vattnet var klart och lugnt, kunde man ha roligt af att åse fisklifvet
därnere mellan träden. Man såg de täta och skygga flockarna af yngel
simma än hit, än dit och större fiskar lurande på de små smyga fram i
skydd af kvistarna, för att vid passande tillfälle rusa in uti den
förbistrykande flocken, alltid gripande och slukande någon af dem.
Ihärdigast vid ynglets förföljande tycktes abborrarna vara, och stimmen
glesnade, där några sådana en stund foro fram, men kom en gädda i
närheten, voro dessa glupska räfvar som bortblåsta och deras nappande
slutade tvärt midt i den hetaste kampanjen. Längre ned, dit blicken
icke nådde i det grumliga vattnet, stodo de större röfvarne lurande,
och där kunde man komma åt dem med agn på kroken.
Vi hade nöje och nytta af dessa rishögar och metade snart endast där de
voro utlagda. Båten ankrades då öfver vålen med en sten vid hvardera
stäfven, så att vi hade solen bakom oss och kunde meta i skuggan af
vålen, ty där brukade fiskarna hålla till. Det var rätt svårt att
undvika att krokarna fastnade i ruskorna och att fisken som nappat
snärjde in sig däri. För löstagande af fastnade krokar konstruerade
Öster en liten klyka af mässing som fästes på en lång stång och
kallades "gaffeln" samt var ganska användbar. Kunde icke gaffeln taga
kroken loss, återstod intet annat än att rycka tills kroken eller
kvisten sprang, om man ej föredrog att kapa af refven, men dessa små
obehag uppvägdes rikligt af nöjet att meta vid vålarna.
Utom abborrar och gäddor fångades där gös och id; om agnet hängde nära
bottnen, hände äfven att det slukades af någon glupsk och mager lake,
som Öster kallade "krokodil". Vid de små holmarna öster om Koljonsaari
låg en vål, där stora svarta abborrar höllo till och där vi en
söndagseftermiddag i början af augusti 1877 fångade 33 stycken, vägande
35 skålpund; då alla voro lika stora utgjorde de uppradade på
båtbottnen en vacker fångst.
Ett annat alltid gifvande fiskeställe vid risvål fanns inne i viken vid
Toijala intill södra strandens västligaste udde; där metade vi båda vid
midten af juli månad följande år inom ett par timmar 42 skålpund,
vackert gröna, mindre abborrar. Enhvar som eger eller disponerar
fiskevatten borde lägga ut dylika risvålar; följderna däraf visa sig
snart.
Sålunda utrustade ansågo vi oss redo för kommande kampanjer, och jag
har sedan ofta saknat den tid, då det fanns tillfälle till denna
nöjsamma och hälsosamma fiskesport.
Vårstämning.
När vinterns sista drifvor försvunnit för den segrande vårsolens
strålar och de ljusa dagarna blifva längre, när det alltmer värmande
och lifvande ljuset lekande lockar fram den första, friska grönskan och
de späda, ljusa löfven skälfva af den vaknade mystiska driften till
utveckling, när de tydliga spåren af öfversvallande lifskraft skönjas
öfverallt i naturen, i fiskens lek, i fågelns kärlekssång, och det
späda löfvets och blommans doft sprides vida, buren af sakta smekande,
ljumma fläktar — då är tid för civilisationens jäktade slaf att
återvända till naturen, att i dess sköte söka hälsans upphjälpande och
krafternas förnyande, hoc est: — flytta ut på sommarnöje. —
Detta år infann sig sommarn sent och de tre gångna fjärdedelarna af
juni månad hade varit kalla, ruskiga och blåsiga som höstetid vid
hafskusten. De uthålliga och starka nordväst- och nordostvindarna med
åtföljande klara och kalla nätter hade fördröjt vegetationens
utveckling i trakten af T:fors, så att björklöfvet var helt spädt vid
midsommar. Därför hade ock utflyttningen till det nya sommarboet i
Teisko blifvit uppskjuten vecka efter vecka; men vi voro alla
intresserade af att komma ut i det gröna, och så skulle utflyttningen
ske dagen före midsommar. Afresan från staden försiggick ändtligen
efter allt packande och stufvande kl. 11 på f.m. med ångslupen "Göta" i
allt annat än behagligt väder.
Då jag själf skötte styrmans- och maskinistsysslan, var Öster eldare,
lots och matros; vi två utgjorde således hela besättningen ombord.
Familjen var instufvad uti den lilla glasburen akterut, som hedrades
med benämningen "salong", ehuru både maskineriet och styrratten äfven
voro inhysta där. Husets jungfru logerade i Östers koj i förruffen och
kände sig sjuk så snart hon fick se vågorna på sjön; på taket däröfver
fastsurrades pianot, och för öfrigt var den lilla farkosten allestädes
belamrad med förnödenhetsartiklar af allehanda slag, nödvändiga och
välbehöfliga för utrustning af ett nytt sommarhem på landet.
Nordvästen blåste friskt på utefter Näsijärvi milslånga fjärd. Stick i
stäf kommo de långa, mörkbruna vågorna rullande med breda, hvita
kammar, som fräsande bröto sig mot "Götas" skarpa bog, allt som oftast
sändande iskalla duschar ombord och in genom den händelsevis öppnade
salongsdörren. Solen lyste under korta mellanskof fram ur de mörka
hagelbyarna, spridande föga värme, hvarför temperaturen hela dagen höll
sig mellan +3 och 5 grader Celsius. Sannerligen ingen sommarvärme och
till och med ovanlig i T:fors.
Den lilla skarpbyggda och för tillfället tungt lastade ångaren sköt god
fart, men vakade tungt mellan de täta vågorna, hvarför den tog in
mycket vatten ur de öfver bogen stänkande topparna. Denna omständighet
tvingade oss att hålla västligare kurs upp i lä innanför holmarne under
Ylöjärvilandet, hvarigenom färden blef lugnare, men betydligt längre.
Ju mer vi aflägsnade oss från staden, dess mera mulnade himmelen och
ökade blåsten, så att vi mot kl. 12 hade fullkomlig storm och snöyra
blandad med hagel. Detta oväder tvingade oss att söka skydd under
Otavasalo och att lägga till där i sundet, medan byn rasade ut. Efter
vidpass en timme klarnade vädret något, men blåsten fortfor med
oförminskad styrka och svår sjö mötte oss, då vi löpte ur sundet väster
om holmen. Den högt öfver fören brytande sjön nödgade oss att sakta
farten, på det att ångslupen bättre måtte hinna vaka mellan sjöarna,
samt att hålla rakt upp mot sjögången under Äijänsaari, där vi åter
fingo skydd ett stycke framåt. Här kunde farten åter ökas, och så kommo
vi snabbt upp till Jänissaari, där vi ånyo mötte hög sjö från den långa
och breda Pengonpohja. Vi riskerade icke att vända här för att komma
tvärs Öfver Koljonselkä till Teiskolaviken, därtill var båten alltför
liten. Därför fortsattes mot vinden upp under nordvästra fastlandet och
längs detta österut till sundet mellan Mustasaari och Korkeasaari. Där
vändes mot sydost, och för full medvind med sjögången som påkörare
ilade ångslupen tvärs öfver den vildt rullande Koljonselkä formligen
hifvad från den ena fräsande vågtoppen till den andra, hvarvid den
rullade hemskt åt sidorna, dock utan att taga in vatten. Så kommo vi in
i lä genom sundet vid Koljonniemi, och med en känsla af lättnad lämnade
vi de fräsande brottsjöarna bakom oss, nöjda att utan äfventyr ha nått
den lugna hamnen i det inre af Teiskolaviken.
Med kölvattnet skvalpande på salongsgolfvet och tjock snö öfver hela
båten, våta och stela af köld samt med af sjösjukan illa medtagna
passagerare anlände vi till Sommarbo efter fyra timmars färd i stället
för på halfannan timme, glada att den svåra resan var väl öfverstånden.
Då vi större delen af färden befarit för mig obekanta vatten,
tillkommer hedern för den lyckliga resan uteslutande Öster och hans
lotsning; utan honom skulle jag ha vändt tillbaka genast vid utfärden
från staden. Han kände dessa vatten sedan han på femtiotalet varit med,
då kaptenlöjtnant Jägerschjöld och kapten Martinoff kartlade detta
vattensystem, och sedan han förde masugnens vedskuta "Toivo", hvilken
enligt Östers påstående var fasonerad som ett strykjärn och därför utan
last seglade bäst med den flata akterspegeln förut. Kryssande med
"Toivo" fram och åter ända till det tog emot, var han i tillfälle att
ytterst noga pejla detta vattendrag, och hans utmärkta lokalsinne kom
oss väl till pass.
Så snart fraktgodset lossats och placerats och brasor tändts i den
sedan vintern utkylda villan, framtogs det medförda matförrådet och åts
en försenad, men efterlängtad och välbehöflig middag. Härvid gjordes
den observationen, att visthusets snarast möjliga proviantering med
fisk vore både önsklig och nödvändig, hvarför det beslöts, att om
vädret medgåfve, senare på aftonen lägga ut refvar. Under tiden togs
roddbåten ur vinterkvarteret och ställdes fiskedonen i ordning.
Det dröjde till nära solnedgången, innan blåsten något lugnade inne i
viken, och utåt fjärden syntes ännu de långa vågorna mot synranden samt
hördes bränningarnas aflägsna brus; det lät som en storm vid
hafskusten. Den nedgående solens sista matta strålar lyste från en
rödgul men klar himmel och mäktade icke sprida förnimbar värme; det
kändes kallt äfven i sommarpaletå, men fisket lockade och därför
begåfvo vi oss ut.
Roddbåten sköts ut och befanns ha torkat under vintern så att den
läckte betydligt; detta var otur, ty jag måste ösa vatten nästan
oafbrutet. Därför var icke tänkbart att fara långa vägar med refvarna,
och då Öster påstod att det vid ihållande vind brukade nappa bäst i lä
bakom uddar, och då han därjämte trodde att samma vind skulle blåsa upp
följande morgon, så rodde vi utefter norra stranden västerut fram till
fjärden vid "Vähä Koljonsaari". Där lades en ref i lä under holmen; den
ankrades bättre än vanligt med stora stenar vid ändarna och lämnades
utan flöten, på det att blåst och sjögång icke måtte skvalpa om den.
Den andra refven lades ett stycke österut från udden af "Iso
Koljonsaari" och fortsattes öfver ett midt för holmen mot söder
liggande stengrund, som följdes i riktning utåt fjärden, där djupet är
ansenligt. Denna ref försågs med några få flöten, dock fanns icke garn
nog ombord att på det stora djupet sätta ett extra flöte vid refändan,
hvarigenom det sedan varit lättare återfinna den. Då mina fingrar
blifvit stelfrusna af våtan och det eljes kändes ruskigt på det kalla
vattnet, fick den tredje refven stanna kvar i lådan.
Under refutläggningen hade vi kommit ett godt stycke ut på viken, och
då där nu vid midnatt var alldeles lugnt och stilla, fäste vi oss vid
ett svagt men ihållande och särdeles ömkligt läte, liknande skriket af
ett spädt barn, hvilket vi icke kunde förklara. Ehuru jag huttrade af
kyla och önskade komma under tak så fort som möjligt, tillsade jag dock
Öster att ro ditåt där klagolåten hördes för att taga reda på hvad det
var. Det är egendomligt huru äfven svaga ljud höras på långt håll om
natten öfver vattnet i stilla och kall luft. Vi fingo ro ett par km
söderut tvärs öfver den mot fjärden sig vidgande yttre Teiskolaviken
bort till holmarna innanför Lapinsaari, innan vi kunde urskilja att det
icke var ett spädt barns ynkande, utan bräkandet af ett nyfödt och
öfvergifvet lam, hvilket hittades mellan stenarna vid stranden af en
mindre holme. Öster gick i land och hämtade lamungen, som var våt och
halfdöd af kylan, hvarför han icke kunde stå på benen. Troligen hade
holmen under dagen användts som betesplats åt fåren, hvilka bortförts
utan att det nyfödda lilla kräket observerats. Jag stoppade ungdomen
innanför min vida paletå, då den ju omöjligt kunde kvarlämnas åt en
säker död, och när där började kännas varmt tystnade den snart.
Det hade lidit ett godt stycke efter midnatt, då vi kommo hem med vårt
fynd och fingo värma oss vid den åter påfyllda kakelugnsbrasan. En varm
och välbehöflig toddy hjälpte till att lena upp de af midsommarkylan
stelnade lemmarna, och därvid undrade vi om icke de mångenstädes
brukliga midsommareldarna jämte mjödkalasen i forntiden tillkommit för
samma ändamål, nämligen att fördrifva utvärtes och invärtes kyla.
Lamungen väckte allmänt medlidande, och barnen, som vaknade af oljudet,
voro förtjusta öfver den blifvande lekkamraten. Varm mjölk hämtades åt
den att dricka, men då den lilla stackarn icke förstod sig därpå,
konstruerades af lärftlappar en s.k. "dinapp", hvars användbarhet strax
begreps och hvilken uppfödningsmetod därefter med stor framgång
praktiserades af jungfrun. Hon tog strax det moderlösa kräket med sig i
sängen, så att det skulle ha varmt, och detta var mycket bra, ty där
tystnade oljudet och det var ytterst nödvändigt för nattron. — Efter
denna samariterverksamhet kröpo vi slutligen till kojs, för första
gången under eget tak.
Midsommardagen.
Då vi vid sextiden på morgonen midsommardagen rodde ut efter refvarna,
var vädret som på en klar, frisk och kylig aprildag, men lugnt var det
ännu på viken. Roddbåten som öfver natten fått ligga på sjön och dragit
sig full med läckvatten hade därigenom svällt och blifvit ganska tät,
hvilket var nog så bra för mig, som slapp ifrån det tröttsamma ösandet.
Kajanadraget släpptes ut vid hemstranden och slukades omedelbart af en
kolossal abborre. Det var den största jag dittills sett i Teisko, svart
och grym såg han ut och befanns vid hemkomsten väga 3 1/2 skålpund.
Denna fångst vid hemstranden påstod Öster skulle vara ett gynnsamt
förebud för dagens fiskelycka, men tyvärr slog denna spådom icke in,
han borde hellre kallat en sådan ful fisk "ett dåligt möte".
Framkomna till den på kvällen under Vähä Koljonsaari först lagda
refven, sökte vi länge förgäfves utan att få tag uti den; det vid
refvens sistlagda ända fästade flötet kunde icke hittas, hvarför Öster
förklarade, att vi måste dragga för att få reda på den. Draggen var
dock på denna vår första utfärd för året glömd hemma, och refven måste
tillsvidare lämnas åt sitt öde. Den andra refvens flöte, hvilket lagts
nära land, hittades genast, och då den därvid fästa ankarstenen halades
upp, kändes stark påfrestning i refven, så stark att båten däraf
långsamt fördes utåt viken.
Då Öster märkte, att vi bogserades af fisken, utbrast han: "Där ha vi
nu Teisko hvalfisken", och han rådde mig att lösknyta kroktafsarna
alltefter som refven kom ombord. Detta var nog riktigt, ty eljes skulle
jag, då den stora fisken rusade ut med refven och denna därför måste
firas ut, säkert ha fått krokarna i händerna. Då tafsarna voro fästade
med en dragknut, blefvo de lätt undanskaffade. En god stund fortsattes
varpandet försiktigt vid fortfarande stark spänning uti refven, som
slutligen höjde sig upp till vattenytan, då plötsligt på åtta till tio
famnars afstånd från båten ett kolossalt gäddhufvud blef synligt.
Ögonblicket därpå visade fisken ryggen och en ofantligt bred stjärt vid
ändan af sin visst två alnar långa kropp, för att därefter lika
plötsligt åter försvinna i djupet. "Där var han, men tag han" sade
Öster i detsamma och detta var nog "ett stort ord", sagdt i ett viktigt
ögonblick, manande till försiktighet; dock hade jag från början föga
hopp att få fatt i besten.
Utan tillstymmelse till rusning eller ens någon knyck men med samma
jämna och starka påfrestning fördes nu refven åter ned åt botten; det
hjälpte icke att försöka hålla emot, jag måste ge efter flere famnar,
ty refven skar i händerna, tills den slutligen pekade lodrätt ned under
båten och det kändes, som om fisken törnat emot botten. Jag ämnade just
bedja Öster hjälpa mig att hala för att, om ock den starka refven
skulle springa af, försöka tvinga fisken uppåt, då några korta
obetydliga knyckar kändes och refven omedelbart därefter slaknade.
Hastigt varpade jag in allt som kom, och det var en två skålpunds
abborre, stel och böjd i halfcirkel. Vid närmare besiktning befanns
fiskens kropp framtill liksom äfven ögonen redan hvitnade af den
påbörjade matsmältningsprocessen i "hvalfiskens buk".
En stund voro vi af häpnad lika stela som abborren och sågo tysta på
hvarandra, tills Öster slutligen utbrast: "Den f—n var och titta i
vattenbryn, innan han gaf sig till att spy ut fisken, en så'n slug
best." Procedyren att bli fri från abborren måtte icke ha varit den
lättaste för gäddan, fast den var så stor, ty abborrens ryggfenor äro
försvarliga hullingar som hålla stadigt emot; denna måste således först
vändas i magsäcken så att hufvudet kom förut, innan det kunde lyckas
att spotta ut den. Vid denna våldsamma bändning hade abborren blifvit
krökt, men förunderligt är, att gäddan förhöll sig så stilla och spak
under den påkostande ansträngningen, dock hjälpte jag nog fisken att
bli kvitt sitt besvärliga rof genom att med all makt hala uti refven.
Teiskohvalfisken gingo vi således äfven miste om, liksom många andra,
efter hvad där berättades, skola ha gjort före oss och kanske äfven
senare, ty honom lär man blott få se och känna, men aldrig lyckas
fånga.
Denna stora motgång på årets första fiskedag nedstämde våra af Östers
förutsägelse vid utfärden högt uppdrifna förhoppningar och missmodet
ökades, då jag halade in refven, som förresten var alldeles tom och
illa fastsnärjd mellan grundets stenar och uti bottnens sjömalmskakor,
af hvilka flere stora som tallrikar följde med upp på de uddlösa och
rakböjda krokarna. Det syntes att refven med stor kraft släpats af och
an och därvid hade väl äfven andra fångade fiskar lossnat. Vi hade icke
förr råkat ut för sådan otur, och om den hvalfisken liksom alla stora
gäddor icke blifvit särdeles smaklig att äta, så hade den dock utmärkt
dugt att skryta med för vänner och bekanta i staden.
Då refven var upptagen, rodde vi tillbaka till holmen, där Öster gick i
land för att förfärdiga en dragg. Därtill skar han toppen af en ung
tall och gjorde krokarna af dess fyra sidokvistar; vid själfva
toppskottet bands en passande sten och sedan fästes det hela vid
refsnöret för att släpas på bottnen efter båten. Medan vi varit sålunda
sysselsatta, hade en stark vind blåst upp från nordväst, och fastän
vinden icke var så isande kall som föregående dag, gingo dock väldiga
dyningar innanför udden af Vähä Koljonsaari.
Där draggades nu flere slag fram och åter öfver den starkt sluttande
hårda lerbottnen, men någon ref träffade vi icke på och fortsatte
därför allt närmare udden, på hvars stenar skummet sköljde högt upp, så
att det yrde öfver oss in i båten. Därutanför gick fjärden hvit. Det
behöfdes min fulla tillit till Östers styrka och skicklighet för att
våga utsträcka draggandet längre mellan de höga, oregelbundna vågorna
framför holmen. Jag ämnade redan lämna refven där den var och vända,
men skämdes att göra det, då Öster lugnt rodde på, och fick i detsamma
se en svart fågel gunga upp och ned på de långa, fräsande vågkammarna
och bära sig mycket ovanligt åt. Då vågtoppen kom, gick den öfver
fågeln, och i vågdalen flöt han på vattnet, ibland upp- och nedvänd med
hufvudet nedåt som ett flöte på en metref. Jag gjorde Öster uppmärksam
på den, och då vi nu fått hela fjärdens sjögång emot, så att båten
reste sig högt på ända, drog jag upp draggen och lät Öster ro till
fågeln. Denna försökte nog flyga upp då vi nalkades, men det lyckades
icke bättre än att han återigen försvann i nästa våg; det såg ut som om
en osynlig makt höll honom kvar på vattnet trots alla hans
ansträngningar. Öster hade ett hårdt arbete, men närmare kommo vi och
då såg jag att det var en lom och att ett snöre gick ut från näbben.
Således satt han fast på vår ref och hindrades däraf att flytta. Fiska
lom hade icke varit meningen, men för att återfå refven tycktes oss
ginast att taga fågeln med håfven. Detta var icke så lätt gjordt i den
höga sjögången, och vid de många misslyckade försöken skulle båten nog
ha stjälpt, om Öster varit mindre påpasslig. Jag lade mig raklång på
båtbottnen med hufvudet ut öfver akterstäfven, höll mig fast där med
vänster hand medan jag med håfven i den högra famlade i vattnet efter
den dykande lommen, så snart den kom upp nära ytan. I svår sjö är detta
fångstsätt dock olämpligt, ty fågeln såg mina rörelser ur djupet, där
han, ehuru hindrad af den styft spända refven och oafbrutet simmande
med de tätt intill kroppen dragna vingarna, under fortsatt ansträngning
ständigt undvek håfven och dök upp vid båtens vänstra sida, då jag
håfvade på den högra. Sålunda förnyades försöket många gånger
förgäfves, till dess jag slutligen kastade håfven i båten och åter tog
fram draggen. Därmed fick jag snart tag uti refven och halade in det
ursinnigt flaxande kräket, som var så vildt att det kommet ombord
ämnade flyga mig i ansiktet. Lyckligt fick jag dock fågeln in i håfven,
men så vilda och roflystna blickar som lyste ur dessa gula lomögon har
jag hvarken förr eller senare sett hos något djur. Lyckligtvis var
håfven stark nog att hålla fågeln kvar, men Öster måste släppa årorna
och hjälpa till för att kunna lösa den från refven. Han fick ett starkt
blödande hugg af den uddhvassa näbben, då han grep fågeln bakom halsen
öfver båda vingarna och med andra handen omkring hufvudet höll den
trots allt sprattlande, så att jag kunde undersöka hvar kroken satt.
Den stack ut mellan fjädrarna vid halsens öfvergång i bröstet och måste
således knipas af. Den alltid medföljande redskapsväskan framtogs under
aktersitsen, och sedan kroken blifvit afknipen, slank reftafsen lätt ur
näbben. Någon annan skada af äfventyret tycktes lommen icke ha fått och
detta lilla hål kunde icke betyda något för en fågel, som synbarligen
endast bestod af skinn och senor samt för sin ringa storlek egde en så
betydlig styrka, att Öster hade svårt att hålla fast den.
Operationen utfördes mycket snabbare än nu berättats, men då under
tiden årorna icke sköttes och båten var fast vid refven, kom den ena
vågtoppen in efter den andra, hvarför ingen tid fanns för vidare
ornitologiska undersökningar. Därför hifvades fiskröfvaren öfver bord
och for af som en "svart tanke". Hade jag haft tid att närmare besinna
dessa fåglars skadlighet för fisket, skulle jag nog ha gjort slut på
den, ty där fanns nog af den sorten på Teisko-vattnen. Rofgirigheten
hade naturligtvis förledt lommen att nappa på refven, och denna var
släpad ett långt stycke från utläggningsplatsen trots ankarstenarna,
af hvilka den ena bråkats loss, och nästan alla krokar voro förstörda;
men några små abborrar funnos dock kvar på denna ref. Båda de utlagda
refvarna voro således illa skadade.
Genomvåta af stänket från sjögången, frusna och trötta efter fem
timmars bortavaro kommo vi hem från detta föga tillfredsställande
fiskenöje med en obetydlig fångst, hvaribland den vid utfärden fångade
abborren var en jätte, ty resten bestod af tarfliga "pinnar".
Vanligtvis och helst berättar man ju om lyckade fiskefärder, men
hvarför icke för ombytes skull äfven en gång tala om en misslyckad?
Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari.
Det var godt om fiskgjusar på den östra stranden af Koljonselkä, och vi
kände till tre årligen upptagna bon inom den närmaste milen från
Sommarbo, alla i toppen af höga fristående tallar och, att döma af de
stora rismassor hvaraf de bestodo, sedan många år bebodda och påbyggda.
På en af de få verkligen vackra sommardagarna under juli månad 1877
förstörde vi ett af dessa häckningsställen mera af nyfikenhet att se,
huru ett sådant roffågelsherrskap hade det hemma hos sig, än i afsikt
att befria trakten från några af dessa skadedjur.
Föregående afton hade vi lagt refvar utefter lerbankarna i yttre
Teiskolaviken och vittjade dem på morgonen. Härvid hände att en gös,
som sedan befanns väga 16 skålpund, trasslat in den tafs hvarpå han
fastnat mellan grenarna af en icke så liten tallruska, som förmodligen
användts till utstakning af körvägen öfver isarna. Dessa längs
vintervägarna placerade oftast ganska stora och tunga tall- och
granruskor sjunka vid islossningen tillfölje af sin färska
beskaffenhet, och då vattnet under sommaren blir varmare, öfverdragas
de kvarsittande barren med slem och äfja. I detta tillstånd blifva de
rätt otrefliga att handskas med, om långrefven af någon fisk snärjes in
mellan grenarna. Att då få en större fisk i håfven och in i båten är
ibland svårt nog, och detta bråk råkade vi denna gång ut för och skall
därom nu berättas, men hur båt och manskap efter klareringen från
ruskan sågo ut, det kan jag icke beskrifva, det må man tänka sig.