andra sidan af viken, långt nog från de frestande trädgårdslanden.
Därmed slutade denna något ovanliga händelse; men Hector blef sedan en
god harhund utan vidare dressyr.
"Människor, hundar, vargar, björnar,
Kattor, mårdar, vesslor, örnar,
Räfvar, kråkor, hökar, lo,
Lämna haren ingen ro;
Uggla, uf ej att förgäta;
Alla, alla honom fräta." (Gammal sanning.)
Då han bärga vill sitt skinn,
Rusar han i håfven in.
En jakt på gräfling i månsken.
Under de somrar vi vistades i Teisko hände det årligen någon gång, att
då jag för tillfället ej var hågad att fara ut på äfventyr hvarken till
lands eller sjös, Öster fick rå sig själf och fördrifva tiden efter
behag. Han brukade vid sådana tillfällen efter jakttidens inträde
ströfva ensam omkring i skog och mark, försedd med en gammal kort,
enpipig, rakrefflad bössa, som i sin ungdom haft flintlås, och
åtföljdes på dessa vandringar alltid af sin senapsgule "Kurre".
Denna Kurre sades vara afkomling af lappsk fågelhundras, men bråddes i
sådant fall bra litet på sina förfäder; han var af medelstorlek,
långullig, hade spetsiga öron, bar svansen i knorr öfver ryggen och
saknade begåfning för vanlig jakt. Herre och hund voro hvarandra
ovanligt tillgifna och kunde långa stunder sitta och se hvarandra
stinnt in i ögonen.
Hare och räf förstod Kurre sig alldeles icke på, sjöfågel och rapphöns
skänkte han sitt förakt, på skogsfågel gläfsade han, då sådan låg
skjuten på marken, men han uppsökte icke den fallne och skällde ej på
den som satt i träd. Han var således ett alldeles oanvändbart kräk utom
i fråga om ståndskall på ekorre, som var hans specialitet, med mycken
möda inlärd af Öster till dennes älsklingssport, ekorrjakten. Denna
hund var enligt min mening oss till mycket mera förtret än nöje, men
tåldes för egarens skull, från hvilken han aldrig ville skiljas i godo,
då denne skulle ut med mig.
Vid sådana tillfällen måste hunden fångas med försåt, hvilket oftast
var mycket omständligt, ty han uppfattade genast hvad honom förestod,
nämligen instängning i vedlidret. Slapp han sedan på något sätt ur
fångenskapen, var han outtröttlig uti att snoka kring stränderna, tills
han fick syn på oss, och då sam han huru långt som helst ut till båten,
där han sedan våt och otreflig städse var till förargelse, vanligen i
reflådorna.
På någon af dessa skogspromenader, från hvilka Öster alltid återvände
utan jaktbyte af något slag, fann han uti Taulaniemi hemmans skog
ungefär på en half mils afstånd från Sommarbo villa ett gräflingsgryt,
och sedan dess öfvertygade han sig hvarje år att det fortfarande var
bebodt samt påyrkade, att vi mot hösten borde försöka skjuta någon af
invånarna. Väl hade Öster ensam flere gånger legat på lur vid grytet,
och färska spår hade han sett, fastän herrskapet aldrig råkade vara
hemma vid hans besök, och då hvarken han eller Kurre hade reda på huru
sådan jakt skulle försiggå, blefvo deras bemödanden resultatlösa.
Sommaren 1879 stannade vi på Sommarbo in i september, och då fisket för
säsongen redan förut afslutats, biföll jag Östers förnyade anhållan att
följande lördagsafton vid fullmåne, i händelse af vackert väder, fresta
lyckan på denna nya för oss båda lika okända jakt, d.v.s. att ligga i
bakhåll för gräflingarna vid grytet. Lokalens beskaffenhet, där jakten
skulle försiggå, var mig alldeles obekant och måste jag därför
öfverlämna jaktledningen åt Öster. Han hade utfunderat följande:
Då grytet var beläget innanför kanten af en grusbacke, innehållande
stora stenblock, och var försedt med två ingångar, hade han af glödgad
och tvinnad fin mässingstråd tillverkat tvänne rännsnaror, hvilka han
svärtat med sot och talg; dessa skulle anbringas framför ingångshålen.
Vi skyttar borde gömma oss så godt sig göra lät på lämpligt ställe inom
skotthåll och helst klifva upp i träd för att icke så lätt vädras af
djuren. Jag hade visst hört eller läst om att man vid sådan jakt
brukade ha hund och gräfva ut gräflingen ur grytet, samt omtalade detta
för Öster. Han påstod dock, att detta vore omöjligt i det stenröset,
hvarför jag ock intet vidare hade att invända mot hans operationsplan.
Men då jag fått reda på, att det kunde blifva fråga om att en längre
tid sitta som en fågel på kvist, beslöt jag medtaga en passande
brädstump och däruti handlade jag klokt.
Lördagen blef en härlig sensommardag, klar och lugn men kylig. De
första gulnade löfven föllo då och då från de af den redan lågt stående
solen präktigt belysta björkarna, och glittrande spindelväfvar hängde i
festoner öfver allt, fladdrande för det nästan omärkliga luftdraget.
Vi begåfvo oss af hemifrån vid 1/2 6 tiden på e.m. sedan Kurre som
vanligt blifvit arresterad i vedlidret och där af sin herre försetts
med mat och dryck samt en hvilobädd. Kurre hade nog dystra aningar, ty
han var ovanligt svår att få fatt och afskedet blef mycket ömt, som om
han anat att detta var det sista.
Strax efter solnedgången ankommo vi till stället, där grytet fanns. Den
vackra aftonrodnaden belyste dess ingångar; den ena var belägen under
ett stort ur grusbranten framskjutande och något öfverhängande större
flyttblock, den andra låg vid pass tre famnar därifrån något undangömd
af en gles albuske. Detta grytets läge i den mot sydost sig tvärt
höjande grusbranten, hvilken ofvanför var beväxt med tät och reslig
skog, medförde den olägenhet, att den bakom träden uppstigande
fullmånen förhindrades att belysa platsen närmast framför ingångarna,
hvilken omständighet sedan hade ödesdigra följder.
Då Öster var af den åsikt, att gräflingarna uppehöllo sig uti grytet
till mörkrets inbrott och således vid vår framkomst borde vara hemma,
hade vi på ditvägen kommit öfverens om att hvarken tala eller onödigt
gå omkring i närheten däraf, hvarför han ock ensam begaf sig till
ingångarna för att gillra snarorna.
Huru han utförde detta bakom albusken, kunde jag icke se från det
ställe där jag stannat, men vid flyttblocket hängde snaran ned öfver
detta omkring en fot framför hålet och lämnade således fri passage på
båda sidor därom, såvida icke djuret sprang rätt fram då det rusade ur
grytet.
Jag hade stannat vid en kvarterstjock lummig björk, som sköt upp ur en
knorrig albuske, hvilken erbjöd en lämplig stege för äntringen upp i
trädet. Bössan hade jag på ryggen och det medförda brädet sköts upp
förut samt lades på tvänne jämnhöga och någorlunda stadiga grenar
närmare stammen. Det var icke lätt att placera sig på denna
improviserade sits, men sedan detta väl lyckats och några kvistar
undanskaffats, hade jag en skäligen bekväm och välbelägen utsiktspost,
mycket angenämare än någon smal och sluttande björkgren, som det eljes
blifvit min lott att sitta mig öm på.
Under dessa förberedelser för min bekvämlighet hade jag icke märkt
hvart Öster tagit vägen, men erfor sedan att han suttit gränsle mellan
de båda topparna af en buskväxt tall och haft det nog så obekvämt. Han
kunde från sin plats skönja den bakom albusken belägna ingången.
Mörkret tilltog småningom och bakom träden i sydost stod fullmånens
trinda skifva så blek och kall, som den på klara sensommarkvällar ofta
synes i Tavastland, spridande föga ljus, men kastande skarpa, mörka
skuggor. Den starka fuktigheten afsätter sig som dagg på allt, på löf,
kläder och gevär, och man blir stelhändt och frusen.
Månen och tiden tycktes allt långsammare skrida framåt och framför
grytet blef så mörkt, att ingången icke kunde skönjas i det svarta
bälte, som ett par famnar bredt sträckte sig utefter hela sluttningen.
Jag väntade att få se tindrande ögon och satt därför stirrande som en
hypnotiserad åt det håll, där grytets ingång borde vara, och ständigt
förnyande beslutet att trots vedermödorna ytterligare hålla ut en
stund. Jag hoppades att månens framskridande slutligen skulle medföra
bättre belysning och gräflingarne ändtligen komma fram. Men fåfäng var
denna önskan, och jag misstänkte redan att grytet för länge sedan
öfvergifvits och att Öster i fåvitsko narrat mig dit.
Under sådana betraktelser visste jag icke huru sent det blifvit, då
plötsligt från afstånd hördes underliga ljud. Än liknade de gläfsandet
af flere knärackor, än små grisars gnällande grymt. Oljudet kom hastigt
närmare, hvarpå det tvärt tystnade och blott det buller förnams, som
åstadkoms af djurs rusande på den hårda marken genom ris och buskar.
Visst var jag skjutfärdig, då tumultet kom alldeles inpå och tycktes
fara fram inom den mörka zonen från vänster sida mot ingången, men då
djuren, som åstadkommo bullret, icke kunde skönjas i mörkret, kom jag
mig ej för att skjuta. Mitt skott hade ock säkert blifvit en bom, då
det var mig alldeles omöjligt att i hast afgöra när de framrusande
djuren, som dock måste vara de hemkommande gräflingama, befunno sig vid
ingången. Därpå blef det tyst, hvarför jag förmodade att gräflingarna
nu voro i grytet. Efter några ögonblicks lyssnande beredde jag mig att
stiga ned ur trädet. Då small ett skott, omedelbart åtföljdt af
ömkeligt tjut och kvidande, hvilket dock strax slutade, sedan jag
kommit ned och hört Öster kalla på mig.
Då jag hunnit fram, stod han vid ingången bakom albusken och framför
honom låg hans trogna Kurre liflös; ofrivilligt hade Öster blifvit hans
baneman. Som vi efter hemkomsten sågo, hade hunden rotat och bitit sig
ut under väggen af sitt fängelse och väl fri spårat upp sin herre.
Lockad af gräflingarnas oljud eller möjligen själf orsak därtill hade
han omedelbart sedan djuren gått in i grytet kommit fram till den af
Öster först utsatta snaran, där han nog varit sysselsatt med
undersökande af spåren, då Öster, som ehuru albusken skymde sett
konturerna af ett djur skymta vid ingången och antog detta vara
gräflingarna på väg ut, sköt med förenämnda sorgliga påföljd.
Medan vi sakta samtalade härom, förblef det tyst i grytet, och då jag
tröttnat på denna passiva jakt, röstade jag för hemfärd. Öster sade
intet däremot, men tog likväl fram tändstickor och en ljusstump, hvilka
artiklar han städse brukade bära på sig, samt tände eld för att efterse
snarorna. Den ena snaran hade Kurre om framfoten, dock ej så åtdragen
att han skulle suttit fast däri, men på marken syntes att han krafsat
vid ingången. Vid undersökning af det andra hålet befanns snaran
skjuten åt sidan, hvarför vi antogo att gräflingama trängt in mellan
denna och grusväggen bakom och att de nu säkert befunno sig därinne. Då
saken stod så, ansågo vi det icke förenligt med vår jägareära att utan
närmare undersökning af grytet lämna detta tragiska ställe; men hvad
återstod att göra? In i grusbacken kunde vi ej bryta oss utan redskap
för sådant arbete.
Vi ansågo därför bäst att först åter gillra upp snarorna och satte
därvid stenar på sidorna om den ena, så att djuren vid utgången måste
passera genom densamma. Därpå uppsökte Öster en stör, med hvilken den
andra ingången skulle undersökas. Under tiden förnams intet ljud ur
grytet. Jag intog en lämplig plats för att kunna skjuta, om något djur
blefve synligt på den ett par famnar framför blocket nu något bättre
månbelysta terrängen.
Öster återkom med ett långt, klent gärdsel, otympligt nog som
anfallsvapen genom den låga gången, och måste därför med knif
undanrödja den hålet maskerande albusken. Därpå stack han gärdslet in i
gången. Ur grytet kom dock tillsvidare intet och det visade sig att
gärdslet ej nådde bottnen tillföljd af en krök uti gången. Vårt försök
att ofreda gräflingarna i deras hem måste således anses misslyckadt,
och där stodo vi åter lika förgäfves som förut. Öster företog sig nu
det mödosamma arbetet att med knif kapa af gärdslet på midten samt att
tälja en skåra i ena ändan, uti hvilken ljusstumpen sedan fästes och
påtändes, hvarefter staken åter infördes i gången.
Då jag icke satte stor tillit till snaran intog jag åter skjutfärdig
min förra ståndpunkt ofvanför grytet, ty det kunde ju hända att
belysningen ej komme att behaga gräflingarna och att de rusade ut.
Så gick det ock. Innan ljuset hunnit fram till gångens krök, blef det
lif därinne och ut rusade gräflingarna. Jag såg något blixtsnabbt
skymta fram ur skuggan framför ingången och öfver den upplysta platsen
in i mörkret under en albuske. I det ögonblick djuret försvann sköt jag
utan att dock kunna se skottets verkan. Ej heller hann jag genast
öfvertyga mig därom, då i detsamma Öster rusade fram mot utgången,
hvarifrån djuret kommit, och med gärdselstören i högsta hugg måttade
ett dråpslag åt något föremål, som jag icke såg i mörkret. Skyndande
närmare intill fann jag att en annan gräfling ändock fastnat i hans af
mig ringaktade snara, hvarför jag ropade åt honom att gå undan så att
jag kunde skjuta. "Det är onödigt och skämmer bort skinnet", svarade
han hejdlöst dunkande på. Öfverflödigt var det ock, ty han hade så pass
väl träffat djurets nos eller nacke och snaran satt så regelrätt hårdt
åtdragen kring halsen, att effekten var gifven samt ett puukkostygn
gjorde slut på pinan.
Knycken i snaran hade varit så stark, att den ofvan stenblocket växande
mariga, två finger tjocka tallen, vid hvilken den var fästad, af djuret
blifvit kullrifven. Östers gräfling var nog den som först rusat ut, den
efterföljande hade jag skjutit på. Denna kunde dock i mörkret icke
finnas, hvarför vi begåfvo oss på väg att först söka den af Öster under
bataljen borttappade ljusstumpen. Lyckligtvis hade denna hjälpreda icke
af sin långa vistelse i Östers fickor blifvit så svart, att vi ej efter
förbrukning af ett antal tändstickor skulle hittat den fingerlånga
stearinbiten, hvarpå vi liknande lyktgubbar i den stilla natten
genomletade skuggorna under de täta al- och enbuskarna. Ungefär tjugu
steg från stället ditåt jag skjutit, påträffades slutligen den andra
gräflingen död, lika stor och vacker som den första.
Därmed var jakten afslutad, och vi dilettanter uti sådan sport kunde ju
känna oss belåtna och vara stolta öfver resultatet; blott Östers nöje
var betydligt grumladt.
På gräflingarna hopbundos bakbenen, Östers mordvapen stacks under
surrningarna, och så buro vi på axlarna, tysta och högtidliga, vårt
byte hem, dit vi anlände långt efter midnatt rätt uttröttade och
medfarna. Följande morgon gräfde Öster ned sin Kurre, som han länge
sörjde.
Öster beredde själf gräflingskinnen, ty den konsten kände han till,
liksom att på smakligt sätt tillaga det eljes så ampert smakande
köttet. Han gaf därtill följande föreskrift, sägande som Kajsa Warg:
"Man tager" noga bort allt fett, förväller köttet i vatten med
tillräckligt salt, litet peppar och än mindre lagerblad samt kokar
eller steker det sedan färdigt med smör och äter det — helst kallt
till smörgås. Probatum est! Smaka på vid tillfälle, jag har gjort så!
Ett och annat från Sommarbo.
Öster saknade sin Kurre och ändå nekade jag honom att skaffa sig en
annan racka, ty jag hade fått nog af denna, hufvudsakligast emedan
hunden icke dugde till annat än att gläfsa på ekorrar och hade flere
dåliga egenskaper och karaktärsfel samt var illa uppfostrad. Därför
blef jag ock ganska belåten med ödets skickelse, att Öster själf råkade
afdagataga sin favorit.
Flere gånger hade vi gladt oss åt att vi genom villans läge vid
skogskanten fingo göra en och annan inblick i naturlifvet där inne, och
då skogens innevånare af princip lämnades i fred, blefvo de icke
synnerligen skygga. Sålunda besöktes den ofvanför trädgården belägna
åkern, sedan grödan bärgats, under några på hvarandra följande somrar
af en tjädermamma, hvilken där tidigt på morgnarna vallade sina mer
eller mindre vuxna kycklingar, troligen för att bland stubben söka korn
eller insekter. Flere gånger sågo vi hela kullen springa omkring inom
skotthåll från gärdesgården, sakta dragande sig längre undan, då de
sågo sig observerade. Men fastän vi icke ofredade dem, blef denna idyll
i fågelvärlden snart förstörd för oss, och ingen annan än Kurre var
fridstöraren.
En söndagsmorgon var Kurre försvunnen och återkom först fram på
förmiddagen; mycket trött lade han sig att sofva utan att vidröra den
åt honom framsatta maten. Detta meddelades mig, och i tron att kräket
var sjukt, såg jag närmare på det samt observerade några fina fågeldun
omkring nosen. Det var tydligt att hunden begått lönmord på någon fågel
och nu mätt af rofvet var trött efter jaktens ansträngning. Men Öster
ville icke godkänna mina misstankar, då han icke förut märkt att hans
hund jagade. Han trodde att Kurre kommit öfver någon bortkastad
fågelvinge, den han söndertuggat. Då hunden hela sommarn var ute på
villan och jag endast såg honom om söndagarna, kunde jag icke iakttaga
hans bedrifter för att säkert afgöra, om han verkligen jagade på egen
hand. Mina misstankar skulle dock snart bekräftas, ty redan följande
söndagsmorgon kom Kurre hem medförande det nästan hela skinnet af en
ung tjädertupp; mycket väl urskaladt och renslickadt lade han det vid
köksdörren, liksom för att visas. Pigan, som fann skinnet och hade
hundens mathållning sig anförtrodd, kunde också meddela, att han hela
veckan saknat matlust. Det var således säkert, att han under tiden
ödelagt tjäderflocken, som varit vår närmaste granne.
Tämligen förargad gjorde jag Öster förebråelser öfver denna hundens
osed och dåliga dressyr, men han tycktes långtifrån anse jakten på egen
hand som ett fel hos kräket; han antog det tvärtom vara ett slående
bevis på dess inneboende fågelhundsnatur, som först nu sent omsider kom
till utveckling. Min motvilja för Kurre tror jag ej att han rätt
förstod eller gillade. Men tjädrarna försvunno ur villans grannskap,
och då skadan engång var skedd, fick Öster behålla sin Kurre.
Äfven hararna trifdes väl som våra grannar, sedan jag snart efter
inflyttningen i villan aflifvat gårdens båda gamla ovanligt stora
katthanar, hvilka voro ihärdiga jägare, ehuru de som favoriter lefde
hos ett par äldre fröknar. I trots af att de således hade god
kosthållning, jagade de dock af naturdrift och blodtörst samt skydde
inga ansträngningar för att tillfredsställa sin mordlust. Dessa
vilddjurs bekantskap gjorde jag, då de började hemsöka de i närheten af
villan i träden uppsatta fågelhålkarna. Tidigt en söndagsmorgon
knackade Öster på dörren och bad mig komma ut med bössan. Så fort sig
göra lät efterkom jag hans begäran och fick se en katt sitta på taket
af en strax intill byggningen uppsatt hålk, hvaruti ett par rödstjärtar
byggt sitt bo, och de gamla fåglarna flaxade i sin förtviflan skrikande
omkring rofdjuret. Detta måtte haft dåligt samvete sedan forna
bedrifter, ty i det samma banditen fick se mig med bössan, hoppade han
från en höjd af väl tre famnar direkt ned på marken och ämnade
försvinna, men jag var lika snabb som han och hagelladdningen träffade.
Kamraten till denna röfvare såg jag under sommarens lopp flere gånger
sent på kvällarna stryka utefter stränderna till och med så långt som
öfver fyra km från gården. Man kan tänka sig hvad en jagande katt kan
hinna uträtta, då han hela sommarn under dess ljusa nätter drifver
kring i skog och mark. Så råkade vi komma öfver honom en morgon på
Koljoniemi nära stranden af en igenvuxen skogsäng, sysselsatt med
förtärandet af de halfvuxna ungarna i ett trastbo och ditlockade af de
gamla fåglarnas skrän. Den gången slapp han helskinnad undan, ty så
tidigt på sommaren brukade bössan icke vara med i båten, men något
senare lyckades jag nära villan få honom framför bössmynningen och gaf
honom i hastigheten en laddning sparfhagel. Visst fräste och spottade
han värre, men detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty nästa
söndag hörde jag af gårdsfogden, att han kommit hem med en harunge.
Till villan kom han icke mer, om ej möjligen under nätterna; där hade
han blifvit för illa bemött, och visade jag mig vid gården, lagade han
sig kvickt undan. Någon tid därefter upptäckte Öster, att denna
kattf—n, som han alltid yttrade sig, ty han tålde lika litet som jag
dessa halftama vilddjur, tidigt på morgnarna brukade besöka den omkring
hundra steg från villan belägna platsen mellan strandstenarna, hvarest
fisken rensades. Dit lade jag en räfsax, men ansåg olyckligtvis det
icke vara nödigt att binda fast densamma, och följden blef att katten
på söndagsmorgonen kröp hem till gården släpande saxen med sig. De
gamla damernas förfäran och indignation öfver min grymhet mot djur kan
man tänka sig; jag skulle blott önskat, att de sett, då katten mumsade
i sig de lefvande trastungarna. Följande vår, då kattrackorna voro
borta, hade vi hararna till grannar vid villan.
Då vi till midsommaren 1877 flyttade in uti villan Sommarbo, voro
skatorna från Teiskola gård det första främmande som tidigt påföljande
morgon gjorde besök hos oss. De hade nog sett, att föregående
eftermiddag vid inflyttningen något nytt försiggått, och in funno sig
nu af nyfikenhet eller för att se om intet var att förtjäna. Tvärs
öfver viken är icke långt och därför medförde herrskapet hela årets
uppsättning af efterkommande; de voro således en hel svärm, och då de
gamla förmodligen hade mycket nytt att undervisa ungdomen om, stördes
vi redan vid soluppgången af deras oändliga käbbel och kraxande. Sådana
besök äro föga trefliga för den som tycker om stillhet och frid på
söndagsmorgonen, och då dessa påhälsningar därefter dagligen förnyades
och jag reguljärt hvarje söndagsmorgon trakterades med skatornas
revelj, började jag fundera på, huru vi kunde bli af med detta
otrefliga följe.
På vikens andra sida invid gårdens karaktärsbyggning stodo ett par höga
och ovanligt täta granar, uti hvilka flere par skator häckade och hade
sitt ständiga tillhåll. På topparna af dessa hufvudkvarter satt dagen i
ända alltid någon skata som vakt eller utpost för att iakttaga, hvad
som föregick i nejden, och platsen var väl vald till utkik öfver hela
omgifningen samt att därifrån sedan företaga hela skatfamiljens
gemensamma exkursioner. Om Öster eller husets jungfru på morgonen vid
stranden rensade den aftonen förut fångade fisken, observerades det
strax af den i grantoppen posterade vakten, och några ögonblick sedan
de lämnat platsen, voro skatorna i håll med att förtära afskrädet. Det
var intet ondt i detta, snarare tvärtom, och vi skulle gärna för
renhållningens skull hafva unnat dem den förplägningen, blott de hållit
sig tysta. Snart blefvo vi dock så utledsna vid den ständiga skatlåten
både tidigt och sent, att jag trots söndagsmorgonen skickade en
hagelsvärm på det talträngda följet på takåsen. Däraf stupade tyvärr
blott en enda, men skottet hade dock den påföljd, att de för en tid
icke vågade sig så nära inpå, och vi fingo ro för sällskapet på
morgnarna.
Jag erfor att så snart ångslupen på måndagsmorgonen var afgången och
skatorna således kunde vara säkra för mig, infunno de sig strax
mangrant vid villan och voro lika hemmastadda som förut, hvarvid de
förde ett ständigt oväsen, som fortsattes under alla veckans dagar ända
till lördagen, då de vid middagstiden rymde från stället, ty när
ångslupen på e.m. anlände, syntes ingen enda till. Till dessa visiter
var visserligen den allt som oftast pågående fiskrensningen en orsak,
men då afskrädet en längre tid gräfdes ned, blef det icke mycket
bättre, nyfikenheten dref dem ändå dit. Jag beslöt därför att försöka
minska skrikhalsarnas antal och förklarade dem krig med våld och list.