fruticeti), blåmesen (P. coeruleus), granmesen (P. ater) och tofsmesen
(P. cristatus) bygga gärna i hålkar. De föredraga trädgårdar med
omväxlande träd och buskar och skogstrakter med blandad barr- och
löfskog, men vänja sig äfven vid andra omgifningar, om sådana, som
passa dem, finnas i omedelbar närhet af bebodda ställen, dock komma de
icke intill städer. Talgmesen och kärrmesen äro hos oss ganska
allmänna, de andra arterna äro sällsyntare och bosätta sig helst i
blandad skog fjärran från människoboningar.
För alla mesar är det ändamålsenligt att hänga upp hålkar af storlek A,
1 à 3 meter högt från marken, (ty denna fågel bor icke gärna högre) i
träd eller på en af löfverk dold säker påle i trädgård, vid väg eller i
närheten af mindre, öppna ställen, där träd och buskar finnas nära
intill, ty mesen tycker om en undanskymd plats för boet och kvistar att
sitta på inom kort afstånd därifrån. Jag har här med framgång fäst upp
hålkar åt dem i nedtill tätvuxna albuskar på en meters höjd ifrån
marken, ehuru läget är på nordvästra sidan af en med skog beväxt
bergsluttning. Hålkarna böra dock vara placerade minst 30 steg från
hvarandra.
Hålken anbringas bäst i framåtlutande ställning under en lagom högt
stående gren af ett stadigt träd, som står på ett fredligt och
undangömdt ställe, och äfven på väggar af lider eller uthus bör man åt
dessa fåglar anbringa hålken i sådan ställning. Talgmesarna bli på ett
fredligt ställe, där ingen katt hålles, snart hemvana och tama, de
komma då in i verandor och rum för att jaga flugor och söka smulor
eller hälsa på i smörfatet, om det står obevakadt på frukostbordet,
liksom här har skett. Gran- och tofsmeser hålla sig hellre i skogen, de
bli icke så lätt vana vid odlade ställen, hvarför hålkar för dem bäst
anbringas i skogskanten. Alla mesar förstöra maskar och puppor på träd
och buskar och böra hyllas för den nytta de göra.
Det som sagts om mesars bosättning gäller äfven för en liten nätt och
nyttig fågel, som på vårsommaren låter höra sin enkla sång. Det är den
s.k. svart ock hvita flugsnapparen (Muscicapa atricapilla). Denna fågel
häckar uti hålkar af storlek A, dock böra de fästas något högre, vid 3
till 5 m höjd. Den infinner sig i trädgårdar och parker nära intill
byggnader och är icke skygg, dock har jag icke sett honom bygga i vid
väggar fästade hålkar, ehuru jag flere somrar haft honom i hålkar på
träd inom tjugu steg från mitt fönster. Hålken hänger bäst under skydd
af de nedra kvistarna af en björk eller annat löfträd i närheten till
en öppen plats eller gräsplan och uti skogskanten.
Samma ställen och förhållanden passa för den mycket allmänna
rödstjärten (Erithacus phoenicurus) och dennes nära anförvant E. titis.
Den förre bor gärna både i hålkarna A och C, dock föredrager den senare
formen C, som är mera öppen. Åt rödstjärten anbringas hålken 2 till 6
meter högt på stammen af fristående träd eller vid skogskanten och i
närheten af vägar, men äfven under taken af uthus och lider. Användes
hålken A åt honom, gör man bäst uti att antingen betydligt förstora
flustret eller taga bort öfra tredjedelen af framväggen. Denna fågel är
föga skygg och trifves i närheten af bebodda hus, där han, om inga
lämpligare ställen bjudas, bygger sitt bo på någon stockända eller sims
uti verandor och öppna förstugor eller i lider, där så stor hylla eller
afsats finnes att redet rymmes därpå. Man kan öppna en glugg eller taga
en ruta ur ett vindsfönster, så går han dit in, och finner han stället
fredligt och lämpligt, så bygger han där, helst om man för ändamålet på
väggen eller på en stock spikar upp en handstor brädbit försedd med
kant så hög som ett finger är tjockt. Jag har träffat på denna fågels
bo uti lufthålet i badstuväggen och i vedtrafven i skogen, ty alla
gömmor måste duga, då inga naturliga hål finnas.
För E. titis anbringas hålken C 1 1/2 till 3 m högt på stammen af ett
af buskar något undangömdt träd i trädgård och park, ty denna fågel
smyger gärna i buskar och utefter marken. Äfven han trifves nära
människoboningar och bygger på egendomliga ställen, blott kattor,
råttor och möss hållas på afstånd, liksom skator och nötskrikor. Att
alla dessa skadedjur plundrat dessa fåglars bo har jag antingen själf
sett eller haft tydliga bevis på.
Staren (Sturnus vulgaris) är ingen kinkig fågel och har af
bostadsbristen redan längesedan tvingats att bosätta sig i hålkar, där
sådana funnits; han är således van därvid och hålkarna B kunna bjudas
åt honom nästan på hvilken plats som helst, fristående på en påle ute
på fältet eller i skogen, ty han söker oftast sin föda på stort afstånd
från boet. Han föredrager dock hålkar satta på något afstånd från
bebodda hus, och böra de hänga minst 6 m öfver marken fritt på stammen
af höga träd eller uti toppen däraf, dock ej så att de svikta starkt.
Staren tycker om vidsträckt utsikt från boet och solsken både morgon
och afton, ty den tiden på vårdagen sitter han högt i närheten och
sjunger sin flöjtande melodi.
Denna fågels hålk behöfver man icke årligen rengöra, om ungarna
ordentligt flugit ut, ty följande vår skaffa de själfva bort det
onödiga af det gamla redet och hålla rent i hålken. Flere på hvarandra
följande år har jag sett starar bygga i samma hålk och därefter funnit
den ren; de äro äfven goda kamrater som tåla grannar i hålkar, fästade
i samma träd.
Här kring villan har jag sedan flere år hvarje vår 10-15 par starar
bosatta, hvaraf en del nära köksträdgården; där uppehålla de sig dock
sällan, men flyga långa vägar ut på byns åkrar efter föda.
Uti samma hålkar af storleken B bygga äfven göktytan och den mindre
hackspetten, om de hängas 3 till 8 meter högt på mera undangömda
ställen uti park eller vid skogskanten.
Den grå flugsnapparen (Muscicapa grisola) föredrager att bygga sitt bo
vid hus under taket och uti öppna lador och lider, där blott en
möjlighet att säkert placera redet finnes. Den är lika närgången som
rödstjärten och bosätter sig liksom han i verandor och skjul, som icke
kunna stängas. Man uppsätter åt honom hålkar af formen C, 4 till 8 m
högt på för vinden skyddade väggar under simser eller tak, äfvensom i
fristående träd invid gräsplaner och trädgårdsland. Denna fågel tycker
om att ha vidsträckt utsikt från nästet och sitter oftast i närheten
däraf, spejande efter insekter, dem han med stor färdighet fångar i
flykten. Han bygger gärna på 150 X 150 mm stora brädlappar försedda med
kant, som spikas upp under de takstolsändar som bära gafveltaket intill
väggen, blott hvarken sol eller regn når dit. Ett flugsnapparepar har
flere somrar häckat här vid villan under ett öppet balkongtak, där folk
och barn ständigt uppehöllo sig under rufningstiden inom några meter
från boet. De infunno sig genast, då taket blifvit färdigt, och lade
redet på ett bräde af listen där innanför. Att där flere gånger målades
störde dem icke, och lyckligt födde de upp sina 4 till 6 ungar samt
hafva hittills återkommit.
Dessa fåglar bygga här äfven på hyllor, högt uppspikade på nakna
stammar i parken invid någon öppen plats. Dessa hyllor ha gjorts af
större näfverstycken, som i lutande ställning spikats fast vid träden,
sålunda att däremellan och stammen bildats som en ficka, stor nog för
att rymma det lilla redet. Sådana tillfällen för boets anbringande ha
äfven begagnats af rödstjärten och svart och hvita flugsnapparen, helst
om ett liknande näfvertak fästats på något afstånd däröfver till skydd
mot regn. Så gjorda se de helt naturliga ut och äro omtyckta af
fåglarna.
Ärlan (Mutacilla alba) bygger äfven, då inga större stenrösen eller af
bullersten upplagda gärden finnas att tillgå, i nödfall uti hålkar af
formen C, om de uppsättas högt under framskjutande tak liksom för
ofvannämnda fågel, dock icke i träd. Ärlan bor helst mera öppet i
närheten af trädgårdsland, ängar och åkrar, där hon söker föda, därför
böra hålkar för henne uppsättas minst 3 meter högt på skyddade ställen
under taken af byggningar, där äfven små hyllor lätt kunna anbringas;
dock kommer hon icke, om kattor finnas i närheten. Här på villan byggde
ärlor under det öppna tornets golf 12 m högt, och innan man visste af
boet, gick man ibland på de glesa bräderna omedelbart däröfver; honan
flög då visserligen bort från äggen, men återvände snart och fick sedan
vara i fred, ty man undvek att gå dit tills ungarna voro utflugna.
Rödhaksångaren (Erithacus rubeculus), denna vår lilla flitiga och rätt
angenäma sångfågel, bygger visserligen sitt bo oftast nära marken uti
grunda håligheter under rötter af stora träd, i låga buskar och ruttna
stubbar eller i det ris och de torra löf som samla sig i mångstammiga
al- och videbuskar, men han inkvarterar sig dock äfven uti hål i gamla
träd som ligga mer än en meter öfver marken och uti väl undangömda
hålkar.
I täta busksnår i trädgårdar, hagar eller vid åstränder, undangömdt och
nära marken, anbringar man åt denna fågel hålkar af storlek A; dessa
behöfva dock icke göras alldeles så djupa, afståndet från flustret till
bottnen är nog med 65-75 mm. Äfven bygger han i liggande hålkar af
samma sort, hvilka förses med ett hål af 40 mm tvärmått midt på den ena
bottnen och läggas på marken, väl gömda under buskar, och täckas så
godt som möjligt med torra löf och mossa. Af samma material bör äfven
så mycket läggas löst i båda sorterna hålkar, att det fyller dem upp
till flustret, sedan städar han åt sig själf.
Denna fågel trifves gärna nära människoboningar, om där finnas täta
buskar, och bör han hyllas för sin trefliga sång, dock får han sällan
där vara i fred för möss, råttor och de öfverallt kringstrykande
kattorna.
De andra hålbyggarna äro mera sällsynta, och då jag icke sysslat med
bosättningsförsök åt dem, förbigås de här.
Det är icke mycket besvär och kostnad för en naturvän att syssla med
småfåglarnes bosättning, men det är en angenäm förströelse, som gifver
nöje och gör nytta.
Man bör mata småfåglarna under vintern.
Att de småfåglar, som öfver vintern stanna hos oss och för att söka sin
knappa föda stryka omkring från trakt till trakt, därunder så starkt
minskas till antal, beror icke blott på deras talrika fienders,
rofdjurens och människornas förföljelser, utan till stor del äfven på
det här i norden för dem ogynnsamma klimatet. Under den tid då snön
täcker marken öfverallt och för fåglarna gömmer födan, uppkommer äfven
genom omväxlande blida och kyla rimfrost och isbark på träd och buskar,
täckande och görande oåtkomliga för fåglarna under veckor och månader
alla de insekter och larver som innästlat sig och sökt skydd för
vintern uti barkens springor. Då är fåglarnas förrådskammare stängd,
och det är en tid af umbäranden och nöd för de små djuren, hvarunder
många förgås af svält och kyla.
Under sådana omständigheter är det hvar fågelväns skyldighet att efter
råd och lägenhet gifva föda åt sina nödställda vänner. Det är dock icke
skäl att för tidigt på hösten börja mathållningen åt dem. Då kunna de
nog själfva skaffa sig det behöfliga och måste obehindradt få uppfylla
sin bestämmelse, som är att uppsöka och utrota de i trädgård och skog
gömda skadedjuren, men då sådana icke kunna åtkommas, då umbärandets
tid kommit, då årstiden uppträder med all stränghet och gör det svårt
eller omöjligt för fåglarna att lifnära sig, då böra vi för att lindra
nöden efter bästa förmåga hjälpande ingripa.
Då jag nu några vintrar vistats på landet, har jag börjat mata fåglarna
först när snön lagt sig stadigvarande, då granarna stå höljda med snö
och is samt talgmesarna infinna sig för att undersöka springorna uti
brädfordringen kring byggningarna och listverken under taken efter
flugor och puppor, däremellan liksom påminnande tittande in genom
fönsterrutan. Då har naturen för dem stängt visthuset. Att då kunna
förse fåglarna med deras vanliga, naturliga föda är omöjligt, man måste
således försöka att ersätta denna så godt man kan, d.v.s. med det
lämpligaste som kan anskaffas. För ändamålet kunna följande ämnen med
fördel användas: rifvet, torrt hvetebröd, helst sådant som är bakadt
hemma samt innehåller något smör och mjölk, då det af fåglarna gärna
ätes; söndersmuladt kött, kokt eller stekt och torkadt; krossade
hamp- och roffrön, hafregryn och torkade rönnbär; allt detta tycka
fåglarna om, och bjuder man mesarna därjämte på osaltadt flott, talg
eller fett i allmänhet, så är bordet åt dem smakligt och rikligt
försedt. Serveringen af dessa rätter kan, om fåglarna uppehålla sig på
nära håll — och detta göra de nog om skyddade natthärbärgen eller
hålkar finnas i närheten — ske på små bord försedda med låga kanter
eller i lådor, synligt uppställda på passande ställen. Sådana har jag
hela vintern flere stående utanför på fönsterlisten, där de lätt kunna
efterses och rengöras, och är det ett stort nöje att se fåglarna, som
snart vänja sig dit, förpläga sig med anrättningarna.
Då djup snö ligger, är det något svårare och omständligare att på
längre afstånd sköta mathållningen ordentligt, ty bord, lådor och de
ofta små byggningar liknande inrättningar, som för ändamålet användas,
bli snart fulla med snö, hvilken täcker maten, så att fåglarna
slutligen icke kunna komma åt något däraf.
Därför är bäst att förfara på följande sätt. Man tager en omkring två
meter hög tall eller gran och kvistar den nedtill så högt som snön på
stället brukar lägga sig eller ungefär på halfva höjden. Sedan gör man
af förenämnda näringsmedel en blandning i ett kärl och öfvergjuter
denna med smält talg eller annat osaltadt flott, af sådan beskaffenhet
att det stelnar, så pass rikligt att det hela, då det är omblandadt,
varmt kan strykas på tallruskan med borste eller pensel och fastnar
därpå. När detta är väl utfördt, för man ruskan dit där den skall vara,
fäster den uti en korsformig julgransfot och lägger en sten på hvar och
en af dennas fyra armar, så att den står stadigt i blåst.
Af granens eller tallens många kvistar kunna naturligtvis en del
borttagas, men barren må gärna sitta kvar, ty därvid fastnar smörjan
bättre. Flotten inhöljer födan och håller den kvar samt skyddar den för
regn; fåglarna hitta snart reda därpå och vänja sig vid densamma. Den
snö, som stannar på kvistarna, hindrar icke fåglarna att komma åt maten
och faller lätt bort, då man knackar på stammen, och den på marken
liggande blir sällan så hög att den gör förfång. Det beror sedan på
huru många gäster som infinna sig och huru stort förrådet är, om det
räcker en vecka eller längre innan det måste förnyas; detta lär ock
erfarenheten snart. Det är rätt roligt att emellanåt se en hel svärm af
olika fåglar knyppla om de smorda kvistarna.
Man kan ock tillverka ett matbord åt de små gästerna af följande
beskaffenhet. Af tunna ohyflade bräder göras två fyrkantiga
bordskifvor, hopspikade på tvärlister och omkring en meter utefter
sidorna. Till en af dessa skifvor göras fyra ben af stadiga störar, som
tagas 1 1/2 meter långa och något fällas in i skifvan midt på dess
sidor samt stadigt förenas inunder med korssträfvor. Ofvanpå denna
skifva mellan benen, som böra vara så högt anbragta att de räcka 10 cm
däröfver, anbringas ett kors af lika höga lister, hvaraf skifvan
således delas i fyra rutor. Den andra skifvan passas med de
sammanhållande tvärlisterna vända nedåt ofvanpå korset, så att den
ligger någorlunda tätt därpå och förses på samma sida med några andra,
låga lister. Dessa skola tjäna till att hålla kvar den i smält
tillstånd påstrukna fågelmaten, för hvilket ändamål denna skifva kan
föras inomhus. Ställningen bäres ut i trädgården eller parken, där den
är bäst åtkomlig för fåglarna, den smorda bordskifvan lägges med
smörjan nedåtvänd på sin plats och de nyfikna mesarna hitta snart dit
samt visa vägen åt andra fåglar. För att göra det lättare att hitta den
sålunda i taket hängande maten, strör man litet hampfrö på bordet och
in uti de fyra kamrarna därunder samt fäster någon liten fläskbit
där, hvilket medel är mer än som vanligen behöfs för att väcka
uppmärksamheten. Detta fågelbord har, om det riktigt uppställes, den
goda egenskapen, att regnet icke lätt kommer åt att blöta upp och
förstöra maten och äfven snön kan icke fritt yra dit in i alla kamrar,
hvilka med en käpp lätt göras fria från snö. Fåglarna lära sig
märkvärdigt snart att picka bort sin föda under taket, som dock icke
bör fästas alltför högt åt dem, och man kan lätt se om förrådet är
förtärdt; då tar man bordskifvan med sig in och förnyar målningen.
Om man fram mot våren på och uti detta matbord lägger frön af hampa och
andra af fåglarna omtyckta växter, infinna sig därvid gulsparfvar,
hämplingar och bofinkar, liksom under höstvintern, ifall rönn- och
enbär serveras, sidensvansar och domherrar gärna hålla tillgodo.
Ställes bordet på en plats, där det kan ses från fönstret, är det under
enformiga vinterdagar ganska intressant att emellanåt en stund iaktta
fågellifvet i dess närhet.