lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej,
Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag är så ilsken, så när
jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna
fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar
jag kasta ut själv!
Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han
kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att
öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler
dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.
Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog
i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på
gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på
stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.
De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det
inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav
Mattson gick fram, så rörde han armarna _så här_, så här, och det blev
en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter
honom.
Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner
sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten
Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en
helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.
Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång
och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån
Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var i mina bästa tag.
Och Gustav Mattson _var_ livad — det fanns ingen hejd längre. Han började
springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren.
Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma
till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika
troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte
behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära
dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar,
innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.
Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger
den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord:
_Gustav Mattson_. Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag
var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället.
Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII
eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra?
Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag
inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog
har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan
i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet
skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström
har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett
dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen
och i Norrland, så hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället
för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen
tyckte om slagsmål!
— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens
Gustav Mattson redde opp slagsmålet?
— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten
Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag
satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något
slagsmål! Skål!
Vasaorden.
Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte
för mig.
Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den
ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska
millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu
icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det,
isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också
utseendet var emot mig.
Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och
visste intet om _l’heure_, den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag
inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna,
av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin
million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska
landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.
Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga,
oberörda, ståtliga Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet
av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt
samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men
det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade
av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss.
Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de
passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier.
Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret
nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det
fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon.
Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av
tusen ljud hopfogade tystnad.
Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade
detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra
uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett
eller knapp även på kavajen om vardagarna.
Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att
de _händelsevis_ voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande
med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var
naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet
i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och
smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men
millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, ty de hade känt
sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors
avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos
juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad
mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då
jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade
hönsfjädrar.
Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets
oskyldiga glädje över att verkligen — _verkligen_ — äga det gröna bandet.
Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den
att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna
bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi
i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon
nedsölad, gråhårig, flottig, hemsk människotrasa med två avgrunder av
elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en
vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il
n’y a pas de quoi!
Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och
välbesuttna män.
Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är
det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i
det här sällskapet, som icke är dekorerad?
Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade
tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag
hade icke heller ägnat det en tanke.
I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig
från Place de l’Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från
Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken
för att bereda processionen tillfälle att passera.
Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som
mina millionärer.
Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet
betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är
ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på
någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!
Jag meddelade mina millionärer det jag fått veta.
Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta
från rockuppslagen.
Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga
_Umwerthung aller Werthe_, denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam
över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle
han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?
Jag vill icke vara lika hård, som han skulle vara.
Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg
till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger
endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.
Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som
socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig
Vasaorden.
Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen
_Illis quorum meruere labores_!
Bangkok.
Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler.
Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som
stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig,
och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram
en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är
Johansson.
— Mitt namn är Engström, sade jag och besvarade hans handtryckning.
— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä
ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.
— Nej, inte precis, men jag är aktieägare.
— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset
ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu.
Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se,
och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att
syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch
på låringen av en norrbagge, en jävla liten galeas, en leksaksbåt, som
seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä
och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck,
så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick
väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett
par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var
skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.
— Bangkok — seglar ni med skonare nu för tiden på Bangkok?
— Jojomänsan, dä just vad vi gör — eller har gjort — för nu får vi väl
hålla oss i sötspat — Östersjön, menar jag. Men det var inte det jag
ville säja — kan herrn gissa vad galeasen hette? — nänämänsan, d’ä inte
lätt dä. Han hette _Mod Sverrig_, och det stod ändå två stjärnor omkring
namnet, och från Bergen var han. Han var väl byggd strax före 1905, kan
jag tro. Har herrn hört ett sånt namn förr? Nä, jag kan tro det. Dä finns
faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter _Mot Norge_. Dä
gör dä inte — dä svor ja på.
— Ja, när folk sysslar med politik, blir dom galna — men hur kommer det
till att ni har seglat på Bangkok med en skonare? — det intresserar mig
att veta.
— Vänta lite? _Johan!!!_ Är’e klart? All right! Klart är’e! Lägg å
därborta, jävla bonnkanin! Dä va ju inte klart! Men nu är’e klart!
Han gav order till maskinen, och vi lämnade bryggan.
— Johan, come here and take the wheel! (En måste lära dom här jävla
bönderna lite engelska, förstås, annars sumpar dom sej.) Är’e klart? All
right! Vill herrn ha en rye whisky? Kom in i hytten då, och ursäkta att
jag bara bjuder det jag har.
— Det är inte bara det!
Han plockade verkligen fram en flaska riktigt äkta rye, en _Old
Methusalem_, en oljig, mörk Kentuckywhisky.
— Men vatten har jag inte! Vi får ta’n naken, såvida inte herrn vill
ha sånt där karaffinvatten, långporter eller vaffaen dä heter. Sån här
whisky ska drickas naken.
— Nå, men berätta nu om Bangkok! Hur kom ni att segla dit?
— Hur jag kom att segla dit? Jo, det var så enkelt så! Jag seglade från
Göteborg till Marseille med tändstickor, äkta Jönköpings, you know, och
så trä, förstås, det var tjugu år sedan och jag hade nyss tagit skepparn.
Så fick jag en vinfrakt från Marseille till Alexandria — det är en stad
skall herrn tro! Jag fick fler och fler frakter och en styv sådan på
Indien. Jag hade inte råd att gå igenom Suezkanalen utan klarade mej runt
Kap Goda Hopp till Calcutta och förtjänte ändå. För hon seglar som en
modellbåt, gamla Jupiter. Ja — å så var jag därnere! Och så började jag
smuggla opium och nubben in till Siam från Kina. Bussigt jobb! Där ska
herrn tro att slantarna kom in. Och pojkarna, som jag hade med mig, var
rospiggar allihop, bussigt folk, vägrar inte i vändningen.
Men en gång, vi kom in till Bangkok och hade tagit oss fram en bit
uppåt floden, då var koléran i Siam, se, och i stan. De dog som flugor
i land, men vi klarade oss ända tills vårt vatten tog slut. Vi måste
ju ta ur floden, men där flöt tjockt med lik, för siameserna häver dom
sjuka i spat märesamma. Var faen skulle vi ta vatten ifrån om inte
utombords? Faen, kunde jag hjälpa att där flöt lik. _Jag_ drack, och
pojkarna drack — inte mådde vi illa av det! Men vi hade en jungman,
en aptekarson, en jävla snobb, som klagade på vattnet och sa, att
det inte var människodryck — sa han. Han gick i land och klagade för
konsuln, och konsuln sa att jag måste köpa vatten i land, sa han, det
hade besättningen rätt att fordra, sa han. Han trodde, att det inte
var hälsosamt med utdunstningen från koléralikena, som flöt omkring i
spat, sa han. Men jag sa, att jag har druckit vattnet och besättningen
har druckit vattnet, allihop ha vi druckit, och inte faen har vi fått
koléran, sa jag. För rospiggar biter inte själva döden på. Men den där
aptekarsnobben är rädd för koléran, och den, som är rädd för den, den
dör, sa jag. Och faen ta mej dog inte pojken också. Och då tyckte jag
det var klokast att lätta och ge mej i väg, för jag hade en frakt till,
kontraband, som väntade på mig i Shanghai. Men Bangkok är en jävla stad
— det är inte någon stad för rexten, det är en skärgård, som är full av
kineser och malajer och fan och hans mor och förgyllda kyrkor och andra
dumheter. Nä, nu ä dä nog slut mä den gamla seglingen. Jag har i alla
fall en gård på Tjockö med fiskvatten och lite skog. Så jag klarar mig,
vad den saken anbelangar. Och Jupiter börjar åldras som jag. Och ont är
det om folk. Di vill ha okristliga hyror nu för tiden — — —
— Så kapten kommer inte att segla på Bangkok mera?
— Jo, kunde jag få folk, så — — — Men nu blir alla pojkar i Roslagen
extra tullvaktmästare, för di ä lata och vill inte göra något, se! Fast
di kunde förtjäna pengar som gräs! För tullen är väl något olagligt i
alla fall? Ska inte handeln vara fri i jössu kristi namn? Jag bara frågar
herrn, ska han inte det?
— Jo, jag tycker det verkligen också.
— Si dä, si dä, nu lättar vi på gamla Methusalem, Health! Tip, mister
Engström! Tycker herrn om tullvaktmästare?
— Ja, jag känner verkligen många hyggliga sådana.
— Jaså, nå! Ja, men har herrn sett någon tullvaktmästare arbeta?
— Ja, jag har haft tullvaktmästare ombord i min kutter.
— Nå, men har di undersökt ordentligt?
— Nej, det måste jag verkligen medge!
— Si dä, si dä! Ingen tullvaktmästare kan göra något ordentligt, därför
att han inte ids. Det finns ett djur, som heter trögdjur — känner herrn
till det? Vi kallar’t _Sloth_ på engelska. Det finns i Syd-Amerika. Det
hänger på en gren med huvudet nedåt. Det är vad det gör — men inte ett
jävla dugg mera. Vi köpte ett sånt därnt i Rio en gång när jag seglade
med en engelsman. Och kapten döpte det till _landingwaiter_ — d’ä just
tullvaktmästare det! Ursäkta att jag pratar, men herrn känner väl till
släktet.
— Joo vars.
Vi reste inomskärs och gjorde 9 knop. Solen sken och bogen spottade
skum. Allt var frid och fröjd. Vi lade till i Furusund för att äta
middag. Jag träffade en lots, medlem i Pelarorden, en gammal vän.
— Hör du, sade jag, det var verkligen en originell kurre, som för min
bogserbåt.
— Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget
fulljugen. Men rolig är han, fast han kan prata omkull en människa. Han
har lärt sig ett gammalt konversationslexikon utantill. Var var han nu?
— I Bangkok.
— Bangkok? Då håller han på att öva sig med B. Han blev kuggad, då han
skulle ta styrman, men han känner till skärgården bra. När han har
repeterat G, kommer han att bräcka dig i fråga om Grisslehamn. Trodde du
på honom?
— Ja, nästan.
Båtuppdragning.
På lördagskvällen tog stormen i så okristligt att Johansson började
bli orolig för sin båt, ty regnbyarna kommo rakt ifrån gattet och
förtöjningstrossen var nog inte så färsk som han borde. Visserligen var
masten nedtagen, men sittrummet var inte övertäckt, och man kunde ju
aldrig veta hur det skulle gå om hon blev tyngre, och om hon då läckte
mellan borden över vattenlinjen, så kunde det rent av gå på tok.
Johansson fick på sig oljerock och sydväst, tog stormlyktan, hämtade
Jan Perssons Emil ur stugan bredvid och gick ned till bryggan. Där låg
hans eka redan halv med vatten. De öste och rodde med förenade krafter
emot den krabba sjön som slog som med piskklatschar och rök över från
för till akter. Det var mest i sista ögonblicket de kommo ombord. Det
var två fots vatten i sittrummet och skvalpade redan över sofforna. Och
förtöjningstrossen hade ryckts ur klyset och redan fått två kardelar
avnötta. Här gällde det att vara snabb i vändningarna. Först förstärka
trossen med alla ändar som funnos ombord, ut med lilla draggen som hjälp
och så pumpa, pumpa, pumpa, sen man först öst med hinken så länge det
lönade sig bättre.
— Hon läcker, aset! sade Johansson. Det syns tydligt, för inte kunde
regnet ensamt ha fyllt henne så pass. Och i morgon bittida måste hon upp
på land, om hon inte skall sjunka, fast det är söndag. I kväll kan i alla
fall inte mer göras. Slipen är för resten redan färdig, så det blir bara
att låna taljor och block på varvet.
De rodde i land och började vandringen från stuga till stuga för att få
hjälp till morgonens arbete. Det mötte inga hinder, ty en annan gång
kan en själv behöva ett handtag så här ute i skärgården. Och för resten
visste man att det skulle vankas både en och två och tilltugg med för
rexten.
Det var bara hos vaktmästare Lomans de krånglade, d. v. s. bara madammen,
men hon var andligt sinnad och högfärdsgalen, så henne visste man var man
hade.
— Aldrig på tiden kommer Loman ut på sådant arbete på söndan! försäkrade
madammen. Men Loman slog henne med frälsarens egna ord, att om din nästas
ök faller i graven på sabbaten, så skall du hjälpa det upp.
— Ja, jag förstår, att det är för djävulsdryckens skull du är så
angelägen. Du borde för resten hålla dig för god att supa med vem som
helst.
— Är jag vem som helst? frågade Johansson.
— Nej, inte menar jag Johansson, men jag menar Östergren, det
fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med
en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går
och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —
— Jäkla högfärdsblåsa! sade Johansson, när han kommit ut på backen.
Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke
umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till
med, där det stod tryckt
+---------------------------+
| |
| FRU JOHANNA LOMAN |
| född ERIKSSON |
| |
+---------------------------+
efter exempel av en sommargästfru, som Lomans haft för några år sen.
* * * * *
Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där
kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren,
Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod
där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och
cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika
litet som skollärarn, som också kommit till.
Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar
uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och
innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle
gå lättare.
Nu börjas det!
— Nu tar vi’n! Hal i! Å—hej! Ö—öpp! Ö—öpp! Å så tar vi’n igen! O—äj! O—äj!
— Håll an!
— Håll an, va dä!
— Håll an bättre!
— Håll an bättre, va dä!
— Lägg fast!
— Lägg fast, va dä — fast ä han! Här jävlar ligger han som han skulle va
fastväxt!
— Loss!
— Loss, va dä. — Ta å peta ner rullarna, annars tar kölen i botten! Hur
långt ska vi dra opp’en?
— Mattas du, Östergren? Vi drar, tess vi inga krafter har, sen behövs dä
inte längre! Å—opp! Ö—öpp! _Tu blocks!_
— Tu blocks? frågar handlarn. Va ä dä?
— D’ä engelska, jävla bondkanin! svarar Östergren som tagit ett par
kaskar på morgonen och är litet sjövild. Dä betyder att blockena kommer
_täjt_!
— Jasså, säger handlarn och ser klok ut.
Men skollärarn, som är vetgirig frågar: — Va betyder täjt?
— Ska va skollärare och vet inte va täjt ä! Hörru gå hem å läs böcker å
aktarej för graven! Å en sån där jävel ska oppfostra våra barn — nä den
säljer vi billigt! — Men nu så lämnar hon vattnet! Nu så halar vi, tess
di här bägge alarna tar emot — dä blir kul i haksvängen —
— Va betyder kul i haksvängen? frågar skollärarn omigen.
— Å köss mej! Lägg fast!
— Fast ä dä! Husch! Dä frestar på — hon ä tung som en fullriggare — nu
låter du väl flaskan gå ett slag igen, Johansson.
Flaskan går.
— Ja, säger Agust Söderman, dom här bägge alarna ä som ditsatta av vår
herre.
— Ja, säger Perssons Kalle, han har allt gjort bra mycke nytta, han mä!
— Måtte välan dä, så gammal som han ä! säger vaktmästar Loman.
— Hädar du, vaktmästare? säger Östergren. Dä skulle käringen din höra, så
finge du flytta ur tvåmanssängen å ligga på sofflocket.
— Nej, inte hädar jag, å nog ä vår herre bra, men ett har han skapat åt
helsike, å dä ä fruntimmerna! Men di här alarna har han satt bra! Nu gör
vi fast vid dom, så vickar hon inte över utåt, om också vårisen kommer
och tar bort stöttorna. Nu ta vi henne mä en levande gång. Ö—öpp! Ö—öpp!
Ett tag te! Lägg fast!
— Fast ä dä!
— Ta spettet och baxa undan den där stenen!
— Håll räjt! Klart ä dä!
— Å så kommer hon igen! Ö—öpp! Ö—öpp! Tu blocks! Å nog ä dä för resten! —
Lägg fast!
— Fast ä dä!
Man torkar svetten ur pannan och tittar efter flaskan.
— Men pumpa får du göra själv, Johansson.
— Ja, nu går vi å tar en bit hemma hos mej, säger Johansson. Jag ror över
med blockena och taljorna i eftermiddag. Ja tur var dä att vi fick opp
henne, å tack ska ni ha alle man! Vi sätter bara en stötta profesoriskt
nu först, så sköter jag om resten i morn. Fan i mej börjar dä inte dugga
igen! Han går över på ost, sir jag! Nu gick vi!
De gå över skollärarns trädgård.
— Det var tur för dej, skollärare, att dina äpplen blåste ner, innan
skolbarnen hann stjäla dem ur träna!
— Inte törs de stjäla på ljusa dan, fast det är svåra ungar ni har här på
ön. Och på nätterna törs de inte för hunden.
— Äsch, va bryr pojkar sej om hundar! Omkring Tälje hade dom hundar
i trädgårdarna när ja var barn också, sade Östergren. Men vi smetade
stryknin på byxbaken. Hundarna högg en gång, men di högg inte en gång te!
— Nu ljuger du, Östergren! Varifrån fick ni strykninen?
— Åv apoteksdrängen, förstås!
— Ja du har varit mä om mycke du, Östergren, sade Loman. Dä kanske
inte handelsmannen vet, att dä var Östergren som simmade över med
telegrafkabeln från Gibraltar te Afrika.
— Dä ä välan inte möjligt, tvivlade handlingsmannen. Nu ljuger bestämt
Östergren!
— Ja visst narras han, sade skollärarn. En sådan kabel är naturligtvis
för tung.
— Förstår ni inte, landkrabbor, att ja simmade över mä en smäcker ända, å
sen halade jag hela grejet in i Afrika. Begriper ni inte dä, bondkaniner?
Ja, ajöss, ajöss! skollärare! Ajöss, handelsman!
Och båtuppdragningsmännen öppnade grinden och klättrade i det börjande
regnet uppför backen till matfröjderna som väntade dem i Johanssons
stuga.
Nattsegling.
I.
I stjärnstrött majestät välvs himlens kupa
och Svartklubbfyrens dubbelblixtar glimma.
Skylightet skimrar matt, belagt med imma,
ty i salongen sitta två och supa.
Jag står vid rodret och försöker rimma,
men näktergalen i min sångmös strupa
ger hesa toner blott, och icke djupa
med klangskön alt, som förr sig lät förnimma.
Dock — huru starkt och underbart ändå
att under stjärnor över svarta vatten
sig drömma glida mot den fjärran ö,
där än han dväljs min ungdoms Fågel Blå!
Men i salongen ge de sådant katten,
ty vid en grogg de spela whist à deux.
II.