väg som den första, men denna hade brådare. Nu klickade skottet icke,
men det blef dock en dundersmäll eller rättare två smällar och till min
häpnad såg jag Öster omedelbart därefter med ett märkvärdigt språng
bakåt komma från det famnshöga flyttblocket ned i gropen. Haren
skyggade åt andra sidan och satte af med ofantliga språng öfver höga
tall- och enbuskar bortåt skogsvägen utom skotthåll för mig och därpå
försvann han tätt efterföljd af hunden.
Jag gick till Öster, som satt sig på en sten därnere i gropen och fått
någon liten kontusion af det oförberedda hoppet. Han var mycket
förvånad öfver bommen och kunde icke förklara den dubbla smällen, fast
jag misstänkte, att han i brådskan fuskat vid laddningen. Jag var
genomvåt af regn och droppet från träden samt kände mig ruskig, hvarför
jag beslöt återvända hem, nöjd med de harar jag skjutit på denna föga
ansträngande jakt.
Öster haltade litet efter språnget, men hvilade upp sig, då han under
resten af dagen för regnvädrets skull fick ligga inne. Flere harar
blefvo kvar vid Mäkylä; det visade sig följande år.
Revanche.
Då våra fiskefärder på Teiskovattnen under somrarna 1876-77 gifvit så
vackra resultat, att jag oftast på måndagsmorgonen vid återkomsten till
staden åt vänner och bekanta kunde utdela en och annan serie stora,
vackra abborrar, någon präktig gädda eller ett par feta braxnar, ville
slutligen ingen af dem tro mina berättelser om dessa fångster eller
lita på sanningen af min i deras ögon alldeles omöjliga fiskelycka. Man
var till och med elak nog att på allvar påstå, att jag köpte fisken vid
något notvarp med afsikt att skryta samt att jag roade mig med att
purra i dem de enligt jägarsed för tillfället påhittade sagorna.
En af de mest tviflande bland de otrogna och tillika den mest spefulla
var tekniska direktorn vid linnefabriken Gerhard Ledebur. Äfven han
hade, för att öfver somrarna så mycket som möjligt slippa undan
stadsluften och fabriksdammet, flyttat med sin familj ett stycke
västerut till Epilä egendom, som ligger fem km från staden, där
landsvägarna till Åbo och Björneborg skiljas åt. Strax intill gårdens
byggnader högt öfver Pyhäjärvi finnes en liten sjöputt af omkring 20
tunnlands ytvidd och på denna hade L:r samlat sina första erfarenheter
i fiskeri. I bästa fall vankades det därvid några fingerlånga
abborpinnar och miniatyrmörtar, men då han aldrig förr hållit i ett
metspö, roade detta fiske honom särdeles och han blef liksom jag en
intresserad söndagsfiskare.
Vid hvarje sammanträffande berättade han gärna för mig om de stora
fiskar, som han varit på väg att få upp med spöet eller som nappat på
hans drag, och ehuru dessa undgått honom var han dock städse mycket
belåten med det lilla han lyckats fånga och skröt med sitt präktiga
fiskevatten. Han påstod bestämdt att stora fiskar funnos i dammen, men
att sådana hvarken kunde tagas med mete eller drag, eljes borde han ju
ha lyckats fånga dem lika väl som någon annan; men då detta icke hände
ansåg han naturligtvis mina fångster vara högst misstänkliga och
berättelserna därom lindrigast sagdt öfverdrifna.
För att klarställa förhållandena och afgöra våra vänskapliga tvister
öfverenskoms, att vi skulle proffiska i hvarandras fiskevatten och att
det första försöket borde ske hos honom. Detta profmete i sjön vid
Epilä verkställdes en vacker eftermiddag i början af juli 1878, med den
påföljd att vi efter förloppet af tre och en half timme, hvarunder vi
andäktigt och väntansfullt betraktat L:rs vackert lackerade flöten, och
efter flere ombyten af metställen, af hvilka städse det följande skulle
vara mera gifvande än det föregående, voro gemensamma egare till sex
små abborrar och ett antal mörtar, hvilka tillsamman befunnos väga
något under två skålpund. L:r påstod visserligen, att det var min otur
som bar skulden till detta tarfliga resultat, eftersom han ensam flere
gånger fångat lika mycket, men jag menade att han småningom plockat
bort så många, att det nu blifvit glest emellan pinnarna i putten.
Följden blef att L:r önskade försökets upprepande, men jag lät icke
förmå mig därtill, emedan tiden bättre kunde användas vid fiske i
Teisko.
Följande lördag kom L:r med mig i ångslupen till Teisko, och färden
gynnades af godt väder, klart och varmt med svag bris från sydväst. Vi
lämnade staden en timme tidigare än vanligt och passerade vid fyratiden
på e.m. Harvasalo holme. Flere gånger förut, då vädret var vackert och
ingen brådska hindrade, hade jag hängt ut drag efter ångslupen och vid
saktad fart fångat någon gädda, gös eller forell ute på fjärden samt
sedan därom berättat för L:r. Då han medförde egna redskap, rådde jag
honom därför att försöka sin tur och minskade båtens hastighet.
Han var tvungen att sätta mycket bly på refven för att få sin lätta
konstgjorda fisk att hållas under vatten och betviflade ändå att fiskar
skulle nappa vid så stark fart. Men länge dröjde det icke och vi voro
knappt halfvägs till Otavasalo, då L:r skrek till, försäkrande att han
icke orkade hälla i refven. Maskinen stoppades därför och L:r varpade
småningom in en försvarligt stor gädda, som dock förhöll sig ganska
lugn. L:r blef ifrig och fruktade att han ej skulle få fisken ombord
utan håfven, som han lämnat hemma. Öster bad honom att flytta sig förut
med refven, och då maskinen åter sattes sakta i gång kom fisken intill
båten. Då lutade Öster sig ut öfver relingen, grep gäddan med handen i
ögonen och lyfte henne in utan svårighet. L:r hade genast tumstock,
fjädervåg och annotationsbok framme för att anteckna fångsten. Denna
gädda vägde elfva skålpund och var den största fisk han dittills
fångat.
För att göra honom ett nöje fortsattes dragfisket under färden utefter
de följande holmarna och grunden, dock utan annan påföljd än att vi
kommo mycket senare fram till Sommarbo än ämnadt var. L:rs förtjusning
öfver fångsten af en så stor fisk var sevärd, hans rödletta ansikte
sken af förnöjelse.
Nu hade han icke håg för annat fiske än med drag, och ut på de stora
vattnen ville han så fort som möjligt, ty där funnos de stora fiskarna
och draget hade visat sig vara det bästa medel att taga dem.
Lyckligtvis var dock matbordet vid framkomsten dukadt, eljes hade vi
nog fått ge oss hungriga i väg.
Sedan matbestyret med möjligaste skyndsamhet undanstökats, tjänade det
intet till att längre hålla emot, och så foro vi ut med roddbåten,
följande stränderna bortåt Koljonselkä. L:r satt med sitt drag akter i
båten och jag framför honom med ryggen åt fören, på hvilket sätt det
blef oss möjligt att båda ha drag ute, med fyra till fem fot bred plats
emellan dem, så att de icke voro i vägen för hvarandra. L:r använde ett
nytt drag bestående af en omkring fem tum lång försilfrad ten, vid
hvars framända en tvåvingad svirfvel (propeller) var fästad, och bakut
fanns en med skrufhålk försedd tregrenig krok. Vidare funnos på detta
drag två mindre tregrenade krokar efter hvarandra, fästade vid en kort
sträng bakom svirfveln. Enligt min mening borde L:r till detta drag
hafva begagnat en lagom stor fisk uppträdd på den raka tenen och fästad
med de i sidan inhuggna krokarna, men detta ville han ej veta af,
emedan den just på draget fångade gäddan bevisat, att det utan bete
uppfyllde ändamålet.
Genast i hemtrakten fångade vi några medelstora abborrar, jag halade
dock in två à tre stycken, medan L:r fick en, och dessutom sluppo några
lös för honom. Orsaken härtill förmodade jag vara den stora kroken i
dragets bakända öfver hvilken små abborrar icke kunde gapa och därför
fastnade dåligt eller icke alls. Själf använde jag ett propellerdrag
med tvåfjädrande krokar och dragslida, sådant det afbildats uti
Tidskrift för Jägare och Fiskare årg. 1898 hft. 2, hvilket i dessa
bruna vatten alltid fiskade väl. L:r var icke nöjd med sin sämre tur
och påstod att mitt drag hade bättre läge, emedan det för tillfället
följde närmare stranden än hans; därför foro vi öfver viken till andra
stranden, dock utan att resultatet där blifvit annorlunda. Då anmodade
jag honom att en stund byta drag med mig och efter något prut emot gick
han slutligen in på bytet.
Sedan jag fått hans drag tog jag den minsta abborren som fångats, en
grön och vacker fisk, trädde den på tenen bakom propellern, satte
sidkrokarna fast i fisken och kastade ut. Vi voro nu vid södra stranden
utanför den s.k. Måsudden och jag bad Öster att ro ut på viken och
öfver lerbankarna, som voro ett af våra bästa fiskeställen.
Här ligger hela Koljonselkä på och går hög sjö vid storm; utanför udden
vid den steniga stranden förliste på femtiotalet Näsijärvis största
segelfartyg, galeasen "Kurulainen", hvars högt in i småskogen
uppkastade stäfvar och spanter ännu syntes kvarligga förruttnade. Jag
höll just på med att för L:r omtala detta skeppsbrott på den fredliga
insjön, då ett starkt ryck uti refven kom mig att tänka på annat. Det
märktes genast af tagena att den nappande fisken var en forell, ty
liflig och bråkig var han. Turvis fick jag hala in refven och åter låta
den löpa ut med god fart, hvarför det icke var tänkbart att nysta den
på härfveln och det inkommande fick falla på båtbottnen, hvilket L:r
icke fann sportmässigt. Ibland voro alla fyratio famnarna ute och
refven hölls i jämn spänning liksom L:r öfver det som komma skulle.
Öster påstod det vara riskabelt att bogsera den vildbasarn och så fick
båten ligga stilla, medan jag försökte att så uppmärksamt som möjligt
följa med fiskens rusningar, därvid hållande refven lagom spänd, ehuru
den gned mot handen så att det sved. Plötsligt på omkring tio famnars
afstånd hoppade fisken väl en meter högt ur vattnet. Vi sågo draget
blänka mot aftonhimmeln; det tycktes sitta utanpå hufvudet vid vänstra
sidan af gapet, då fisken med ett väldigt plask föll tillbaka. En kort,
skarp knyck kändes i refven och — borta var han.
Detta missöde verkade som en kall dusch på vår starkt uppeldade
sportifver. Vid närmare besinnande är det dock lätt förklarligt, att
ett sådant drag om sju till åtta tums längd, då det råkar hugga fast
utanpå fisken eller om blott en af de tre stjärtkrokarna fastnar i
gapvinkeln, som denna gång tycktes varit fallet, tillfölje af den långa
metalltenen skall verka likt en häfstång till att bända loss kroken,
helst om fisken som nu gör en häftig knyck. Jag har försökt flere
liknande drag, men förkastade dem alla för längdens, styfhetens och
tyngdens skull, emedan fiskar lätt kasta sig loss eller slänga draget
ur gapet. Sådant inträffar aldrig vid användandet af förenämnda drag
med fjäderkrokar, på hvilka jag uti Muurola och Nokia forsar äfvensom
ute på fjärdarna i Näsijärvi alltid fått upp alla foreller som nappat
och de ha icke varit få.
Medan detta tilldrog sig hade L:r varit en intresserad åskådare och
äfven han blef häpen öfver den förargliga utgången af en så lofvande
början, men denna rubbade icke hans tro på dragets förträfflighet,
helst det nu visat sig användbart äfven för forell. Jag rådde honom att
grundligare profva det i Epiläputten, där det ju var så godt om till
beten passande abborrar och möjligen äfven foreller funnos, som öfvade
sig uti klättringssport uppefter den halftorra bäcken från Pyhäjärvi
till hans stora fiskdamm. Denna insinuation tog L:r från den skämtsamma
sidan och så började det glada lynnet åter få öfvertaget. "Est solanum
miseris socius habuisse malorum."
Vi fortsatte nu åt Lapinsaari kring holmar och stränder där samt bortåt
Taulanniemi hemman, hvarest vi vände midtför gården. Under färden
fångades allt emellanåt någon abborre eller en mindre gädda, och då L:r
fick upp en id om ett par skålpund, antog han den vara en stor mört och
var icke litet förvånad öfver att de i Teisko blefvo så stora och togo
på drag.
För hemfärden återtog han sitt eget drag, i förhoppning att vi under
rodden öfver de djupare vattnen utanför holmarna åter skulle träffa på
någon forell denna ovanligt vackra sommarafton. Detta lyckades dock
icke, men då vi för att njuta af det härliga vädret sakta rodde öfver
de stora djupen in i Teiskolaviken, nappade en duktig gös för honom.
Dessa fiskar bruka, då solskenskvällarna äro lugna ute på sjön, hållas
uppe vid vattenytan för att jaga efter småfisken som stimmar där efter
solnedgången, och då vi förut kommit underfund därmed, fångades en och
annan; men oftare nappade dock stora abborrar, som idkade samma sport.
L:r lyckades få gösen till båten och hade mycket nöje af att se den
vända buken uppåt, då han tog den med håfven.
Det var midnatt, då vi kommo hem, och trötta voro vi, utom L:r förstås,
som lifvad af det för honom så ovanligt rika fiskafånget först måste
mäta, väga och räkna de fångade fiskarna samt särskildt bokföra de
större, innan han hade ro att gå till hvila.
Dagens fångst uppgick in summa till 38 skålpund utom forellen förstås,
den dock L:r ansåg sig böra annotera inom parentes, eftersom den hade
nappat på hans drag, och detta tillstyrkte jag ifall han kunde säga
vikten. Det åtog han sig dock icke, men använde både parentes och
frågetecken till minne af den stora forellen, som — skulle kunnat
fångas. Förargligt var ändå, att L:r icke höll i dragrefven, då denna
fisk gick sin väg, ty han omtalade gärna denna tilldragelse och då
särskildt betonande att det var mig som malören hände; naturligtvis med
den undermening att han skulle gjort saken bättre. "Ja wer den Schaden
hat, braucht für Spott nicht zu sorgen".
Ehuru denna fiskefärd lyckats så rikligt, att den kunde anses som fullt
bevis för, att mina berättelser icke varit "Schwindel", ett af L:r
gärna användt uttryck, samt han nu högtidligen och offentligt
förklarade sig omvänd från villfarelsen, ångrande sina förnärmande
påståenden, så menade han dock, att täflingen egentligen icke gällde
dragfiske utan mete och påyrkade därför att äfven detta fiskesätt
skulle försökas. Därför beslöts att det följande morgon skulle metas.
I närheten af Sommarbo hade Öster på vårvintern året förut lagt tvänne
risvålar i sjön; vi hade dock icke ännu hunnit meta vid mer än den ena,
och då detta lyckats bra, hoppades jag att det andra stället äfven
skulle gifva godt resultat, hvarför jag ämnade föra L:r dit. På färder
där förbi hade vi sett huru det i vattenytan öfver rishögen myllrade af
stimmande fiskyngel och förmodade därför att på djupet därunder funnos
större fiskar. Då jag vid sjutiden på söndagsmorgonen kom ut, fann jag
L:r redan fullt sysselsatt med att meta löjor utanför ångslupen. Han
hade, som man säger, föresatt sig "att taga ut det fina" af metsporten
och grundligt roa sig därmed under sin korta vistelse i det oss emellan
så mycket omtalade Teisko, då han nu en gång kommit dit. Jag ställde
mig att hjälpa honom därmed för att få beten till abborrmetet och så
höllo vi på, samlande fisken i ämbar, tills kyrkbåtarne började fara
förbi och vi blefvo kallade till frukosten, hvarefter vi till fots
begåfvo oss på väg åtföljda af Öster, enhvar utrustad med två länga
metspön, hvarförutom jag medtog ett löjspö.
Om våra risvålar hade jag ingenting nämnt för L:r, ty nappade det bra
vid dem, så var han oförberedd och hade nöje däraf, men hände det, att
fisket blef dåligt, kunde jag vara säker att få höra sarkastiska
anmärkningar syftande på förspilld möda, konstgjorda förhållanden etc.,
ty jag kände min "pappenheimare". Dock ansåg jag bäst att i förväg
varna L:r för på stället befintliga ruskor, där krokarna kunde fastna.
Risvålen, till hvilken vi styrde kosan, låg vid stranden omkring en
half km västerut från villan och utanför den s.k. dragonstenen. Denna
är en smal bergrygg som böjer sig på midten omkring halfannan meter
öfver vattenytan; den är närmare tio meter lång och på midten tre meter
bred samt sammanhänger med den fem meter aflägsna stranden genom en
smal sandrefvel, hvilken under högvattentiden öfversvämmas. Klippan
stupar med den mot viken vända sidan brant ned till två à tre famnars
djup, och omedelbart därutanför låg risvålen. Vid lugnt väder kunde man
i solskenet från stenen se de sänkta ruskornas bruna och slemmiga
toppar; det var således ganska lätt att med refven undvika dem, om icke
fisken drog den in däremellan. Då vi kommit fram, ställde jag L:r att
meta där jag ansåg vara bäst på skuggsidan af vålen utåt viken, medan
jag tog platsen midt för ruskorna och Öster fick meta på solsidan. Till
beten användes de fiskar vi i ämbaret medfört, och spöna lades ut som
de blefvo färdiga samt stuckos med handändan i passande remnor uti
berget.
Alla spön voro dock icke utriggade, förrän det redan blef napp. Vi hade
tänkt hinna meta löjor mellan nappen på de stora spöna, men däraf blef
intet, ty sedan en fisk tagits, måste löjspöet läggas bort, emedan det
redan nappade på det andra. L:r hade ställt sina flöten så, att betet
var högt i solskenet, och detta måste ändras, hvarvid jag hjälpte
honom. Knappt var detta utfördt, förrän mitt spö var på väg till sjös
och jag hann just lagom att få tag i det och slänga upp en abborre. Jag
hade på detta sätt fullt göra att sköta ett spö och fortsatte därmed,
tills agnen i ämbaren blefvo så få, att jag på allvar måste börja
skaffa småfisk.
L:r hade fått sina flöten ned till lagom djup och försökte hälla ett
spö i hvardera handen, men detta gick icke ty de voro för tunga, och
medan han sökte ett ställe i berget att fästa det ena spöet uti samt
därvid drog betet i vattnet, höggs det af en stor fisk, hvilken som han
trodde ville draga honom ned i sjön från det sluttande berget. Huru han
sedan fumlande med spöet sänkte dess spets mot vattenytan, skrann den
illa fästade refven ned från spöändan. Helt häpen stod L:r och såg
efter sitt stora röda flöte, som "auf nimmer wiedersehen" försvann i
djupet, och väntade att det någonstädes skulle flyta upp, men, då detta
icke inträffade, tog han fram ur fickan en reservref och ämnade fästa
denna vid spöet. Jag afrådde honom dock och föreslog att han hellre
skulle sköta ett spö ordentligt, så finge han fisk nog. Detta påstående
besannades genast, och så fiskade vi båda liksom snart äfven Öster
endast med ett spö och togo upp den ena abborren efter den andra.
Öster hade alldeles tagit bort flötet från refven och tog upp stora
fiskar ur mörkret nere vid bottnen. Efter en timmes ansträngande arbete
i solskenet voro agnen slut och båda ämbaren så fulla med fisk, att
flere icke rymdes i dem. Då fick L:r åter en stor fisk på sitt spö,
hvilken han icke omedelbart kunde draga upp och som därför hann köra in
mellan ruskorna i vålen. Därinne lefde han om så att vattnet vidt
omkring blef uppgrumladt af slam och äfja, hvarvid refven fastnade så
illa, att L:r ej förmådde få loss den. Nu hade det varit bra att ha
båten på platsen och det återstod intet annat, än att skicka Öster
efter den och tillika den s.k. refgaffeln.
Öster tog fiskämbaren och gick makligt och lugnt som vanligt, medan L:r
stod och höll det tunga spöet långt utsträckt ifrån sig och småningom
blef så otålig som möjligt att få upp fisken. Detta var ett lika
tråkigt som tröttsamt göra, och alltmer uppretad af Östers dröjsmål
började han gräla öfver folks oförsynthet och slarf att gagnlöst hugga
ned unga vackra träd och vräka dem i sjön, därmed förstörande ett godt
metställe. Skrattande rådde jag honom, att då refven var så väl fast i
ruskorna att fisken omöjligt kunde fara af med spöet, lägga det att
flyta på vattnet, tills Öster återkom. Men detta riskerade han ej af
fruktan, att det skulle gå med spöet som det gick med refven och så
måste jag lägga löjspöet ifrån mig och tura med honom att hålla i hans.
Äfven jag försökte förgäfves att draga refven ur ruskan, och medan jag
höll på därmed, for mitt löjspö till sjös. En större fisk hade visst
tagit den förut fastnade löjan, och nu bogserade han spöet ut på viken
med sådan fart, att det allt emellanåt stod på ända liksom ett flöte.
Däråt fick nu L:r roligt och påstod att det kunnat gå på samma vis med
hans spö om han lagt det ifrån sig. Hvarpå jag svarade, att icke ens
Teiskohvalfisken orkade fara af med risvålen. Nu måste jag berätta hvad
jag visste om Teiskohvalfisken och naturligtvis tillägga att jag
nyligen haft den på refven.
Medan jag höll på därmed, kom Öster ändtligen tillbaka. På tillfrågan
förklarade Öster dröjsmålet sålunda, att han sökt men icke hittat annat
snöre än en härfva refgarn, och den måste han först med jungfruns hjälp
nysta upp och detta tog tid.
Förvånad frågade jag hvad refgarnet skulle användas till och fick veta,
att det skulle knytas vid L:rs metref, för att vid bråket med dennes
löstagning från ruskan bli utaf med det långa spöet, som därvid vore i
vägen, och nystanet vid sådant göra vore lämpligare än garnhärfvan.
Öster var en praktiskt erfaren karl och äfven denna gång hade han rätt.
Jag klef till honom i båten och tog årorna, medan han själf fick knyta
nystanet vid L:rs metref och bråka loss denna. Men det var icke så
lätt, ty i det uppgrumlade vattnet syntes icke hvar och hur den satt
fast och Öster måste många gånger känna sig för. Han tog refgaffeln och
förde den utefter refven tills grenen tog emot och försökte därpå bryta
af denna nedåt, men grenen var seg och gaffeln var ett trubbigt
instrument, hvarför försöket icke så lätt lyckades. Slutligen gick
grenen utaf och fisken for sin väg släpande ruskan efter. Innan vi nu
voro färdiga att taga rymmaren med håfven, passade det utmärkt att fira
efter af Östers nystan, hvilket således kom till användning. Fisken
hade bråkat sig trött vid den tjädrande ruskan och orkade icke långt
med det efterföljande påhänget, hvarför jag hoppade i land och halade
den ditåt, så att L:r fick nöjet att själf taga den med håfven. Det var
en elfva skålpunds gädda och L:r blef så förtjust öfver att hafva
lyckats fånga den på mete att han omedelbart gaf en rundlig dusör åt
Öster för att därmed försona bannorna han fått för nystanet, som nu
visat sig så användbart. Öster påstod dock sedan, att han fått gäfvan
därför att han lät vänta på sig. Öster var en spjufver. —
Då båten nu fanns till hands for jag att söka mitt löjspö och samtidigt
hålla utkik efter L:rs flöte och ref, medan han blef kvar och beundrade
sin gädda och var för ifrig att redan öfvergifva metandet. Vi lämnade
de tömda ämbaren åt honom, med anmodan att då det nappade så lifligt
fylla dem med fisk till vår återkomst, men detta gick icke så fort, då
han själf måste meta agnen. Nu söktes åt det håll, dit jag sett
löjspöet resa af, men ehuru detta var tre meter långt och af barkad
rönn, samt således ljusfärgadt och lätt synligt, hittades det icke.
Först ett par veckor senare på sommaren och en km längre utåt viken
återfanns det uppkastadt på stranden med afsliten guttafs. L:rs metref
och flöte kommo aldrig åter.
Det var nära middag, då vi hunno tillbaka, och vädret var mycket varmt,
hvarför jag i förbifarten öfvertalade L:r att öfverge nöjet och följa
med hem, helst kyrkbåtarna samtidigt återvände. Svårt hade han att
skiljas från stället, där fisken fortfarande flitigt nappade, men han
kom ändå under förbehåll att på e.m. få fortsätta nöjet. Vår
sammanräknade fångst på den förmiddagen bestod utom gäddan af 56
stycken abborrar, vägande 42 skålpund. Nu medgaf L:r, att i Teisko
fanns mer och större fisk än i putten vid Epilä och att det var möjligt
att taga de stora med mete om man använde agn, hvilket han icke velat
tro då det aldrig förr lyckats för honom. Jag invände att
abborrpinnarna i putten ingalunda orkade svälja en agnfisk.
Redan nöjd med fiskandet för den dagen kunde jag ju låtit L:r efter
middagen gå ensam till dragonstenen och fortsätta, då han hade lust och
var så outtröttlig, och unna mig själf söndagsro, men som vän och värd
var det för mig svårt att låta honom gå allena. Då jag därtill under
middagens lopp berättade honom hemligheten med ruskorna och att sådana
voro sänkta på flere ställen, blef han särdeles ifrig att strax försöka
äfven de andra risvålarna. Att under resten af dagen uppehålla mig i
solbaddet ute på den spegellugna sjön tyckte jag ej heller vara
frestande och önskade därför, att vi först skulle bestå oss en
ordentlig middagslur samt senare på aftonen, då det blifvit svalare,
lägga ut refvar i stället för att meta. Detta fiskesätt hade han förut
icke varit med om, och då jag påstod att det var lika roligt och
intressant, lät han öfvertala sig.