d.v.s. då han nyligen varit med "jungfrurna" i badstugan, en tortyr som
han undergifvet uthärdar hvarannan lördagskväll, och är för öfrigt ett
snyggt och väluppfostradt kräk; höjden 27 cm, längden 60, utom den 28
cm långa svansen. Hunden är bestämdt ingen pudel, fastän akterhalfvan
med dess fint krusiga lugg, som räcker ända till svansroten,
kunde anses höra en sådan till. På den graciöst uppsvängda
ryggradsförlängningen öfvergår luggen uti en gles, långraggig fana.
Pälsen på framdelen är mindre lockig, och från hufvudet utefter halsen
och ned på ryggen hänger åt båda sidor en mycket tät, lång och rak
getragg liknande en hästman och som denna benad på midten samt till
utseendet alldeles icke harmonierande med den öfriga kostymen. Hundens
nos påminner om spetsens, så gör ock svansen, men en spets är han trots
denna i båda ändar synliga likhet säkert icke ändå, ty öronen äro till
hälften nedåtvikna. Han ser ganska obegriplig och äfven, skam till
sägandes, något ociviliserad ut, hvilket dock just icke är mycket att
undra öfver, då han invandrat österifrån och bär namnet "Scharik".
Detta namn kännes han dock endast vid, när lynnet är godt, eljes fäster
han intet afseende vid huru och om man kallar på honom, förmodligen af
bristande förståelse. Namnet har han dock erhållit för sitt bussiga
utseendes skull, ty det lär betyda "boll", men likheten med en sådan
försvinner, då han mot den varmare årstiden blir uppsnyggad, som är väl
behöfligt, d.v.s. då pälsen blifvit klippt akterut äfvensom pannan,
bringan och tassarna, hvilket sker ett par gånger om året. Då får det
lilla djuret en stilig lejonfason och ser helt civiliseradt ut.
Vid dessa tillfällen visar Scharik underligt nog en särdeles markerad
känsla af blygsamhet, synbart medveten om sin obeklädda bakdel, den han
synes stundtals sorgset betrakta. Genast efter friseringen retirerar
han in i sin koja och stannar där resten af dagen, försmående föda och
hvarje lockelse.
Eljes njuter Scharik ostörd af lifvet, sommartid i solskenet framför
kökstrappan, och uppfyller under den mörka delen af året samvetsgrant
sin bestämmelse som gårdsvakt, i det han gläfsar på allt och alla. Han
är därför ansedd och respekterad i sitt yrke, helst sedan det nu
blifvit allmänt bekant, att han varit i batalj med räfven.
Efter denna omständliga beskrifning af hjälten i äfventyret kan det
vara på tiden att öfvergå till själfva den ovanliga jakten.
Den ovanliga jakten.
Landsvägen, som leder förbi Kalliola villa, går öfver några i Huonijoki
eller Kinteri å uppförda s.k. stenkistor, hvilka utgöra bropelare för
vägen och damfäste åt den nedanom på närmaste strand belägna lilla
urgamla husbehofskvarnen, tillhörande Kinteri byalag. Denna ganska
förfallna kvarnskvalta tillgodogör medelst en turbin det tre meter höga
fallet för drifvande af ett par kvarnstenar under de tider på året då
det är tillräckligt vatten i ån, eljes hvilar den sig. Dessa pauser i
verksamheten inträda mest under den vackra, varma och under den mörka,
kalla årstiden samt fylla sammanlagdt ungefär sju af årets tolf
månader. I år har den varit mycket overksam tillfölje af ihållande
torka under sommaren, men efter några höstregn kom den åter i gång för
ett par dagar, till stor nytta för hela byn och de många utsvultna
råttorna.
Jag har hört sägas att råttor finnas i alla kvarnar, och detta är ett
bestyrkt faktum åtminstone hvad denna angår, ty min granne, ingeniör
H., som har hyrt kvarnen, påstår att de äro legio där och försöker
hålla efter dem med saxar och fällor, sedan jag för att skydda traktens
småfåglar och villebråd gjort i det närmaste slut på här förr i mängd
vagabonderande "kissor" medelst mina kattfällor.
Vid sitt lofvärda företag hade ingeniören nu på hösten fått en oväntad
hjälp. En kringstrykande räf, van vid mössjakt och spekulativ som
vanligt, äfven starkt misstänkt för att tidigare hafva tillegnat sig
ett par på gåtfullt sätt försvunna ankor, hade snokat reda på kvarnens
snyltgäster, troligen långt förr än någon annan visste af dem, och haft
sin jaktmark där, innan jag på en morgonpromenad kom att korsa hans
vägar i snön.
Under natten mot söndagen den 1 november föll här den första snön i
höst, och då morgonen var lugn och vacker, gick jag ned i parken för
att åter en gång se huru den tog sig ut i snöskrud och fann där vid
åstranden mickels välbekanta spårstämplar i den blöta snön. Med nöje
följde jag dem för att taga reda på hvart den gynnaren under
morgonväkten utsträckt sitt ströftåg.
Det bar i väg längs den starkt stupande stranden och därifrån ned
mellan stenarna på den delvis torra å bottnen fram till kvarnens
bakvägg och så in under denna genom ett hål i stenfoten. Där syntes
äfven hvad visiten gällde, ty på flere ställen funnos råttspår. Kanske
räfven lyckats få en tidig frukost där både nu och förr, eftersom
spåren visade att han utan tvekan raka vägen marscherat på. Något
utspår såg jag icke till på två af byggningens sidor och jag brydde mig
ej heller om att för tillfället fortsätta spaningen efter honom, då det
var söndag och blidan dessutom starkt medtagit snötäcket.
Veckan gick därefter ända till fredagen, då snö åter fallit under
natten och jag beslöt tillfredsställa nyfikenheten, huruvida räfven
äfven denna morgon afdrifvit sitt jaktområde. Vädret var gråmulet och
blåsigt och några grader kallt, således icke riktigt angenämt för den
vanliga promenaden. Jag tog pälsen på mig och begaf mig ned till
åstranden vid niotiden på morgonen. Ganska riktigt, han hade plöjt sin
fåra samma väg i den öfver kvartersdjupa lösa snön, ibland med långa
skutt, troligen för att lättare komma fram, och in under kvarnen hade
han krupit genom samma öppning.
Utan resultat sökte jag utspår utefter tre af byggningens väggar och
fick därvid klifva mellan de kullriga snö- och ishöljda strandstenarna;
räfven måste ha gått ut under vattenrännan på den fjärde mot land
stående sidan. Dit kunde jag ej krypa, men vadade i snön på en lång
omväg uppför den branta stranden och kom så upp på kvarnbron. Där låg
snön orörd, således hade intet folk passerat den sedan gårdagen och
räfven icke heller.
Jag tänkte redan, att han möjligen ännu fanns kvar därnere, men detta
var dock icke förhållandet. Ty vid noggrannare undersökning utefter den
längre fram till träsliperiet förande delen af vattenrännan såg jag
spåren komma ut minst tio famnar längre bort under denna och i stora
språng leda uppför backen till landsvägen för att sedan följa denna i
riktning mot byn. Snön på vägen var ännu orörd så tidigt på dagen och
jag beslöt därför att följa spåren vidare för att se om räfven,
byrackorna till trots, utsträckt sin provianteringsexkursion till
råttbona på deras område.
Det visade sig dock snart, att han icke vågat sig dit, ty efter en
promenad af omkring femhundra steg veko spårstämplarna af vid en liten
lada till vänster om vägen och slutade tvärt ett stycke från den
halföppna ladudörren. Ladan står invid med klen tallskog och enbuskar
beväxt mark, väggstockarna ligga direkt på backen och ungefär en half
meter däröfver finnes ett golf, hvilket liksom taket är förfärdigadt af
klufna trädstammar. Denna byggnad är ungefär 6 m lång och 5 m bred och
står med ena långväggen intill vägen. Gaflarna äro timrade af stock
ända upp till åsen och framgafveln har två öppningar. Den nedra är
omkring en meter i fyrkant och försedd med gångjärn; den stod som sagdt
halföppen och saknade låsinrättning. Den andra gluggen sitter vid pass
en meter högre upp och är betydligt mindre samt saknar dörr. För
tillfället var ladan fylld med halmkärfvar ända upp till gluggen, genom
hvilken inpackningen måste hafva blifvit verkställd, ty den andra
dörröppningen var inifrån väl tillbommad med tvänne gärdsel som ställts
vertikalt tvärsöfver hålet, och sedan kärfvarna radats däremot hade
icke det minsta kryphål blifvit öppet. Följaktligen kunde räfven icke
ha kommit in den vägen och ej heller under byggnaden, emedan den ligger
tätt på marken; hvart hade han då tagit vägen?
Funderande på denna gåtas lösning, fäste jag mig vid, att af spåren i
snön det näst sista paret var betydligt längre än det sista och att i
båda paren stämplarna stodo i jämnbredd. Denna fotställning visade
tydligt att räfven suttit eller hukat sig för att hoppa. Men i sådant
fall hvart? Ganska riktigt! På öfra kanten af den halföppna dörren var
snön ställvis alldeles borta, men låg orubbad kvar närmare intill
väggen. Mickel hade således gjort ett hopp af närmare två meters höjd
upp på den smala dörrkanten och därifrån naturligtvis upp genom
gluggen, ty något annat ändamål kunde det första språnget icke gärna
haft. Men hvad skulle anledningen hafva varit, hvad hade han sökt där?
Troligen funnos möss i halmen och dem jagade han efter däruppe, då han
icke kom in annorstädes.
För att förvissa mig om han fanns däruppe ännu, gick jag kring ladan
och såg mycket noga efter utspår och hål genom hvilka han kunde ha
aflägsnat sig, men intet sådant hittades. Således måste han vara kvar
uti detta ovanliga gömställe, som jag nog tilltrott en katt om att
välja, men aldrig misstänkt räfven för. Förmodligen var det icke första
gången han besökte detta härbärge under en sådan tid på dygnet, då det
af flere skäl icke rätt anstod honom att stryka omkring.
Hvad stod nu att göra för att få närmare reda på gynnaren? Där stod jag
ett par steg framför den tillbommade dörren och kunde genom gluggen
endast se upp under näfvertaket, där det var ganska skumt. På båda
sidor af gluggens öfverkant syntes ett par i timmerväggen infällda
stockändar; dessa måste ha någon fortsättning inåt byggningen och för
att möjligen få se denna, gick jag några steg bakåt. Då jag så med
ögonen följde konturerna af den till höger om gluggen svagt skönjbara
stocken, varsnade jag i det längre inåt härskande halfdunklet två
grönaktigt lysande prickar helt nära hvarandra, hvilka försvunno i
samma ögonblick jag fixerade dem.
Hvad var det? Hål i väggen kunde det icke vara, ty då hade de nog
suttit kvar och ånyo kunnat upptäckas. Prickarnas afstånd från
hvarandra och den grönaktiga glansen läto mig antaga som säkert, att de
voro mickels ögon, hvilka han slutit af blygsamhet öfver att se sig
bemärkt. Säkert låg han där mindre än en meter öfver halmkärfvarna och
lurade; men huru komma åt honom?
Då jag gick hemifrån föll det mig icke in att belasta mig med
skjutredskap, därför stod jag nu med tomma händer uti den förföljdes
åsyn, väl vetande att om jag nu gick hem efter bössa, skulle mickel,
som sett sig upptäckt, vara klok nog att ofördröjligen söka sig säkrare
gömma. En god stund stod jag som vaktpost vid ladan, utan att
arrestanten därinne vidare behagade visa sina tindrande ögon, och
riskerade icke lämna platsen, beklagande att icke gluggen däruppe
liksom hålet inunder var försedd med dörr. Då skulle räfven snart
blifvit hindrad att rymma; nu gällde det att ändå på något sätt hålla
honom kvar.
Medan jag så funderade på huru gluggen lättast skulle kunna tillbommas,
råkade just en pojke från byn komma gående på vägen. Han såg visst
mycket förvånad ut öfver att se mig stå där vid ladan, men kom dock på
anmodan närmare. Utan att inviga honom uti hvad saken gällde, skickade
jag honom till villan med bud till drängen att i största hast infinna
sig hos mig med en hel och stark bastmatta. Pojken kilade undan värre,
men drängen dröjde så att väntan blef mig bra lång, ty jag fruktade att
räfven, som under tiden hade godt tillfälle att grundligt öfverväga
situationens chanser, skulle besluta sig för att trots min närvaro
hoppa ut genom gluggen. Han såg nog att jag hvarken kunde förhindra det
eller var i stånd att skada honom. Men mickel var icke bang, han ansåg
sig nog säker däruppe och satt lugnt kvar. Slutligen kom drängen och
medförde mattan, men såg än mera dum, undrande och nyfiken ut än
pojken.
Jag gick åter en gång kring ladan och sökte, men hittade intet hål
stort nog för en räf att pina sig ut igenom. Därefter sade jag till
drängen, att det fanns en räf därinne och att jag ämnade skjuta den,
hvarför han skulle stå där som vakt orörlig på anvisad plats, medan jag
gick efter bössan. På det han under den tid jag var borta icke
oafbrutet skulle stirra upp i gluggen och därmed oroa mickel, sade jag
icke hvar denne låg, men inskärpte ytterligare, att han skulle hålla
sig stilla, samt ilade hemåt. Jag räknade på att räfven, som förhållit
sig trygg så pass länge, äfven med lugn skulle invänta min återkomst.
De sexhundra stegen hem och samma väg tillbaka föreföllo mig bra
ansträngande och långa i den lösa snön, men jaktifvern hade kommit
öfver mig och det förklarar, att drängen tyckte att jag hunnit mycket
kvickt tillbaka. Hångrinande påstod han dock tillika att det nog vore
ett misstag med räfven, ty någon sådan hade han icke sett i gluggen,
där den bort visa sig om den vore därinne. Således hade han emot min
önskan ändå stått och bligat dit upp; dock blef jag nöjd, då jag hörde,
att han ingen räf sett, ty då låg han nog kvar på stocken däruppe.
Än en gång synade jag snön kring ladan och fann den orörd, tittade
därpå upp mot stocken och hade nöjet se mickels vackra plymspets hänga
ned en bit bakom denna. Det var icke klokt gjort af honom att sådär
skylta med svansen och därigenom göra sig mera bemärkt; säkert hände
det af tankspriddhet, då han nu såg två syssla utanför hans residens.
Hemifrån medförde jag hammare och spikar, som stuckos i drängens
fickor, och därmed utrustad hjälptes han upp på dörren så tyst som
möjligt, hvarpå jag tillsade honom att plötsligt resa sig upp och täppa
till gluggen med bastmattan, hvilken jag räckte honom på bössan. Denna
manöver utförde han med skicklighet, och inom några ögonblick var hålet
så pass väl tillstängt, att räfven, om han envisades att komma ut samma
väg som han begifvit sig in, måste ge mig tid att skjuta.
Jag hade stått beredd att taga emot honom, om han skrämd af
hammarslagen rusat ut, men besynnerligt nog lät han stänga in sig utan
att förråda sin därvaro, och så kunde jag ånyo stå på post framför den
stängda gluggen huru länge som helst. Det var bra försmädligt att ha
mickel i fällan och ändå icke kunna komma åt honom. Att med ledning af
hans synliga svansända skicka ett skott till den på stocken tryckande
fiffikusen riskerade jag icke, ehuru jag använde förladdningar af filt,
Den torra halmens antändlighet afhöll mig därifrån.
Ej heller vågade jag skicka drängen dit upp för att köra ned räfven och
så skjuta denna i gluggen, ty jag fruktade att karlen kunde få men af
skottet. Att åter skjuta räfven på marken var ovant för mig, då jag på
senare år betydligt legat af mig i skottfärdighet. Medan vi båda
sålunda öfverlade om situationens olika möjligheter, föll min blick på
hunden Scharik, som sprungit efter mig hemifrån och nu som intresserad
åskådare satt vid gärdesgården. Han kunde och skulle hjälpa. Scharik
fasttogs, drängen äntrade åter upp på dörren och löste mattan något i
nedra kanten, hunden stufvades in och hålet täpptes noga.
"Hände nu hvad hända skall", tänkte jag och ställde mig skjutfärdig på
lagom håll från ladan i afvaktan på resultatet af hundens visit hos
mickel. Att Scharik icke skulle göra mycket illa åt räfven, trodde jag
nog, ty därtill var han för dum och fredlig, men att mickel icke skulle
tycka om besöket och gå anfallsvis till väga, förmodade jag, och i
sådant fall finge jag nog se följderna.
Hunden hade naturligtvis ingen aning om hvad han skulle uträtta
däruppe, om han ock möjligen vädrade och observerade räfven. Redan
misstänkte jag att denna icke skulle bry sig om det fredliga djuret,
som alldeles icke filmade en jakthund, då plötsligt ett ilsket tjutande
gläfs hördes blandadt med Schariks ömkliga ylande, hvarpå följde ett
väldigt kolorum i halmen. Ögonblicket därefter bågnade bastmattan utåt,
lossnade från spikarna vid nedra kanten och ut tumlade Scharik
omedelbart följd af antagonisten, hvilken dock liksom katten nådde
marken på alla fyra och som en röd blixt smet undan åt skogen till.
Hade icke bössan legat skjutfärdig på axeln, då räfven kom ned, hade
han nog sluppit undan bland buskarna i trots af snön, men nu hann
skottet honom i tid, hvarefter han blott gjorde ett enda högt språng
och stupade utan att vidare röra sig. Då rocken togs af honom, befanns
att två hagel inträngt i hjärnan och flere sutto i högra bogen.
Stackars Schariks äfventyr slutade litet illa för honom. Han hade ett
djupt bett i nosen och haltade på ena bakbenet efter fallet från
gluggen. Mycket stukad och rädd för räfven bars han hem af drängen och
förbands samt var snart frisk och kry igen, men vill efter den betan
icke gå förbi ladan.
Räfskinnet är vackert och skall efter beredningen monteras till minne
af denna oväntade och ovanliga jakt samt den därvid mig åsamkade
långvariga snufvan. Sådant har man för jaktifvern på gamla dagar.
Slutord.
Detta tycker jag är en treflig jakthistoria och den är ändå mycket
sanningsenlig. Att pryda sin berättelse och ljuga är ju icke
nödvändigt, hvarför skulle man då göra det? Enhvar må tro hvad han
vill, men det händer understundom ett och annat i skog och på sjö, som
går helt naturligt till, fastän det låter underligt och otroligt, då
det berättas, ehuru det är rena sanningen som är ute och går på gränsen
af möjligheten och — löjligheten.
Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner.
Då man är "inregnad" på sommarnöjet, är oftast hvarje tillfälle till
tidsfördrif inomhus välkommet, och i detta fall må jag nu så gärna
använda den oväntade fristunden till att anföra några minnen och
erfarenheter beträffande mina speciella vänner småfåglarna, deras
bosättning och fiender, i hopp att det kan intressera läsaren och göra
mina vänner nytta.
Bland den mängd fiender småfåglarna hos oss hafva är en, hvars
skadlighet jag anser vara hvarken tillräckligt bekant eller tillbörligt
uppskattad. Denna fiende är ekorren. Han är stor vän af fågelägg och
förtär äfven utan betänkande de späda ungarna, då han på sina ständiga
och vidsträckta vandringar i träden kommer öfver fågelbon. Att han
förtär äggen, har jag redan i ungdomen flere gånger varit ögonvittne
till, då jag sett honom plundra rödstjärt- och talgmesbon, samt senare,
på 1870-talet i Teisko och 1880-talet i Terijoki, kommit öfver honom
utförande samma bedrift.
Min sed har städse varit att öfverallt, där familjen vistats på s.k.
sommarnöje, på lämpliga ställen i träden uppsätta hålkar för fåglarnas
häckning, och de sålunda erbjudna hemmen ha alltid blifvit särdeles
välkomna för de inbjudna gästerna. Upphängda på hösten eller om våren i
rätt tid hafva de ofta upptagits inom några timmar efter uppfästningen.
Detta visar tydligt, huru stor bostadsbristen är för alla hålbyggare,
sedan från trädgårdar och skogar de flesta gamla, skadade och ihåliga
träd försvunnit, vandrat som brännved till hus och fabriker samt lämnat
de förra invånarna husvilla.
Såsom en följd af den härigenom uppkomna tryckande bristen på lämpliga
häckningsplatser har jag sett kajor fylla en obegagnad skorstenspipa
med kvistar, hvilka jämte de flygfärdiga ungarna sjunkit ned på
spjället, där ungarna svultit ihjäl och torkat till mumier. Vidare att
ett par ärlor byggde bo på ett så föga passande ställe som under ena
hjulhuset på ångbåten "Ahti", hvilken ena dagen gick tur och den andra
retur sex mil mellan Tammerfors stad och Ruovesi på Näsijärvi ofta
oroliga vattendrag. De medföljde ombord hela vägen, voro ganska orädda,
eftersom de hyllades af besättning och passagerare, samt uppfostrade
lyckligt sin familj.
Innan jag hunnit uppsätta hålkar på Kalliola, bosatte sig en
rödstjärtfamilj i en af bleckplåt tillverkad rund luftventil i
hönshusväggen, och i Terijoki inkvarterade ett annat par rödstjärtar
sin afföda i en tom revalsk hvassbuksburk, hvilken hamnat i närheten af
ett sönderslaget vindsfönster.
Det måste vara rätt ömmande omständigheter, som tvinga småfåglarna att
rätta sig efter så ovanliga förhållanden, som sådana i nödfall uppsökta
bostäder för dem måste medföra, och att de göra detta är en direkt
följd af att deras af naturen danade hem af människor förstörts.
Vi böra därför icke underlåta att efter förmåga ersätta hvad som
frånröfvas dessa små nyttiga och nöjsamma varelser och kunna göra det
genom att på lämpliga ställen upphänga för ändamålet passande hålkar
samt freda dessa för småfåglarnas fiender, hvilka utom ekorren och
katten äro många, icke undantagande gråsparfven, i hvars profana närhet
ingen hygglig fågel trifves.
Vid Sommarbo villa i Teisko på omkring femton stegs afstånd från
byggningen hade rödstjärtar bosatt sig i en hålk, som var fästad ett
par famnar öfver marken vid stammen af en stor lummig björk. Hålken
hade ett framåtlutande tak, hvilket räckte en handbredd framom
flustret. Tidigt en söndagsmorgon hörde jag fåglarnas ängsliga läten
och då jag skyndade till fönstret, fick jag se en ekorre på den ett
stycke under ingångshålet fästade sittpinnen. Han hade med hela
framkroppen krupit in i hålken, och då han ögonblicket därefter drog
hufvudet tillbaka, syntes han tugga och svälja. Nog förstod jag, hvad
det förtärda kunde vara, och slog därför i hast upp fönstret för att
hindra boets totala ödeläggande. Bullret skrämde nog den kvicka
röfvaren på flykten, men den redan åstadkomna skadan var antagligen för
stor, ty fåglarna ofvergåfvo boet. Vid företagen undersökning visade
det sig, att blott två ägg voro kvar och att dessa innehöllo döda ungar
i långt framskridet utvecklingstillstånd. Späda, redan utkläckta ungar
skulle lika säkert ha gått åt. Sedan dess tillverkar jag hålkarna utan
sittpinnar och gör ingångshålen små, men ekorrarne gnaga dem större.
I Terijoki byggde ett par svart och hvita flugsnappare innanför den
lossnade barken af en stor grenbruten tall. Detta bo plundrades enligt
mina barns utsago äfven af en ekorre, som då den skrämdes nedtrampade
barkflagan, så att några af äggen nedföllo på marken.
Här vid villan Kalliola har jag i parken och på byggningarna öfver
fyratio hålkar uppsatta. Dessa bebos årligen förutom af 10-15 par
starar af en mängd andra hålbyggare (gråsparfvar tålas dock icke), och
årligen blifva gästerna till min förnöjelse allt flere.
Stadd på en tidig söndagspromenad i juni månad år 1898 såg jag en
ekorre på taket till en på ett undangömdt ställe i parken anbragt hålk.
Jag vägleddes dit af fåglarnas oväsen och smög närmare för att se, hvad
där kunde vara på färde. Hålken hängde två famnar öfver marken på
stammen af en äfven ett stycke ofvanför densamma kvistfri tall och hade
ett öfver fyra tum framskjutande tak. Detta hindrade ekorren att
uppifrån komma åt ingångshålet. För att iakttaga huru han vidare skulle
bära sig åt eller som jag hoppades kanske lämna boet i fred, höll jag
mig stilla och körde icke bort honom.
Ekorren hoppade af och an liksom för att ytterligare undersöka hålken,
såg sig därpå omkring och sprang sedan uppför stammen till en gren, som
han följde och från hvilken han gjorde ett hopp i en annan tall, som
stod på tre famnars afstånd framför hålken. Från en gren af detta träd,
väl halfannan famn högre upp än hålken satt, sprang han nu med ett
mästerhopp, så att han med framtassarna nådde hålkhålets nedra kant och
fick fäste för bakfötterna mot hålkens ohyflade framsida. Hvad nu
skulle följt, var ej svårt att gissa, hvarför jag blandade mig i spelet
och skrämde röfvaren, som kastade sig handlöst till marken. Boet
räddades sålunda den gången.
Sedan dess låter jag hyfla hålkarnas framsida och gör taken lutande
minst 45°.
Ekorrarna förstöra nog både ägg och ungar för småfåglarna, men de kunna
dock icke komma åt dem själfva; detta gör den s.k. huskatten, därför
måste ett hufvudvillkor för deras trefnad och skyddande städse bli att
till möjligaste grad minska kattplågan.
Man må vara aldrig så mån om fåglarna i sin trädgård, park och skog —
så länge en katt obehindradt får smyga omkring och husera där som han
vill, är allt fåfäng möda.
Det behöfves icke många kattor för att ödelägga hela trakten kring
deras tillhåll; en enda som blifvit van att jaga gör ända på allt som
flaxar och krälar inom flere kvadratkilometer. Har han engång smakat
fågel, så öfverger han gärna de troligen mindre delikata råttorna och
mössen, om fåglar finnas att tagas. Därför är det mycket beklagligt att
okunnigt folk anskaffar och hyllar detta rofdjur, och man kan ej annat
än önska att de slutligen måtte fatta, att katten gör nytta endast så
länge han matas och hålles hemma uti bostäder och uthus, samt att så
snart han stryker omkring på större afstånd därifrån i trädgårdar, mark
och skog är han ett skadedjur, fullt lika ödeläggande som mård och räf,
hvarför han ovillkorligen borde undanrödjas af hvarje tänkande
människa.