åt de kattor, som de envisas att vilja hålla, ibland flere uti samma
gård, på det att dessa icke vid brist på föda äro tvungna att likt
vilddjur stryka kring långt från hemmen till stor skada för
fågelvärlden och jakten, men har städse jämte försmädliga hånlöjen fått
sådana svar som följande:
"Får katten mat, tar han inga råttor."
"Katten skall föda sig själf, då gör han nytta."
"Hvad göra fåglarna för nytta?"
"Gud vill att katten ock skall lefva!" etc. etc.
I sanning åsikter, som hos nu lefvande generation icke kunna utrotas
och af herrar lärare i folkskolorna borde betänkas och motarbetas,
innan naturen blir ödelagd och det är för sent. Ty tager en sådan
jagande katt undantagsvis något möss utomhus, sä är dock den därmed
gjorda nyttan en obetydlig småsak mot den skada han förorsakar genom
utrotandet af en mängd nyttiga småfåglar och vildt. De små fåglarna ha
eljes i naturen fiender nog, låtom oss icke skaffa dem fler!
Sällan matas katten ordentligt någonstädes, där han icke hålles blott
som sällskapsdjur; man anskaffar honom och låter honom sedan sörja för
sitt underhåll, inbillande sig att han lefver på råttor och möss.
Egendomligt nog taga dessa djur dock ingenstädes slut, men väl försvinna
småfåglarna. Råttorna och mössen äro försiktiga, de känna faran och
hafva lärt att akta sig, men småfåglarna äro dumma, mindre varsamma och
därför lätt fångade; hvarför skulle katten icke föredraga dem? Från
solnedgång till uppgången ströfvar en sådan vildkatt omkring milslångt
från hemmet, ja äfven på ljusa dagen. Man kan tänka sig hvad han
därunder uträttar på marken och i träd.
Därför bör hvarje vän af småfågel föra ett hänsynslöst utrotningskrig
mot jagande kattor, och sådana äro de flesta; ty det arbete, som folk
tror att detta rofdjur gör, kan utföras mycket grundligare med några
fällor och gift, litet kunskap och något energi, om man icke är lat och
likgiltig.
Åtskilliga "kissor" har jag tagit med fällor och skjutit ned från
hålktaken, ty dessa privilegierade stråtröfvare, som icke kunna åtkomma
hålkarnas innehåll och förgäfves försöka att med tassar och klor hugga
åt sig de ängsligt kringflaxande fåglarna, sitta dock liksom till
förtret i timtal på hålktaken; detta är tillräckligt för att under
kyliga dagar äggen i boet hinna kallna eller de späda ungarna stelna;
äfven därför är katten alltid välförtjänt af ett skott.
En annan ännu mindre beaktad fiende till alla småfåglar, som bygga på
marken eller i dess närhet, är den i södra Wiborgs län tyvärr mycket
allmänna huggormen. Sådana har jag flere gånger dödat, sedan de förtärt
rofvet och stinna däraf legat nära det på ungarna plundrade nästet,
under mina vandringar i trakten dit vägledd af de ömkligt pipande
föräldrarna.
Gråsparfven kan visserligen icke direkt påstås vara en fiende till
småfåglarna, men han är en efterhängsen och trätgirig slagsbult och
skadar indirekt genom att ofreda och fördrifva dem, helst där han i
mängd förekommer, och måste därför anses vara absolut skadlig. Af
nyfikenhet eller för att göra förtret åt andra fåglar inkräktar han
hvarje nyuppsatt hålk, äfven om han icke ämnar bosätta sig där, och
fördrifver andra där boende fåglar oftast endast af okynne samt dödar
eller kastar ut de späda ungarna, om föräldrarna icke förmå göra
motstånd.
Svagare fåglar anfallas därvid med näbben och starkare äro utsatta för
ett ständigt och närgånget ofredande åtföljdt af den retsamma välkända
sparflåten, som oroar och fördrifver dem. Utom hålbyggarena försvinna
äfven andra mindre fåglar ur hans närhet, och den ringa nytta han såsom
hufvudsakligast fröätare gör genom att i nödfall förtära någon mask
eller larv i trädgården är ganska problematisk mot den skada som sker,
då de fåglar fördrifvas, hvilka uteslutande lefva af insekter.
Därför bör sparfpacket utrotas, om man vill samla nyttiga småfåglar och
sångare omkring sig. Detta är dock icke så alldeles lätt gjordt och ny
invasion infinner sig ständigt; det lyckas dock bäst under vintern och
häckningstiden på våren att decimera sparfvarnas mängd.
Under vintern samla de sig i stora svärmar, och vänjer man dem då att
finna föda framför stall och lador, komma de dit från hela trakten samt
äro lätt fångade med s.k. slagnät eller skjutna med bössa. Under
häckningstiden förstör man bona, men sparfven är en envis krabat, och
tycker han om platsen bygger han strax på ett nytt ställe, hvarför det
är bäst att äfven då taga till bössan.
Visserligen kan man själf uträtta ett och annat till småfåglarnas
skydd, trefnad och förökning, men det som sker i liten skala kan ej bli
af stort inflytande, då försöken göras här och där. Intresserade
personer borde gemensamt bilda stora, vidt utgrenade föreningar, som i
en hel landsdel toge saken omhand och bland befolkningen spridde
skrifter till undervisning och möjligen läte förfärdiga och mot ringa
ersättning tillhandahölle hålkar; hufvudsakligast borde dock i skolorna
ungdomens intresse för denna nyttiga och nöjsamma sport att skydda och
föröka småfåglarna väckas och underhållas. Det göres så mycket för
annan sport, hvarför icke äfven för denna?
Om tillverkning af fågelhålkar.
Mången intresserar sig nog för naturen och lifvet däruti samt skulle
troligtvis göra något för småfåglarnas trefnad, helst om han ständigt
eller äfven endast om somrarna vistas på landet, ifall han blott komme
sig för därmed. De äro dock förmodligen icke många som ha lust och
fallenhet att själf roa sig med att bygga fågelhålkar, men kunna dock
säkert i närheten finna någon som kan utföra arbetet eller är villig
att mot skälig ersättning åtaga sig detsamma. För den intresserade
återstår således endast att gifva anvisning om huru hålkarna böra vara
beskaffade, — om de på bästa sätt skola motsvara sitt ändamål.
Uti mera än trettio år har jag byggt hus åt mina vänner småfåglarna och
önskar nu att här meddela min erfarenhet till deras nytta samt till
vägledning åt dem, som ämna följa mitt exempel. Dessa teckningar och
meddelanden hoppas jag skola användas såväl af dem, som själfva äro
roade af slöjd, som ock af herrar lärare då de lämna undervisning i
slöjdskolor, ty där intresserar sig säkert någon ungdom för småfåglarna
och har nöje af att bygga hålkar åt dem, hvilka han sedan uppsätter uti
egen eller bekantas trädgård invid stad eller på landet. Äldre personer
borde uppmuntra och tillhålla de yngre till sådan sysselsättning, ty
den väcker intresse för naturen och fåglarnas verksamhet, samt tillika
icke underlåta att därjämte låta ynglingarne veta, att det enligt lag
är ett straffbart oskick att döda småfåglar och förstöra deras bon.
De lämpligaste och af fåglarna lättast emottagna hålkar äro nog de, som
i Tyskland fabriksmässigt tillverkas af afsågade trästammar med oskadad
kvarsittande bark; dessa äro invändigt urhålkade enligt samma form som
hackspettens bon och hafva visat sig uppfylla ändamålet bäst. Sålänge
sådana hålkar dock icke förfärdigas i landet och då de importerade
blifva ganska dyra, får man hjälpa sig fram med hemgjorda, som äfven
visat sig användbara.
Jag har försökt eftergöra dessa utländska hålkar på det sätt, att till
lagom längd på tvären afskurna med fastsittande bark försedda
trädstammar blifvit klufna på längden; båda halfvorna hafva sedan
urkåtats till lämplig form och därefter åter hoplastats. Dessa knubbar,
gjorda af alla våra vanliga träslag, hafva dock det felet gemensamt,
att de kasta sig skefva och spricka sönder, huru väl de än hopsättas,
samt att barken snart lossnar och delvis faller bort, emedan den på
båda sidor blifvit genomskuren. I detta tillstånd se hålkarna sedan
otrefliga ut; äfven äro de tillföljd af den runda formen svåra att
stadigt fästa på en slät eller kullrig yta, och fåglarna sky hvarje
hålk, som icke sitter väl fast.
Af dessa orsaker har jag längesedan öfvergifvit att använda sådana
naturhålkar och återgått till den gamla af bräder förfärdigade
fyrkantiga formen, som visat sig särdeles användbar eftersom fåglarna
i sin bostadsnöd utan synbar tvekan mottaga den och säkert allt lättare
vänja sig vid att bo däri, ju allmännare de bjudas åt dem. Har ett par
mesar eller flugsnappare nödda och tvungna riskerat att bosätta sig uti
en hålk och häckningen aflupit lyckligt, så upprepa de försöket;
exemplet förleder andra därtill, och ungarna, som blifvit uppfödda i
ett konstgjordt hem, lyda sedan, då de själfva bosätta sig, vanans
makt. Så har det till ex. gått med stararna, som numera nästan
uteslutande häcka i hålkar.
Flere gånger har jag hört sägas, att hålkar blifvit uppsatta, men att
fåglar icke behagat flytta in i dem och att detta väckt olust och
likgiltighet för saken. Sådant påstående strider dock mot min och
andras erfarenhet, det måste bero på hålkarnas olämpliga konstruktion
och dåliga utförande, eller därpå att de blifvit på olämpligt ställe
eller illa uppsatta; det kan äfven bero på att en eller flere kattor
stryka kring för nära. Dessa fienders undanrödjande samt någon
ihärdighet och eftertanke skulle säkert åstadkomma det önskade
resultatet, ty på landet brukar man vanligtvis icke länge behöfva bjuda
fri bostad åt mesar, rödstjärtar och flugsnappare.
Under årens lopp har jag kommit till den erfarenheten, att hålkar
utförda enligt näsföljande teckningar varit de lämpligaste och utan
tvekan emottagits af fåglarna, hvilka rätt ofta inflyttat omedelbart
efter uppspikningen.
Tillverkningen af hålkarna:
Till hålkarna använde jag i början halftumsbräder, men detta material
visade sig snart mindre tillförlitligt, ja alldeles olämpligt, ty de
tunna brädbitarna kasta sig snart och spricka, då de ständigt äro
utsatta för ombyte af väta och torka. Däraf lossna de i det tunna
virket inslagna klena spikarna, frambrädet spricker lätt i
ingångshålet, taket remnar och hålken blir en läckande ruin, hvari
fåglarna sky att bosätta sig. Sedan hänger den onyttiga pjesen på någon
vägg eller i ett träd och skräpar kanske i flere år, tills den af sig
själf ramlar ned bitvis. Flere gånger har jag sett starar fastna med
fötterna, då sprickan i frambrädet gått genom flustret, och hängande
med hufvudet nedåt eländigt omkomma. Efter denna sorgliga erfarenhet
tillverkades hålkarna af 3/4 tum tjockt virke och detta visade sig
betydligt varaktigare, dock är 1 tums ännu säkrare och bättre, hvarför
jag nu endast använder denna tjocklek och lifligt tillstyrker att följa
exemplet. Vill man dock använda klenare bräder, bör man icke använda
spikar, allraminst sådana af järntråd, utan sammansätta hålkens delar
med förtenta eller galvaniserade skrufvar. Då hål borras för
träskrufvarna spricka de tunna bräderna icke, såsom vid spikning lätt
inträffar, och hela arbetet blir varaktigare, emedan de öfverklädda
skrufvarne icke rosta med tiden. Dessa skrufvar fördyra troligen icke
hålkarna mera än prisskillnaden utgör för det tjockare virket.
Tag därför till hålkarna goda en tums furubräder och 3 och 4 tums smidd
spik, då blir fabrikatet användbart under 15 till 20 år; inga olyckor
hända och fåglarna återkomma till en välkänd bostad, som visserligen är
något tyngre att spikas upp än den tunnare, men sådant behöfver blott
ske en gång, och en bra karl kan mycket väl göra det ensam.
Bräderna hvaraf hålkarna göras böra vara ohyflade, åtminstone hvad
innersidan beträffar. Deras efter sågningen skrofliga yta ger fäste åt
fåglarnas klor, då de från det djupare liggande nästet sträfva upp till
flustret. För att underlätta detta har jag på senare tid låtit göra
några horisontala skåror med knif i framväggen nedanom flustret (se Z
på ritningen). Gör man tillräckligt många sådana klättringen
underlättande skåror, är det till och med bättre att i trakter där
vesslor och ekorrar förekomma använda på båda sidor hyflade bräder, ty
dessa rofdjur få då ej så lätt fotfäste utanpå för att komma in i
hålken, och dessutom frodas då icke ohyra på insidan.
Då vid ritningen för hålkarna en förteckning öfver materialåtgången
till en hålk finnes angifven, är det lätt att bestämma behofvets
storlek efter det antal hålkar man ämnar anskaffa. Sedan är det endast
nödvändigt att arbetet utföres omsorgsfullt, för att fåglarna skola
trifvas däruti. I en hålk som är sprucken och öppen i hörnen eller
hvars tak är sönder och läcker, tränger solljus och vatten in, hvilket
besvärar och pinar den rufvande fågeln och ungarna, och då inkomma
äfven lätt myror och andra insekter som ofreda dem. Ett mycket vanligt
fel hos de flesta af bräder utförda hålkar är, att takbrädet icke
täcker öfra ändan, af det hålkens baksida utgörande brädet. Detta gör
att regnet, som i sådant fall slår emot den öfre, fristående ändan af
detta bräde eller från taket stänker däremot, genom den aldrig täta
fogen mellan bräderna rinner ned i hålken. Däraf genomsyras hela
nästet, så att ägg och ungar ligga vått och kallt samt sålunda
förstöras eller af föräldrarna öfvergifvas. En dag såg jag en hålk,
hvarifrån det började sakta droppa en stund efter ett ihållande regn,
och vid undersökning visade det sig, att öfver tumsdjupt vatten
inträngt däruti samt att i nästet lågo fem öfvergifna ägg. Det går ju
för sig att borra hål i hålkbottnen, så att det inströmmande vattnet
kan rinna ut, men nästet blir i alla fall fuktigt, och därför är bäst
att bjuda till att utestänga vattnet. Detta mål nås, om takbrädet,
såsom af teckningen synes, göres så långt, att det något öfverskjuter
hålkens ryggbräde, och dess undra kant vid X förses med en inhyflad
ränna, som hindrar droppar att draga sig in utefter takets undersida.
Detta är en viktig sak, som icke bör förbises, ty fåglarna trifvas bäst
i det torra och tycka icke om att bli utsatta för kalla sittbad i boet.
Mesar och äfven andra fåglar föredraga att sittande i flustret kunna
öfverskåda marken under hålken, det är därför lämpligt att låta den
uppfästa hålken få en något framåtlutande ställning, hvilket äfven
möjliggör takbrädets öfverskjutande bakåt med 3 till 4 cm och gör det
lättare för fåglar att inifrån komma upp till flustret. För detta
ändamål anbringas vid upphängningen klossen y bakom hålken nära taket
mot trädstammen eller väggen, och om denna kloss något urtäljes efter
stammens rundning, sitter hålken mycket stadigare. Naturligtvis måste
då de två spikar, som i öfra ändan hålla hålken, vara något längre, men
om spikhålen borras förut i brädet, kunna dessa båda spikar äfven fästa
den en eller halfannan tum tjocka klossen.
Hålkarna böra fästas med minst fyra långa och grofva spikar, hvaraf två
slås upptill och två nedtill uti baksidans bräde, hvaruti hålen som
sagdt helst borras förut, hvilket ock underlättar uppspikandet på
platsen. Äfven bör taket icke påspikas förr än hålken är uppsatt och
därvid noga efterses, att dess öfverkant icke ligger alldeles tätt mot
trädstammen eller väggen, på det icke äfven därutefter flytande vatten
må draga sig ned i hålken.
Helst bör hålken sidvägen hafva en vertikel ställning, men får den
någon lutning åt endera sidan är detta af ingen betydenhet, dock bör
den i intet fall fästas så att den lutar bakut.
Ingångshålet i hålken, det s.k. flustret, är bäst att borra eller såga
i frambrädan, medan denna är lös. Det måste rundas något på yttre och
inre kanten samt jämnas med rasp eller fil för att icke skafva
fåglarnas fjädrar, då de passera ut och in. Flustret uti hålken A bör
icke göras större än måttet, ty då inkräktar gråsparfven hålken, om han
förekommer i närheten. Då de andra fåglarna häckat och ungarne flugit
ut, bör man i så fall täppa hålkarnas fluster, ty eljes går sparfven
dit, bosätter sig där och förorenar den; dock bör man mot hösten åter
öppna flustren, ty en mängd fåglar söka skydd därinne under vintern.
Man bör icke anbringa sittpinnar under flustren, ty i naturen förekomma
icke sådana framför stamhålen och fåglarna komma bäst in utan, dessutom
tjäna de endast vesslor, skator, ekorrar och andra boplundrare till
bekväm sittplats, då de göra hemgång i hålken.
Då de bräder, hvaraf hålkar förfärdigas, oftast äro nya och af ljus
träfärg samt således mycket i ögonen fallande, sky fåglarna till en
början att bosätta sig där, och då lång tid förgår, innan de af vädrets
inverkan antaga ålderns gråa färg, är skäl att åtminstone i trädgårdar
och parker upphänga målade. Skola de placeras uti hagar och skog,
vinner man målet lättast genom att gnida den färdiga hålken utanpå med
lera, mylla eller dylikt, regnet tvättar snart bort det öfverflödiga
och hålken ser genast antik ut. Det är äfven rådligt att på detta sätt
smeta öfver hålkarnas insida, innan taket fästes på eller ännu bättre
de särskilda bitarna innan de sammanspikas, ty fåglarna lära icke vara
vana vid ljust tapetserade bostäder, hvilka de troligen ibland därför
ha svårt besluta sig för att flytta in uti. Man bör icke för att öka
hålkarnas naturliga utseende bekläda dem utanpå med fastspikade
näfver- eller barkbitar, ty sådant lossnar lätt af torka och våta samt
faller bitvis bort, och sedan är hålken på trädet eller på väggen ännu
mindre en prydnad än eljes; äfven finner ohyra skydd under grannlåten.
Det är en omtvistad sak, om det gamla af fåglarna begagnade
byggnadsmaterialet årligen bör bortskaffas ur hålkarna eller icke.
Flere auktoriteter påstå det vara obehöfligt och skadligt och säga, att
fåglarna själfva bestyra om renhållningen och undanskaffandet af det
obehöfliga gamla, ja till och med föredraga att bygga nytt på det gamla
materialet. Det vore visserligen bekvämare för enhvar att slippa
befatta sig med hålkarnas rensning, dock anser jag min samlade
erfarenhet visa, att det är rådligare att icke sky besväret.
Sällan äro hålkarna så täta, att icke under höst och vinter fuktighet
intränger i dem och genomsyrar det ofta ganska voluminösa redet, som
däraf blir unket och ruttet och i den kvafva gömman icke hinner torka
på våren, innan den nya bosättningen sker; där frodas sedan maskar och
annan ohyra, troligen äfven sådan som fåglarna lida af. De bygga ju
äfven i nya och tomma hålkar och föra själfva dit stora mängder af
material enkom för att höja redet så nära till flustret, som det passar
för dem. Detta visar tydligt, att något förråd af gammalt icke är
direkt behöfligt för ny bosättning, och därför kan det icke vara
skadligt att för renlighetens skull aflägsna det obehöfliga.
Jag har påträffat hålkar, hvilka flere år varit bebodda och så fyllda
med gamla reden, att deras vidare bebyggande blifvit omöjligt, hvarför
de ock öfvergifvits. Således undanskaffa en del fåglar icke det gamla
redet utan välja sig en ny bostad, om människan icke gör rent åt dem i
den gamla.
För detta ändamål har jag på senare tid, såsom af ritningen synes,
gjort hålkarnas botten i form af en skjutlucka, hvilken kan dragas ut
åt ena sidan. Detta underlättar rengörandet betydligt, då man icke mer
som hittills behöfver bryta loss det fastspikade taket, hvilket om
hålken är gjord af tunna bräder, förstör den, då det årligen upprepas.
Jag har icke funnit någon olägenhet vidlåda denna konstruktion, om den
utföres någorlunda omsorgsfullt och luckan göres så att träfibrerna uti
brädlappen löpa emot dennas afsneddade kanter. Om detta iakttages,
sväller den icke, fast den blir våt, och ligger säkert tillfölje af
kanternas kilform, äfven om trästycket händelsevis skulle spricka.
Då hålk med fast botten begagnas och det förekommer att en af
föräldrarna dör och den andra därför öfvergifver boet, ligga äggen
eller de döda ungarna i åratal kvar däri, om allt detta af okunnighet
eller fördom icke undanskaffas. Sådant måste verka skrämmande på hvarje
fågel, som sedan tittar in genom flustret, och afhåller honom säkert
ifrån att bosätta sig i närheten af ett sådant olycksställe, ty hans
instinkt sörjer för hans säkerhet. Renlighet kan således i detta fall
ej heller vara till skada men väl till nytta.
Om bottenluckan på undersidan vid a förses med en skåra, som handen kan
få tag uti, så är den lätt utdragen, och de vid båda ändar möjligtvis
uppstående små springorna tätas af den i hålken införda sågspåns- och
jordfyllningen. Det är nämligen en nödvändighet, att uti hvarje hålk,
då den hänges upp, inlägga grof sågspån eller en blandning däraf med
torrjord eller stybbe till en eller två fingers tjocklek, ty det
påminner fåglarna om innehållet i murknade träd och isolerar redet från
den kalla hålkbottnen. Om hålken före upphängningen något skakas,
lägger sig fyllningen ganska jämn, och efter hvarje tömning kan den
genom flustret införas och strös kring med en sked eller en kupad
bleckbit. Denna fyllning förtager äfven det ihåliga ljudet som uppstår
då en fågel hoppar ned i en af tunna bräder gjord tom hålk, hvilken
akustik ibland är stor nog för att jaga en ovan fågel på flykten;
därför bli nog äfven åtskilliga hålkar obebodda. Förser man hålken med
bottenlucka, så är det onödigt att göra vattenhål uti den, ty luckan
blir aldrig så tät att icke läckvattnet, som möjligtvis kommer in,
rinner ut.
Infinna sig fåglarna icke genast till bosättning på ett nytt ställe,
bör man icke strax anse försöket att vänja dem dit som misslyckadt.
Kanske ha hålkarna upphängts för sent på våren, eller ha fåglarna så
snart icke hunnit upptäcka dem; stundom förhindras de af andra orsaker
att infinna sig, ty de undersöka förut förhållandena på stället, där
kattor och andra rofdjur kunna göra vistelsen farlig. Man bör därför
gifva akt på sådant och ingripa hjälpande, om det är af nöden;
förändras omständigheterna på nödigt sätt, så komma fåglarna nog till
nästa häckningstid.
Då jag 1883 uppsatte de första starhålkarna i Terijoki, hade jag icke
förut sett denna fågel på orten och hålkarna stodo tomma till följande
vår, men då blefvo flere upptagna. Liknande har förhållandet varit här
på Kalliola tio år senare. Bristen på bostadslägenheter är stor, och
fåglarna ströfva vida kring för att finna sådana.
Till undvikande af en del fel, som vid upphängandet af hålkar ofta
göras, vill jag meddela några erfarenhetsrön till ledning därvid,
hvilka beträffa de hos oss vanligaste hålkbyggarna. Hvarje fågelart har
sina skilda tycken och vanor angående boets placering, som man bör
iakttaga och hafva hänsyn till, om företaget att bjuda dem bostäder
skall lyckas.
Om uppfästning af fågelhålkar.
Det är på en del ställen brukligt att anbringa hålkar på långa,
sviktande stänger antingen fristående vid någon husgafvel eller
ofvanför träd. Detta sätt är icke lämpligt, ty fåglar i allmänhet
föredraga en stadigt stående bostad, och sådana hålkar förblifva därför
oftast tomma eller inkräktas af någon äfventyrslysten gråsparf, som
riskerar att gunga af och an för blåsten.
I allmänhet torde det vara lämpligt att icke fästa hålkar tätare än 20
till 30 steg från hvarandra. Fåglar, som icke äro af samma art och söka
olika sorters föda på längre afstånd från boet, kunna visserligen
trifvas nära intill hvarandra, dock böra familjer af samma släkte få ha
sitt jaktområde hvar för sig utan konkurrens om födan, detta befordrar
trefnaden.
Man har påstått det vara bäst att fästa upp hålkarna med flustret vändt
åt sydost och jag har städse om möjligt vid upphängning på träd följt
detta råd, ty då skiner solen under större delen af dagen icke in i
hålken och värmer mindre därinne; det bör dock äfven undvikas att den i
trakten förhärskande vinden blåser rätt in genom flustret. Placeringen
måste mycket bli beroende af lokalen, och har jag utan men haft
flustret vändt åt alla väderstreck. Lika orätt som det är att fästa
hålken vid en lång sviktande stång, blir det ock att hänga den i
solbaddet på direkt mot söder eller sydväst vettande vägg, den bör då
åtminstone sitta i skuggan uppe under taket.
Man gör bäst uti att uppsätta hålkarna under sommarens lopp, ty då
vänja sig de fåglar, som finnas i närheten, vid att se och undersöka
dem samt veta hvar de finnas, då de på våren återvända. Förbistrykande
fåglar finna skydd där under höst och vinter, och så tidigt på våren
som det är nödigt tänker den, som endast sommartiden vistas på landet,
sällan på småfåglarna. För de hos oss vanliga hålbyggarne kunna
hålkarna uppfästas enligt följande erfarenhetsrön: