grantoppen lät höra ifrån den stund, då ångslupen på lördagsaftonen
lade till vid villan, och så snart jag visade mig ute någonstädes. För
att göra slut på dessa varningar, ämnade jag förstöra de gamla skatbona
i granarna, i hopp att de därefter skulle sky stället, och gick därför
en dag dit med Östers 16-åriga pojke, som för detta ändamål fått följa
med från staden. Han var en stark och vig ungdom och gjorde ihärdiga
ansträngningar att bana sig väg upp i något af träden, men dessa voro
så ovanligt tätvuxna och fulla af grenar och kvistar invid stammen, att
han måste komma ned med oförrättadt ärende. Detta försök misslyckades
således, men skatorna blefvo dock däraf så uppretade, att de i mängd
infunno sig i närheten för att protestera mot hemgången, och jag kom
därunder åt att från en gömma skjuta ett par af dem. Det återstod nu
intet annat än att hålla efter de fridstörare, som envisades att komma
öfver viken, och detta försöktes på flere sätt.
Sedan jag engång kommit åt att skjuta i skatsvärmen på
afskrädesplatsen, visade de sig under dagens lopp icke vidare där, men
Öster kom snart underfund med att de infunno sig tidigt i dagningen,
innan ens tuppen vaknat. Så dags hade jag ingen lust att stiga upp för
skatornas skull och tillsade Öster att i mitt ställe skjuta dem. Detta
lyckades honom också, men blott engång, och därefter aktade de sig samt
infunno sig endast då vi båda voro frånvarande; oväsendet var då så
mycket värre, helst sedan vid villan underhölls en vingskjuten
skatunge, med hvilken de ständigt hade något otaldt.
Öster föreslog nu att försöka fånga dem med sax, och ett par råttsaxar
anskaffades, gillrades med fiskbitar och nedlades på rensningsplatsen
väl gömda uti fin sand, hvarjämte fiskstycken ströddes omkring saxarna.
Antingen skatorna dock voro så ytterst försiktiga, då de togo sin föda,
eller så raffineradt kloka, att de märkte att fiskbitarna voro
fastbundna vid saxens giller, nog af, de kringströdda lockbitarna gingo
alltid åt, men saxarna blefvo lika säkert orörda. Detta försåt
misslyckades totalt, ehuru vi hade väntat att få tag åtminstone i en,
förrän de andra blefvo varskodda.
Då gaf jag åt Öster ett antal mycket små och fina metkrokar fästade vid
långa guttafsar, hvilka förr användts vid forellmete, men nu förlorat
fjäderflugorna. Härtill metade han löjor små nog att kunna sväljas hela
af en skata, och trädde med agnnål tafsen genom dem så, att kroken helt
omärkligt satt uti fiskens mungipa. Dessa försåtliga fiskar ankrades
sedan här och där bland annat afskräde och tafsarna doldes väl i sand
och mossa, men det tjänade äfven till intet, ty ehuru allt annat ätbart
på platsen af skatorna förtärdes, fingo dessa fiskar hela veckan ligga
i fred; då togos krokarna bort och de torkade betena voro följande dag
försvunna. Är sådant instinkt hos skatorna eller öfverläggning och
förstånd? Det må nu kallas hvad som helst, men sluga krabater äro dessa
fåglar och narr gjorde de af våra konster, ty af alla våra försök att
på ett eller annat sätt öfverlista dem hade blott ett framgång.
Vi läto skatorna under ett par veckor vara ostörda och de blefvo snart
äter lika dristiga och oförskämda som förut, ja de togo sig nu till att
postera en vakt i toppen af ett träd på gården vid villan, hvilken
ständigt kacklade, då de andra hade något för sig i närheten, men
tillika var så försiktig, att jag icke kom åt den med bössan.
Då lät jag en söndagsmorgon, medan jungfrun åter rensade fisk, Öster
elda upp ångslupen och med roddbåten på släp ensam fara ut på viken
samt ankra där utom synhåll för granarna vid gården. Själf hade jag
förut skaffat bössan in i vedlidret, hvarest en skottglugg redan
tidigare fanns i väggen, och jag behöfde ej vänta tio minuter, sedan
pigan slutat med rensningen, då minst tjugu skator redan höllo på att
sluka afskrädet. Det var ett lefverne värdt att ses och höras, helst
det såg bra lustigt ut, då två fåglar höllo på att svälja hvar sin ända
af samma tarmhärfva.
Efter så många missräkningar skickade jag med en viss
tillfredsställelse båda pipornas innehåll in i flocken, hvaraf fem
stycken blefvo på platsen och två sårade ramlade i sjön för att sedan
fiskas upp af den med roddbåten återvändande Öster. Detta var ett svårt
nederlag för skatorna, men det gaf oss ro för resten af sommaren. Under
följande år, 1878, brydde vi oss till en början icke om skatorna,
eftersom de icke voro så närgångna och störande vid villan som
tillförene; jag hade ock insett det lönlösa uti försöken att komma åt
dem med bössan, de kände mig som fiende och aktade sig, så att jag
sällan såg någon annan af dem än vaktposten i granarna.
En sommarafton hade jag hängt upp härfveln med dragrefven på en spik i
väggen uti den öppna verandan på villans gårdssida, och vid refven
hängde draget, en liten silfverfisk försedd med tre stycken tregreniga
krokar. Följande morgon, då vi tidigt ämnade oss ut på fiske, gick jag
för att taga draget och fann nog härfveln och refven på sin plats, men
silfverfisken var borta. Vid närmare påseende visade sig en del af
refven vara dragen från härfveln och ligga på gården. Jag följde refven
och fann att den på ett afstånd af tjugu steg ledde till en rad
grästorfvor, upplagda i kanten af en rabatt, och slutade under en af
dessa. Där var dragfisken väl gömd och faststoppad med jord, så att jag
fick rycka litet i refven, innan den lossnade. Hade draget varit löst,
skulle jag nog fått söka förgäfves.
Detta lilla prof på tjufaktighet var anledning till att det åter blef
fråga om att hålla skatorna på afstånd, och Öster kom nu fram med ett
nytt förslag, hvilket han hade funderat ut under vintern. Detta gick ut
på att jag skulle få skjuta från vedlidret, utan att behöfva bråka med
bortförandet af ångslupen för hvarje gäng. Öster grundade sin plan på
det påståendet, att skatorna trots all sin klokhet icke kunna räkna
längre än till fem.
Då vi sedan förra året icke förföljt fåglarna, hade de småningom åter
blifvit tryggare, och fastän de icke mera voro alldeles så närgångna
som förr, då de höllo sina skvallerkonseljer på villataket, infunno de
sig dock regelbundet vid rensningsplatsen, så snart afskrädet
serverats, och visade så ringa rädsla för Öster och pigan, att de
småpratande i närmaste träd knappast gäfvo sig tid att invänta deras
bortgång, innan kalaset börjades.
Dessa båda kunde liksom barnen alltid nalkas dem på tjugu stegs
afstånd, utan att fåglarna visade tecken af oro; så kunde främmande
folk äfven gå ganska nära förbi, men blott jag visade mig utom
byggningen på väg till vedlidret, hvarifrån jag brukade skjuta, voro de
ögonblickligen sin kos, äfven om jag icke medförde bössa och var
annorlunda kostymerad än vanligt. Denna fåglarnas trygghet för andra än
mig ingick uti Östers planläggning.
Listen bestod däruti, att alla villans innevånare, under vaktpostens
ögon och medan kråkorna förplägade sig uti spridd ordning, i sakta mak
några gånger skulle vandra vägen fram och åter mellan lidret och
byggningen, samt att så snart deltagarena i promenaden voro flere än
fem, skulle jag kunna vara med i hopen och få kvarstanna i lidret för
att skjuta, ty skatorna kunde nog hålla reda på de fem som återvände
därifrån, men icke på den sjätte, så påstod Öster.
Detta förslag roade oss alla och försöket utfördes strax efter nästa
fiskrensning. För att åstadkomma den nödiga folkmängden funnos utom
Öster och mig att tillgå tre fruntimmer och två barn. Öster ville visst
icke godkänna småfolket och fritog sig, om experimentet därigenom
skulle misslyckas, men det fick gå för sig ändå, emedan ej flere stora
för tillfället funnos.
Medan pigan ännu höll på med rensningen och de andra under Östers
kommando öfvade sig i gåsmarschen till och från lidret, kostymerade jag
mig, för att bli så oigenkännlig som möjligt, nedtill med kjortel och
på hufvudet med en duk som bra nog dolde ansiktet. Då jag dessutom var
i skjortärmarna skulle vakten, som redan satt i björktoppen på gården,
ha skarpa ögon och godt förstånd för att märka intrigen. Så snart pigan
återkommit och gick med i den glesa raden, blandade äfven jag mig dit.
Med en viss spänning begaf jag mig på väg, och då vakten i trädet gaf
ifrån sig några ljud med detsamma jag passerade under honom, trodde jag
allt vara förloradt, men lurad blef han ändå och oupptäckt kom jag
fram. Så snart mina medhjälpare med korta mellantider en och en
återvändt från lidret och skatorna infunnit sig samt samlats på ett
ställe, sköt jag sex stycken med ett skott. Detta sätt att öfverlista
dessa sluga fåglar är visst något omständligt, men det utfördes efter
några veckors mellantid flere gånger under den sommarn och lyckades
alltid. Skatorna tyckas således verkligen icke kunna räkna till mera än
fem, ty då vi för att noggrannare undersöka förhållandet, ett par
gånger försökte med tre eller fyra personer i marschen, gaf vakten
alarmsignal och skatorna infunno sig icke, så snart en af de få
medverkande blef kvar i vedlidret. Detta tyckte vi var rätt
märkvärdigt.
Vi insågo dock slutligen att intet märkbart kunde uträttas för
minskande af skatorna, ty följande sommar voro de åter lika manstarka
som förut. För att slippa ha dem på nära håll lät jag efter nästa
utflyttning förlägga platsen för fiskrensningen till andra sidan af
landsvägen närmare fyrahundra steg från villan. Detta var mycket
verksammare än både list och våld, vi hörde icke mycket af skatorna
därefter och brydde oss icke vidare om dem; segrare i striden voro de
sålunda ändå i längden.
Den förut omnämnda skadskjutna skatan hade på barnens förbön fått
behålla lifvet och bodde till en början i en hönsbur, men blef
småningom så tam, att den fick springa fritt omkring och visade ingen
lust att rymma. Barnen matade henne med allt möjligt, men dock mest med
fisk, som de själfva metade. Denna fågel blef en mycket argsint och
ilsken krabat, som alltid var färdig att hugga till med sin hvassa
näbb, om man icke passade på att akta ögonen och hålla fingrarna undan
då man gaf henne mat. Detta lilla glupska djur kunde sluka flere små
fiskar efter hvarandra, så att den sista oftast satt kvar i halsen. Då
barnen första gången sågo fågeln sitta orörlig och rak med en
fiskstjärt stickande fram ur näbben, förgäfves bjudande till att få ned
den stora biten, blefvo de, då det icke hjälpte att hälla vatten i
näbben, skrämda och rusade in, ropande: "Tara dör, Tara storknar, Tara
har fått en för stor fisk i halsen!" Namnet Tara hade barnen gifvit
fågeln, emedan den hela dagen i ända skrek "arrr, arrr, arrr" så snart
någon var i närheten; detta lät som ett varningsrop, ty kom man för
nära fick man känna af näbben. Det såg visst hemskt ut att se fågeln
stå pilrak med ut- och invända ögon och till marken hängande vingar,
medan löjstjärten tittade fram ur näbben, men litet massage hjälpte
snart ned fisken, och då kommo ögonen åter på rätt.
Småningom blef Tara så hemvan, att hon rådde på barnen och Östers Kurre
lika väl som på den till en stadig bässe uppväxta lamungen, som vi
hittat, och det var ganska lustigt att se då jungfrun på morgonen gick
till källaren efter mjölk. Alla tre kräken hade af henne blifvit vanda
att då få sig tilldeladt litet däraf och denna utdelning aflöpte aldrig
utan ihållande nappatag mellan kontrahenterna. Kurre skällde och
nafsade, Pelle stångade, så mycket han med sina korta hornstumpar kom
åt, men Tara rådde på dem båda, ty hon satt på deras hufvuden och
hackade dem i synen turvis. Då måste de andra ge vika, tills hon på
kanten af kräkens gemensamma mjölkfat druckit sig mätt. Småningom hade
Tara blifvit så flygfärdig att hon orkade upp på taket, och där fick
hon ibland besök af släkten, hvilken hon dock icke ville veta af och
körde bort alla utan åtskillnad. Bäst trifdes skatan inomhus, och kunde
hon smyga sig dit genom dörr eller fönster, så satt hon helst långa
stunder framför spegeln försjunken i själfbetraktelser.
Passade man icke på att stänga dörrar och fönster, då bordet dukades,
så fick man se märken efter henne i gräddskålar och smörfat, ty aptit
hade hon alltid, och intressant var att iakttaga fågelns uppmärksamhet
och den slughet, hvarmed hon följde hvad som försiggick. Hon såg och
kom ihåg allt, som gömdes eller ställdes undan, och begagnade sig sedan
af lägligt tillfälle för att obemärkt lägga sig till med det åtrådda,
om detta ock först lyckades en eller flere dagar efteråt.
Blefvo dörrarna till rummen på morgonen någon gång lämnade öppna, så
voro de tre kräken, hunden, bässen och skatan, som redan länge väntat i
förstugan, ögonblickligen inne hos barnen och lefde där värre, ty
barnen hade skämt bort lekkamraterna och det var icke lätt att få ut
dem.
Men Tara tyckte som andra hennes släktingar mycket om det som var
blankt och detta var hennes olycka. På hösten flyttade hon med till
staden och hölls lös i köket. Där försvann småningom ett och annat som
glänste, och då jungfrun en gång kom öfver henne på väg ut genom
fönstret med en silfversked, var hennes öde besegladt.
En annan barnens afhållna lekkamrat var, som nämnts, bässen "Pelle" i
dess yngre dagar. Detta hittebarn från den ensliga ön i Koljonselkä
hölls af fostermodern, husets jungfru, städse snöhvitt, tvättadt och
kammadt, samt såg med ett rödt eller blått band om halsen ganska
idylliskt ut, ungefär som ett lam i adertonhundratalets herdesånger.
Lamungen matades uteslutande med mjölk, och detta födoämne bekom den
så väl, att den mot hösten vardt en grann utställningsbässe af
tavastländsk landtras. Men det gick som för annan ungdom, ingen
uppfostran tog på honom, och ju större han växte, ju mera han började
vara medveten om sin styrka, desto envisare och stridslystnare blef
han. Snart var han en sådan bjässe, att han inom villans inhägnad ingen
annan buse hade än skatan Tara, hvilken högg honom på nosen; utanför
stängslet fruktade han sina egna släktingar, gårdens fårflock. Ty då
denna på eftersommaren betade i hagen intill villan och Pelle fick se
så många honom liknande kräk, blef han rädd och rusade i förskräckelsen
in i köket och under kjolarna på fostermodern, så att hon drogs omkull.
För att vänjas vid sådant sällskap togs då Pelle fatt och fördes med
våld ut i fårvallen, men afsikten misslyckades totalt, ty knappast hade
han blifvit lössläppt så for han därifrån utförbacke och, utan att i
förskräckelsen se hvart det bar, rakt ned i sjön, där det dock var
långgrundt. Då vattnet steg honom under buken, hejdade han sig, men
vågade sig icke i land, där hela fårskocken samlats som åskådare.
Ideligen skrikande bä, bää, som väl skulle betyda hjälp, hjälp, stod
han kvar där, tills Öster bärgade honom. I detta fall var Pelle ingen
hjälte, och denna rädsla för andra får gick aldrig ur honom, så länge
han lefde.
Då Pelle växt upp vid oblandad mjölkdiet, lärde han sig under sommarn
icke att äta gräs, fastän han tjudrades där det vackraste växte. Gräset
skars åt honom och barnen stoppade det många gånger med våld i hans
mun, men allt var förspilld möda, Pelle förstod icke att tugga och
spottade ut maten, ty han hade aldrig sett någon äta gräs. Ledsamt nog
hade icke ens fostermodern lust att föregå med godt exempel och äta
gräs för att lära honom. Så stod den stackarn, då han var hungrig, och
ropade sitt bä, bää, hvilket då måtte hafva betydt mjölk, mjölk, ända
tills han fick sin begäran uppfylld, ty den låten var i längden mycket
otreflig. Pelle var mycket dum och envis och kom sig därför icke för
med gräsdieten, så länge han var på landet.
Under tiden hade han dock hunnit med att uträtta ett och annat. Pelle
fick i unga dagar gå lös inom villans område, ty han gjorde aldrig
skada och förstod sig icke ens på de läckraste grönsaker i
köksträdgården. Som yngre lät han barnen tuffla om sig efter behag, men
uppväxt blef han okynnig och oregerlig, hans lek närgången och plump.
Det var honom ett nöje att traktera husets lilla dotter med en puff på
det mjukaste stället af baksidan, så att hon föll framstupa, och den
fyraårige brodern, som liggande på marken djärfdes nicka åt honom med
hufvudet, fick sig strax en puff i pannan med den effekt, att två
mörkblå uppsvullna knölar visade hvar de växande hornstumparna träffat.
Pelle tyckte mycket om socker; han hade fått någon bit då toppsocker
hackades sönder, hvarför han kände till det därvid åstadkomna bullret,
och följden blef snart den att han, så snart de välbekanta
knackningarna hördes, rusade mot köksdörren. Lyckades han då komma in
och icke strax erhöll den vana tributen, så trakterade han den hackande
så oförsynt med hornstumparna, att han snart blef ensam vid
sockerlådan. Dessa närgångna attentat gjorde småningom slut på
kamratskapet, Pelle kördes bort och hade ledsamt i ensamheten, hvilket
han yttrade med ihållande bä, bä-ä, som troligen äfven betyder att det
är tråkigt att vara allena.
Fruntimren voro slutligen smått rädda för honom, ty då de gingo
någonstädes, där han var i närheten, förfelade han aldrig att som
objuden kavaljer infinna sig till sällskap. Han gick då tätt bredvid
dem eller till hälften framför deras fötter, så det var nästan ogörligt
för dem att komma framåt. Puffades han på allvar undan eller fick en
lindrig spark, så blef han förolämpad, och innan man visste af det,
vankades en så eftertrycklig puff i ena knävecket, att man stupade i
kull som en kägla. Detta hände äfven andra än barnen, till och med
Öster, som den gången blef något häpen öfver Pelles styrka. Mest fingo
dock fruntimren lida af hans efterhängsenhet och de gingo därför aldrig
ut utan käpp.
Slutligen måste Pelle hvarje morgon förvisas ut i hagen, och då han där
icke ens kunde förströ sig med ätande, gjorde han det med att så
ihärdigt skrika sitt bä, bää, tills slutligen någon, som icke orkade
höra detta längre eller tyckte synd om kräket, åter släppte in honom på
gården. Så pågick detta nöje undan för undan flere gånger på dagen,
ända tills Pelle vid sommarns slut flyttade med till staden. Där blef
han anställd som stallgumse, och då mjölkutfordringen med detsamma
måste bli slut, fick Pelle det mycket svårt och företog sig slutligen,
nödd och tvungen af omständigheterna, att hellre äta hö än af svält
stryka med på kuppen.
Pelle måtte således hafva lärt konsten att äta hö af den bland hästarna
som han hyllade sig till, och det bekom honom synbart väl, ty han blef
snart riktigt fet, och när han väl blifvit det, så — dog han som
andra.
Andra och sista jakten på Otavasalo.
Fjorton år hade förflutit sedan den förut skildrade första jakten, som
jag varit med om på denna stora holme, då jag åter besökte den med
afsikt att jaga där, förmodande, att den var lika rik på vildt. Det var
i midten af september 1879 denna andra jaktfärd dit företogs med en
annan ångslup än då, och äfven jaktkamraterna voro andra. Kassören var
afliden tio år förut i en tärande bröstsjukdom och kaptenen hade ett
par år efter det hans ångbåtsbolag upplösts sökt sig plats i de sällare
jaktmarkerna.
De nya följeslagarena voro brännmästaren vid spritfabriken i T:fors
O. Gerlin, unter uns "Brännis" kallad, och min gamle trotjänare Öster,
äfven de nu längesedan döda.
Under årens gång hade jag på Teiskofärderna och äfven eljes ofta kommit
förbi Otavasalo i roddbåt och ångslup utan särskild anledning att gå i
land där, men öfvertalades nu af Brännis att följa med på en jaktfärd
dit. Han, som eljes kände till och hemsökte hvar holme och udde nedanom
Muurola kanal, påstod sig icke ha jagat där, ehuru han skulle haft god
tid därtill, eftersom hans fabrik icke arbetade på somrarna.
Då var han kapten på hjulångaren "Elias Lönnrot", sedan den flyttats
till Näsijärvi, där den släpade stockflottar på vattendraget. Medan
båten krälade fram mellan uddar och holmar fördref han tiden med att
jaga öfverallt längs båtens stråkväg och gjorde slut på allt hvad han
kunde komma öfver af hoppande och flaxande villebråd. Han påstod, att
det borde finnas både hare och fågel på Otavasalo och äfven jag trodde
så, efter hvad jag längesedan sett och — emedan han icke varit där.
Brännis var en treflig kamrat och som väldig Nimrod alltid egare af
goda stöfvare, hvarför det var ett nöje att jaga i hans sällskap. Då
hvarken han eller jag egde hund som skällde för fågel, hade Öster
anskaffat en "tiisti" från Ylöjärvi som skulle vara van att titta efter
tjäder i granarna. Liksom vid förra jaktfärden till Otavasalo anlände
vi denna gång dit i mörkningen. Vädret var klart, lugnt och torrt,
lofvande något månsken fram på natten. Vi lade till med ångslupen vid
samma sedan förra besöket bekanta ställe, där allt tycktes vara sig
likt, utom att den till stranden genom alskogen ledande öppningen
nästan vuxit igen.
Då aftonen var varm, hoppades vi att natten icke skulle bli alltför
sval och beslöto därför att öfvernatta i det fria, i synnerhet som
bänkarna i ångslupens "salong" voro väl smala och obekväma att ligga
på. Öster fick stanna som vakt ombord och stöfvarna instängdes i hans
koj uti fören. Medtagande ett par pläder, fågelhunden och en påtänd
lykta trängde vi fram mellan albuskarna och sökte oss till en mindre
skogsäng, omgifven af större och mindre täta granar. Under en af dessa
slogo vi oss ned, lindande in oss uti pläderna, släckte lyktan och
försökte somna. Detta lyckades snart för kamraten, men jag, som alltid
haft svårt att få sömn ute i fria naturen, låg länge vaken, lyssnande
till ständigt förekommande ljud och spanande efter hvarje skymt af
föremålen i det trots stjärneglansen djupa mörkret.
Längre fram på natten måste jag ändå ha somnat, ty jag vaknade ur
halfslummern af den mellan oss liggande hundens sakta morrande. Jag
satte mig hastigt upp och lyssnade. Ofvan trädtopparna till vänster
stod månen klart belysande den lilla ängstäppan framför oss och
granarna bortåt höger sida, hvartåt den alltjämt svagt morrande hunden
såg. I den djupa skuggan under de höga träden försökte jag förgäfves
upptäcka något som kunde hafva väckt hundens uppmärksamhet, då tydliga
ljud hördes, liknande en tupps skrockande läten, om han under natten
ofredas på sin stång i hönshuset. Med detsamma gläfsade hunden och jag
gaf en omild knuff åt kamraten, hvilket kom honom att hoppa upp och
fatta bössan.
Allt detta hände inom några ögonblick. Ytterligare ett skrockande
hördes, och då vi sprungo upp kom ett svart flaxande föremål, ständigt
utstötande samma ljud, mera fallande än flygande ur de i fullt månljus
stående granarna ned på ängen omkring tjugu steg framför oss, och där
snurrade det omkring liksom besatt af en ond ande. Hunden rusade dit,
Brännis sköt och vi skyndade båda till. Lyktan hade jag medtagit, och
vid dess sken såg jag en stor tjädertupp ligga död på marken och hunden
hålla på med att skaka lifhanken ur ett svart djur, hvilket han på inga
villkor ville afstå åt Brännis.
Då denne slutligen med ord och smek lyckats något lugna den rasande
tiistin och förmått honom att släppa fångsten, upptäckte vi att det
denna gång icke var en jagande kattf—n, som vi råkat komma öfver, utan
en mård, hvilken troligen fått med af skottet, eftersom hunden fått tag
uti honom. Vid lyktans svaga ljus undersökte vi tjädern och funno honom
illa sargad på halsen samt luftstrupen nästan afbiten. Den hade alltså
säkert blifvit mårdens byte, om icke ödet fogat att både angriparen och
den öfverfallna nu voro vårt. Mården hade således varit på röfvarstråt
i månskenet och öfverrumplat den sofvande tjädern, hade bitit sig fast
och därpå af den flyende förts ned till marken, där de båda fått dela
samma Öde.
Brännis var mycket belåten med den sällsynta dubletten skjuten vid
månskenets svaga belysning, hvilken jag dock mera ansåg vara en
lyckträff, hvarför jag mest fägnade mig åt den erhållna och säkert
sällsynta inblicken uti lifvet i naturen, där ju lömska mord äro
"mörkrets gärningar" och där det är "all världens lopp, att den ene
äter den andre opp".
Att sofva ville efter denna egendomliga tilldragelse icke vidare bli
något af, vi samtalade länge om händelsen, tills det småningom ljusnade
och vi måste tänka på vår jakt.
Pläderna och det så oväntadt öfverkomna villebrådet gömdes tillsvidare
i närheten af vår hviloplats, hvarefter vi följde den redan länge
oroliga hunden på hans forskningsvandring under granarna. Ehuru denna
tiisti var lika kvick och ifrig att söka som hans föregångare för
fjorton år sedan, tycktes han dock ha mycket sämre tur att hitta fågel
eller rättare sagdt ingen tur alls, ty allt lystringsmorrande och alla
svansviftningar uteblefvo totalt. Ju längre vi vandrade, desto längre
blefvo vi ock i synen, och då vi öfver en timme förgäfves smugit framåt
under tystnad, satte vi oss och fortsatte att tiga. Efter en stund kom
hunden och tog plats bredvid oss; synbarligen hade äfven han förlorat
hågen för att längre fortsätta det lönlösa sökandet. Sorgliga utsikter!
Utom den af mården mördade tjädern hade vi ingen sett; ja, ej ens någon
annan fågel, och nu var det redan ljusa dagen.