm i
folkvimlet på perrongen.
Rumäniern kände tydligen kvinnorna.
Just nu tänker jag mig möjligheten att skeppar Söderlund eller fru
Söderlund skulle komma ut i Europa på Orientexpressen. Jag undrar om
någon rumänier med glödande ögon skulle kunna förmå henne att befria sig
från halvyllegrejorna. Eller om ett par svarta ögon skulle kunna förmå
skeppar Söderlund att lägga av kostymen från skräddar Lundin.
Olika kulturer! Jag kom att tänka på kontrasten och ber läsaren om
ursäkt, om jag möjligen stört hans sinneslugn.
Österblom.
En rospigg.
Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på
fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.
I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset
gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig
besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.
— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill
ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre
ryssjor, förrän stormen kom på mig.
— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs
om en kask i kylan?
— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä
fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot
— och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona,
gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir
lagom till snuspengar för nyårshelgen.
— Österblom var mig en fan att äta snus!
— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet
är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag
skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton.
Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och
däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen
och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.
— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön!
Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom.
Stig in bara!
Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på
förstugolvet och klev in.
— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.
Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol
med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal
katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.
— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett
precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men
jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg _Sjöfröken_ ombord mitt
på Nordsjön, när de hade det som värst.
— Sjöfröken??
— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så
mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp.
Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på
varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken
ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på
förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de
byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om
kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika
förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade
också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på
henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog
henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första
resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom
ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte
styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.
— Nå, men Sjöfröken — hur ser hon ut?
— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne
många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är
mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på
det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen
som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig
under storm då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i
land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen
av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt
dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga
ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund.
De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något
slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men
det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en
fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor.
— Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel,
börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan
inte jag få överta honom?
— Vad i herrans namn skall Österblom med Dackel att göra?
— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa
i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd
det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra
sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja
av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål,
schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström
har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha,
den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal
man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete för en fullvuxen
karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit
i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö.
Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre
kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i
Norrviken tar 75 öre.
— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre.
Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han
hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att
Karlsson tar 75 öre?
— Ja trodde dä — — —
— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger
Österblom om det?
— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!
Myrstacken.
Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka
och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta
vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland
susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag
törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig
lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och
jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter
inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag
känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.
Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt
blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som
en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje
fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska
system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.