och till en jättejäspning gapet formar,
hans hakskägg darrar, när han jäspar ut.
Så stoppar han sin snugga, tänder an
och spottar ut en sky av tobakslut
i lä — som gammal sjöman — och han gormar:
— Nej — d’ä en jädrans lögn å få en blund,
så länge herrns kamrater håller låda!
Säj åt dom, att di håller käften båda —
di ska för attan tusan ha miskund!
För resten har di inte varit bråda
mä groggarna, för d’ä en långer stund
som jag har luggit å fått slita hund
å känt i halsen en sjujävla klåda!
III.
Nu är skylightet svart. Från trick och slammer
och grogg och rök de lagt sig ljuvt att vila,
gentila och virila och trankila,
mens Österman sin nattkrök fromt anammar.
Men över mig Orion ännu flammar
och svarta brisar över havet ila,
och rimmen bli alltmera puerila,
ju vitare de välva, havssjöns kammar.
Nu komma två terziner med på slutet —
sonetten är ett band, en black, en boja,
som jag vill slita sönder i atomer,
ty det som borde svalla fritt, blir gjutet,
och tankar löpa fara att bli goja,
om rytm skall mätas medelst metrofoner!
IV.
Men det är svårt att sluta och jag dröjer
en stund ännu vid rodret. Det förnöjer
en gammal diktardräng att stå och drömma
och rad vid rad med rimsöm sammansömma.
Här är jag ensam. Ingen kan fördöma
min klena vers och ingen kan berömma.
Och medan diktande jag havet plöjer,
mitt tysta värv mitt eget jag förnöjer.
Då steg där upp av moln en kolsvart vägg
och brotten spotta över lovarts bog.
Hon lade till. Vi måste ta in rev!
Jag skrek det högt, och ut ur skansen klev
Matts Österman och mumla i sitt skägg:
— Di andra herra måtte ha fått nog!
V.
Med två rev inne susa vi mot söder,
min vakt är slut och Matts står trygg och styr.
Han pejlar Tjärvens pigga treblixtfyr,
som kastar stjärnor ut i natt och glöder.
Han fått sin kurs, och medan stormen gnyr
han valkar bussen och sin själ han göder
med tanken på en morgonkask som föder
nytt liv åt kroppen medan dagen gryr.
Jag går och lägger mig, men rimmen vaka
och gå i takt med brottens slag mot bogen
och liva mig till ännu fler sonetter.
Jag trivs på havet, fastän född i skogen,
jag är en biltog man och dömd att smaka
på livets bittraste och värsta rätter.
Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två
sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald.
Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga
sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt
lämplig för sådana utgjutelser.
Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade
räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena?
Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga
med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat!
Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag
har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan.
Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag
skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig
på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns
folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet!
Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten
är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska
skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin
religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han
är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för
att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för
mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker
omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en
hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.
Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker
mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag
söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga
förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter
själv om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen
hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.
— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra
präster på min och andra idioters dumhet.
Men nog nu om detta! Jag hoppas att vad jag sagt gör gott någonstans! —
Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna
skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle
vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde
användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty
jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer
än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag
är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger
jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig.
Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om
jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna:
VI.
Men nästa dag med sol och len sydväst
och purpurvitt på blåa vågors kammar,
mens dagens ljus ur österns källor flammar,
jag lagar till ombord en liten fest.
Då glömmer jag allt fult. Jag bara glammar
och minns blott _vackrast, styvast, noblast, bäst_,
och _Den såväl som den är ärad gäst_,
vem än han är och varfrån än han stammar.
Å herre gud, vad jag är kär i allt!
I människor och djur, i våg och skog och berg —
mest i en vän som tänker just som jag.
Jag tror jag lever herren till behag,
vem än han är och söker hålla färg,
om ock jag synes dikta litet kallt!
Kapten Elg.
Det är nu många år sedan. Från havet kommo vi in i Länningefjärden för
att söka ankarplats för natten. Det började skymma och obekanta som vi
voro med farvattnet hade vi just kastat kroken i ett dåligt lä under en
låg holme, då vi hörde slag av åror. En roddbåt närmade sig. Den tycktes
komma direkt ur skogen.
— Hallå!
— Hallå!
— Har inte herrarna kort?
— Jo, men det börjar bli mörkt och — — —
— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att
hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten
Elg.
Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord
och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa
och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.
Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde
fjärdens svarta vatten. Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta
på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på
kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg
därinne vid en väldig boj.
— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj
stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra
fast i aktern på _Heaven_, så heter min båt. För han kommer att blåsa
upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag
berätta.
Vi passerade _Heaven_, kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp
fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var
tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. _Heaven_ var en stor
kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med
kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran
för båtens soliditet.
— Ja, hon är bra, sade kapten Elg. Hon är mitt _hem_, förstår herrarna.
— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.
— Nej — jag bor ombord.
— Året om?
— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det
är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte
människorna uppfunnit. Därför är den bra. Men samhället ha de uppfunnit.
Därför är det dåligt.
En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju
visa ord.
— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all
vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos
oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?
— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig
i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —
— Kanske whisky, då?
— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni
välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna
då!
Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på _Heaven_. Vi voro
verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg
öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över
spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var
fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing,
en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna
var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda
hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.
På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en
kronometer och en kompass.
— Välkomna, mina herrar, och sitt ned så länge. Teet skall snart vara
färdigt. Jag håller på att greja litet, som ni ser. Det är inte omöjligt
att det klarnar, och i så fall måste jag göra mitt stjärnbestick.
— Stjärnbestick?
— Ja, det är absolut nödvändigt av många skäl — särskilt för mig.
— Kapten är intresserad av astronomi?
— Naturligtvis — och vägen är lång och besvärlig. Det blir svårare att
hålla rätt kurs ju längre bort man kommer och ju mer stjärnornas inbördes
ställning förändrar sig. Men nu ska vi skåla!
Det var en underlig kurre! Vad menade han med sitt stjärnbestick?
Förändringen av stjärnornas inbördes ställning? En lång och besvärlig väg?
— Tänker kapten ge sig på långtur?
— Ja, det måste vi väl alla en gång, förr eller senare.
Aha! Mannen hade tydligen en skruv lös. Inte därför att han talade om
döden — men vad nytta kunde han ha av sina instrument på den resan!
— Ja, skål! Rommen är god, inte sant? Det var tur att jag fick se
herrarna, just som jag lade ut mitt sista abborrnät vid udden. I annat
fall hade herrarna kanske fått arbete i natt. Hon blir nordlig, och ni
hade draggat, så sant jag heter Elg. Och så hade ni gått på land, innan
ni fått upp klutarna, för det är 30 famnars djup utanför holmen, och så
lång är inte er kätting. Jag har förlorat en gång på det sättet. Det
var i Medelhavet. Vi kom från Messina och skulle gå till Genua och fick
på oss en Sirocko med sådan sjö, att vi måste söka första bästa lä — det
var under en liten ö som heter Molara utanför Sardinien. Och vi hade inte
väl fått ut ankaret, förrän han svängde om som en soldat gör vänster
om, och vi fick honom från nordnordost — en Greco Tramontana, säger vi
i Medelhavet — hon lade sig på sidan för bara riggen och drev på land —
först förlorade vi det ena ankaret och det andra stoppade inte. Det var
min första båt, ser herrarna, och jag grät som ett piskat barn, ackurat
så! Och det kom ut bönder, som gick i fårskinnspälsar, fast det var mitt
i sommarn, och ville bärga, och jag måste hota med pistolen. Ja, det var
den tiden, det — men herrarna dricker ju inte! Jag ansvarar för rommen!
— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön.
Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta
förlisningarna, proportionsvis?
— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att
leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen,
_det_ är vatten, det? Jag var med på _Charles Heddle_ anno 1845 — — —
— Förlåt — hur gammal är kapten?
— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala
med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!
Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på
styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.
— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger
tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.
Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så
långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt
blek om nosen.
— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar
uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte
möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att
vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två,
men det kan bli tråkigheter.
— Ja, men vi ska väl se hur det hela utvecklar sig.
Nu kom kapten Elg med tunga steg akteröver, klättrade ned och bad om
ursäkt för sitt dåliga värdskap.
— Har kapten en son ombord?
— Ombord? Nej, långt ifrån! Ånej, så väl är det inte! Han drunknade i
Delagoa Bay för 25 år sen. Det var en präktig pojke, sjöman i varje
tum, och vacker sen, må herrarna tro! Men han har det inte bra, jag kan
inte förstå det. Han jämrar sig allt oftare och oftare. Men han är väl
inte färdig än, kan jag tro. Jag är den ende som kan lugna honom — men
det där kan ju inte intressera herrarna — jag talte visst om _Charles
Heddle_, tror jag! Jo, det var en fransk brigg, som jag gick jungman med.
Vi kom in i den märkvärdigaste orkan, som kanske någon kommit levande
ifrån. Den varade från den 23 till den 27 februari. Det var en ordentlig
rotationsorkan och vi gick kompassen runt på läns hela tiden fem gånger
med ibland ända till 12 knops fart för bara topp och rigg. Men det var
också en seglare, må herrarna tro. Hade kapten förstått orkanläran,
skulle vi kanske lätt nog ha kommit ur den där cirkusen, men på den tiden
visste man inte så mycket. Nu finns det böcker om allting — men nu jämrar
han igen! Det är för märkvärdigt. Se, han hade gått och blivit kär i en
flicka, pojkstackarn, och mycket tyder på, att han tog livet av sig.
— Var hon otrogen — — —?
— Hör nu, herrarna! Vad är trohet? Säg det bara! Trohet är en sak, som
människorna uppfunnit, därför finns den inte i verkligheten. Allt som
människorna uppfinna är saker, som för dem själva i fördärvet, därför
att de är fantasier. Säg mig, om en karl eller kvinna är kär, _kär_, och
riktigt kär, så är han eller hon naturligtvis trogen, för trohet — med
det menas kärlek, fast trohet är ett dumt namn på kärlek. Men om endera
parten blir kär i en annan, så kallar motparten honom otrogen — men då
är han ju trogen den nya. Och till och med om han aldrig hoppar över
skaklarna utan håller sig fast vid den första hela sitt liv, så kan det
aldrig kallas trohet, om han bara en enda gång längtar efter den andra.
Men sådant kallas trohet av folk! Nej, troheten finns inte, för den har
människorna uppfunnit, och därför är den bara en fantasi. Det finns bara
två saker, som människorna inte har uppfunnit, och det är kärlek och
frihet, och därför äro de de bästa av alla uppfinningar. Resten är skräp
— är inte rommen bra? Skulle tro det! — Skål nu bara och förlåt, att jag
inte är så flitig med bägarn — nu kommer det vind för resten — hör, hur
det porlar utmed sidorna!
En stormil skakade masten.
— Han kommer rakt igenom gattet, men den här bojen stoppar för en
fullriggare, så herrarna behöver inte vara rädda! Och herrarnas tross är
ny, såg jag. Ja, ja, jag kommer! — ursäkta, herrarna, men jag måste upp
på däck ett slag.
Han klättrade upp igen och gick föröver.
— Vad tror du om det här? frågade doktorn.
— Naturligtvis är han rubbad på något sätt, men hans filosofi är ju
oklanderlig.
— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att
vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?
— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara
akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han
en mycket ofarlig dåre.
Kapten Elg kom snart tillbaka.
— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken.
Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske
sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? Inte? Nu blir det vind
i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir
krånglig, om jag måste lätta.
— Vilken väg?
— Den här!
Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var,
herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor
som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna
vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en
mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!
När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi
kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och
några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett
förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några
minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.
Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg
nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle
göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna
öppnades och kaptenen stack upp huvudet.
— Vill inte kapten dricka kaffe hos oss?
— Nej, tack! Det är bäst att herrarna ge sig i väg och begagnar sig av
vind. Jag har annat att göra — — — ute på fjärden blåser det än!
— Vi ha lagt visitkort med tack på här i storskotet — vi ville inte väcka
en gammal man —
— Det tackar jag för — jag får besök snart för resten. Kanske måste jag
ge mig i väg redan i dag — man vet aldrig. Ja, adjö, herrarna, å, för all
del, det var ju bara mänskligt — och lycka på resan!
På kvällen ankrade vi under Harörans fyr. Där kände lotsarna kapten Elg.
Lotsen Österlund berättar:
— Den! Den, må herrarna tro, är galen, om någon är. Han är teosof,
se, andeskådare, eller vad fan man skall kalla’t. Styv sjöman har han
varit och fört båtar jorden runt många gånger om, men så kom han ut
för olyckor, se. Först dog hanses hustru och så drunkna hanses pojke,
som var styrman på en engelsman och hade tagit engelsk examen. Och det
tog honom, se! Och så tog den dåren och gifte om sej på gamla dar med
ett ungt fruntimmer, en bondflicka inifrån land, tokern! Och det stog
inte länge på, förrän hon bynte ty sej till andra, men han var kär
och schalu som en marskatt, gamlingen, och märkte ingenting, stollen,
se! Så blev han sjuker, för han hoppade i och räddade en man i hamnen
i Västervik, och det var sent på hösten och det slog sej på bröstet,
se, och blev lunginflammation. Nu hade han en liten gård nere i södra
skärgårn, se, och när Elgen blev sjuk, så sa hustrun, att hon måste ha
en karl på gården, för hon stog inte ut med att sköta rulljangsen själv.
Ja, Elgen kunde ju varken säja till eller ifrån, där han låg på kammarn
mest som ett lik, och då så tog hustrun dit kusin sin, se, just den hon
låg inne med mest, se! Elgen har berättat’et själv, för vi har seglat
skanskamrater i fyra år på en Gävlebåt, fast jag är några år yngre än
Elgen.
Så en dag kommer hustrun opp på kammarn, där han ligger, stackarn, och
säger: — Ska vi låta trycka kort till begravningen? frågar hon. Och det
var väl hårda ord till en stackare som är sjuk, när han inte är död än!
Han svarade: — Ja, tryck bara! D’ä bara å trycka dä!
Och en annan dag kommer kusinen opp och sätter sej på sängkanten och
säger: — Ja, nu lider det väl med dej, Elg! säger han. Men jag tänker på
hur svårt det skall bli att få dig nedför den här trånga trappan. Det
borde du ha tänkt på innan du lagt dej här. Du kunde lika gott ha lagt
dej nere i stugan, för nu får vi fira ner dej och vrida dej som en
krumgädda i trappan, sa kusinen.
Men då var det precis som om något hade lossnat i bröstet på Elgen och
han sa: — Ut, din jävel! sa han. Och så steg han opp och var mest som
frisk. Det var ett riktigt underverk, se. Och när han fick hasa sej ner i
stugan så fick han se, förstås, att de hade levat som gifta, hustru hans
och kusinen, det syntes på sängen, se! Och klen som han var, så benen
knappt bar honom, så var han så hemsk och mordisk ändå, så det blev rent
hus på momangen. Och så fick han skilsmässa, fast prästen, han, Jansson i
Lövnäs kapell, var och talte med honom många gånger. Men han stog som ett
berg — det var inte värt!
Han hade seglat ihop bra med pengar, Elgen, och det mesta i skutan ägde
han, så det var ingen bräcken med slantar. Först fick han ju ge hustrun
pengar, förstås, men så dog hon i barnsäng — det var som en tur, se! —
och när hon hade dött, så sålde han sin andel och blev rakt som konstig,
för han började läsa i böcker och fundera för sig själv. Han var bestämt
kär i människan ändå, hur undersamt det kan låta. Och så köpte han båten,
han har nu, och sen dess seglar han så länge sjön går öppen, och om
vintern bor han också ombord. Och han har fått klart för sig, att han
och båten skall bli levande upptagna till himmelen — vill säga, han tror
inte på gud, utan han tror, att han skall få kryssa mellan stjärnorna
och planeterna i evighet amen! Och varenda dag talar han med pojken sin,
som drunknade. Det är rent av rörligt att höra honom stå och tosas om
kvällarna — jo, nog känner jag Elgen! Men har herrarna sett så fin han
håller båten? Det vill jag säga, att det finns ingen så fin båt i hela
segelsällskapet. Och gott huvud har han, när han inte är tokig! Det är
rent av synd, att fruntimmer ska få kollra bort såna personer!
Jaså, herrarna har träffat Elgen — kapten Elg, skulle jag väl säga, fast
vi har varit skanskamrater — ja, såna sjömän finns det inte många, och
klokare är han än vi allihop tillsammans, när han inte är galen — och
pengar har han — och bjuder gör han, fast han inte nyttjar mycket själv
av den varan — ja ska säja, att det är inte ofta det bjuds och inte
har man råd att skaffa något själv — d’ä inte såna tider! Tackar allra
mjukast, men det var inte meningen, ja, då får en väl säga tack då, och
inte nej!
Östermans eftermäle.