kors och tvärs öfver holmen, funnos slagfällor för fågelfångst gillrade
eller hopfallna; rundtomkring hvarje glänta, där bärris växte, stodo de
ställvis så tätt, att de i kil form uppsatta rishägnaderna nådde
hvarandra. Här hade fågelfångst bedrifvits i stor skala och vi kunde
icke undgå att fästa vår uppmärksamhet vid dessa i så ovanlig mängd här
förekommande utrotningsverktyg för skogsfågel, af hvilka jag vid
föregående besök icke observerat ett enda. Vi sågo många fällor, vid
hvilka i större myckenhet af vinden kringspridda fjädrar förrådde, att
räfven eller annat rofdjur anammat fångsten innan fångstmannen vittjat
dem; han hade således arbetat för att proviantera räfven.
Vi kommo sålunda småningom till full visshet om att denna förr genom
sitt aflägsna läge fredade och därför rika jaktmark blifvit, hvad
villebrådet beträffade, illa medfaren af människor och rofdjur,
åtminstone var tjäderstammen totalt ödelagd, och den af mården under
natten tagna tuppen föreföll oss som "den siste Mohikanen" uti Coopers
berättelser om indianerna i Nordamerika, ty vi fingo icke se någon
vidare under våra vandringar öfver hela den stora holmen, endast
fällor, många fällor, "legio" som Brännis sade.
Betydligt reducerade till humöret återvände vi ned till ångslupen för
att se hvad Öster höll på med och funno morgonkaffet färdigt. Han
yttrade sin förvåning öfver att han icke hört oss skjuta, och då vi
meddelade honom den erfarenhet vi haft och hvilket intryck vi fått af
hvad vi sett, sade han sig hafva anat det, emedan han hela morgonen
sett en stor slaghök kretsa öfver holmen. Således fanns där äfven en
sådan buse.
Efter kaffefrukosten skulle det bli harjakt och vi begåfvo oss på väg
med hundarna i den förhoppning, att hararna på ön icke minskats i så
betänklig grad som tjädrarna. Öster hade ingen lust att följa med, ty
han menade att man under så fatta omständigheter mycket säkrare kunde
taga abborrar i sjön än harar på Otavasalo. På morgonen hade himlen
blifvit gråmulen, men då vädret höll sig lugnt och dagg fallit tidigare
på natten, var det gynnsamt för harjakt. Länge vandrade vi hit och dit
samt kommo slutligen till höjden midt på holmen, utan att hundarna fått
upp, ehuru de sökte ifrigt.
Då stället var fritt beläget, satte jag mig där och såg uppåt det allt
mer mulnande himlahvalfvet, funderande på om det skulle bli regn.
Brännis kom ock dit, och vi talade om att återvända till staden, då jag
fick se den af Öster omnämnda roffågeln göra sina kretsar lågt öfver
träden norrut och småningom komma allt närmare. Jag fäste kamratens
uppmärksamhet på honom och gjorde mig färdig att skjuta. Brännis sade
visst skrattande: "den går nog fri för dig, han är för högt uppe", men
jag kände till min långa bössas egenskap att skjuta långt och sprida
måttligt samt väntade tåligt. Då höken slutligen befann sig rätt öfver
oss sköt jag; fågeln gjorde ett par häftiga vingslag liksom för att
hålla sig uppe och kom därpå som en sten ned på marken ett kort stycke
ifrån oss. Det var en stor fullvuxen jaktfalk, som fått fyra hagel i
kroppen, hvaraf ett genom underkäken rätt upp i skallen. En stund sutto
vi ännu kvar och undersökte hökens skottsår, men sedan vi till nöjes
betraktat fågeln, kallade kamraten på hundarna, jag hängde fågeln på
ryggen och vi gingo för att göra ett sista försök mot holmens östra
ända. Hunna till en från norr i holmen inskuren vik fingo hundarna upp
emellan strandens alar; med högljudt skall gick drefvet utmed stranden
västerut. Att följa tätt efter eller genskjuta drefvet, som i den
oländiga marken gick fort undan, var icke värdt att försöka, och af
dess raka sträckning utan alla sidobukter slöt Brännis att det gällde
räf och icke hare. Vi bjödo dock till att komma möjligast nära och
rusade längs de kors och tvärs ledande stigarna åt ångslupen, då vi,
knappast hunna halfvägs dit och andfådda saktande farten, hörde ett
skott.
Det kunde icke varit någon annan än Öster som sköt, och då hundarna med
detsamma tystnade, kunde vi gissa hurudant resultatet blifvit. Där
fanns således intet vidare att uträtta och därför fortsatte vi
vandringen i makligare tempo. Vi medtogo på vägen pläderna och
villebrådet samt kommo så slutligen trötta och besvikna fram. Vid båten
höll Öster på med att kläda på sig, och då jag frågade om han badat,
pekade han skrattande mot ångslupen, där en stor räf låg, och sade att
han dykt efter den.
Han hade som vanligt sysslat med sina vänner, "de alltid snälla"
abborrarna, då han hört drefvet nalkas, och i förmodan att det skulle
komma fram utefter den af vattnet lämnade strandkanten, ställde han sig
spejande ditåt skjutfärdig i fören af ångslupen. Albuskarna vid udden
skymde utsikten längre bort och han fick därför helt oförmodadt se
mickels hufvud styrande kursen till den vid udden öfver vattenytan
synliga stenen, som omnämnts uti "första jakten på Otavasalo". Öster
tyckte räfvens hufvud vara ett för litet mål att skjuta på vid så stort
afstånd, därför väntade han på lägligare tillfälle. Då hundarna kommo
till stranden och stannade, funderande på om de skulle bege sig till
sjös efter räfven, hade denna, som förmodligen ej ämnade fortsätta
öfver sundet, nått stenen och kröp upp därpå. Därvid vände han sidan åt
Öster, som nu klämde till med den påföljd, att räfven blef liggande med
halfva kroppen i vattnet. Detta var tur för Öster, ty hållet var mycket
långt och han blef därför synbarligen stolt öfver sin bragd.
För att afhämta sitt byte måste han kläda af sig och sedan simmande och
krypande öfver de stora stenarna på grundet krångla sig fram i det
ganska svala vattnet. Återvägen påstod han var värst, då simmade han,
medan han bet räfven i örat. Denna bedrift hade han just hunnit utföra
och höll på att åter krypa i "paltorna", då vi kommo fram.
Enhvar af oss hade således lyckats att göra slut på något af de
vilddjur, som varit med om att ödelägga villebrådet på Otavasalo och
förstört jakten för oss; detta var åtminstone ett tillfredsställande
resultat af denna eljes så sorgligt misslyckade jaktfärd.
Jag hoppas jaktegaren nu bättre än då var fallet sköter villebrådet på
holmen. Detta var min sista jakt i Tavastland.
Höststämning.
När den annalkande höstens dagar påfallande snabbt bli kortare, när
fuktiga, gråkalla dimmor svepa allt som sensommaren eger af grönska och
blomster i en tät slöja, när de utlefvade löfven sakta, dallrande digna
till marken eller af den hvinande första höststormen, som vemodigt
klagande rasar i träden, sopas — sopas bort för alltid, när öfverallt
tydliga spår af ohjälpligt förfall visa sig i naturen och förgängelsens
okufliga makt segrar öfver skapandets "varde", då — är det bäst att
lämna sommarnöjet och flytta till staden.
Slutord.
Månne det finnes någon större och renare njutning för den, som året
rundt vecka efter vecka drar sin vef i industrins tjänst, än att under
vår korta sommar på lördagseftermiddagen få skaka kontors- eller
fabriksdammet utaf sig för att en hel hvilodag njuta af friheten? Det
är begripligt, att mången då längtar ut i den fria, friska naturen för
att där hvila ut och åter lefva upp samt samla nytt mod och nya krafter
för arbetets fortsättande.
Människan är i behof af en sådan uppfriskning för själ och kropp, som
borde vara tillgänglig för alla. Är det icke härligt då naturen vaknar
till nytt lif, då den första friska grönskan spricker fram och ljumma
fläktar smeka lefnadslust i allt skapadt efter vinterns långa
dödsdvala, då de första vårblommorna titta fram och fågeln sjunger om
sin nyvaknade älskog? Att då i den ljusa fridfulla sommarkvällen
från sitt eget lilla natursköna sommarbo blicka ut i naturens
helgdagsstämning öfver den lugna sjön med de många vackra vikarna och
holmarna, öfver skog och fält, är en oskattbar njutning för den som har
sinne för naturens skönhet. Lycklig den som har tillfälle därtill! I
aftonsvalkan sitter man så trefligt tillsammans och njuter af sin
tillvaro, samtalar om ett och annat vid myggans surrande dans och
grodornas vårsång från ankdammen eller hundens gläfs från den aflägsna
bondgården. Det är en aftonstämning med lugn och fridfull ton, som
efter dagens möda verkar vederkvickande på ansträngda nerver, sakta
förberedande dem för nattens hvila. Ingen fabriksklocka, ingen
lokomotiv- eller ångbåtshvissla, påminnande om förnyadt arbete och
jäktande, stör njutningen och friden; lugnande och idylliskt ljuder
koskällan från den närbelägna vägen, där den hem vändande hjorden
säfligt drager förbi. Från klockstapeln vid den aflägsna kyrkan för den
ljumma aftonbrisen klangfulla, högtidliga toner, sakta förklingande mot
ett aflägset fjärran, förberedande den stundande hvilodagen, manande
till andakt och frid. De ljuda än i minnet som en hälsning från
längesedan gångna, njutningsrika dagar. Lyckliga och minnesvärda voro
somrarna i Teisko.
Tillägg mer än tjugo år senare.
Ett mycket gammalt minne.
Om våren, då drifvornas sista lämningar smälta bort i skogen för de i
träden susande blida fläktarna, då vid solnedgången myggen dansar öfver
den svällda bäcken och talltrastens enkla melodiska flöjttoner
vemodsfullt och fridfullt hälsa den annalkande skymningen, då känner
den gamle jägaren en mäktig, tvingande längtan ut i den vaknande
naturen. Den liksom kallar på honom genom åter väckta minnen och bilder
från längesedan flydda dagar, då man i ungdomen sköt morkullan,
vildandens välsmakligaste fågel, på sträck och mycket mera njöt af
nöjet vid denna jakt än af steken. Denna kallelse förnimmer jägaren
äfven, fast ödet fängslat honom uti en storstads tryckande kvafva
atmosfär, där man intet annat vårtecken får se än dammolnet, som yr på
gatan, och den matta grågröna växtligheten i tynande planteringar.
Denna längtan ut i det fria kan hvarken kufvas eller tillfredsställas
däraf, att man på någon genom ökad ansträngning förvärfvad fridag
rymmer ut till landet och vanligen endast för gamla minnens skull bär
bössan med sig i skog och mark. Därvid drömmande sig långt, mycket
långt tillbaka till de dagar, då man som yngling gick på morkullsjakt,
så snart den späda gröna skiftningen visade sig på marken.
Den första morkullan! Hvad dessa ord innebära, förstår endast en
jägare. Den första morkullan, då man själf är en förstling, en
nybörjare i lifvet så väl som på jaktstråten i skogen och ute på
marken; då man med böner och löften efter många förmaningar och mycket
afundad af kamraterna slutligen erhållit tillstånd att handskas med
pappas bössa och skjuta med den, eller uti än lyckligare fall fått en
egen till julklapp. Så var förhållandet med mig, och därför drömdes
under de tre närmast följande månaderna om tjäderspel, orrlek och
morkullssträck. Under väntan på nöjet smög tiden, som man tyckte,
oändligt långsamt fram till våren, medan bössan visades åt alla bekanta
och deras gamla ofta upprepade jakthistorier med ökadt intresse ånyo
åhördes.
Tiden användes på bästa sätt till förberedelser för jakten och öfning i
skjutning och träffsäkerhet. Det är ju en gammal känd och omtyckt
praktik att fästa upp papperslappar på alla väggar och sätta
hagelsvärmar uti dem; någon synnerlig konst är det icke, och snart voro
alla laduväggar i närheten öfversållade med bly. Mycket svårare är det
att träffa rörligt föremål, d.v.s. till en början flygande fågel, och
därför måste denna konst öfvas grundligt. Men huru skulle man kunna
praktisera detta? Härpå funderades ifrigt och en god vän löste
problemet på enkelt vis. Han ställde sig på lagom afstånd och slängde
mössan till väders så högt han orkade. Detta sätt är utmärkt, ty efter
några få bomskott träffades målet åtskilliga gånger. Fröjden däröfver
var visst stor och berättigad å ömse sidor, men tyvärr blandad. Efter
den första häpnaden infunno sig betänkligheter öfver de möjliga
följderna af vår praktik, ty hans hufvudbonad kunde obehindradt
användas som såll.
För att icke alldeles förstöra nöjet för vännen och åter få honom glad
kunde intet bättre påhittas än att bjuda honom på att skjuta efter min
mössa, och det gjorde han gärna. Därefter hade vi intet att förebrå
hvarandra.
Följderna af vår sportöfning uteblefvo dock icke länge, ty den
kortklippta luggen tittade förrädiskt ut genom mössbottnen och röjde
oss. Men lyckligtvis har det ledsamma oftast nog någon fägnesam
påföljd, och så blef denna skjutöfning orsak till att äldre, erfarna
jägare, som verkligen hade varit på morkullsjakt, meddelade, att det
därvid är alldeles i sin ordning att mössan kastas högt upp, då
morkullan kommer på sträck, ty då gör hon i sträcket en tvär vändning
efter mössan, kommer inom håll och kan lättare skjutas. Visserligen
tyckte jag att den metoden föreföll litet besynnerlig och omständlig,
men försökas skulle den vid första tillfälle.
Ändtligen kom våren och morkullorna med den. Kamraten med mössan och
jag hade redan långt före solnedgången ströfvat vida kring i
skogsbrynet och hoppat på kärrängens vattendränkta tufvor och
öfverfyllda diken, hvari grodorna uppstämde sin entoniga aftonsång.
Marschen var lång och besvärlig, men slutligen kommo vi fram till den
skogsängen kantande täta björkskogen, hvars inre redan doldes af
skymningen. Där satte vi oss på en kullfallen trädstam, trötta och våta
högt öfver stöfvelskaften, vid hvilka stora klimpar af svart kärrmylla
klibbade.
Kamraten hade ingen bössa, men följde med af intresse för jakten,
hvilket jag i hans ställe äfven hade gjort; han stannade dock där,
medan jag flyttade till en friare plats ute bland buskarna på ängen.
Framför mig på afstånd stod högskogen blånande i den tilltagande
skymningen och därunder låg den buskkantade ängen, genom hvilken den
igenväxta bäcken slingrade sig fram; härom någonstädes måste kullorna
sträcka. Den lågt stående solen belyser trädtopparna, hvaröfver
rökliknande moln af myggor dansa, medan skogen blir allt mera dyster
och mörkningen småningom sänker sig öfver dälden; det känns fuktigt och
kyligt. Vakan sjunger med flöjtlika toner sin nordiska enkla sång, en
hund skäller vid den aflägsna gården, eljes stör intet den djupa friden
i naturen.
Plötsligt höres dock i stillheten ett aflägset egendomligt knarrande
läte. Det är morkullan! Hon kommer! Hjärtat klappar kvickt någonstädes
uppåt halsen, fingrarna lyda icke. Jo, hanarna äro spända. För allt i
världen blott nu ingen bom! Mössan — ja, mössan — men händerna fumla.
Lugn, lugn mössan. Nu kommer den efterlängtade. Behagligt knarrande
knorr-knorr-knisp-orrt-orr-pipp, sträcker morkullan uti sakta flykt
närmare långsåt ängen, — nu kommer hon inom håll, — då flyger mössan
i höjden; förskräckt gör fågeln en tvär vinkel uti flykten kastande sig
åt sidan och flyr bort, men så smäller det, han slår vingarna ihop om
kroppen och faller med en hörbar duns på marken.
Fröjderop ljuder, kamraten svarar och skyndar till. Skall man efter
detta lyckoskott stanna för att fortsätta jakten? Nej, man är så
lycklig och nöjd med denna enda. Man har ej lugn att vara kvar, glädjen
är för stor, man måste hem så fort som möjligt och visa denna sin
första morkulla.
Mörkret är öfver oss och de första stjärnorna tindra redan trasten har
slutat sin entoniga sång och hemvägen är lång. Framåt!
Triumferande intågar man i hemmet och visar med en eröfrares stolthet
den vackra, tunga, läckra fågeln för husets samlade innevånare, som
beundra de vackra fjädrarna, den långa näbben och de små egendomligt
bakut sittande ögonen samt glädja sig med mig öfver denna min första
morkulla.
Många andra ha nog följt efter, men ingen har varit så välkommen och så
mycket beaktad som denna; den mest efterlängtade, mest värderade och
längst ihågkomna är och blir den första morkullan.
Något om morkullor.
Tidigt på våren, då snön är borta och vädret i maj blir varmare och
fuktigt, då komma morkullarna och då vakna hos dem ömmare känslor
liksom hos andra fåglar, som häcka här i norden. Honan sträcker då i
skymningen utefter gläntor i skogen vid kanten af skogsängar och kärr,
öfver bäckar och löfskog, med smäktande gnäggningar kokett lockande de
förälskade hanarna. Dessa förfölja henne då, under flykten bräkande
eller knarrande, medan de sinsemellan jaga och stöta efter hvarandra
eller i luften göra tumlande gratiösa svängningar. Men blåsa mot
aftonen kyliga vindar, då sträcka fåglarna högt och snabbt, då är det
svårt för jägaren att träffa dem.
Kullan är en ömtålig fågel, hvilken den minsta skrapa af ett hagel
faller till marken, men man har henne icke i jaktväskan för det, ty hon
är mycket snabb att springa och särdeles skicklig att gömma sig. Har
man haft oturen att såra henne lättare, så döljer hon sig genast
mästerligt, och skrämmer man efter långt letande slutligen upp henne ur
gömman, så försvinner hon åter kvickt bakom någon tufva, trädstam eller
buske, trycker hårdt och låter en gå tätt förbi. På detta sätt kan man
få fortsätta att söka långa stunder, tills mörkret alldeles fallit på;
därför är klokast att taga märke på stället och i sådant fall gå hem
utan att söka samt följande morgon återkomma med en god hund, som
förstår sin sak och tar fågeln i gömman.
Nu för tiden skjuter man ju icke mera morkullan på sträck om våren, men
väl för hund under sensommaren; häckningen skadas därigenom mindre,
fåglarna äro flere och fetare, men sådan jakt är icke på långt när så
intressant, och det är fråga värdt om icke i detta fall det gamla
ordspråket har rätt, som påstår: "Den som söderut far, turken tar", ty
i södern skjutas många fler morkullor än hos oss och utan betänkande
eller konsiderationer.
Morkullan återvänder gärna på våren till den trakt, där hon vuxit upp,
och bör därför af en omtänksam jägare icke utrotas; men han kan väl
efter parningstiden skjuta några af de äfven under de ljusa
vårkvällarna fortfarande sträckande hanarna utan att därigenom skada
häckningen.
Morkullan är en skymningsfågel, som sällan syns till på dagen, ty då
uppehåller hon sig mest på ensliga ställen i djupa skogen, där sumpiga
trakter och mossar finnas, lifnärande sig med maskar och vattendjur.
Allt för skygg är hon dock icke, ty här på Kalliola villas område har
hon under en följd af år byggt bo på marken under bärriset nära
stranden af Huonijoki å. Ehuru emellanåt uppskrämd af husets lilla
terrier, har honan dock icke därför öfvergifvit sitt bo, som innehållit
fyra eller fem ovanligt stora ägg, hvilka äro mycket vackert tecknade
med en krans af mörka fläckar på ljus botten, och ungarne ha lyckligt
blifvit uppfödda, ty här tålas inga kattor.
En järpjakt nära Kinteri by.
(Viborgs socken 1901.)
När järparna sträcka genom parken och påträffas där bland blåbärsriset,
är det ju för en gammal jaktvän liksom en kallelse till skogs. Därför
blef lösen en vacker dag: Ut på järpjakt!
Hvarje årstid har sina behag, och en behagligare höst än den nu
pågående hittills varit ha vi inom mannaminne icke haft i trakten.
Under hela sommarn, allt till den dag som är, har solen dagligen
smålett åt oss från en molnfri himmel, och nu i slutet af september kan
man räkna på hennes ynnest för kommande dag och därefter uppgöra sina
jaktplaner, utan att behöfva frukta det eljes för årstiden vanliga
rusket. Vädret har varit mildt och vårlikt, saknande höstens sträfva
kyla och den doft af alltings förgänglighet, som brukar åtfölja
höstluften.
Till följe af en sådan väderlek ha löfven hållits kvar på träden och
där antagit alla de vissnandets stadier motsvarande olika färgtonerna,
växlande mellan grönt och gult, orange och purpurrödt, visande dessa
varma färger med sällsynt prakt, glänsande uti den redan lågt stående
solens milda belysning. Sällan ser man skogen klädd i en sådan mångfald
färgnyanser som under dessa vackra höstdagar.
Vanligen inträffar hos oss efter mindre sköna och varma somrar tidig
frost samt snart därpå regn och storm, som i en handvändning sopa
träden bara, innan bladen hunnit antaga alla höstens nu så mångfaldt
skiftande kulörer. Detta år liknar hösten en modern artist, som kluddar
med de bjärtaste färgtoner i dekadensmanér och vid den underbara
belysningen åstadkommer effekter, så mycket mera förtjusande som de äro
ovanliga för våra vid dystra och entoniga skogskoloriter vana ögon.
Sådant väder lockar jaktvännen ut i skog och mark. Med förnöjelse
hänger man den alldagliga konventionella kostymen i skåpet, tager, om
man är jägerian, på sig en varmare ylletröja i stället för den obekväma
stärkskjortan med löskragen och kryper i den bekväma, korta, mjuka och
varmt åtsittande gamla jaktrocken, som af ofta växlande regn och
solsken antagit en obestämbar färg, harmonierande med skogens mossiga
klippor och trädstammar samt därför mindre oroväckande för dess
varsamma och skygga innevånare.
I väskan stoppas några smörgåsar och en konjaksskvätt, användbar för
uppblandning af dricksvattnet och behöflig efter en ansträngande marsch
i den kyliga morgonen. Patronerna stickas i bältet, bössan hänges öfver
axeln, och färdig är den gamle jägarn liksom för trettio år sedan, då
krafterna visst voro uthålligare och lynnet lättare. Men äfven nu
kännes det uppfriskande och föryngrande, då "det bär till skogs" för en
gammal natur- och jaktvän.
Kamraten och jag voro uppe vid dagningen. Tät dimma låg liksom
föregående morgnar öfver nejden, bådande en solvarm och vacker dag utan
blåst, lämpligt väder för järpjakten. En sådan lugn morgon höres
lockpipans ljud vida omkring och järptupparna äro muntra och rörliga af
sig, hvaremot de vid disigt, vått och blåsigt väder sitta olustiga,
dufna och tröga, lämnande de lockande ljuden obeaktade. Pipan ljuder då
som blåst i en säck, saknande all upplifvande verkan på fåglarna, och
bäst är att då stanna hemma.
Vid soluppgången voro vi på väg till skogs öfver torra och sanka ängar
till en högländt mosse, i hvars svällande mossdynor de långskaftade
stöflarna visade sig särdeles användbara, och därefter kommo vi ned i
ådalen till ett välbekant ställe, där löfträd voro förhärskande och små
buskkantade ängstäppor funnos, Vi visste att järparna brukade hålla
till där, ty i närheten växte blåbär och lingon i mängd och sådana
platser föredraga de, så länge löfvet sitter kvar på träden. Här
skildes jag från kamraten och stannade uti en tät dunge af mindre
granar, som växte intill en liten fri plats i ung, blandad löfskog.
Där stodo björkarna ljusgula, rönnarna mörkröda och asparna brandgula
mellan de mörkgröna granarna, nedtill kantade af gråa gleslöfvade
videbuskar; allt öfversålladt efter nattens kyliga dimmor med miljarder
daggdroppor, gnistrande som briljanter i morgonsolens strålar. En
högtidlig stillhet låg öfver skogen, endast då och då störd af en
flyttande trasts sträfva locktoner eller talgmesens knarrande
"trrrirp-titt-titt".
Jag satt på en gammal trädstubbe i skydd af de unga granarna, en lång
stund försjunken i betraktande och glömmande anledningen till min
därvaro, då jag af kamratens skott väcktes ur drömmerierna. De föllo
två omedelbart efter hvarandra, således en dublett. Nu kom jag mig för
med att låta lockpipan ljuda: tsi-tsi-tii-vitsi-vö, och sedan jag
upprepat detta några gånger, svarade järptupparna villigt från flere
håll. Detta resultat lofvade mer än nog, hvarför jag framtog den andra
lockpipan, som härmade järphönans mildare, ljufva och löftesrika läte.
Därtill tego tupparna dock, i hvilkas små hjärtan de smäktande tonerna
vid den föga värmande höstsolen troligen icke mäktade väcka minnen af
vårens älskog, liksom förut okuflig stridslust, som svar på rivalernas
utmaningar till kamp för kärleken.
Efter en kort stund lät jag tuppens rop åter ljuda, men fick blott ett
svar, hvarefter allt blef tyst. Troligen var det gifvet af en äldre,
erfarnare kavaljer, som gaf sig tid att först rekognoscera terrängen,
innan han antog utmaningen, eller kanske ansåg säkrare undvika den
erbjudna tvekampen. Redan fruktade jag, att han rädd om skinnet hellre
föredragit att fly framför att fäkta, då ett sakta prasslande hördes
och en järptupp marscherade in på den öppna platsen framför
videbuskarna, stolt, värdig och färdig till strid om den dolda sköna.
Grann var han, då han rakt upprest trippade framåt och med högburet
hufvud spejade åt alla håll.