hållit på därmed under förmiddagen mellan spjälstaketet på
landningsbron och med sina knappnålskrokar fångat närmare hundra löjor
och mörtar samt fortsatte på eftermiddagen, då de hörde, att pappa mot
aftonen ämnade sig ut med refvarna. Det fanns därför tillräckligt med
agn i ämbaren, då vi efter kl. 6 på kvällen foro ut.
L:r kunde icke glömma dagens mete vid ruskorna och trodde att dessa
lockade alla sjöns fiskar till att vistas i närheten af risvålarna, så
att det måste vara tomt på andra ställen. Han anhöll under färden, att
refvarna måtte läggas på ett icke "prepareradt" ställe, för att se om
det äfven fanns fiskar på ett sådant; jag kunde icke förundra mig öfver
hans begäran, men frågade honom skrattande, om han ansåg Öster och mig
vara sådana trollkarlar, att vi kunde locka fiskarna hvart vi ville
och voro i stånd att "preparera" hela sjön för att åstadkomma
öfverraskningar åt honom. Detta ville han visst icke påstå, men bad oss
ändå lägga donen på någon plats, som vi icke förut försökt. Detta blef
gärna lofvadt och efter någon rådgöring med Öster afgjordes, att
refvarna skulle sänkas på ett tillfälligtvis funnet nytt grund.
Öster meddelade nämligen nu, att han vid utläggandet af risvålarna på
vintern ett par nätter bott på Toijala bondgård och då af bonden hört
omtalas, att dennes far för många år sedan brukat fiska med pålkrok på
ett grund ute i yttre Teiskolaviken och där fångat mycket och stor
fisk. Detta grund hade bonden sedan flere gånger sökt, men aldrig
lyckats påträffa; han beskref dock för Öster, hvar det ungefär borde
finnas. Med ledning af dessa uppgifter hade Öster sedan försökt taga
reda på grundet men lika framgångslöst.
Dagen förut, då vi voro ute för dragfiske, hade han både vid bort- och
hemfärden på viken observerat en i vattnet på ända stående sågstock i
närheten af det ställe där enligt bondens beskrifning grundet borde
vara, och därför menade han, att platsen kring sågstocken skulle
undersökas och refven läggas där, emedan det vid nya, icke utfiskade
grund brukar finnas godt om fisk. Vi foro således ditåt med den ena af
långrefvarna.
Det händer stundom att sågstock, som länge ligger i vatten och vid
rotändan är lös i träet eller angripen af röta, sjunker med den tunga
ändan, då den blir alldeles vattendränkt och flyter i vertikal
ställning endast höjande toppändan obetydligt öfver vattenytan, tills
den slutligen alldeles går till botten. Flytande på detta sätt med
stockflotten strandar stocken på hvarje ställe, där djupet är mindre än
hans längd och flottbommen går vid varpningen öfver honom, så att han
blir efter, eller ock skvalpar sjögången honom ur flotten. Engång fri
drifver stocken med strömmen eller ute på sjön med vågorna hit och dit,
tills han slutligen törnar vid något grund eller mot stranden,
hvarifrån sjögången eller isen slutligen för honom dit, där han för
alltid stannar på bottnen. Ser man en sådan stocks ända på vattenytan,
så vet man att djupet på det stället är mindre än stockens längd,
hvilken oftast brukar vara mellan tre och fyra famnar, och att där
således uti eljes djupt vatten finnes ett grund eller en bank. Ett
sådant ställe var nu det, där ifrågavarande stock fastnat uti något
lutande ställning mot kanten af en lerbank, på hvilken vattendjupet
visade sig vara det förenämnda och där vi förr icke observerat honom.
Detta grund ligger i linje från Måsudden till Lapinsaari åt ena hållet
och åt det andra mellan vintervägen vid inloppet till Toijalaviken och
Iso Koljonsaari västra udde. Där stod sågstocken under resten af
sommaren och blef för oss ett sjömärke att hitta detta långt från land
belägna fiskeställe, där vi sedan ofta fiskade och alltid hade god
fångst. Följande sommar var stocken borta.
Under rodden till denna plats voro vi båda ifrigt sysselsatta att med
agnnål träda småfiskarna på de med mässingstafsar försedda "Limerick"
krokarna, hvilka vid refvens utläggande fästes med ögleknutar på
tafsarna och således lätt kunde lösknytas, då fiskarna togos bort eller
refven lades upp i lådan. Framkommen till stocken fäste jag refändan
vid dess en handbredd öfver vattnet uppstigande ända, och då grundets
storlek var okänd samt det således var svårt att lägga refven utefter
dess längdsträckning, kom jag på den idén att låta Öster ro i spiral
kring stockändan alltmera vidgande hvarfven utåt. På detta sätt kom
refven att ligga både ofvanpå grundet och utefter dess sluttning mot
djupet samt hänga emellan vidfästade flöten i stora bukter från bottnen
upp till vattenytan. Vid sista ändan af refven fästes en sänkesten,
hvars läge på vanligt sätt utmärktes med ett flöte. Redan medan vi
höllo på med refvens utläggning började flötena uppe på grundet att
fara af och an på den spegelblanka vattenytan och detta roade L:r
mycket. Han hade lust att genast efterse hvad det var för fisk som hade
så brådtom att nappa, men måste tygla sin otålighet tills hela refven
var utlagd. Då först fick han nöjet att med håfven taga en af de stora,
svarta Koljonselkäabborrarna, som det var så godt om där.
Det förflutna dygnets fångster hade så ymnigt försett oss med fisk, att
jag icke ansåg behöfligt lägga ut mer än denna ena ref, och då vi voro
färdiga därmed återvände vi hem för att i ro njuta af den härliga
sommaraftonen, innan vi åter måste ut att afhämta fångsten och refven,
ty detta kunde på morgonen icke medhinnas, eftersom afresan till staden
måste ske kl. 7. Tiden förgick snabbt under kvällsvarden och vid samtal
om fiske och jakt, tills vi efter kl. 10 åter voro på väg utåt viken.
Naturligtvis begagnade sig L:r af tillfället att på den tre km långa
rodden ha drag efter båten och därmed kommo vi öfver ett stimm af de
allestädes närvarande abborrarna på jakt efter en svärm i vattenytan
sprittande småfisk, och då roflystnaden gör abborren oförsiktig,
fastnade en på draget. Följden blef att Öster på L:rs begäran
åtskilliga gånger måste ro fram och tillbaka genom stimmet och att för
hvarje tur åtminstone en abborre kom in i båten. Detta var visst ganska
nöjsamt, men hindrade vårt förehafvande, och därför fick L:r slutligen
med mycken saknad lämna resten kvar till en annan gång.
Han önskade taga upp refven, därför undervisade jag honom, huru han
skulle bära sig åt, men denna lärdom blef nästan gagnlös, ty vid
framkomsten till platsen återfunno vi icke det flöte som lagts vid
refvens slut, af den orsak att sänkestenen, som vi sedan sågo, åkt
nedför grundets branta sluttning och dragit flötet med sig i djupet.
Hela refven hade sedan af de fastnade fiskarna förts ät samma håll, så
att alla flötena i en klunga flutit ut öfver djupet, och hade inte den
strandade stocken hållit emot, skulle nog hela knippet fått sökas där
nere. I det tillstånd refven befanns var intet annat att göra, än att
hala den trassliga härfvan ombord, som den var med fiskar och allt.
Snart blef det värre sprattlande och skvättande på båtbottnen mellan
L:r och mig, ty fiskar kommo i mängd och de fortforo äfven i båten att
till Östers stora grämelse på bästa sätt trassla hop ref och tafsar, ty
till hans göra hörde äfven att om aftnarna i staden reda ut och syna
refvarna, eftersom det på landet aldrig blef tid därtill. Det nya
sättet att lägga ut refvar i spiral förklarade han vara fullkomligt
odugligt och jag måste medge, att han hade rätt. I härfvan hade en
duktig gädda farit värst fram, så att hon utom tafsen, på hvilken hon
fastnat, hade en bukt af refven i gapet och därmed for hon omkring som
en bogserångare, hvarför vi hade mycket bråk, innan hon väl var i
håfven. Sista ändan af refven utåt djupet var dock redig och där funnos
utom små gösar flere ännu mindre lakar, hvilka L:r icke kunde förmås
att taga fast utan frågade om det var ödlor. "Nej", sade Öster, "det är
krokediler".
Riktigt trefligt var icke detta sätt att ösa fisken och refven med
håfven ur sjön, men ett rikligt fiskafånge var det liksom de
föregående, ty på dessa etthundra krokar hängde 58 skålpund fisk,
"krokedilerna" oräknade, ty dessa slängdes dit, hvarifrån de kommit.
Således slutade denna dag som den börjat med ovanligt god fiskelycka
liksom enkom "preparerad" åt L:r, men huru söndagsfiskarenas
sommarkostymer togo sig ut efter denna refupptagning, det kan man
knappast föreställa sig. Vid midnatt kommo vi slutligen hem, ganska
uttröttade, efter en hvad fisket angår nöjsam dag, ehuru lugnet och
hvilan på sommarnöjet som vanligt icke varit mycket bevändt med.
Sådana fiskafången förekommo ej alltför ofta, hvarken hvad fångstens
storlek eller de därvid sammanträffande roande detaljerna angår. De
flesta andra färderna vore intet att säga om, utom den mängd fisk som
fångats. Därför föreföll denna dags nöje Öster och mig liksom af ödet
särskildt tillställdt för att hjälpa mig att roa min gäst och tillika
skaffa mig en lysande "revanche" för hans ibland smått förolämpande
prat; därför har ock denna lilla berättelse fått det namnet samt
blifvit så omständlig. L:r åtog sig att, som botgörelse för den
oförrätt han gjort, medtaga halfva fångsten och personligen utdela
däraf åt alla våra bekanta, som delat hans mening om mina
fiskehistorier. Detta utförde han samvetsgrant och var, som jag erfor,
därvid mycket mindre nogräknad med sanningen än jag brukat vara, men
hvem kan undra på det, han fick se fisket i Teisko från den vackraste
sidan.
"Es liebt die Welt das glänzende zu schwärzen."
Omvända förhållanden.
Det händer väl rätt sällan att man samtidigt fångar fågel på krok och
skjuter fisk med bössa, men att sådant dock någon gång kan inträffa,
därom vittnar följande lilla fullt sanna händelse, hvilken jag med risk
att blifva ansedd som "flöjtare" nu går att berätta.
Tätt söder om Teiskolaviken och genom ett c. 60 meter bredt sund
förbunden med Koljonselkä fjärd ligger en mindre vik, i hvilken en 1,5
km lång insjö utfaller genom ett om sommarn nästan torrt sund. Den
lilla sjöns norra strand är skogbevuxen nästan fram till den
närliggande Toijala bondgård samt kantad af en smal vassrand. Den södra
stranden har tvänne inbuktningar, mellan hvilka skjuter ut en smal
udde, som slutar med en i vattnet brant stupande berghäll, invid
hvilken djupet är c. 4 m. Här hade jag på vårvintern 1877 för fiskets
förbättrande låtit nedsänka ett antal täta, mindre tallar, bildande en
cylindrisk risvål, och denna visade sig förträffligt motsvara
ändamålet, ty under högsommarn vimlade där af fiskyngel och vi metade
på stället hela hopen stora vackra abborrar samt både små och
medelstora gäddor.
Tidigt en vacker augustimorgon 1878 anlände vi, efter att ute på
fjärden hafva vittjat utlagda refvar, åter till vålen för att meta. Jag
var som bäst sysselsatt med att träda mask på kroken, då en ovanlig
rörelse ute på sjöns spegelblanka yta c. 50 m. från land ådrog sig min
uppmärksamhet.
Fastän den allestädes förekommande sjöormen enligt ryktet äfven ibland
skall visa sig i Teisko, trodde vi oss dock böra antaga, att det ej var
den, som för tillfället hedrade oss med en uppvisning. Ovanligt lifligt
gick det emellertid till där ute och i vida kretsar spredo sig
vågringarna.
Öster vädrade blod; enligt hans åsikt försiggick därborta en strid på
lif och död mellan fiskar, hvarför han menade att vi borde ro dit och
skjuta "storfisken". Skrattande åt förslaget, som syntes mig rätt
löjligt och lönlöst, samtyckte jag dock till att göra ett försök. I en
hast hade Öster ur närmaste videbuske skurit en ungefär 50 cm lång, rak
käpp, hvilken efter att ha blifvit afbarkad och tillspetsad passades i
bösspipan. En patron plundrades sedan på hagelsatsen och i dess ställe
instacks käppens trubbiga ända. Därmed ansåg Öster sig hafva sin
nymodiga "harpunkanon" färdig, och klara för auktion stego vi i båten,
lade ut från land och backade ut mot målet.
Under tiden fortgick bataljen oafbrutet därute på sjön, och då vi
närmat oss stället, kunde vi tydligt urskilja, att en större fisk höll
på att sluka en annan, hvars stjärt tidtals blef synlig öfver
vattenytan. Då Öster ansåg oss vara inom håll, tog han utan all brådska
korn och sköt. Vid skottet plaskade det duktigt i vattnet, men
ögonblicket därefter var allt åter tyst och stilla. Då vi framkommit
till valplatsen, tog Öster med håfven upp en stor abborre, som var så
godt som liflös.
Den hade fått ögonen utrifna och visade svåra tandrepor på framkroppen.
Då intet vidare syntes till, ansåg jag Östers "jakt" misslyckad, men
han ville icke medgifva detta och vidhöll att han träffat "storfisken".
Allt sökande blef dock resultatlöst och vi återvände till metstället.
Jag hade lagt metspöet från mig nära stranden, då vi skyndade till
fiskeskyttet, och gick nu för att taga upp det.
Det låg ej kvar, där jag lämnat det, men då jag sökte efter det, hörde
och såg jag en fågel flyga upp på c. 15 stegs afstånd samt strax därpå
åter störta till marken. Nu såg jag äfven att metspöet låg invid
buskarna och att refrullen fastnat mellan några grenar. Då jag fattade
i spöet och refrullen därigenom frigjordes, löpte refven med stor
hastighet, och fågeln, som åter lyft, sträckte ut öfver viken. I nästa
ögonblick kändes en kraftig knyck i refven, som till hela sin längd
löpt af rullen, och fågeln damp ned i vattnet.
Öster, som varit en intresserad åskådare af tilldragelsen, skyndade ut
med båten för att bärga fågeln, som jag emellertid halade in med refven
och snart hade i mitt våld. Jag såg nu att det ej var någon sjöfågel
jag fångat utan en morkulla, i hvars långa näbb kroken satt stadigt
fast. De stora, långt bakut i hufvudet sittande ögonen sågo högst
egendomliga och skrämda ut.
Fågeln hade naturligtvis, medan han letade efter föda, råkat träffa på
den just med mask försedda kroken och fastnat därpå. Ehuru kullan var
genomvåt efter det ofrivilliga badet, dröjde hon ej att genast begagna
sig af den frihet jag erbjöd henne. Det var mig nämligen motbjudande
att döda det stackars kräket.
Emellertid hade Öster, medan han kom tillbaka med båten längs
vasskanten, märkt en ovanlig rörelse i vassen vid sidan af udden, där
han skulle landa. Efter att en stund uppmärksamt ha iakttagit
rörelserna, kallade han på mig. Bottnen var här så långgrund, att ett
vassfritt bälte drog sig mellan stranden och vassen. I samma ögonblick
jag hann fram dit, rusade en stor fisk ur vassen och in på detta
grundvatten. I fiskens sida lyste Östers projektil.
Här stod nu Östers jaktbyte med buken på bottnen och ryggen i
vattenbrynet. Att jag snart hjälpte fisken, en väldig gädda, med håfven
upp på det torra behöfver väl knappast tillläggas. Harpunen hade med
2/3 af sin längd genomslagit kroppen tätt under ryggraden bakom
bröstfenorna. Fiskens vikt befanns vid efter hemkomsten verkställd
vägning vara 5,5 kg och den af gäddan anfallna abborrens 1,3 kg; vår
öfriga fångst med långref och mete steg den dagen till 16 kg.
Öster var icke litet stolt öfver sitt lyckade skott, men ingen ville
rätt tro honom, då han sedan för andra berättade därom, och jag kan
icke påstå, att min bekräftelse hjälpte mycket. Projektilen bevarade
han länge och väl i sin koj på ångslupen och njöt af att emellanåt
betrakta detta minne från våra fiskefärder.
En färd på jakt och fiske norrut.
Hittills hade vi med fisket hållits nära hemknutarna och inom de
närmaste 5 à 6 kilometerna på Koljonselkä, men då vädret en tid bortåt
varit vackert, barometern visade på "stadigt" och den för andjakt
tillåtna tiden nyligen inträdt, beslöto vi att engång på försök fara
längre bort för att taga reda på, hurudant fisket var annorstädes, samt
se om där fanns bättre tillgång på gräsänder än i Teiskola-vattnen, där
de voro sällsynta. Vid norra ändan af Koljonselkäfjärden och fem km
från inloppet till Teiskola-viken intränger i östra stranden i
sydostlig riktning en annan öfver 5 km lång vik, som småningom
afsmalnar, och vid det en km breda inloppet finnes, utom en större
holme benämnd Lehtisaari, äfven ett par mindre öar. Vikens stränder äro
mycket oregelbundna och fulla af inskärningar, vattnet är på stora
sträckor grundt och på nordöstra sidan beväxt med vidsträckta vassar.
Därför borde där vara godt om änder, och vi ville dit i tid för att en
gång icke förekommas af andra skyttar. Denna nordöstra strand är mera
odlad och lågländt än motsatta sidan af viken och där ligga Jutila och
Pöllölä byar ett kort stycke från sjön samt längre in i viken på en
päronformig udde Kimajoki bondgård. Denna trakt omkring det med torp
bebyggda Lehtisaari och de nämnda små holmarna var utsedd till mål för
färden.
För att på den korta tid vi kunde disponera hinna uträtta så mycket som
möjligt, begåfvo vi oss af från Sommarbo, så snart vi på lördagsaftonen
efter ankomsten från staden medhunnit den nödvändiga utrustningen för
färden. Redskapen för jakt och fiske samt matförrådet stufvades ned i
roddbåten, och ett par filtar medtogos för den händelse att kyla och
regnväder skulle inträffa, då vi kamperade i det fria. Medvetna om att
vara endast söndagsjägare och som sådana behärskade af stor hänsyn till
ömmande omständigheter, var det säkert att vi icke skulle göra stor
skada åt det uppväxande andsläktet, om vi skulle finna dess
representanter alltför outvecklade till att kunna kallas "matnyttiga".
Då vi ändå icke ville återvända hem alldeles tomhändta, medtogos de tre
reflådorna jämte agnfiskar, som barnen metat, äfvensom ett rikligt
förråd af daggmask, som anskaffats från staden, där fabrikspojkarna
brukade söka sådana mot kontant erkänsla.
Lördagen hade varit lugn och mycket varm, solen gassade från en
hvitaktig himmel och det var tryckande kvalmigt, såsom det brukar
kännas, då det icke är långt till åskväder; vi hoppades dock att sådant
icke skulle inträffa, medan vi voro hemifrån. Efter kvällsvarden vid
sjutiden reste vi af, och jag hade som vanligt drag efter roddbåten, ty
Öster hade åtagit sig att spå den blifvande fiskelyckan af den först
fångade fiskens sort och storlek samt efter väglängden som
tillryggalagts hemifrån innan den nappade.
Hunna till den första på södra sidan af viken liggande lilla holmen,
märkte vi genast att Koljonselkäabborrarna voro i rörelse och höllo
efter småfisken vid vattenytan, ty där syntes hastigt framilande
krokliniga vågränder, då de kilande fram omedelbart under den
spegellugna ytan rusade in bland ynglet, som sprittade upp därur. En af
de roflystna sällarna högg draget i förbifarten, och efter några
fram- och återfärder öfver stället hade vi ett halft dussin af de fula,
svarta bestarna i båten. Sådant fiske strax vid början af färden och så
pass nära hemmet skulle enligt Östers spådom lofva god fiskelycka, dock
trodde han ej, att denna skulle bli ihållande. Detta lät ju rätt
lofvande, men då vi icke farit ut för att dragga efter abborrar,
lämnade vi dem som voro kvar och fortsatte färden.
Snabbt hunno vi till de öster om Koljonsaari framför sundet liggande
små holmarna, af hvilka den större ser ut som en rund väl uppjäst
brödbulle och där några glesa mariga tallar hafva en torftig, tynande
tillvaro. I en af dessa tallar satt en stor, svart fågel, hvarför jag
styrde ditåt och sade till Öster, att jag ämnade börja jakten med att
kasta ett skott på denna svartrock, ehuru det blott tycktes vara en
kråka. Från fastlandet utskjuter strax före inloppet till sundet ett
stengrund, hvars yttre ända vi just passerade, då jag halade in draget
för att taga bössan. Med detsamma knyckte det så starkt i refven, att
jag trodde draget tagit i någon af stenarna, men genast därefter blef
refven åter slak, som om den rifvits af. Jag halade på med större fart,
och då följde en ny knyck starkare än den första, hvarpå fisken hängde
efter, som om vi bogserat en vedklabb. Öster slutade rodden och då
båten med saktad fart sköt ut öfver djupare vatten, drog fisken sig
under stadig påfrestning i refven ned åt bottnen, så att den snart stod
rakt ned. Sådant hade jag nog vid reffiske några gånger varit med om,
men förut icke råkat ut för med draget, och återstod intet annat än att
försöka få fisken upp till vattenytan genom att hala in refven så
mycket den höll. Då gaf fisken därnere efter och upp kom en stor gös,
som utan vidare motstånd slutligen invid båten vände sin silfverhvita
buk uppåt och helt beskedligt lät taga sig med håfven. Den vackra
fisken visade sig sedermera väga 14 1/2 skålpund.
Medan jag sysslade med gösen, hade Öster hållit öga på fågeln och sett
att det var en korp. Sådana fåglar visste vi höllo till på Koljonsaari,
hvarest i de högsta tallarna på holmens södra sida flere stora rishögar
vittnade om mångåriga bosättningar, men sällan såg man till någon af de
svarta bofvarna. Då nu tillfället var gynnsamt att komma åt en af dem,
tillsade jag Öster att med sakta fart ro snedt förbi, men allt närmare
intill holmen, och att hvila årorna så snart vi voro inom skotthåll.
Detta gick galant, men då jag höjde bössan, lyfte korpen och ämnade sig
öfver sundet. Jag sköt ändå, fast riktningen var sida med, hvarpå
fågeln gjorde en tvär sväng och som en fallande pappersdrake dök ned på
holmens smala strandkant. Där satte han sig på en sten och vi landade
för att få tag uti honom, ty Öster önskade om möjligt få honom
lefvande. Korpen tycktes endast vara skadskjuten i vingarna och
flaxade undan, då Öster kom närmare, hvarpå denne följde efter. Det
blef en kapplöpning flere hvarf kring holmen utefter den branta
bergsluttningen, som endast medgaf fotfäste uti de få springorna och på
mosstufvorna. Korpen flaxade i väg förut och Öster tätt efter med
håfven, svängande armarna för att bibehålla jämvikten, hvarvid han
gjorde de mest befängda språng för att icke hasa ned i sjön.
Detta jagande pågick en lång stund, medan jag satt kvar i båten och
hade mycket roligt åt det jag såg af kapplöpningen. Slutligen ledsnade
Öster på detta ansträngande nöje och bad mig skjuta korpen, hvilken han
såg sig ur stånd att ensam få fatt. Jag hade ingen lust att under så
besvärliga förhållanden vara med om kapplöpningen. Ett skott gjorde
slut på det seglifvade kräket. Det var en gammal fågel stadd uti
ruggning, hvarför det icke lönade sig att stoppa upp honom. Öster
påstod, att den gamla svartrocken säkert hade så många äggplundringar
och ungfågelmord på sitt samvete som någon annan kråkfågel och att han
därför "honom till straff och andra till varnagel" borde i träd hängas,
hvilken dom han oförtöfvadt utförde med en ända refgarn uti en tall på
holmens högsta höjd. Ömklig att skåda hängde förbrytaren där, synlig
vida omkring utöfver kyrkbåtarnas farled hvilken går längs holmen, och
troligen var detta orsaken till att fågeln redan på söndagsaftonen var
bortflugen.
Sedan rättvisa sålunda skipats foro vi vidare genom sundet mellan
Koljoniemi och Koljonsaari och därpå rätt mot norr förbi den vackra
viken som leder till Polso torp, där vi ofta fiskat stora braxnar samt
två år förut en söndagsmorgon sågo en lo jaga en fårskock utan att den
gången dock få något rof. Stranden längre norrut är skogväxt och
ödslig; det innanför vid en liten vik liggande Kuoranta by är icke
synligt ut till fjärden. Vid ett utanför viken liggande grund togs åter
en medelstor gädda på draget.
Klockan tio landstego vi på den holme, där vi ämnade stanna öfver
natten. Denna är belägen väster om Lehtisaari vid inloppet till den i
början af berättelsen som mål beskrifna viken. Den höjer sig endast
någon meter öfver vattnet och är glest beväxt af mindre tallar och små
albuskar. Stränderna bestå af bullersten. Allt som var öfverflödigt
fördes ur båten upp på land och gömdes i skydd af några flyttblock,
hvarefter vi begåfvo oss ut med refvarna.