större fiskar, ty gösen gör pauser i sitt raseri, och då han kommer upp
nära vattenytan, vänder han den silfverhvita buken uppåt och ligger så
några ögonblick orörlig. Då gäller det att vara snabb och få håfven
under honom, medan han liksom bländad skyr dagsljuset, ty genast
därefter bråkar han värre och rifver sig lätt lös. Om gösen på det
sättet "kantrat" nära till båten, brukade Öster med ett raskt tag gripa
honom i gälarna och lyfta in honom, men denna gång var den vidlyftiga
ruskan i vägen för en sådan manöver och han måste hugga tag i denna, ty
jag orkade ensam knappast kvarhålla den vid vattenytan. Just då Öster
fick tag uti ruskan, stjälpte gösen på rygg och i trots af de
motbjudande slemduscharna lyckades jag få honom i håfven. Visst tog
båten in betydligt vatten, men allt aflöpte lyckligt, d.v.s. utan
kantring. Så långt hade vi relativt lätt kommit, men värre bråk
återstod.
Det skulle ofta nog vara behändigt och lämpligt att liksom en del
indiska gudabilder ha flere par armar och händer, och just vid detta
tillfälle skulle tillskottet behöfts, ty Öster höll med vänster hand 1
ruskan och i höger hade han båda årorna, medan mina båda höllo i
håfskaftet och jag för den fastsnärjda tafsen och ruskans yfviga och
slemmiga grenars skull var ur stånd att lyfta fisken in i båten. För
att fisken ej måtte rymma ur håfven vågade jag icke åter sänka denna i
vattnet, och Öster fick icke släppa ruskan, som skulle gått till botten
och säkert rifvit håfven ifrån mig; tillika sprattlade fisken
ohejdbart, så att vatten och äfja yrde öfver oss. Vid håfvens ytterkant
var tafsen lindad flere hvarf kring en tjock gren i ruskan, och då
såväl ref som tafs voro nya och af prima gods, kunde de icke slitas af,
fastän detta medel att lösa denna gordiska knut nog försöktes. Men
Öster var situationen vuxen och räddade den. Våra åror lågo uti
vridbara gaffelformade klykor, som voro så stora att årans handända
utifrån kunde trädas igenom klykan; detta gjorde att han med en lämplig
knyck var i stånd att skjuta dem akterut. Genom denna manöver fick han
högra handen fri och kunde vända sig att ligga i båten, medan han
alltjämt med vänster hand kvarhöll ruskan. Därpå bröt han med en väldig
ansträngning af grenen där tafsen fastnat.
Att båten, ehuru den blef halffull med vatten, icke stjälpte vid det
taget var lyckligt nog, och nu kunde jag obehindradt lyfta in håfven
med fisken samt den medföljande läckra grenen; refven satt dock
fortfarande fast uti ruskan och Öster måste äfven taga loss denna medan
gösen plaskade i kölvattnet, så att äfjan yrde kring oss. Slutligen
fick jag tafsen lösknuten från refven och stufvade fisken under
aktersitsen, där han kunde sprattla efter behag; jag hade då händerna
fria att hjälpa Öster med ruskan. Medan vi höllo på att frigöra den
mycket intrasslade refven slog en fiskgjuse ned omkring tio famnar från
båten och försvann under vattnet, där han dröjde så länge, att jag
redan trodde honom bli kvar för alltid. Men upp på ytan kom han och med
utbredda vingar försökte han flaxa uppåt, med svårighet bärande i de
gula klorna en medelstor braxen, hvilken höll hufvudet nedåt och lyfte
upp vår ref, som han var fast vid. Detta var således orsaken, hvarför
bördan var så tung för gjusen. Men han rådde slutligen ändå, ty en
ytterligare kraftansträngning ryckte kroken ur fikens lösa käft, hvarpå
fågeln flög sin väg med bytet, som han passade på att röfva från oss.
Gjusen flög åt Vähä Koljonsaari, på hvilken holme vi redan förut
observerat hans tillhåll, och detta fribyteri var anledning till, att
vi föresatte oss att göra hemgång hos honom.
Efter slutadt fiske roddes hem för att förbereda allt för besöket hos
fiskgjusparet. Vi visste att deras bo befann sig i toppen af en midt på
holmen växande, hög och fristående fura, rak och utan grenar upp till
den fyra famnar från marken vidtagande täta kronan.
Då ingen af oss ansåg sig vara i stånd att klättra uppför den tjocka
och hala stammen, tillverkade Öster en repstege, och jag slipade både
ångslupens yxa och köksyxan för det fall att dessa skulle behöfvas.
Dagens fiskafånge uppvägdes därefter och befanns uppgå till 67 skålpund
inklusive gösen, hvilken var den största af sitt slag som vi fångat
under vistelsen i Teisko. Sedan frukosten undanstökats, fördes
bössorna, repstegen och yxorna i båten, hvarefter vi vid tiotiden på
f.m. begåfvo oss i väg.
Dagen var en af de få vackra och varma under denna så kyliga och
blåsiga sommar; ingen vindkåre krusade sjöns spegelblanka yta, hvarför
värmen redan tidigt kändes besvärlig. Öster spådde åskväder. Min afsikt
var, att om det så bar till, skjuta den ena eller båda de gamla
fåglarna och att för ändamålet ligga i försåt för dem vid boet.
Därför byggdes efter framkomsten till holmen inom skotthåll från boet
en skjutkoja af afhuggna alar, uppresta emot den lodräta sidan af ett
stort famnshögt flyttblock beläget i nordost därifrån, hvarefter en
sten rullades dit in att tjäna till sittplats. Denna gömma trodde vi
skulle bli skuggig och sval, dock blef den i stället af oförmodade
orsaker ett pinorum.
Efter flere fåfänga försök lyckades Öster kasta en sten med vidfästadt
snöre öfver den enda fristående ungefär fem fot nedom kronan befintliga
grenen af tallen. Öfver denna halades repstegen upp, hvilken dock råkat
bli för kort, hvarför Öster fick anlita sin vighet för att komma upp på
den. Väl uppkommen visade sig allt avancerande omöjligt, ty trädets
grenar och kvistar under boet voro så tätvuxna och det minst fyra alnar
i tvärmått stora nästets pinnar och ris så hopflätade och fastklämda,
att intet däraf kunde rubbas med händerna. Att gå så långt ut från
stammen, att han utanpå kanten af rishögen kommit åt att klifva upp i
boet vågade Öster icke, ty den gren han stod på var för svag att bära
honom så långt från stammen. Nog är det möjligt att Öster trots sina
fyratiofem år, förlitande sig på sin styrka och vighet, slutligen
skulle ha riskerat försöket, men jag nekade honom bestämdt att göra
det. Nu försökte han åter att nedifrån rifva i rishögen, men de
fingertjocka, benhårda tallkvistarna sutto för hårdt fast och vid
ringaste skakning öste moln af damm, smuts och fiskfjäll ned därur,
inträngande i ögon och näsa, hvarför Öster förklarade sig intet vidare
kunna uträtta däruppe och klef ned.
För att komma åt nästets innehåll återstod således ingen annan utväg än
att nedhugga trädet. Jag var visst af princip emot all skogsåverkan,
men då detta stolta träd liksom så många andra vid vattendraget blifvit
illa skadadt af bivuakerande stockflötares eldar, kunde åverkan ej
anses vara så svår, hvarför vi beslöto oss för att utföra den, så snart
jag skjutit någon af de gamla fåglarna, hvilka dock dittills ej behagat
infinna sig vid boet. Jag kröp följaktligen in i löfkojan att där
afvakta herrskapets hemkomst och skickade Öster, för att hans närvaro
icke måtte varsko fåglarna om faran, uti båten bort från holmen med
order att återvända då han hört skott.
Detta skedde vid middagstiden, och kojans löfvägg låg mot sydväst,
därför gassade solen på med full styrka och stenväggen bakom
reflekterade hettan, hvilken, då luften var absolut stilla, i min gömma
alstrade en tropisk värme, som snart blef outhärdlig. Öfver en timme
hade så förflutit, hvarunder jag spejade mig solblind på den hvitblå
himmelen kring hökboet, och alltmer skred solen åt det hållet, men
ingen fiskhök behagade komma. Bland kojans allöf fanns mygg i mängd och
hvad än värre var knott i svärmar, som stungo och pinade på alla
åtkomliga ställen, helst rock och väst redan längesedan aflagts;
därtill sällade sig små gulbruna myror, som hittade sin väg öfverallt,
på den svettiga halsen och till de fördoldaste ställen samt beto så det
brände som eld.
Denna afgrundspina blef slutligen omöjlig att uthärda och jag ämnade
just fly ur pinorummet, då ett skärande gri, gri hördes allt närmare.
Jag förmodade att detta skrik var den hemåtkommande gjusens
lystringsrop till ungarna i boet, och så var det. Jämt opp hann jag
lyfta bössan till ögat, då fågeln kom och med en fisk i klorna ämnade
slå ned på boet. Skottet smällde med den påföljd, att både han och
fisken ramlade in i boet; blott den orörliga spetsen af ena vingen
förblef synlig öfver kanten.
Nu var jag mer än mätt af nöjet och rymde ur kojan till norra stranden
för att där söka svalka och hålla utkik efter Öster, som ju strax borde
återvända. Men hvarför dröjde han, min förträfflige följeslagare? Han
hvarken sågs till eller hördes af. Att fåfängt vänta är tråkigt under
alla förhållanden, men i synnerhet då man sitter i solbaddet på en sten
vid stranden af en liten holme, stirrande ut öfver fjärdens gnistrande
yta efter någon som af okänd anledning icke kommer; då är hvarje
tidsfördrif välkommet och jag företog mig att bada trots den steniga
stranden. Makligt sam jag länge omkring och njöt af vattnets
uppfriskande svalka, samt klädde därefter småningom på mig, men —
ingen Öster kom och klockan visade redan öfver tre. Jag hade god tid
att föreställa mig huru Robinson måtte ha varit till sinnes på sin
ensliga ö, ty lika hett och tråkigt som jag för tillfället hade måtte
det många gånger varit för honom; men lyckligtvis voro mina utsikter
att slippa bort från holmen bättre än hans, ty någon gång måste Öster
komma. Ännu fick jag en god stund sitta och speja utefter den som smält
bly glittrande Teiskolaviken, tills jag på långt afstånd upptäckte en
ansenlig fågel, hvilken med långsamma vingslag styrde rätt mot mig.
Några gånger blänkte det som en blixt under fågeln, liksom då solen
speglar i en glasbit, och jag förstod däraf att det var den andra
gjusen på hemväg med sitt byte. Kvickt kilade jag tillbaka till kojan
och stod skjutfärdig väntande på fågelns ankomst, men han dröjde.
Slutligen varsnade jag honom långt utom skjuthåll, görande en sväng i
luften och starkt stigande uppåt; därpå följde ett kort slag högt öfver
holmens träd och så bär det i väg åt Iso Koljonsaari. Säkert hade han
sett den i boet liggande döda maken och skydde det därför.
I kojan kunde jag icke stanna, och då Öster fortfarande dröjde,
uppsökte jag en drägligare plats åt det håll hvaråt fågeln flugit samt
satte mig på marken i skuggan af en buske. Där hade jag åter suttit en
lång stund och filosoferat, då jag väcktes ur tankarna af ett susande
ljud bakifrån, som gjorde att jag tvärt sprang upp och lyfte bössan.
Det var gjusen, som undersökte holmen och med detsamma åter var utom
skotthåll. Hastigt smög jag nu närmare boet i väntan att han skulle
återvända och fortsätta genomsökandet. Han kom också, men med
förvånande hastighet sköt han ned och fram mellan träden än åt ett
håll, än åt ett annat med så snabba vändningar, att det var mig
omöjligt att skjuta med någon utsikt att träffa. Under dessa
omständigheter föll det mig in att icke följa gjusens rörelser med
bössan utan sikta åt nästet, ty dit ämnade han sig väl slutligen. Så
gick det ock; när han öfvertygat sig om säkerhetstillståndet på holmen
och därvid förmodligen icke observerat mig, flög han mot boet och
ämnade slå ned därpå, men i det ögonblick han liknande en fläkter örn
med utbredda vingar syntes däröfver, sköt jag. Några fjädrar föllo och
fågeln tycktes träffad, men det hindrade honom icke att flyga nedåt
holmens södra udde, där han satte sig i en tall vid stranden. Att det
var illa fatt med honom, såg jag och gick ditåt utan att bry mig om att
söka skydd samt sköt ned honom.
Jag gick för att taga upp fågeln och väntade åter tills jag ändtligen
hörde Öster skramla med båten mot strandstenarna. På min fråga hvarför
han dröjt så länge, fick jag svaret: "Ja' sku' ju inte komma förrn de'
smällt!" Hvaraf jag förstod att gubben på något svalt ställe tagit sig
en behaglig långlur och därför icke hört det första skottet. Han hade
mått godt, medan jag våndades.
Då de båda gamla fiskhökarna sålunda stupat, skulle det varit ett
omänskligt djurplågeri att lämna ungdomen där uppe i trädtoppen för att
långsamt svälta ihjäl, således återstod intet annat än att hugga ned
trädet och därför menade Öster: "Bort nu med paltorna och fram med
vedyxan och köksyxan". Klockan nalkades fem på eftermiddagen, men
alltjämt var det lika lugnt och kvalmigt. Öster började hugga stora
skåran på den sidan af trädet, hvaråt det skulle stjälpas, och jag
hackade den mindre med köksyxan som var liten. Båda yxorna voro ganska
olämpliga don för fällandet af en tre kvarter tjock uråldrig martall,
vuxen i mossan på hälleberget och därför hård och seg som ben med
årsväxtringar så smala, att de icke kunde räknas. Det var ett drygt
arbete för oss, då, som det står i Frithiofsagan, "från pannan svetten
lackar och bröstet häfves kallt", hvarför vi togo oss åtskilliga
hvilopauser i mossan och på kringliggande stenar, innan vi efter ett
par timmars träget arbete kommit så långt, att vi tyckte trädet borde
stjälpa. Men det ville icke falla, det var vant att stå och ingen
vindpust kom oss till hjälp. Det återstod endast en smal flisa, som
bar, och vi vågade icke hugga längre för att ej få trädet öfver oss. Då
gick Öster till båten efter årorna och därmed störtades jätten omkull.
Ett väldigt brak följde, då toppen slog ned på berghällen, och stora
dammoln yrde, då nästets beståndsdelar spriddes vida kring. Däri funnos
många hvarf tjocka tallkvistar lagda på hvarandra med mellanlager af
stora mosstufvor, guano och fiskfjäll, mest af braxen och gädda, flere
hästlass ris och bråte, hvarur det torra dammet bolmade upp vid trädets
fall. Vi påtade kring i högen, men hittade inga ben af fågel eller
däggdjur, endast stora mängder af ryggradsknotor och ben efter större
fiskar och kuriöst nog äfven en stor, flattryckt, förtorkad groda.
Således uppföda gjusarna sina ungar uteslutande med fisk och, att döma
efter fjällmassorna, måste med tiden ansenliga mängder ha gått åt.
Under rishögen funnos två nästan flygfärdiga gjusungar, hvilka voro
mycket argsinta och så ifrigt försvarade sig med näbbarna, att de måste
bäras i de öfverkastade rockarna för att instufvas under roddbåtens
aktersits. Efter hemkomsten sattes de i en hönsbur och matades med
småfisk, hvilken de dock icke vidrörde, förrän de lämnades i fred för
åskådarna. Följande måndag fingo de fara med till staden och skänktes
där åt en amatör. På natten gick Östers förutsägning i fullbordan, då
det blef ett så starkt åskväder, att det skrämde oss alla upp ur
sängarna.
Hararna vid Mäkylä.
En half km söderut från Sommarbo vid landsvägen ligger torpet Mäkylä
och där var en handelsbod inrättad i en särskild byggning. Denna bod
förestods af ett äldre fruntimmer, och därför var det så mycket
egendomligare att under de år vi bodde i närheten, i hushållen på
Mäkylä icke fanns någon katt; ett eljes i trakten sällsynt fall.
Frånvaron af detta alla käringars vanligen svältfödda och därför i
skogen maroderande skötebarn förorsakade, att traktens harar voro
liksom hemma på stället och ofta sågos i närheten. Redan af de
arbetare, hvilka på vårvintern uppförde villan, hördes att de ibland
sett harar där och att snön i grannskapet varit full af spår. För oss
var det således otur att icke ega någon harhund, men så länge sommarn
räckte, borde de ju i alla fall få vara i fred. När vi dock hunnit
öfver midten af augusti samma år 1877, kunde Öster icke längre motstå
frestelsen, helst äfven han mött någon jösse på vägen till
handelsboden, och då intet fiske blef af den söndagsmorgonen, gick han
på jakt med sin Kurre. Denna jaktkamrat var visserligen totalt oduglig,
men följa med sin husbonde skulle han, och då han som andra rackor
sprang omkring öfverallt utefter vägen, kunde det ju hända, att han
råkade skrämma upp en hare. Så hoppades åtminstone Öster, och han hade
vanligen rätt.
Emedan Östers gamla otympliga lodbössa var ett ganska olämpligt
instrument vid de flesta tillfällen, då det icke var fråga om
precisionsskott på stora afstånd, hade han af mig erhållit en
grofkalibrig, enpipig framladdare, försedd med knallhattslås, som tålde
en försvarlig dosis krut och hagel samt spridde dessa mer än behöfligt.
Han var mycket intresserad af det nya redskapet och "skottställde" det,
som han kallade förrättningen, flere gånger under sommaren. Huru han
därvid bar sig åt, kan jag icke närmare meddela, men nog såg jag honom
uppfästa hela tidningsark på väggen af sockenmagasinet nere vid bron
och hörde honom fyra på duktiga skott. Med en viss stolthet uppvisade
han sedan huru haglen voro spridda öfver hela arket, och jag trodde att
Öster nog skulle kunna träffa sin jösse, om denne icke hade allt för
brådt. Slutligen förklarade han bössan användbar för hare och flygande
fågel, men för sittande sådan och ekorre ville han icke godkänna den,
och detta kunde ju vara nog så riktigt.
Från villan ända fram till Mäkylä och däromkring samt på östra sidan af
landsvägen ned mot kyrksjön ligga åkrar och ängar, hvilka utefter
strandsluttningen ställvis äro beväxta med träd och buskar. På väster
sida finnes tall- och granskog samt mot söder en hög och brant
bergklack. I denna omgifning hade hararna troligen på många år icke
ofredats, de voro därför, då riklig tillgång på föda fanns, hemvana och
föga skygga, således ett passande vildt för oss söndagsjägare.
Öster begaf sig ut dit tidigt på söndagsmorgonen utan att ha något
bestämdt mål och ämnade sig icke långt, emedan han så dags icke fått
morgonkaffe, hvilket han mycket värderade, dessutom var han liksom
äfven jag icke gärna på jakt medan gudstjänsten pågick i den icke långt
aflägsna kyrkan. Sedan han vandrat en stund upp och ned emellan de
afbärgade åkertegarna, där rågskylarna stodo stackade i högar, och haft
sina förhoppningar att Kurre därifrån skulle råka skrämma ut någon
hare, hvilket dock misslyckats, kom han fram till stranden nedanom
Mäkylä byggningar. Där låg på sluttningen, nästan inväxt i ett
busksnår, en gammal, sprucken och rutten ekstock, på hvilkens
uppåtvända botten han satte sig.
Hans Kurre, som haft sitt bestyr öfverallt i närheten, infann sig nu
hos sin herre och snokade kring där; hunden kom så ock till ekstockens
andra ända, hvarest brädan som förr varit akterspegel saknades. Där var
således ett stort hål i båtändan och Kurre företog sig att smågläfsande
hoppa af och an tätt framför detta, liksom om han under båten haft en
annan racka att leka med.
Detta hundens beteende gjorde Öster uppmärksam. Han steg upp, makade
med foten undan hunden och lade sig på marken för att se under
ekstocken; då denna dock låg jämnt utefter jorden var det så mörkt
därinne, att intet syntes som kunde ha väckt hundens uppmärksamhet utom
några stenar strax vid hålet. Men Kurre fortsatte leken, då Öster steg
upp. Därför försökte denne lyfta ekstocken för att vända den, men den
klumpigt timrade farkosten var för tung, och då ett stycke af båtkanten
blef kvar i händerna, afstod han från vidare försök samt tog bössan och
stötte med kolfven några tag hårdt på den murkna bottnen. Detta antog
Kurre vara ett tecken åt honom att något skulle uträttas på motsatt
ända af ekstocken och skyndade ditåt för att vara med därom, då hans
herre fortsatte bultandet. Knappast var hunden försvunnen från hålet,
förrän en hare skuttade fram därur, och då Öster fick bössan till ögat,
följde en annan efter; denna hann dock icke långt, förrän han för
skottet blef på platsen.
Hade nu Kurre haft en droppe af harhundsblod i sina ådror, skulle han
hafva drifvit den första haren, men det brydde han sig icke om, utan
stannade lugnt snusande på den fallne. Innan Öster åter fick laddadt,
var den undansluppna haren långa vägar och det lönade sig icke att
förfölja honom med en sådan hund, hvarför han tog sitt jaktbyte och
vandrade hemåt för att få sitt kaffe. Jag mötte honom, då han med sin
börda kom öfver gården. Han försökte på eftermiddagen att få mig med ut
på harjakt, men jag hade ingen lust att jaga hare utan hund och lofvade
försöka skaffa en sådan till nästa söndagsmorgon.
Vi gingo dock på eftermiddagen ned till platsen för hans bragd och där
fick jag höra dess noggranna beskrifning.
Följande söndag var den sista fridagen i augusti månad och således
äfven den sista före inflyttningen till staden; skulle det bli harjakt
af vid Sommarbo det året, så måste den försiggå då, ehuru vädret var
föga inbjudande, regnigt och blåsigt.
Af brännmästaren Gerlin hade jag lånat en gammal erfaren stöfvare, och
han skulle bättre än Östers Kurre taga reda på Mäkylähararna. Tidigt
voro vi i rörelse och fägnade oss åt att det efter nattens regn tycktes
blåsa upp till bättre väder, men marken var våt och det dröp från
träden. Hade hararna sprungit omkring på morgonen, borde hunden få upp
dem. Vi behöfde icke gå långt, ty vår jaktmark tog vid strax utanför
trädgårdsgrinden.
Villans trädgård gränsar i söder till de förut omnämnda åkrarna, där
rågen blifvit skördad, och vi vandrade framåt i stubben, jag förut och
Öster något efter ledande den kopplade hunden. Midt på den ett par
hundra steg breda åkern, hvilken troligen äfven fordom användts till
beteshage, funnos på något afstånd från hvarandra tvänne större gropar,
i hvilka förr funnits dricksvatten åt kreaturen, men som nu längesedan
varit tomma, ty täta snår af videbuskar och små tallar frodades uti
dem. Kommen fram till det närmaste busksnåret stannade jag och ropade
till Öster att släppa hunden, då med detsamma en hare skrämd af ropet
for ut därifrån i riktning mot det andra snåret. Lyckligtvis bar jag
bössan i handen, och då haren icke hade allt för brådt hann jag skjuta
inom godt håll och han blef på platsen. Men knappt hade skottet ljudit
förrän ett par jössar kilade ut från den andra, utom häll liggande
buskgropen. Dessa såg äfven Öster och rusade ditåt med hunden, som
genast tog upp, och så kom drefvet i gång bortåt Mäkylä. Ohågad att så
nära hemmet gå med haren på ryggen och kanske få bära den långa vägar,
sprang jag tillbaka till trädgården och kastade honom öfver
gärdesgården, hvarefter jag följde Öster. Han hade stannat helt nära
nedanför den omnämnda bergklacken, i hopp att drefvet skulle komma
tillbaka, men då jag hörde, att hunden dref ifrigt åt torpet till,
sprang jag vidare ditåt, väntande att haren skulle komma ut på
landsvägen. Men däraf blef tillsvidare intet; haren och hunden höllos
längre upp i backen bakom det branta berget, hvarför jag begaf mig
ditåt och tecknade åt Öster ett göra sammaledes. Han valde dock att på
andra sidan kringgå berget och innan jag hunnit många steg, hörde jag
honom skjuta. I begrepp att klifva öfver gärdesgården, hvilken nedanför
berget inhägnade åkern, skrämde han upp en hare, som tryckt därintill,
och då han just hade bössan i hand för att ställa den ifrån sig, fick
han skjuta på nära håll. Det var en liten stackare som föll och
troligen en af dem som mitt skott skrämt ur buskarna.
Ett par hundra steg västerut från torpet uppe på backen finnes en
större ojämnt upptagen grusgrop, dit vägar leda från landsvägen på båda
sidor om torpet och sedan längre fram in i skogen. Omgifningen var
beväxt med enstaka mindre träd, alar, tallar och enbuskar; däråt dref
hunden, och då vi kommo fram, syntes strax en hare skymta öfver den ena
af vägarna till torpet. Öster fick brådt att hoppa upp på ett stort
flyttblock beläget vid gropkanten, hvarifrån han hade öfverblick af
samma väg, och jag skyndade till gropens andra sida för att passa på
vid den där mynnande vägen. Framkommen dit hörde jag skallet komma mot
Öster och såg honom på sin upphöjda ståndpunkt lägga bössan till ögat
och som vanligt sikta väl men långsamt. Småningom sänkte han
bössmynningen allt djupare, ju mera haren närmade sig och så —
klickade skottet. Haren, på så nära håll skrämd af knallhattssmällen,
kastade sig åt sidan och kom ned i gropen helt oförmodadt inom kort
håll från mig och så klämde jag till; han gjorde en kullerbytta och
blef liggande.
Men denna hare hade hunden icke drifvit, det var nog en annan som genom
och öfver buskarna kom till den väg jag stod vid och så vidare rakt mot
mig. Hade icke hunden varit så tätt efter och jag icke hört gläfset på
så nära håll, skulle haren som jag för tillfället vände ryggen åt
troligen oförmärkt ha sluppit förbi, ty allt detta försiggick så
snabbt, att jag knappast hunnit öfvertyga mig om att den första haren
låg stilla, innan denna andra var alldeles inpå. Nu fick han skottet ur
andra pipan och stupade tvärt.
Hunden såg jag under hela tiden endast en skymt af och äfven nu dref
han ostörd af skotten vidare. Det var en präktig stöfvare, och torpets
omgifningar måtte för därvarande kål- och roflands skull ha varit
flitigt besökta under natten, eller ock voro hararna på stället
ovanligt många. Medan jag hann uträtta allt detta, bråkade Öster med
sitt muskedunder. Han hade alltid verktyg i fickorna med sig och därmed
skrufvade han lös knallhattscylindern och petade krut innanför.