mer eller mindre bevuxna af alar längs stränderna och med mariga tallar
högre upp. Under en natt sådan som denna afstannar lifvet i naturen
endast för en kort stund före och efter midnatt, och genom den stilla
luften förnimmas ljud öfver vattnet på mycket långt afstånd; så hördes
ehuru sent för årstiden orrspel från det omkring en half mil i nordväst
belägna fastlandet redan vid ett-tiden på morgonen, och göken, den
kavaljeren, underlät ej ens under spöktimmen att locka sin dam. Lommar
och gråtrutar, måsarna och de små kvicka, älskliga tärnorna med sina
fula skrik voro ej heller sena att skaka morgondaggen af vingarna och
att spejande efter frukost gratiöst sväfva längs stränderna, ibland
störtande sig hufvudstupa i sjön efter byte.
Medan jag så låg och njöt af lifvet i naturen och den nordiskt sköna,
af människor ostörda harmonin i omgifningen, ljusnade det allt mera och
solen höjde sig på en strålande klar himmel, öfvergjutande den framför
mig liggande taflan med varmare färger.
Nu steg kamraten Öster upp från sin hvilobädd, gjorde sin morgontoalett
och ställde till med kaffekokning, hvarefter han som vanligt tänkte
väcka mig. Natten hade dock varit för vacker att af mig sofvas bort.
Snart flammade en sprakande eld i de hopsamlade torra pinnarna, och en
lätt, hvitgrå rök höjde sig öfver den oumbärliga, upplifvande
kaffepannan, hvilken ju efter en genomvakad om ock denna gång ej kylig
sommarnatt är fiskarens bästa och oskyldigaste njutning. Följande den
hvirflande röken en stund med ögonen fick jag syn på tvänne kråkor,
hvilka med långa släpande vingslag ströko fram lågt öfver oss och slogo
ned i träden på den midt emot liggande holmen, till hvilken det
mellanliggande sundet var omkring etthundra steg bredt.
Nyfiken att erfara hvad det roflystna packet så tidigt ämnade taga sig
för, fortsatte jag att iakttaga paret, helst det var så misstänkligt
tystlåtet.
Efter en stund flög den ena kråkan ned på stranden och snart därpå
flyttade sig den andra omkring tjugu steg i samma riktning, sättande
sig i ett träd ett par famnar öfver marken och nästan skymd af en
nedtill ovanligt tätvuxen albuske, som stod invid den omkring 8 m
breda, släta och sandiga strandbrädden. Kråkan på marken avancerade nu
småningom i riktning mot den täta albusken. Kommen på c. 2 m afstånd
från denna, började hon, därvid utstötande ett obehagligt kraxande
ljud, en serie besynnerliga, dansartade åtbörder. Hon flaxade med
vingarna och snurrade omkring, och ibland hoppade hon högt upp samt
rusade liksom till anfall mot busken, hvarifrån hon retirerade med ett
slags saltomortalsprång flere steg tillbaka för att omedelbart
återupprepa samma manöver.
Detta skådespel pågick en god stund, under hvilken tid den andra kråkan
höll sig stilla i trädet bakom busken.
Jag trodde redan att kräket på något sätt förlorat "instinkten"
(förstånd påstås djuren ju icke ega!) eller blifvit förhäxadt af något
i busken bosatt skogsrå, då plötsligt, vid ett än mera närgånget anfall
på alsnåret, därifrån framrusade en gräsand med halsen sträckt utefter
marken och hväsande af ilska, så att det hördes öfver till oss. Hon
tycktes i sin tur ämna anfalla fridstöraren.
Kråkan piruetterade undan tätt framför den ovige anden, som dock
fortsatte förföljandet till vattenkanten, där kråkan flög upp i ett
träd invid, då anden återvände till busken.
Öster, som blifvit uppmärksamgjord på tilldragelsen, hade sett att den
kråkan, som hållit sig bakom busken, flugit ned i denna omedelbart
efter det anden rusade ut, och nu återsågo vi henne först ett par
minuter efter det anden återvändt till busken. Kråkan flög nämligen då
från marken upp i ett nära stående träd.
Det var nu klart för oss, att gräsanden hade sitt bo i busken och att
det var med beräkning på äggen som kråkan agerat dansmästare.
Under tiden hade kaffet blifvit färdigt och medan vi njöto däraf, sågo
vi den kråka, som från början suttit på lur bakom busken, i sin tur
flyga ned på stranden framför denna, hvaremot den som utfört dansen
intog kamratens förra plats i bakhållet.
Nu upprepades intrigen med samma påföljd som första gången, dock lät
anden icke vänta på sig fullt så länge, innan hon rusade ut; antagligen
var hon redan för mycket uppretad. Jag observerade härunder den kråka,
som lurade bakom busken, och såg henne kila in i denna samt strax därpå
smyga därifrån med ett ägg i näbben, långt innan anden återvändt från
det fåfänga förföljandet.
Röfvaretaktiken utfördes således med lika stor skicklighet af båda
banditerna och tycktes de ha öfverenskommit att dela bytet jämnt
emellan sig. Gärna hade vi kommit andmamma till hjälp, men då vi den
gången ej medförde bössa, kunde vi endast med stenkast skrämma bort
fienderna.
Vi undersökte boet och funno sex ägg kvar. Skalen efter de röfvade
hittades ock på marken med hål, som fullt motsvarade kråknäbbens
tvärsektion. De voro väl utsupna och icke spräckta, hvarföre måste
antagas, att hugget med näbben utförts med styrka och vana.
Då vi nu ämnade upptaga de uteliggande refvarna, beslöto vi att först
senare ro hem efter bössa och försöka komma åt kråkorna, ty vi insågo
nog, att de icke ämnade prisgifva ett uppspejadt byte så lätt och att
anden icke skulle få fred, så länge hon hade något att förlora.
Då vi efter tvänne timmar återvände, syntes inga kråkor till, och i den
tron att de för denna gång åtnöjt sig med det byte vi såg dem komma
öfver, lade vi till och gingo i land. Men vi hade hoppats förgäfves, ty
redan vid vattenkanten hittades ett tomt skal och på ringa afstånd från
boet ännu flere. Boet hade inom den korta tiden af två timmar blifvit
totalt utplundradt och gräsanden var försvunnen. Hon hade således äfven
fått denna försenade, troligen andra äggläggning förstörd. Så snabbt
hade röfvarna opererat och förskaffat sig ett godt frukostmål af fyra
ägg hvar.
Underligt är således ej, att det redan den tiden var ondt om änder på
vattnen där i trakten, och så torde väl äfven för närvarande vara
förhållandet; ty kråkorna hafva nog icke glömt bort konsten att lura
änder och dessutom hafva stockflötare och andra kringstrykare allt
sedan 1860-talet, då Piispala stockrullbanor kommo i gång, gjort sitt
till att där utrota den förr så rika fågelvärlden.
Med änderna försvunno trutar, måsar, tärnor och tjädrar med förvånande
hastighet från holmar och stränder kring Koljonselkä, där de förr voro
allmänna och så mycket bidrogo till att upplifva den dem förutan rätt
döda och enformiga naturen. Blott kråkorna och lommarna blefvo kvar, ty
dem ratar väl t.o.m. stockflötaren!
Denna episod ur lifvet i djurvärlden visar tydligt, att det icke är så
dåligt beställdt med hvad man måste kalla kråkornas förstånd och
kombinationsförmåga, eftersom de äro i stånd att planlägga och utföra
ett så väl uttänkt bofstreck. Ty om de ock anses endast upprepa af
förfäderna lärda knep, så måste dock från första början någon kråka
varit uppfinnare af intrigen, och jag kan icke tro, att denna enbart
kan förklaras med ärftlighetsprincipen.
Vi beslöto att efter den nu gjorda erfarenheten mera än hittills hålla
efter kråkorna och sköto rätt många, mest i flykten, ty de visa ju
äfven sitt förstånd däruti, att de ej släppa någon med bössa i hand
inom skotthåll, då de sitta på marken eller i träd, hvaremot de icke
generas af att man pekar åt dem med störar, åror och styrblad huru
mycket som helst.
En fiskefärd på Toijala-sjön.
Att meta, då fisken nappar lifligt, är nog ett stort nöje för enhvar
som har håg för denna sport, men detta nöje är säkert störst, då man
förut pröfvat det ena välkända metstället efter det andra med endast
negativa resultat och däraf smått förargad helt oväntadt träffar på ett
stim duktiga, matfriska abborrar på ett ställe, där man allra minst
väntat det.
För att slippa besväret att ro den långa omvägen från Teiskola gård
till Toijala bondhemman, hade vi en klar, lugn och varm söndagsmorgon
mot slutet af juli 1879 begifvit oss dit till fots den knappast två km
långa landvägen, medförande såväl alla behöfliga fiskedon som en mängd
småfisk till beten.
Byggnaderna å Toijala hemman ligga ett litet stycke från sjöstranden,
och vid denna fanns då en gammal glestimrad och mossbelupen flottbro
eller bykflotte, som låg med ena sidan mot land, där sjögräs och vass
frodigt växte genom de stora springorna, den andra kanten däremot på
ungefär 1,5 m. djupt vatten. På flotten fanns uppdragen den
flatbottnade ekstock som enligt öfverenskommelse med husbonden af oss
fick begagnas, men nu vid utskjutandet befanns mycket läck.
Detta obehag försökte Öster visst något afhjälpa genom inkilande af
några säfstrån här och där i de stora springorna, dock tycktes detta
föga hjälpa, ty öskaret fick flitigt användas, hvilket icke bidrog till
nöjet. Vi beslöto att till en början fiska med drag, men trots den
tidiga morgonstunden och ehuru det ena draget efter det andra
försöktes, kunde intet af dem fresta någon af de många i sjön
befintliga gäddorna och abborrarna till napp, och vi öfvergåfvo därför
snart detta fiskesätt, sedan vi rott ett hvarf kring sjön.
Nu skulle metas, och undan för undan försöktes det ena välkända
metstället efter det andra med sådana resultat, att denna eljes så
fiskrika sjöputt på denna solblanka sommarmorgon föreföll oss lika
liflös som det s.k. Döda hafvet påstås vara. Det hjälpte hvarken att
bjuda på sprittande silfverblanka löjor eller feta och lifliga maskar;
gäddor och abborrar voro omedgörliga. Öster påstod att vädret var "för
mycket vackert", och kändt är ju äfven, att fisken icke gärna nappar på
solklara varma sommardagar. Solstekta och misslynta öfver oturen och
besväret med det ständiga ösandet ur den vattensjuka farkosten, beslöto
vi fara dädan efter tre långa timmars förspilld möda. Sagdt och gjordt.
Ekstockens förända körde med god fart upp mot den förut omnämnda
sköljflotten och jag kastade mina båda metspön sådana de voro efter
sista upptagningen med beten på krokarna handlöst på flotten, ty ehuru
jag hela tiden öst vatten, medan Öster rodde, var dock båten så fylld,
att det blef brådtom att komma ur den. Då jag klef upp på flotten såg
jag huru ett af mina spön var på väg till sjös, hvarför jag tog tag i
det och märkte, att refven drogs ned genom en af springorna i flotten.
Naturligtvis knyckte jag emot med spöet och kände då att något
sprattlade på kroken, men upp på flotten kunde fångsten ej fäs, därtill
var springan mellan stockarna alldeles för smal.
Det återstod intet annat än att bogsera den motsträfvige utefter
springan till flottens kant, men där gjorde den stockarna förbindande
tvärslån slut på allt vidare framåtskridande. Jag skulle fått lämna
både fisken och tafsen, om icke Öster hjälpt mig. Han tog håfven, lade
sig på flotten och famlade med håfven därunder, till dess jag kände att
han drog refven med sig och fisken således var i håfven, hvarpå jag
firade efter så mycket, att han kunde få fångsten upp ur vattnet. Det
var en vackert grön abborre, och då dessa fiskar vanligtvis trifvas i
sällskap och Öster menade, att de alla borde vara lika matfriska, så
togo vi oss för att på allvar fresta dem vid hvar sin ända af flotten.
Vi behöfde icke vänta på napp; men denna variation af metsporten var
icke något lätt göra, och hur Öster såg ut efter en stunds öfning i den
nya fångstmetoden på och under de gröna och slemmiga stockarna, kan man
tänka sig. Detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty vid min
anmärkning därom sade han: "jag går väl och hälsar på abborrarna
därhemma, då vi ä' färdiga med dem här, så bli paltorna åter rena".
Då vi således sent omsider kommit oss till dagens första fångst, så
fortsattes metandet på detta ställe. Öster fick fullt göra att håfva
upp både sin egen och min fångst, som nog var vida större, ty knappast
hade han kommit upp på benen och hunnit få bete på sin krok, så fick
han köra handändan af sitt metspö genom någon springa ned i bottnen och
håfva upp min fisk, och när detta väl var utfördt, satt vanligtvis åter
fisk på hans krok. Jag hjälpte honom då med den, och under tiden
nappade det för mig, ty där nere var godt om hugade spekulanter, som
höllo till godo med hvad dem bjöds; både småfisk och mask dugde åt dem,
blott betet visades några tum under flottens botten.
Här inträffade alldeles detsamma som uti Teisko kyrksjö några år förut,
ty fiskarna funnos liksom där blott i skuggan under flotten, och ett
bete som lagts utanför blef orördt.
Vi höllo på med detta nöje en lång stund och kastade de fångade
fiskarna i ekstocken, där det snart samlades en hel mängd. Det kom folk
från gården, där man observerat vårt besynnerliga sysslande, och
åskådarena voro mycket förvånade, då de sågo oss taga många vackra
fiskar på ett ställe, där de icke haft en aning om att sådana kunde
finnas. Afunden tystnade nog af att jag öfverlämnade halfva fångsten åt
den därför tacksamma gårdsvärdinnan, men det förut omnämnda pratet om
trolleri och hokus pokus samt söndagsfiske kunde icke stäfjas, hvarför
vi snart plockade ihop våra tillhörigheter, trakterade de snälla
abborrarna under flotten med de kvarblifna agnfiskarna och begåfvo oss
på hemvägen, nöjda och glada att slutligen efter morgonens otur dock ha
haft treflig sport. Den hemförda fisken vägde 12 skålpund.
Ledsamt nog har jag sedan dess icke vidare kunnat försöka detta
fiskeställe, ty det blef sista gången jag fiskade i Toijala-sjön.
Månne det ej vore skäl för den som eger eller förhyr fiskevatten att på
försök lägga ut sådana 2 till 3 famnar breda och 4 eller 5 famnar långa
flottar på lämpliga ställen vid nakna och soliga sjöstränder, där de
kunna lämna fiskarna skydd, skugga och svalka, hvilket de, såsom af det
förutsagda tyckes framgå, behöfva och uppsöka. Kostnaderna därför kunna
ej bli stora, då arbetet lätt kan utföras under vintern på isen och
klent virke kan användas. Jag är säker på att det blefve till nytta och
nöje för fiskare i allmänhet och bidroge till fiskens trefnad i många
grunda och soliga sjöputtar; ty det är ondt om skugga för fiskarna vid
de flesta stränder, där man t.ex. midt på dagen finner fisken i den
glesa skuggan af en och annan albuske. Man tänke sig blott situationen
enligt Atterboms kända vers:
"Solstrålarna, trängda tillhopa, af insjön ett eldhaf beredt", och den
Fahlcrantzska repliken därtill:
"Och fiskarna flämta och ropa, fy f—n hvad här börjar bli hett."
Oåtkomlig i lifvet och i döden.
Utmed yttre Teiskolavikens strand ligger i riktning från öster till
väster en rad af holmar, bland hvilka Iso Koljonsaari är den största.
Dess längd utgör c. 0,70 km och bredden väl knappast mera än 250 m.
Holmen består egentligen blott af en bergås, som i väster når en höjd
af 35 m och mot norr, väster och söder stupar ganska brant, medan östra
ändan är lägre. Uppe på det af många och väderbitna tallar bevuxna
krönet befinna sig lämningar efter ett eller flere förstörda
stenkummel, s.k. jättekast, bland hvilka gråtrutar och fiskmåsar förr,
d.v.s. innan stockflötningens härjaretåg här gick fram, gladde sig åt
hemtrefliga häckningsplatser.
Holmens östra något mindre branta del stod för c. 25 år sedan klädd i
gröfre tallskog, så äfven det närliggande fastlandet, skildt från
holmen af ett 100 meter och därutöfver bredt och ganska djupt sund.
Utsikten från holmens högsta topp är typisk för mellersta Finland, en
vidsträckt, storslagen och föga odlad trakt med vidtförgrenade sjöar,
vikar och holmar. Mot söder ser man öfver Koljonselkä och Näsijärvi
ända bort till Tammerfors, västerut tvärs öfver fjärden och längs den
milslånga viken till Intti by bortåt Kyrö, norrut åt Kuru kapell och
öfver den holmbeströdda farleden till Muurola kanal samt mot öster
öfver Teiskolaviken och skogarna bort mot Orivesi.
På de nämnda holmarna saknas odlingsbar mark, hvarjämte deras aflägsna
läge och bristen på skogsbär gjorde att de sällan besöktes af allmoge.
Detta vilda tillstånd och den vackra utsikten från Koljonsaari topp var
anledningen till att jag en och annan gång under sommarens lopp gjorde
utflykter till holmen, därvid medtagande familjen. Vid dessa besök hade
vi flere år å rad och ständigt nästan på samma ställe skrämt upp en
ensam tjädertupp, hvilken bland ormbunkar och ris tycktes ha sin
hemvist och fristad. Sällan sågo vi mer än en skymt af honom och oftast
var det endast de bullrande vingslagen och braket af torra tallkvistar,
mot hvilka han under flykten törnade, som kungjorde att den gamle herrn
tagit till vingarna, antagligen rätt missbelåten med att bli oroad af
oss.
Det var den tiden ännu godt om tjäder på alla större holmar och uddar
kring vattendraget, ehuru på allmogens egor fällor i mängd funnos
gillrade, långt innan den lofgifna jakttiden ingått, men holmen hörde
till Teiskola gård och där var fågeln fredad. Det egendomliga med denna
"vår" tjäder var dock, att han alltid visade sig för oss och förekom på
samma ställe, samt att han städse var ensam och tycktes vara ovanligt
stor. Vi började därför så småningom längta efter att göra hans närmare
bekantskap, hoc est att få väga honom.
Denna åstundan återkom årligen mot sommarns slut, och under tre på
hvarandra följande år hade vi försökt att komma åt den gamles lif.
Alltid dock förgäfves. Vanligen uppskrämd nära holmens östra ända
flydde han städse upp mot höjden i väster, och förföljde vi honom där,
så lyfte han redan på långt håll, flög ett stycke ut öfver sjön, vände
sedan i riktning mot sundet och sträckte längs detta till ett ställe å
Koljonniemi där skogen stod lägre och glesare, hvarefter han försvann.
Riktningen för flykten var alltid densamma.
Vi hade så hunnit till de sista dagarna i augusti 1879, och då skulle
tjäderjakten än en gång företagas, men nu efter en ny plan, som var
baserad på tuppens städse gifna återtågslinje. Jag ämnade ställa mig i
försåt för honom på det ställe, där han hade för vana att vika af inåt
fastlandet, medan Öster utförde afdrifningen på Koljonsaari.
Kl. 9 på f.m. rodde vi ut och jag stannade vid sundet på Koljonniemi
samt sökte där ett passande bakhåll. I en 40 till 50 meter från
stranden liggande förfallen lada, från hvilken jag hade utsikt öfver
sundet, fann jag ett godt gömställe. Öster var en van krypskytt, som då
han var ute på egen hand brukade öfva den konsten, och skulle nu om
möjligt fälla tjädern, men om detta icke lyckades drifva fågeln öfver
sundet till mig. Då jag stått på lur öfver en timme började jag förlora
tålamodet och begaf mig närmare stranden, där en tät buske erbjöd en
god gömma och friare utsikt öfver sundet.
Sedan jag där åter bidat en lång stund, kom ändtligen tjädern med
surrande fart flygande sin gamla stråt, och jag hade god tid att göra
mig skjutfärdig. Men antingen han varsnat mig eller af en tillfällig
nyck kom att följa en annan kurs, allt nog, han fortsatte denna gång
flykten längre längs sundet. Då fågeln flugit förbi och befann sig på
c. 60 stegs afstånd, sköt jag, därvid förbiseende att han, om han
träffades, kom att falla i vattnet. Så skedde, och som en sten gick
tuppen till botten.
Då Öster slutligen anlände, tillverkade vi visserligen i hast en
behjälplig dragg och arbetade därmed både länge och väl på
"olycksplatsen", men våra ansträngningar voro tyvärr förgäfves. Djupet
var ansenligt, 7 till 10 m, bottnen ett röse af stora stenar och en
fågel är svår att få tag uti.
Enslingen på Koljonsaari undgick oss in i det sista!
En hare i håfven.
Af brännmästaren herr O. Gerlin i T:fors hade jag erhållit en
stöfvarevalp af god ras och lydande det ståtliga namnet "Hector". Denne
Hector var i sin ungdom en stor slyngel, ty allt hvad han på Sommarbo
kunde åtkomma af gummigaloscher och andra skodon bar han till skogs och
tuggade sönder, förmodligen af naturdrift för att uppöfva
tuggmekaniken. Att injaga hunden på hare hade hvarken jag eller Öster
tid eller erfarenhet till, och därför växte Hector upp som en okynnig
lekkamrat åt barnen, till dess hans medfödda anlag en vacker dag på
sommarn 1879 togo ut sin rätt och han på eget bevåg började drifva en
hare, som varit dristig nog att komma allt för nära inpå honom, d.v.s.
inom villans område. Detta område var afskildt från skogen genom en
åker af flere tunnlands storlek och inhägnadt med en gärdesgård af mer
än vanlig höjd. Å den inom stängslet intagna åkertegen af omkring tjugu
stegs bredd och hundrafemtio stegs längd var anlagd en köksträdgård och
potatistäppa, väl gödslad och betäckt med ovanligt frodig växtlighet,
hvilket allt troligen förledde jösse att under de ljusa sommarnätterna
utsträcka sina provianteringsexkursioner ända dit. Dessa närgångna
besök, kartlagda på den daggfuktiga marken, måtte hafva väckt Hectors
slumrande stöfvareinstinkt, ty en lördagsafton, då vi anlände med
ångslupen, mötte oss barnen med underrättelsen, att hunden flere dagar
å rad haft ett förskräckligt oväsen för sig och gjort stor förödelse i
trädgårdslanden samt att man sett en hare skutta kring gården. Af denna
beskrifning var tydligt nog hvad som försiggått, och en del af
trädgårdstäppan såg verkligen ganska bedröfligt nedtrampad ut. Huruvida
Hector fått tag i haren var icke kändt.
På morgonen följande dag ämnade vi oss tidigt ut att fiska. Då jag
öppnade förstugudörren, slank Hector förbi mig och rusade öfver gården
uppåt backen till trädgården. Vädret var klart och friskt och stark
dagg hade fallit under natten.
Vid sjöstranden fann jag Öster sysselsatt med refvarnas
iordningställande och skyndade mig att hjälpa till, då i detsamma ett
ljudeligt hundgläfs hördes. Det var tydligt att Hector åter fått upp
sin hare; vacker röst hade han och undan tycktes det gå med god fart.
Öster hade lust att gå efter bössa, men ehuru tiden redan var inne,
hade jag ingen håg för jakt så tidigt på sommarn. Dock gingo vi uppför
backen för att se huru hunden bar sig åt och drefvet skulle sluta.
Hector gnodde på värre, det bar med yrande fart i väg kring de störade
bön- och ärtlanden och genom den höga potatisblasten, som böljade åt
sidorna, så att man knappast kunde se om det var hare eller hund som
for fram där, och då det troligen doftade hare litet hvarstädes,
föreföll hunden alldeles rådvill samt återkom oupphörligt till ställen
där han förut sökt.
Plötsligt sprang han till kanten af den två till tre famnar höga och
ned mot gården tvärbrant stupande bergväggen mellan de där växande
en- och tallbuskarna. Därifrån kom haren utrusande och gnodde undan
utmed gångstigen förbi trädgårdslanden rätt fram mot oss. Vi stodo vid
krökningen af denna stig, där den på det enda gångbara stället ledde
utför sluttningen till byggningarne vid stranden, och tydligen ämnade
jösse sig dit ned. Han hade nog kommit upp samma väg, ty det enda
ställe där han kunde ha kringgått gärdsgården utan att hoppa öfver den
var nere vid strandkanten, där det sjunkande vattnet i sjön lämnat den
långgrunda bottnen bar på ett par famnars bredd och hvarest vi just
hållit på med refvarna.
Haren måste alldeles tätt förbi oss; han skyggade med ett väldigt skutt
åt sidan och hoppade vidare utför sluttningen och utefter gärdesgården
nedåt sjön, följd i hälarna af Hector under fullt skall.
Mellanstående buskar och ett uthus hindrade oss att se hvart de togo
vägen, men plötsligt hörde vi hunden stämma upp ett ljudeligt
triumftjut och Öster utbrast: "Nu ska vi jänk' oss däråt, för nu har
han tat' en!" Så förhöll det sig på sätt och vis äfven, ty nedkomna
till stranden sågo vi Hector stå ursinnigt skällande med nosen tätt
öfver den i det kvartersdjupa vattnet tryckande haren, som underbart
nog hade fått vår stora undertagshåf öfver sig och låg däri alldeles
förskrämd och orörlig.
Öster klef ut i vattnet och lyfte upp jösse med håfven. Egendomligt nog
hade hunden icke bitit haren, som nu först började sprattla uti den
djupa säcken och fick alla fyra benen ut genom nätmaskorna.
Denna ovanliga fångst hade nog tillgått sålunda, att haren, som för
reträtten valt den omkring tre fot breda öppningen mellan väggen af ett
lider och gärdesgården, där han kanske förr kommit fram, nu i brådskan
rusat in i håfven. Denna hade Öster kort förut ställt mot liderknuten,
hvarifrån den förmodligen åkt ned och lagt sig liksom en ryssja tvärs
öfver den smala gången, där några altelningar hållit den uti lämplig
ställning.
Hector var svår att afhålla från fångsten och haren så förskrämd, att
han utan bråk lät taga sig med händerna.