något mot midnatt, hvarför vi brådskade på med att få refvarna utlagda,
men de voro icke försedda med mask, hvilket besvär tar mycken tid, om
det skall utföras ordentligt. En ref betad med maskar lades i sundet
mot Lehtisaari och den andra med agn vid de söder om sundet liggande
små holmarna, där vattnet var mellan 3 och 4 famnar djupt och viken
öppen mot fjärden; båda refvarna lågo på hård lerbotten. Den tredje
refven ämnade vi föra åt nordost en half km ut på viken, hvarest på ett
vidsträckt grund några stenar syntes ofvan vattnet. Därifrån norrut
finnas stora vassar, som sträcka sig långt inåt viken. Redan då vi
kommit halfvägs, hördes i den lugna sommarnatten ändernas snattrande
och kväkande, hvarför jaktlusten kom öfver oss, och vi beslöto att
ofördröjligen försöka smyga oss på dem. För att reflådan icke skulle
vara i vägen i båten under jakten, rodde vi med den till vasskantens
slut vid Lannasniemi låga och långsträckta udde och ställde den där i
vattnet på den långgrunda bottnen, så att maskarna icke skulle torka.
Den belastades med några stenar, så att refven icke måtte flyta bort,
om det skulle bli sjögång mot morgonen.
Därpå stakade Öster oss sakta fram uti vassen, men inga änder
påträffades; först efter en lång stund, då vi kommit in i en mindre
vik, uti hvilken en grund och ganska bred bäck mynnade, hördes att
änderna funnos inåt land vid denna. Trakten däromkring var låg och
ganska öppen, bestående för det mesta af gamla tufviga ängar, uti
hvilka bäcken hade sitt slingrande lopp, här och där kantad af
busksnår, och från det hållet tycktes ljudet komma. Öster erbjöd sig
att på en omväg kringgå änderna och försöka drifva dem utför bäcken, om
jag vid mynningen ville ligga i försåt för fåglarna. Den planen tyckte
jag icke var oäfven, men då något naturligt skydd icke fanns i närheten
att gömma sig bakom, drogo vi båten ett stycke upp på land inom
skotthåll från bäckens utlopp. Därpå stacks en åra på tvären under
kölen, hvarigenom fören höjdes så mycket att jag kunde ligga dold på
marken och skjuta under förstäfven. Så snart detta var utfördt, begaf
sig Öster i sakta mak på väg, hvarvid han gjorde en i mitt tycke
alldeles onödigt stor krok, och då han slutligen försvann i skymningen
begrep jag att en lång väntan förestod. Innan jag intog den obekväma
liggplatsen bakom båten satte jag mig på båtstäfven och såg mig omkring
i den ljumma sommarnattens högtidliga stämning upplyst af den svaga.
gula ljusningen i norr. Taflan var åt alla håll ganska enformig, jag
var trött och denna väntan började snart bli tråkig. Bortom bäckens
utlopp sköt stranden litet längre ut, och för att vänja mig vid dagern
lyfte jag bössan och siktade ditåt. Ännu var belysningen tillräcklig
och jag trodde mig om att kunna skjuta säkert på det afståndet, såsnart
änderna skulle komma simmande mot vassen eller skyggande för båten
flyga upp.
Allt detta hade jag rundlig tid att fundera på, då plötsligt ett
högljudt kväkande af uppskrämda änder hördes och en hel kull flög upp,
där de första buskarna stodo omkring 100 steg upp åt bäcken. Bössan
hade jag i händerna, och då änderna inom icke alltför långt håll kommo
strykande ganska lågt, sköt jag med den påföljd, att en and damp i
vassen och en annan skilde sig från flocken och slog ned på sjön. De
tycktes vara nybörjare i flygkonsten, ty de andra flögo icke långt.
Jag väntade äter en stund, men ingen Öster syntes, ehuru han efter
skottet dock bort komma. Trött af att sitta på den skarpa båtfören tog
jag plats på marken och funderade på hvad som kom åt änderna, då Öster
var för långt borta att kunna hafva skrämt upp dem. Ännu en half timme
förgick, innan jag på långt håll säg honom komma smygande framåt och
följande bäckens alla krökningar. Han tycktes således drifva andra
änder framför sig, hvarför jag strax lade mig i afvaktande ställning
bakom båtstäfven, spejande mot bäckmynningen. Ett par hundra steg hade
Öster kvar, då jag tyckte mig på motsatta sidan af bäcken se ett djur
krypa från gräsvallen ned på den af det sjunkande vattnet lämnade torra
landremsan och dölja sig där under den öfverhängande jordkanten. Det
var för skumt att på det stället kunna se, hvad det var för djur, men
jag antog att det var en utter, som ströfvat kring på land och nu var
på återväg ned i bäcken. Några ögonblick var jag tvehågsen om jag
skulle skjuta på uttern eller invänta Östers änder, men anseende det
bättre att taga det säkra, än att vänta på det osäkra, helst valet
gällde mellan en utter och en andunge, så siktade jag så godt sig göra
lät på det nästan osynliga målet och fyrade af.
Då skottet smällde, hoppade uttern långt ut på strandkanten och blef
liggande där, ifrigt sparkande med alla fyra. Samtidigt kommo Östers
änder sträckande öfver mig utåt sjön. Nu sköt han och en and föll nära
båten, men då jag icke så fort kunde bli redo i min liggande ställning,
hann jag blott kasta det andra skottet efter dem, hvilket dock lyckades
så bra, att två fåglar plumsade ned i sjön. Nu sprang jag upp, men hade
ingen lust att vada öfver bäcken, och då Öster på den sidan snart var
framme vid utloppet, ropade jag åt honom att taga med sig uttern, som
jag skjutit. Han förstod mig ej och tycktes vara i den tron, att jag
skjutit båda skotten på änderna, hvarför jag måste beskrifva för honom
hvar villebrådet låg. Framkommen till min utter började Öster uppföra
en verklig indiandans; spottande och fräsande hoppade han kring
villebrådet, alltemellan utstötande ett ömkeligt miau, miau.
Sedan han några ögonblick roat oss båda härmed, lyfte han vid yttersta
svansspetsen upp en stor, mörkgrå och svartstrimmig misse och utbrast:
"Skam att säga är kattfan söndagsjägare såväl som andra." Min utter
reducerades således till en vanlig bondkatt, som varit på röfvaretåg i
nattens skymning och säkert under sommarens lopp hunnit uträtta mycket
på sådana vägar. Nu var ock tydligt hvem som skrämt upp den första
andflocken, och nog ämnade Murre äfven ligga i bakhåll för den
kommande, hvilket jag så oväntadt råkade förhindra. Om det funnits
något träd i närheten, skulle Öster nog hafva hängt äfven denna
röfvare, men då sådant icke lät sig göra, tog han en af sänkestenarna
ur båten och förpassade honom därmed till insjöns djup, i det han
fägnade sig åt att någon kattkär gumma i Jutila eller Pöllölä skulle
undra öfver hvart hennes favorit tagit vägen. Öster och jag hade lika
stor motvilja för kattor och höllo därför efter dem, hvarhälst vi funno
dem vara på jakt.
Under tiden hade det alltmer ljusnat och då vi kände oss ganska trötta,
ämnade vi återvända till nattkvarteret på holmen, lämnande reflådan där
den var i vattnet vid udden. Först måste dock de skjutna änderna
uppsökas, och slutligen hittades alla mina fyra, så att resultatet af
denna nattliga jakt utgjorde inalles fem andungar och en "kattfan", som
Öster sade. Ändtligen på väg till den tillämnade "Fjäderholmen" mötte
vi ett par mycket lågt sträckande tranor. Vi sågo dem slå ned ett par
hundra steg från den strand vi just lämnat i en råg- eller hafreåker,
belägen invid en buskbeväxt hage, hvilken räckte ända ned till sjön. De
ståtliga fåglarna gingo i säden och plockade bland axen, och lusten kom
på mig att en gång skjuta sådant vildt.
Åkerns läge gynnade jakten, så att jag kunde smyga mig längs gärdet i
hagen och komma inom skotthåll. Öster fick ro mig dit i skydd af vassen
och landsätta mig bakom hagen, hvarefter jag kröp på alla fyra längs
gärdet. Jag hade icke kommit långt, då jag plötsligt hörde en häst
frusta alldeles inpå mig och fick se en ung hingst, synbarligen hågad
att klifva på mig med framfötterna. Något häpen reste jag mig på knä
och mattade med bössan ett slag mot hans nos, men det tycktes icke
mycket imponera på honom, och då jag ämnade fortsätta krypandet, var
han åter öfver mig. Han tålde säkert icke att se mig på marken, ty så
snart jag reste mig alldeles, drog han sig ideligen frustande något
längre undan, och där stod han som en vakt för att hindra mig att
avancera vidare. Godvilligt aflägsnade hingsten sig icke längre, utan
tycktes tvärtom beredd att ånyo attackera, då jag kröp vidare, hvarför
jag slutligen skar ett långt spö ur en albuske och gaf honom ett
duktigt rapp öfver nosen, då han förnyade angreppet. Detta hjälpte så
pass, att han ryggade ett stycke längre bort, men dock följde steg för
steg, då jag äter kröp framåt på tre "fötter" med bössan i den fjärde
och spöet i munnen.
Jag trodde att det gnäggande odjuret som brakade genom buskarna skulle
ha skrämt bort tranorna, men det var icke fallet, ty när jag hunnit
fram till en grindöppning i inhägnaden, hvilken var stängd med några
glesa gärdslen, och jag således icke kunde komma där förbi utan att bli
sedd af fåglarna, fann jag dem lugnt fortsättande måltiden. Därifrån
måste jag skjuta, fastän hållet var bra långt.
Den högväxta säden dolde fåglarna så mycket, att endast en del af
halsen och hufvudet syntes, då de turvis sågo sig omkring. Jag stack
bössan emellan gärdesgårdens öfversta stänger och väntade för att
möjligen samtidigt få se båda hufvudena uppe och då skjuta med
beräkning att något hagel skulle träffa ett af dem, ty att de täta
rågaxen skulle skydda fåglarnas kroppar var tydligt. De fortsatte dock,
iakttagande den taktiken att den ena vaktade under det att den andra
åt, och då hingsten nu åter var öfver mig, sköt jag på ett af
hufvudena. Fågeln utstötte ett gällt skrik och flaxade utefter marken,
medan kamraten flög upp. Jag hindrades dock af hästen att skicka det
andra skottet efter flyktingen, ty han hade af smällen blifvit alldeles
ursinnig och ville med våld trampa ned mig. Det återstod intet annat
för mig än att så fort som möjligt hoppa öfver gärdesgården dit det
vilda djuret bjöd till att komma efter. Stängslet var dock tillräckligt
högt, och så fick jag i fred gå efter fågeln. Tranan lefde ännu, den
var träffad af ett enda hagel som genomträngt luftstrupen, och
andhämtningen blåste med pipande ljud genom hålet. Jag gjorde med
slidknifven slut på det vackra djurets pina och ångrade redan att utan
orsak endast för nyfikenhetens skull ha skjutit det. Ytterligare fick
jag ångra detta.
Återvänd till båten lade jag fågeln framför mig på sittbrädet och Öster
rodde mot "Fjäderholmen", som vi kallade den, men vi hade icke hunnit
långt, då ett besynnerligt läte hördes uppifrån. Där högt öfver oss
sväfvade den andra tranan, ihållande utstötande klagande läten, medan
hon följde båten. Denna transång lät särdeles vemodig, hvarför det
gjorde oss båda riktigt ondt, att jag genom kamratens dödande tycktes
hafva förstört denna fågels lifsfröjd, hvilket jag nu mycket förebrådde
mig.
Fågeln följde oss till holmen och kretsade länge jämrande däröfver,
tills jag kom på den tanken att lägga en af filtarna öfver den mördade
maken, och då denna icke mera syntes till, försvann äfven han. Hvarken
Öster eller jag skulle därefter för något pris åter ha skjutit en
trana.
Då vi foro förbi refvarna i sundet, sågos åtskilliga flöten i stark
rörelse, och för att fiskarna icke skulle slita sig loss, måste vi
lämna hvilan därhän och gifva oss ut att vittja dem. Där funnos fiskar
af alla vanliga slag; utom de alltid talrika abborrarna mest braxnar,
af hvilka några voro ganska stora. Den andra med agn betade refven, som
låg på större djup, gaf utom de äfven där vanliga abborrarna, hvilka
voro färre men större, två små gäddor. Detta var allt, och då vi icke
vidare hade småfiskar till agn, blefvo en del krokar utan beten.
Mot soluppgången var det ganska svalt, och för att nu ändtligen få
någon hvila redde vi bäddar åt oss i den korta ljungen med filtarna,
som nu kommo väl till pass. Jag somnade strax och drömde om tranorna, i
halfslummern hörande den sorgliga transången, hvilket icke alls var
trefligt. Därför hade jag intet emot, då Öster efter ett par timmar
väckte mig med budet, att kaffet var färdigt. Han hade icke kunnat
sofva, men under tiden samlat bränsle till kaffebrasan och så tidigt
som kl. 4 på morgonen gjort allt klart till frukosten. En kopp kaffe
smakar som nektar på morgonkvisten, då man är illa utsöfd, och drickes
gärna äfven utan grädden, hvilken nog af en omtänksam husmor blifvit
medskickad, men befanns så surnad, att den på intet vis ville ut ur
buteljen och därför ersattes af en dosis konjak. Efter frukosten
badades, och sålunda vederkvickta voro vi trots den otillräckliga
nattron färdiga att gå dagens skickelser till mötes.
Vädret var åter på morgonen alldeles lugnt, icke den minsta morgonbris
infann sig vid soluppgången och den så tidigt åter hvitgrå himmelen
tydde, som Öster påstod, på åska före kvällen. Genast efter affärden
träffade vi utanför sundet på en kull skrakor. De voro sju stycken,
ännu helt små, och höllo sig tätt tillsamman, hvarför Öster hade god
lust att skjuta i flocken, hvilket jag dock nekade honom. Han fann
detta besynnerligt och påstod att nästa söndagsjägare, student eller
bondpojke, som samma dag mötte dem, säkert vore färdig att skjuta, men
jag gaf icke efter, emedan det är min åsikt, att man ej bör skjuta
fågel, som icke blifvit så flygfärdig, att han i tid kan rädda sig
genom flykt. Öster menade visst, att få jägare äro så hänsynsfulla, och
han hade nog rätt, som jag tror. Vi rodde sedan öfver viken för att
afhämta den där lämnade reflådan och ändtligen lägga ut äfven den
refven, men då vi kommo närmare, syntes änder på stället. Öster vände
därför båten och backade mig ditåt.
Där fanns andmamman med hela svärmen småttingar och tycktes gumman ha
annat att göra än att vara rädd för oss, ty hon flaxade och simmade
kväkande af och an liksom för att uppmana ungarna till flykt. De
tycktes alla förstå kallelsen, utom två som stannade kvar omkring tjugu
steg från reflådan nära vasskanten, där de simmade kring i trånga
kretsar med näbben i vattenytan, utan att kunna rymma då vi kommo
alldeles inpå. I begrepp att taga den närmaste med håfven såg jag, att
han hade ett snöre i näbben, och nu blef det tydligt för mig, att han
var fast vid refven, som i det grunda vattnet låg på bottnen i många
bukter. Det hade redan förut några gånger händt att fågel nappat på
våra fiskedon, både lom och fiskmås, skrakor och trut, men detta var
första gången som gräsänder fastnat. Refven hade löpt ut och en del
tafsar genom de små fåglarnas fåfänga ansträngningar att slippa loss
dragits ur skårorna i lådkanten, men lådan låg kvar på platsen tyngd af
den pålagda stenen, eljes hade nog hela innehållet rest med fåglarna.
Efter något fiskande med håfven fick jag tag i de små kvickt dykande
kräken, och då krokarna sutto djupt nedanför halsen, kunde jag, ehuru
dessa fåglar ej heller voro riktigt flygfärdiga, icke göra annat än
döda dem, men resten af kullen fick vara i fred för oss. Den då i lag
stadgade fridlysningen var för kort.
Det blef nu ett sinksamt och tråkigt göra att hopsamla den i de glesa
vasstråna och vid bottnen fasthängande refven, hvilken jag kastade
framför mig på båtbottnen så trasslig den var, och Öster menade att den
lättast skulle redas, om den lades ut med det samma. Vi foro därför
till det stenröse, dit vi ämnat oss föregående afton, och kring detta
lades refven, hvilket tog mycken tid, då äfven en stor del af krokarna
måste förses med beter, emedan änderna plockat bort maskarna. Det var
otur att icke hela andflocken fastnat och att icke ungdomen var mera
försigkommen, det hade då för en Münchhausen varit ett bättre tillfälle
att flyga, än nutidens flygmaskiner tyckas erbjuda. Då vi blifvit
färdiga med refven, rodde vi så försiktigt som möjligt österut längs
vasskanten. Änderna tycktes icke ännu veta af att jakttiden redan
inträdt, ty de släppte oss rätt nära, och då de slutligen flögo upp,
stupade efter hand tre för mina och två för Östers skött.
Sålunda hade vi nu skjutit och fångat hela dussinet andungar, och det
tyckte jag kunde vara nog för denna gång, hvarför vi lämnade fåglarna i
vassen och rodde längre inåt viken för att se till om något ätbart
kunde erhållas i bondgårdarna, ty det var långt tillbaka till matkorgen
på "Fjäderholmen". Under andjakten hade vi kommit förbi Jutila och
Pöllölä, hvarför vi fortsatte inåt viken till Kimajoki bondgård,
belägen på näset till en odlad, päronformig udde, som var omgifven af
en vacker krans af hängbjörkar. Vi voro välkomna och undfägnades
beredvilligt, men efter ganska lång väntan, med allt hvad för
tillfället kunde åstadkommas, kaffe, hvars där brukliga saltande Öster
lyckats förhindra, godt, hårdt rågbröd och färskt smör, mjölk och stekt
fläsk, som dock tyvärr var så härsket och salt, att jag icke kunde äta
däraf. Öster åt och drack ymnigt kalja därtill för att sedan slippa
dricka sjövatten, hvilket midt på sommarn icke är rådligt. Men han fick
under förmiddagens lopp ångra sig, ty i hettan törstade han
förskräckligt och önskade att vi skulle haft en hel tunna sval kalja
ombord. Tacksamma för hvad vi fått, ville jag betala kalaset, men då
värdinnan omöjligt kunde förmås att taga emot penningar för "så litet",
kom jag lyckligtvis ihåg, att det fanns en hög små abborrar kvar i
båten, och de mottogos gärna.
Då vi lämnade detta gästfria ställe, var klockan redan öfver nio, och
jag hade ämnat fiska med drag i Kimajoki å innanför landsvägsbron. Dit
var ett godt stycke från gården, och då vi kommo fram, föreföll där så
torrt, hett och soligt, att jag för Östers skull afstod från fisket i
ån, helst vi på vägen dit icke haft ett enda napp på draget. Öster
påstod att det längre fram på dagen skulle bli mycket hett i solbaddet
på sjön och tyckte att vi borde återvända för att så snart som möjligt
taga upp refvarna, innan åskvädret kom. Vi vände därför vid bron och
foro utefter sydvästra stranden. Därvid hade jag som vanligt draget
ute, men ingen fisk tycktes hågad att nappa, ehuru jag försökte det ena
efter det andra af de fyra drag, som voro medtagna. Jag öfvergaf därför
detta fiske och Öster rodde genaste vägen tillbaka midt på viken. Hans
starka armar och den lätta båten gjorde, att vi snabbt hunno fram till
den vid grundet sist utlagda refven: Det hade icke lönat sig att lägga
ut den, ty utom några få och små abborrar fanns intet på den, fastän
krokarna voro väl renputsade af småfisken, som icke orkat gapa öfver
dem.
Det hade nu småningom blifvit stekhett i båten och Öster klagade öfver
värme och törst, medan svetten rann i strömmar från hans ansikte; jag
styrde därför till Lehtisaari, i hopp att något drickbart skulle finnas
i torpet. Detta visade sig vara ett litet fattigt ställe och gumman där
berättade, att hon nog haft kalja, men att ett par fabriksarbetare från
staden kommit dit för att fiska och på morgonen gjort slut på förrådet.
Hon gick dock med Öster till tunnan och där silades bottensatsen åt
honom. Då vi foro därifrån genom sundet mellan holmen och fastlandet
träffade vi de båda arbetarna, hvilka liksom vi sysslade med reffiske
alldeles intill våra bragder och klagade öfver dålig fångst. De hade
under natten rott närmare trettio km för att på dagen få fiska där och
ämnade på kvällen återvända samma väg; sannerligen rätt mycket besvär
för en obetydlig fångst, som på en så lugn och varm dag icke kunde vara
bättre, efter hvad äfven vi själfva erfarit.
Klockan var nu nära elfva på förmiddagen och det kvafva lugnet kändes
ovanligt tryckande, dock ville Öster att vi skulle taga upp de andra
refvarna med detsamma, emedan åskvädret snart skulle vara öfver oss och
efter så ihållande värme troligtvis bli långvarigt. Vi började därför
med refven i sundet mellan holmarna, hvilken låg på lerbottnen intill
en stenig strand och på morgonen före utfärden blifvit vittjad. Den var
nu sorgligt tom, endast ett par små glupska girsar hade fastnat.
Liknande var förhållandet på den med agnfiskar utlagda refven, ty där
förekommo endast tvänne minimala gäddor, men ingen enda abborre. Ett
enastående fall i vår fiskepraktik vid Koljonselkä stränder.
Af de hundra småfiskar, som voro betade på denna ref, återstodo mellan
femtio och sextio, hvilka, då de sedan föregående afton legat döda i
det ljumma vattnet, hade svällt upp och blifvit öfverdragna af ett
tjockt fastsittande och illaluktande slem, hvilket gjorde att de sågo
högst otäcka ut. Det var därför rätt obehagligt att taga dem från
krokarna, hvarför jag också slängde dem så långt som möjligt ut på
sjön.
Detta upprepade kastande observerades af ett par gråtrutar, hvilka hela
förmiddagen varit synliga i trakten och med liksom af värmen matta
vingslag seglade fram och åter, men nu blef det lif i dem; med gälla
skrik slogo de ned på vattnet och slukade de läckra betena som flöto
därpå. Jagande i kapp om hvarandra, ömsom flaxande och simmande följde
de båten ganska nära, glupande i sig hvartenda bete som fanns på
refven. Fåglarna blefvo mot slutet af denna extraförplägning så stinna,
att de icke förmådde flyga upp från vattnet, men summo efter oss med
näbben i vädret och orkade icke få ned den sista löjan. Smaklig måltid!
Då detta motbjudande arbete väl var öfverståndet, landade vi vid
"Fjäderholmen", och som vi åter blifvit törstiga och hungriga måste
matförrådskorgen fram. Det är en utmärkt sak att på sådana färder vara
försedd med riklig vägkost, ty på den tiden var det sällan man i
gårdarna träffade på sådan mat som smakade, till och med Öster sade sig
vara van vid bättre kost. Han var en färm kaffekokare och skötte
serveringen snyggt och uppmärksamt. Under måltiden kommo vi underfund
med att de alltid spekulativa och allestädes närvarande kråkorna,
hvilka vi redan på morgonen, då vi lämnade holmen, sågo infinna sig där
och som först öfvergåfvo den då vi återvände, hade snokat reda på
fiskförrådet ehuru vi tyckte oss ganska väl ha gömt det emellan
hopsamlade stenar, inpackadt i ljung och öfvertäckt med löf. Men vår
försiktighet hade icke varit tillräcklig, de hade hittat dit ända,
farit af med några abborrar och hackat sönder en braxen, som de icke
kunnat få ut mellan stenarna. Ja de kråkorna, de kråkorna, jag kan nog
berätta ett och annat om deras slughet och bedrifter.
Under tiden hade det mulnat starkt i sydost och en stor svart molnbank
med silfverglänsande kanter hotade redan dölja solen. Det blef tid att
söka skydd för ovädret. Visst funderade vi på att för regnskjul fara
till torpet, men där såg allt utom trefligt ut, och då vi ganska säkert
skulle fått sällskapa med de omnämnda arbetarna saknade vi lust
därtill. Vi drogo båten högt på land och stjälpte den åt det håll,
hvarifrån Öster trodde ovädret skulle komma. Under båten lades en bädd
af ljung för oss båda och filtarna dubbla därpå, hvarefter vi kröpo dit
in och lade oss med hufvudena midt i båten och fötterna under
stäfvarna, där vår improviserade koja var smalast.
Det hade åskat på afstånd en god stund innan vi voro färdiga härmed,
men rätt trötta somnade vi snart. Jag väcktes först vid fyratiden af en
starkt dundrande åsksmäll och det därpå följande störtregnet, som
smattrade på båten och danade utåt sjön. Regnet hällde på öfver en
timme med korta mellanskof, men därpå klarnade det åter, hvarför vi
beslöto att ofördröjligen skynda hem, helst det ännu åskade starkt på
afstånd och ovädret kunde återkomma mot natten. Öster fägnade sig åt
att luften kändes svalare, och sedan vi stufvat allt i båten, foro vi
kl. half sex från "Fjäderholmen". Efter närmare två timmars trägen rodd
voro vi lyckligt hemma på villan, där man varit mycket orolig att veta
oss vara ute på sjön under åskvädret. Det blixtrade och åskade hela
kvällen på långt håll, men vi fingo den gången intet mer af ovädret.
Vår fångst utgjorde i vikt 37 skålpund inklusive den stora gösen,
gäddan och en braxen om 7 skålpund. Resten af fångsten var således icke
betydande. Dessutom funnos tolf änder och en trana; korpen och katten
vägdes ej med, de antecknades endast. Då jag någonstädes läst, att
under medeltiden transtek ansågs vara en läckerhet och nu var i
tillfälle att göra ett försök därmed, lät jag utföra detta. Fågeln
packades väl ned i is till följande lördag, då den förvälldes och
späckades samt sedan till söndagsmiddagen stektes som en tjäder. Tranan
smakade förträffligt, lika bra som tjäder om icke bättre, den var mör
och god utan tecken till transmak, hvilken enligt namnet förmodats. De
vackra grå och krusade täckfjädrarna på vingarna buros gärna af
fruntimren i sommarhattar.
Det var en ganska nöjsam fast ansträngande färd och jag skulle gärna ha
gjort den en gång till, men därtill blef aldrig tid.
Ett ändernas plågoris.
Det var en för årstiden ovanligt varm natt i medlet af juni 1879,
luften var något disig vid sakta sydostligt drag såsom eljes blott
ibland under högsommartiden, och därför kändes det ej så kusligt som
vanligt i denna månad att ligga ute bland strandens ljungtufvor på en
holme i det stora Koljonselkä med endast sommaröfverrocken till täcke.