stridslust och mod svallande blod stänktes vida kring utöfver markens
gula blad. Medan jag hämtade den fallne, hörde jag åter kamratens
skott, och då dess eko dött bort började jag åter lockandet. Melodin
hade knappast ljudit till slut, då en tupp, blind af stridslust eller
yr af kärlek, slog ned nästan invid mina fötter. Mäkta dum såg han ut,
då han varsnade mig, och var i nästa ögonblick på flykt rakt ifrån mig.
Men långt kom han icke innan skottet fällde honom. Då jag reste mig för
att taga upp honom, kom en tredje fågel, utstötte sitt kämpaskri och
kilade från videbuskarna till höger fram på gläntan. Denna stridstupp
såg rätt fånig ut. Högt uppsträckt, med nacktofsen upprest och ömsom
flaxande med de vackra prickiga vingarna eller hängande dem utefter
marken, stoltserade han omkring än hit än dit, tydligen på utkik efter
rivalen eller för att visa den i närheten förmodade hönan, huru ståtlig
han var. För några ögonblick fägnade jag mig åt hans åsyn, ty han
påminte om en kavaljer från rococotiden i farten med att göra sig till
för sin sköna, innan jag försiktigt lyfte bössan med afsikt att göra
slut på hans piruetter. Men detta skedde för sent, jag hade låtit honom
se sig omkring för länge, han hade varsnat faran och försvann inför
mina ögon liksom genom trolleri.
Något häpen häröfver gick jag att hämta den sist skjutna fågeln, då
ytterligare en kom surrande rätt emot mig. Han skyggade, ändrade kurs
och satte sig uti en grantopp nästan utom skotthåll. Jag sköt ändå, han
föll och afhämtades med detsamma.
Återvänd till min plats satt jag en lång stund och blåste lockhöna utan
att få svar. Slutligen kom en unghöna och slog ned nära intill. Hon
fick behålla sitt unga lif och satt länge kvar, liksom om hon känt till
mina jaktprinciper. Småningom ansåg jag nu jaktnöjet på detta ställe
afslutadt för dagen och ämnade lämna det, då en järptupp satte sig i
granen rakt öfver mig. Troligen hade jag något för brådt eller
kvistarna togo emot, ty en bom blef det på tre famnars afstånd.
Förargligt nog!
Skottet hade knappt ljudit, då med väldigt brak en stor svart bondhund
ursinnigt gläfsande rusade rätt på mig, liksom ämnade han antasta mig
för intrång på hans jaktmark. Det var en af dessa allmogens totalt
onyttiga och bortskämda hundrackor, hvilka emedan de skälla på fåglar
och ekorrar anses vara utmärkta jakthundar och därför innehafva
privilegium att året rundt på egen hand ströfva kring i skogarna,
förgörande både fyrfota och flygande vildt i vida större mängd än man
tror och utan att egarna eller lagen befattar sig med deras
förehafvande.
Gärna hade jag skickat en hagelsvärm i vilddjuret, men af respekt för
bondhämnden, som jag några gånger råkat ut för, och då jag var känd i
trakten för att hålla efter jagande hundar och kattor, riskerade jag
icke att denna gång expediera kräket till de sälla jaktmarkerna. Några
stenar kastade jag dock efter hunden, hvilket tilltag han fann så
oförskämdt, att han skulle ha rusat på, om jag icke vändt bössmynningen
emot honom. Då förstod han att det kunde bli allvar af och föredrog att
ilsket morrande försvinna. Kräket hade visserligen hört skotten och
däraf lockats till stället, där han påträffade en obekant person som
naturligtvis måste skällas ned.
Då detta uppträde försiggått på jaktstället, var ej lönt att fortsätta
där, hvarför jag med mitt byte vandrade åt det håll, hvarifrån jag hört
kamratens sista skott. Långt behöfde jag icke gå, innan jag mötte honom
äfven stadd på hemväg. Han hade skjutit fyra fåglar, hvaraf som jag
förmodat de båda första i en dublett, då de som bäst voro i farten att
lufva om hvarandra. Äfven han hade haft besök af den jagande hunden,
som dock icke vågat sig nära inpå men en lång stund hållit sig i
närheten, således förstörande jakten för honom liksom för mig. Treflig
jaktkonkurrens!
Hemvägen genom skogen i en annan riktning än den vi kommit var
njutningsrik för oss gamla naturvänner. Den sköna höstmorgonen lönade
rikligen mödan att stiga upp så tidigt och den på äldre dagar ganska
ansträngande marschen, om ock jaktbytet blef mindre än vi väntat.
Lefve jägarens friska nöje!
En s.k. orrjakt för skällande hund.
År efter år har jag under senare hälften af sommaren varit utsatt för
den förtreten att från morgon till kväll på alla håll ur de villan
omgifvande skogarna höra ett olidligt hundgläfs, och oräkneliga gånger
har jag blifvit utledsen därpå. Men hvad kan man göra åt det? Ibland,
då oljudet pågått alltför nära, har jag förlorat tålamodet, tagit
salongsgeväret från väggen och skyndat till skogs för att skjuta —
ekorren, som är den oskyldiga orsaken till oväsendet, ty den egentliga
fridstöraren, hundrackan, är ju fridlyst. Vid sådana tillfällen har det
händt, att jag i skogen påträffat en del af byns 6-15-åriga
pojkslynglar, hvilka utrustade med själftillverkade sprättbågar under
timtal försökt att med eländigt gjorda träpilar skjuta det uppskrämda
djuret och därunder naturligtvis uppeggat hundarna till allt ifrigare
gläfs. I hopp om att därmed kunna tillfredsställa pojkarna och få dem
att sluta jakten samt gå hem, har jag skjutit åtskilliga ekorrar, men
detta visade sig dock tjäna till intet, ty utan att tacka för den
skänkta ekorren frågade de om jag icke ville skjuta flere åt dem, och
snart snokade hundarna upp ett nytt villebråd, hvarefter jaktskojet
fortgick den dagen och de följande, sommaren i ända.
Dessa outtröttliga spetshundar, hvilka skälla på snart sagdt allt och
alla, jaga äfven med förtjusning på egen hand, och då de icke hållas
kopplade, få de sålunda efter behag marodera i skogen. För att göra
slut på detta irriterande förhållande, har jag försökt att få köpa de
ihärdiga rackorna med afsikt att sedan behandla dem efter förtjänst,
men tyvärr äro egarna så ifriga amatörer af den jakt dessa hundar
utöfva, att de fordra ohyggliga pris för sina "sipir". På min
invändning, att ett kräk som endast förstår gläfsa på ekorrar icke är
värdt ett sådant pris, svarades vanligtvis: "Hunden skäller ej på
ekorrar, då husbonden är med honom i skogen." Ja, gunås, nu har jag nog
reda på att detta påstående är sant.
Här i trakten har det flere år å rad varit godt om tall- och grankottar
och tillfölje däraf öfverfullt med ekorrar, och sistlidna sommar
började hundkonserten, olidligare än någonsin tillförene, redan uti
första veckan af augusti.
En dag då jag träffade byns ifrigaste jägare, en fyratioårig
hemmansegare, vidrörde jag åter hundpinan och anmodade honom att mot
ersättning hålla sina hundar bundna eller instängda hemma. Härom ville
han emellertid ej höra talas, men försökte trösta mig med att det
endast vore några dagar kvar, tills jakttiden ingick, och då ämnade han
hvarje dag gå ut med hundarna. Detta var en klen tröst för mig, men
samtalet gaf anledning att fråga honom om tillgången vid jakt med
spetsracka, och då detta jaktsätt var mig fullkomligt nytt, lofvade han
att en dag efter jakttidens början afhämta mig.
Redan den 17 augusti infriade han sitt löfte, och klockan var ännu icke
fem på morgonen, då han infann sig. Han hade redan varit ute de två
föregående dagarna för att undersöka fågeltillgången i trakten, men
hade icke påträffat en enda orre eller tjäder inom den närmaste
halfmilen, hvarför han menade att vi nu finge bereda oss på en längre
utflykt.
Att tillgången på fågel var klen i närheten, hade jag redan länge
misstänkt, ty här har varit godt om jägare af alla slag under senare
tider, och det är flere år sedan jag sist från villans torn hade nöjet
höra orren spela på vårmorgonen. Jag förebrådde honom att han ju själf
till en stor del var skuld till fågelns försvinnande från trakten, men
härtill svarade han skrytsamt skrattande, att hans hund var utmärkt och
att han för honom skjutit mycket fågel, samt tillade: "Skjuter inte
jag, så skjuta andra, ty fågeln hör den till som tar honom." Då jag
icke var hågad för lång vandring i värmen, som var att vänta längre
fram på dagen under denna så ovanligt vackra och torra sommar, och då
vi åkande kunde komma helt nära den trakt han ämnade brandskatta, lät
jag spänna för. Bonden Heikki medförde ett dubbelt knallhattsgevär och
en krithvit spetshund med svarta, arga ögon; jag visste af erfarenhet
att han var en outtröttlig gläfsare, både ondsint och rörlig. Städse
den ifrigaste musikern i ekorrkonserterna, tycktes han förstå att jag
icke var någon vän till honom, ty han visade mig morrande tänderna. För
jaktens skull ville jag mäkla fred med honom genom att erbjuda honom
hvetebröd. Detta tog han dock icke emot, men ett stycke surt bröd och
litet mjölk hjälpte till förståelse.
Vi åkte västerut genom Sipilä och Vahviala byar åt Saarijärvihållet och
togo därpå af till ett enstaka beläget torp, där vi lämnade åkdonet och
begåfvo oss till fots ut i ödemarken. Den af halfvuxna barrträd och
björkar bestående skogen var på lägre ställen uppfylld af al och
videsnår och på öppnare platser funnos mellan träden mattor af högväxt
blåbärsris med ymniga och mogna bär.
Omedelbart efter vårt inträde i skogen hade hunden lämnat oss, och då
vi sakta gått framåt omkring tio minuter, hörde jag honom helt nära ett
par gånger skälla några korta gläfs. "Där är fågel" hviskade Heikki och
bad mig smyga bortåt hunden för att se hvartåt han tittade, ty åt det
hållet borde fågeln sitta i trädet. Jag gjorde så och han följde ett
stycke efter. Då hunden ej vidare hördes, gick jag raskare och fick
slutligen se honom stående bland blåbärsriset vid randen af en öppning,
stadigt tittande längre bort. Medan jag såg mig om efter skydd for att
osedd af fågeln komma närmare hunden, sprang denna plötsligt ett par
hundra steg framåt till en stor gran, där han stannade för att med
korta pauser ifrigt gläfsa. Dit hade fågeln således flugit, men då det
var mera öppet åt det hållet, måste jag draga mig åt sidan för att
någorlunda dold af buskarna smyga vidare. Af skrockandet hörde jag att
det var en orrhöna och upptäckte henne snart på en gren, där hon
framåtlutad och skakande vingarna liksom ovettades på hunden, som satt
helt lugn några famnar från trädet, oafbrutet stirrande på henne och
allt emellanåt gifvande till ett gläfs. Då jag icke var hågad att
frångå mina principer och börja jakten med att skjuta ett gammalt höns,
undersökte jag träden däromkring for att möjligen i dem upptäcka någon
ungfågel, då i detsamma ett skott hördes, för hvilket orrhönan föll.
Jag steg nu fram och såg Heikki taga upp fågeln samt kunde icke
underlåta att förehålla honom grymheten uti att skjuta bort modern från
ungarna. Detta rörde honom icke alls och med orden: "Den här är värd 80
penni", stack han lugnt fågeln i väskan. "Den som kommer först
skjuter." Oaktadt ingen fågel syntes flyga upp efter skottet, fortsatte
Heikki och hunden att syna granarna närmast intill. Inom kort gläfsade
hunden, och jag hann just varsna en unghöna, då bonden sköt ned äfven
den.
Det är en stor olycka för orrhönorna att de iföljd af sin ljusare
fjäderdräkt lätt upptäckas, ty allmogeskytten frågar icke efter den
skada han gör genom att skjuta hvarje höna han får framför
bössmynningen, blott väskan blir fylld. Jag blef helt vemodig till
sinnes vid tanken på huru öde skogarna genom ett sådant förfarande i en
snar framtid måste blifva, men inseende det fåfänga uti att försöka
tala förnuft med en sådan jägare, teg jag. Strax därefter fick jag se
en ungtupp i ett träd längre bort och sköt den, icke litet förvånad
öfver att fåglarna trots skjutandet sutto kvar så nära.
På den skjutna fågeln voro ännu en stor del fjädrar endast till hälften
utväxta ur spolarna, hvaraf jag kunde förstå, att denna kull helt
nyligen börjat flyga och därför med förkärlek tryckte hårdt. Jag tyckte
synd om de ofärdiga kräken och gick bort med hunden för att uppsöka
något mera försigkommet vildt, medan Heikki stannade kvar och fortsatte
sökandet i träden.
Långsamt följde jag den inom skotthåll framför mig ströfvande hunden,
hörde hur Heikki sköt och kunde ha vandrat 500 eller 600 steg, då jag
åter såg hunden stanna tvärt. Han vädrade, tittade stirrande framför
sig och hoppade gläfsande några skutt framåt, hvarpå tre fåglar flögo
upp ur bärriset. Några ögonblick stod hunden liksom häpen, men då han
såg dem sätta sig i en gran rusade han ditåt. Jag var icke kvick nog
att skjuta, då de lyfte från marken, men smög mig fram bakom till buds
stående skydd. För andra gången hörde jag skott bakom mig, men förrän
jag hunnit inom håll för fåglarna, var Heikki redan hack i häl efter.
Han påstod att man icke behöfde smyga sig så försiktigt på ungfåglarna,
då den gamla hönan icke mera var med dem, och att dessa tre fåglar nog
voro af samma kull som de först skjutna, samt for sedan i väg. På hans
väska syntes att åter ett par stackare bitit i gräset.
Han kom sålunda något före mig och sköt ytterligare ned en höna, medan
jag samtidigt fällde en ungtupp. Strax därpå föll för Heikkis skott den
tredje af de fåglar jag sett flyga upp, och således var nu jämte modern
hela kullen af sju ungar ödelagd. Orsaken till att orrarna i trakten
tagit slut var härefter fullkomligt klar för mig. Det är besynnerligt
och sorgligt, att de unga fåglarna trots skotten sitta kvar och utan
att söka räddning låta plocka ned sig en efter en. Man måste vara bonde
och endast jaga för att fylla väskan, om man skall kunna finna nöje uti
ett dylikt ovärdigt slaktande af ofärdiga och enfaldiga djur. Jag hade
fått mer än nog af hvad jag nu varit med om och funderade på att
återvända hem, men Heikki var icke nöjd ännu, han ville fortsätta,
eftersom dagen enligt hans åsikt var så lyckosam.
Vi gingo därefter en dryg timme utan att träffa på fåglar, och jag
ämnade redan förebära trötthet för att af bryta jakten, men ansåg mig
dock skyldig att hålla ut en stund till, eftersom jag ju själf anhållit
om att få följa med. Under vandringen sågo vi flere ekorrar och
försökte jag tussa "sipin" på dem, men det var omöjligt att få honom
till att visa dem ens den ringaste uppmärksamhet. Detta skedde
naturligtvis till husbondens synnerliga belåtenhet och styrktes han
däraf ytterligare i tron, att hunden var den yppersta af sin sort. Det
tycks som om spetsen skällde på ekorrar endast för sitt nöjes och för
öfningens skull, då intet bättre finns att gläfsa på.
Då vi hunnit randen af en lång grusås, stannade hunden, noga
undersökande marken. Jag fann där en mindre fördjupning, sådan hönsen
åstadkomma då de mylla sig, och till bevis att ett sådant sandbad
försiggått där, påträffades därjämte några fina dun. Medan hunden
dröjde i närheten, satte jag mig på ett flyttblock och Heikki ställde
sig bredvid. På kort afstånd framför oss stod reslig men gles barrskog
och därunder hade en hög och tät matta af bärris vuxit upp. Under
ifrigt snokande däri stötte "sipin" utom skotthåll upp en orrtupp.
Tuppen flyttade sig utefter marken snedt mot oss, och då han kommit
inom skotthåll, sköt jag honom i flykten. Heikki häpnade öfver att jag
kunnat träffa den flygande fågeln och yttrade att jag nog måste vara en
gammal och van jägare, hvilket han icke väntat, då jag ej kände till
"sipijakten". Han ville icke tro mig, då jag sade, att jag nog vore
gammal, men aldrig varit så mycket jägare som han, fastän jag lärt mig
träffa en fågel i flykten. Enligt hans tycke var det konst nog att
träffa en sittande fågel, en flygande hade han aldrig riskerat försöka
sig på.
Medan vi pratade, skrämde hunden upp en orrhöna, som ihärdigt kacklande
satte sig i ett träd i närheten. Heikki ämnade sig just ditåt för att
skjuta henne, då jag hejdade honom med hotet att lämna honom och fara
hem, om han icke läte orrmamman denna gång få vara i fred. Han såg helt
förvånad på mig och frågade om vi icke gått ut för att skjuta så mycket
fågel som möjligt. Denna afsikt förnekade jag bestämdt hvad mig själf
beträffade och påstod, att om han fortsatte att skjuta hvarje hona han
kom öfver, jakten i trakten snart nog vore förstörd för alltid. Detta
trodde han naturligtvis icke samt menade, att fåglar snart åter skulle
infinna sig från kringliggande nejder. Slutligen lofvade jag gifva
honom den sistskjutna gamla orrtuppen, om han lämnade hönan vid lif,
och då stannade han, men kunde icke underlåta att försmädligt hånle åt
mina "galnas farhågor".
Under tiden hade hunden rusat efter fågeln och satt som förut gläfsande
under trädet, allt emellanåt vändande hufvudet mot oss, synbarligen
väntande att skytten skulle infinna sig. Denna fågel satt dock icke
länge kvar, utan flög kacklande längre bort. Hunden steg då upp,
sneglade på oss och följde efter orrhönan, som då hunden ånyo intagit
sin plats åter fortsatte flykten. Detta var tydligen ett knep af hönan
i afsikt att narra hunden bort från det ställe, där hennes ungar
troligen voro gömda. Sedan spelet sålunda fortgått en stund, hvarunder
Heikki försökte för mig göra tydligt det löjliga uti att spara
orrhönan, emedan nästa jägare hon råkade ut för ändå otvifvelaktigt
skulle skjuta henne, tystnade fågellåten, hvarefter hunden återvände
till oss och liksom frågande såg på husbonden. Orrhönans list hade
lyckats, ty hunden tycktes hafva glömt att återvända till platsen där
fågeln först flugit upp, där kullen med säkerhet skulle påträffats. Han
förekom mig alldeles bortkommen, ansåg tydligen jakten vara slut, då
hans herre icke sköt den fågel han skällt på, och lade sig lugnt ned
bredvid honom. Heikki begrep förhållandet, påstod att hunden var van
vid att hvarje fågel som han skällde på sköts, samt att han sannolikt
skulle bli fördärfvad, om icke så skedde; ty huru klokt djuret än var
kunde det enligt hans förmenande dock säkert icke lära sig skilja
mellan tupp och höna.
Hunden var synbarligen "illtyckt", och Heikki måste med lock och pock
föra honom ut bland blåbärsriset, där han förut varit, samt på allt
sätt uppmuntra honom, innan han åter blef vid godt humör och kom sig
för med att ånyo söka. Orrungarna hade emellertid obemärkt kilat ganska
långt undan, ty vi fortsatte sökandet ett godt stycke utefter åsen,
innan hunden rusade till och körde upp en ungtupp. Denna fick Heikki
ensam rå om för att äfven lian åter måtte bli på godt humör, ty han
hade blifvit tystlåten och var förmodligen vid dåligt lynne efter min
straffpredikan i jakthushållning. Han lyckades ock skjuta fågeln,
hvarpå hunden återvände till upptagningsstället, där han bland ris,
albuskar och vindfällen skrämde upp den ena orrungen efter den andra.
Modern sågo vi icke vidare till; ungarna flögo upp en i sänder på
ganska långt från hvarandra belägna ställen, och så blef slutligen
äfven här hela kullen nedgjord.
Jag satt under tiden på en trädstubbe och åsåg denna massaker, i
hvilken jag icke kände någon kallelse att deltaga. Det var mig
motbjudande, ty de stackars små voro icke mera försigkomna, än att de
just förmådde flyga upp i närmaste träd och därjämte dumma nog att
sitta kvar där, tills bonden med maklighet hann taga lifvet af dem. En
sådan jakt erfordrar ingen skicklighet och det är nog så lätt att inom
en kort tid fylla jaktväskan.
Efter denna bedrift på egen hand utan min konkurrens var Heikki belåten
och ansåg sig riktigt ha varit i tillfälle att visa mig, nybörjaren,
huru lönande och nöjsamt detta hans älsklingsjaktsätt var.
Då jag sedan efter hemkomsten af tacksamhet för att hafva fått deltaga
i "nöjet" köpte hela jaktbytet och betalade 50-70 penni för de små
stackarna och 90 penni stycket för de gamla fåglarna, blef äfven Heikki
å sin sida tacksam samt erbjöd mig att äfven en annan gång vara honom
följaktig.
Det intryck denna jakt för skällande hund emellertid gjorde på mig var
dock sådant, att jag icke anser den vara en bildad jägare värdig. Man
skall vara bonde och icke åstunda annat än att med minsta möjliga
besvär till egen fördel rensa trakten från fågel för att med dylikt
hänsynslöst massmördande äfventyra hela fågelstammens bestånd.
Efter denna utfärd har jag som sagdt klart för mig, hvarför nejden
häromkring inom några år blifvit så sorgligt fågeltom och — fåfängt är
att vidare bjuda mig på sådant "nöje!"
Ett sorgespel i djurvärlden.
1899.
Utflyttade hit till Kalliola sedan dagen före pingst hade vi detta år
liksom alla för tidigt vaknade sommargäster att lida af det kyliga och
blåsiga vädret, som bjöd på snöklädd mark hela tisdagen den 23:dje maj,
hvarför vi mest höllo oss inomhus under helgen. På måndagsmorgonen
begaf jag mig dock ut i det fria för att se om naturens utveckling
gjort nämnvärda framsteg. Det var klent beställdt därmed och all
grönska åtskilligt tillbaka mot i fjol vid samma tid.
Vandrande vägen fram nedåt Kinteri by, observerade jag i rågbrodden
tvänne kråkor turvis flygande fram och tillbaka på nästan samma ställe.
Samtidigt såg jag en hare hoppa af och an, liksom om han ville angripa
fåglarna, dem han i upprest ställning tydligen försökte komma åt med
häftiga, fåfänga slag med framtassarna, medan de flaxade tätt inpå
honom. Men då haren rusade mot den ena af kråkorna, passade den andra
på att bakom hans rygg återvända till samma plats, hvarifrån hon nyss
blifvit förjagad. Där sysslade hon ett ögonblick i brodden med något
föremål, som jag icke kunde se, till dess haren åter kom rusande
tillbaka. Detta upprepades flere gånger.
Sedan jag en stund betraktat detta kuriösa spel, gick jag till platsen
för att taga reda på, hvad som var orsaken till denna besynnerliga
strid mellan djuren. Då jag närmade mig guppade haren motsträfvigt
undan och kråkorna flögo med ett obehagligt skrän bort till närastående
träd, liksom om äfven de varit illa belåtna med att bli störda uti sitt
förehafvande. Efter något sökande fann jag liggande död i brodden en
fyra eller fem veckor gammal harunge, hvars ögon voro utrifna och äfven
kroppen illa tilltygad af kråknäbbama.
Således var det moderskärleken, som förmått den eljes så skygga
harhonan att försvara sin döda unge mot dess roflystna mördares
fortsatta angrepp. Dock måste detta nu lika väl som säkert oräkneliga
gånger tillförene bli fåfängt besvär, ty de röfvarna lämna ej så lätt
sitt rof. Om jag tagit bort den döda ungen, hade följden nog blifvit
den, att de andra möjligen kvarlefvande och i närheten dolda ungarna
sedan af kråkorna uppsökts och äfvenledes dödats. Därför lämnade jag
harungen där han låg, och då jag efter en timme återvände för att se om
kråkorna öfvergifvit sitt rof eller ej, syntes hvarken detta,
svartrockarna eller haren, till. Fågelvärldens vargar hade fått sin
frukost.
Huru många harungar månne väl i den tidiga morgonstunden, då man ej
blir åsyna vittne till kråkornas bedrifter, råka ut för samma öde?
En ovanlig jakt på räf i lada år 1901.
Förord.
Tillgången vid den "jakt" jag nu går att omtala var så litet lik vanlig
jakt, att jag varit osäker på under hvilken rubrik den rätteligen borde
sättas. Bössa användes därvid visserligen för att hindra räfven bärga
pälsen, och en hund var äfven med, men han jagade icke räfven utan
snarare räfven honom, således var det egentligen en bakvänd räfjakt.
Och hunden sedan! Ja, han är ingen jakthund af vanligt slag, men likväl
ett exemplar af släktet Canis, välförtjänt att beskrifvas. För det
första därför att jag kanske då af någon kännare kan få reda på, till
hvilken hundras han egentligen hör eller bör räknas, och för det andra,
emedan han spelat en viktig roll i denna sanningsenliga händelse. Hans
roll var visserligen ofrivillig, passiv och föga meriterande för
kräket, men icke desto mindre är det ganska säkert, att utan hundens
medverkan jakten icke fått en så lycklig utgång.