ett större flyttblock, hvars tresidiga starkt sluttande topp vid
vanligt sommarvattenstånd höjer sig ungefär två fot öfver ytan. På
spetsen af denna sten finnes en nästan horisontal och någorlunda slät
yta af en hands storlek, hvilken ett par måsar, hvita med grå
vingtäcken, valt till häckplats. Roende på afstånd där förbi sågo vi en
dag måshonan ligga på stenen och förmodade att hon hade ägg eller
ungar, men brydde oss icke om att närmare se efter för att icke oroa
fågeln. Ett par veckor senare lågo tvänne grågula dunungar på den vidt
omkring synliga stenen, tätt omskvalpade och vid stark blåst väl äfven
öfversköljda af de från Koljonselkä kommande vågorna. Då vi en
måndagsmorgon på väg till staden åter rodde samma väg, observerade vi
redan på långt afstånd ovanligt många måsar och tärnor flyga oroligt
fram och tillbaka kring holmen, hvarunder de synbart uppskrämda
utstötte ihållande, obehagliga skrän. I förmodan att oväsendet stod i
sammanhang med måsboet rodde vi försiktigt ditåt för att taga reda på
orsaken.
Då båten sakta löpte kring holmens västra udde, sågo vi att det förhöll
sig som förmodadt. En räf simmade vid stenen och gjorde, vänd med
ryggen mot oss, ihärdiga fastän fåfänga försök att få fotfäste för att
kräla uppför dess branta sida. På ströftåg längs stranden hade han
säkert varsnat måsungdomen och i mening att skaffa sig frukost simmat
till holmen för att därifrån nå boet. Intresserad att se utgången af
denna episod i naturens hushållning, lät jag försiktigt backa båten
bakom videbuskarna på udden och iakttog därifrån huru mickel, som i
ifvern att komma åt rofvet icke märkt vår närvaro, alltjämt bemödade
sig att från vattnet krafsa sig uppför den branta stenen. Då detta icke
lyckades på den sidan, jämkade han sig kring kanten till nästa sneda
yta och försökte anfallet där. Måsarna hade nog med förtänksamhet valt
platsen för sitt bo, men det hade de kanske icke observerat, att denna
sida af stenen var mindre brant än de andra och mera skroflig, ty efter
några fåfänga ansträngningar lyckades räfven komma så mycket högre upp,
att nosen räckte i jämnhöjd med toppen, där ungarna lågo hopkrupna.
I detta för de små fåglarna så kritiska ögonblick störtade ett par af
de lågt öfver stället i mängd kretsande måsarne, som nog voro medvetna
om den öfverhängande faran, ned öfver ungarna, fattade dem med näbbarna
uti vingen och förde i en handvändning de sprattlande varelserna med
sig ett litet stycke ut på vattnet där de släppte dem och slogo ned
bredvid. Simmande från och till syntes tydligt huru de liksom uppmanade
de unga att begifva sig med dem längre utåt sjön, men dessa voro nog
väl små därtill och för första gången på vattnet, hvarför, ehuru de
bjödo till att följa föräldrarna, det blott gick långsamt undan.
Den så fiffigt lurade räfven märkte strax de små kräkens oförmåga att i
längden slippa undan, han gaf icke tappt och följde efter utåt. Som
ferm simmare minskade han afståndet hastigt, och tydligt var att han
slutligen skulle knipa dem, om icke de gamla fåglarne i sista stund
åter skulle föra dem längre. Detta vågade vi dock icke lita på, så
mycket förstånd tilltrodde vi måsarna icke ega, hvarför vi af
medlidande för småttingarne och osäkra om utgången ej ville låta faran
komma till det yttersta samt blandade oss i spelet i den förhoppning
att kunna komma åt fridstöraren med ett slag af åran, medan han var
långt från land. Detta anslag mot mickel lyckades dock tyvärr icke, han
märkte oss genast, och anande afsikten vände han omedelbart och sköt
som en pil mot stranden. Där blef vattnet snart långgrundt, hvarför
han, just som vi voro alldeles öfver honom, kom åt att hoppa på
bottnen, och detta räddade fiffikusen. Till afsked hånfullt viftande åt
oss med svansplymen försvann han med tankens hastighet i skogen. Vi
borde alltid haft bössa med oss i båten, här hade den så väl behöfts.
Dessa på sitt sätt så nöjsamma roddbåtsfärder till Teiskola togo
därefter dock snart slut, emedan ångslupen "Göta" blef färdig. Med den
kommo vi snabbare fram och voro i skydd för väder och sjö, men de små
intressanta äfventyren, som medförde omväxling, uteblefvo. Äfven
dragfisket efter ångslupen blef icke mycket af, ty dess fart af femton
km i timmen var för stor för detta nöje och med half maskin hade vi
ingen lust att färdas för fiskets skull.
Östers räffångst.
Den uti det föregående omtalade räfven lämnade Öster ingen ro. Han hade
föresatt sig att hämnas på måsarnas fridstörare och tyckte äfven att
dylika vilddjur icke borde tålas i närheten af en stor herregård,
hvarför han förklarade mickel räf krig. En tid bortåt var Öster som en
drömmande; så snart han hade en ledig stund var han fundersam och
tystlåten och ständigt i tankarna sysselsatt med sin röda fiende,
hvarför jag redan började misstänka, att han såg räfvar både natt och
dag. Jag bjöd till att skämta bort hämndidén, påstående att intet kunde
uträttas, då vi icke hade någon hund som förstod sig på räf och hans
egen gula Kurre blott var specialist på ekorrar samt bedref denna jakt
så uteslutande, att han icke dugde till något annat.
Men detta prat hjälpte icke. Öster fortsatte sina grubblerier, och
slutligen skickade jag honom till brännmästaren Gerlin för att be honom
låna mig sin hund, som han påstod att hade sysslat med räf. Öster gick
till "Brännis" och framförde ärendet, men fick det oväntade svaret, att
hans hundar voro sådana stöfvare som jagade räf endast ifall han var
med.
Jag fann detta litet besynnerligt, men följden blef, art jag för att få
Öster kurerad skref en mycket artig lapp till "Brännis", anmodande
honom att själf vara med. Ändamålet vanns dock icke nu heller, ty Öster
återkom med det äfvenledes svart på hvitt afgifna svaret: "att tiden
för räfjakt icke var inne förrän efter tre månader, emedan pälsen för
närvarande icke vore värd ett skott krut". Öster sade visst att han gaf
pälsen "så många som flyger och far" blott han finge lifvet ur räfven,
och om tre månader voro vi icke mera därute på landet, men äfven detta
tjänade intet till, ty "Brännis" ville säkert icke släppa till sin
räfhund, eller ock dugde den ej för räf och det behöfde vi ju ej få
reda på.
Vi kommo således ej närmare målet på detta sätt, och Östers hängsjuka
fick fortfara. Jag kunde intet annat göra, än att hvarje gång vi voro
på landet bevilja hans anhållan att få gå till skogs och "söka räfven".
Då vi på söndagsmorgnarna kommit hem med refvarna och fisken samt
frukosten var undanstökad, dref han af till skogs med lodbössan och sin
dumma Kurre, och om jag icke stämt honom tillbaka till ett visst
klockslag för att längre fram på dagen fara på mete, så fick jag ej
återse honom förrän sent på kvällen. Jag hade redan längesedan slutat
tala med honom om räfven, emedan det var totalt lönlöst, och så gick
han halfva sommarn och rufvade på sina egna idéer. Fyra eller fem
veckor senare började det redan skymma tidigare på kvällarna, då Öster
en söndagsafton vid hemkomsten meddelade, att han nu hade reda på kvar
räfven höll hus.
Då jag önskade få veta huru han kommit underfund därmed, sade han sig
hvarje gång han varit ute på egen hand ha vandrat kring, sökande häl
och gömmor i snår och buskar, där det kunde vara en lämplig bostad för
räfven. Därvid hade han förfarit ganska systematiskt börjande vid
måsudden och genomletande hvar skogslott och bergbacke särskildt.
Åtskilliga hål hade han funnit, som Kurre icke brytt sig om, men
slutligen hade han på ett afstånd af 4 till 5 km från gården träffat på
en förfallen löflada och där hade hunden skrapat i ett hål under
byggningen, hvarför han nu var säker att räfven hade sin hemvist
därinne. För att icke såra Östers kända finkänslighet ville jag,
ihågkommande Kurres egenskaper, icke skratta åt honom och frågade så
allvarligt jag kunde, hvarför det var så säkert, att räfven höll till
där. Han påstod då, att hans förträffliga Kurre hade den vanan att
stanna och nosa vid alla hål, och om något djur gått in och ut där, så
skrapade han i hålet några tag med framtassarna, utan att dock vidare
bry sig därom. Om katt eller räf passerat där, då morrade han vid
krafsandet och det hade han gjort vid ladan. Då nu denna låg så långt
från närmaste torp, att katt troligen icke besvärat sig dit, var Öster
säker på räfven, helst Kurre icke befattade sig med råttor och möss.
Härom var nu intet att säga, men bäst var att för Östers skull hoppas,
att det förhöll sig som han önskade, och då han efter en stund frågade,
om det icke lät sig göra att uppskjuta följande dags afresa till staden
en timme, sporde jag litet förvånad efter anledningen därtill. Han sade
då att han utfunderat ett sätt att säkert få reda på om räfven
trafikerade hålet under ladan och hvilken tid af dygnet han uppehöll
sig där. Nyfiken på hans planer beviljade jag denna begäran och lofvade
själf elda upp ångslupen för färden, hvarpå Öster sade, att han ännu på
aftonen ämnade lägga fin sand framför räfvens bostad, för att följande
morgon af fotspåren kunna se om han varit där under natten. Öster
skaffade sig en liten säck, tog den med sig ut på landsvägen och fyllde
den med det finaste sandmjöl han kunde skrapa ihop. En stund därefter
försvann han med sandsäcken på ryggen. På måndagsmorgonen var Öster
redan gången, då jag steg upp att göra ångslupen klar för afresan, men
då klockan led mot sju, återkom han och meddelade att han nu hade
tydliga bevis på riktigheten af sitt påstående, nämligen att räfven
bodde under ladan. Han hade utbredt ett löst och tunt sandlager framför
hålet och väl slätat det med mössan; då han på morgonen kom dit, syntes
räfvens fotmärken tydligt däri både för in- och utgång. Detta var en
efterlängtad triumf för Öster och karlen blef på hemfärden en helt
annan människa, sådan han varit före räfgrubblets början, hvarför jag
lifligt önskade, att han på något sätt måtte lyckas få makt med den
förtrollande räfven.
Följande lördagseftermiddag, då jag kom ombord på ångslupen, såg jag
att bruksförvaltarens af Riif för flere år sedan till vargjakt använda
stora sax låg förut på ruffen. Det var den enda som fanns kvar efter de
omnämnda vargfångsterna och Öster hade nu sina planer med den, hvarför
han ock putsat den ren; han sade dock intet därom och jag frågade ej
heller. Då vi framkommit och refvarna blifvit utlagda i närheten,
försvann Öster, men följande förmiddag, då vi kommo hem från fisket,
bad han att få bli fri för att gå och se efter saxen. Mot middagen
återvände han och tycktes vara vid dåligt lynne, men då han vid sådant
fall aldrig öppnade sin mun, frågade jag honom samt fick höra, att
räfven nog varit på stället, men det syntes i sanden, att han icke
behagat gå rakt öfver saxen för att komma in i hålet utan krånglat sig
fram på sidan därom, ehuru saxen låg på ringa afstånd från spåren. Det
försmädligaste därvid tyckte Öster dock vara, att räfven af någon
anledning krafsat bort sanden vid den ena saxbygeln. Öster påstod sig
dock så försiktigt som möjligt ha gräft ned saxen och lagt sanden
däröfver. Riifs saxsmörja kände ingen af oss till, men minnet däraf
gjorde att jag frågade Öster, hvarmed han putsat saxen, och då han
svarade, att han därtill användt härsken bomolja, visste jag nog
hvarför räfven skräpat fram den. Det var nog en gammal slug räf; men
hvad stod att göra! Jag beslöt att på eftermiddagen följa med Öster
till stället.
Den gamla ladan befanns vara en obetydlig byggning, knappast två famnar
i längd och bredd samt en i höjd; den var illa hophuggen och låg direkt
på backen utan hörnstenar under samt var en fot ofvan marken försedd
med ett golf af klufna gärdsel. Å framsidan vid ena hörnet hade det på
marken liggande underslaget varit för kort och därför icke kunnat
hophuggas i knuten, lämnande ett hål af halfannan fots längd, som genom
krafsning i marken blifvit fördjupadt. Öster hade, för att så mycket
som möjligt undvika att lämna spår efter sig, huggit upp jorden med
slidknifven, burit bort det löshuggna i mössan, nedlagt saxen i gropen
och täckt den med sanden, hvilken han sedan väl slätat samt försett med
en rad fingermärken liknande räfspår ledande midt öfver saxen. Detta
var nog godt och väl; jag kunde själf intet bättre hitta på, och sedan
vi en stund forgäfves "slagit våra kloka hufvuden ihop", återvände vi
till gården.
Under aftonens lopp föll det mig in att den så starkt parfymerade saxen
möjligen kunde skrämma bort räfven, som däri måste vädra ett försåt,
helst hans krafsande vid bygeln visade att han märkte den. Jag
meddelade mina farhågor åt Öster samt rådde honom att ännu på kvällen
taga bort saxen, men han var icke hågad att den dagen för tredje gången
gå så långt helst det redan var bra mörkt, och så blef saxen där.
Följande morgon återvände Öster med samma iakttagelse som förut,
nämligen att räfven varit för klok att trampa i saxen; denna hade han
dock nu med sig.
Följande vecka hann jag icke mycket tänka på Öster och hans räf,
hvilken jag ansåg så godt som oåtkomlig för honom, ty vår vistelse på
landet led mot slutet och en vecka efter nästa utfärd dit skulle
inflyttningen försiggå. Mot veckans slut blef jag dock påmint om honom
och hans förehafvanden, då han af mig begärde några alnar fin järntråd,
hvilken jag skaffade åt honom utan att hinna fråga efter ändamålet
därmed. Under utfärden på lördagen framtog han ur förruffen en gammal
fågelbur, hvaruti han hade en försvarligt stor lefvande råtta, som
kring lifvet var utrustad med en tätt åtsittande gördel af järntråd,
hvilken på hvardera sidan hade fästade väl en fot långa draglinor
liknande fina järntrådskettingar. Denna råtta skulle bli bete på saxen,
hvilken han tvättat och borstat med varmt lutvatten och gnidit torr med
mossa för att få oljestanken bort. Men svårt hade varit att få seldonen
på råttan, hvarvid han haft hjälp, men ändå fått både bett och skråmor
på händerna. Vid framkomsten till gården var det redan så sent på
dagen, att vi afstodo från att lägga ut refvar för att i stället
begifva oss direkt till ladan, ty nu trodde äfven jag att företaget
skulle lyckas. Där lades saxen alldeles intill stockväggen för att göra
det omöjligt för räfven att krypa in på sidan därom, och råttan fästes
med en spik slagen i hvardera ändan af järntrådsrustningen midt för
hålet, så att den endast obetydligt kunde flytta sig fram- eller bakåt,
men icke åt sidorna. Nu tyckte vi oss ha allt väl ställdt och att
räfven ovillkorligen måste trampa på trycket, om han befattade sig med
råttan, hvilken vi ansågo borde vara särdeles frestande för honom.
Sedan vi därpå så mycket sig göra lät undanröjt alla spår efter oss och
Öster gifvit en brödbit åt råttan, lämnade vi henne åt sitt öde och
vandrade hem.
På söndagsmorgonen voro vi tidigt i rörelse och i hög grad nyfikna att
se utgången af vårt anslag samt gingo för att afhämta den lurade
mickel. Bra "långa näsor" fingo vi dock vid framkomsten. På platsen
befanns allt såsom det lämnats på kvällen. Råttan var vid lif och satt
midt i hålet, blott brödbiten syntes icke till. Antingen hade räfven
under natten icke varit hemma eller ock som jag började frukta för
alltid öfvergifvit detta sitt logi, hvilket vi ju envisades att göra
misstänkt. Något annat än ett af dessa alternativ var icke gärna
möjligt, och lämnande allt vidare åt ödet, gingo vi åter rätt nedstämda
hemåt.
Dagen tillbringades därefter som vanligt med fiske och med
förberedelser för den stundande inflyttningen. Då det led mot aftonen,
fick Öster stor lust att se efter saxen och frågade om jag icke var
hågad att komma med. Därtill försporde jag dock icke den ringaste
kallelse, emedan vägen var lång samt vädret blåsigt och otrefligt. Han
fick gå ensam med Kurre och sin lodbössa, hvilken han alltid bar i
handen. Det blef mörkt och vi voro just i håll med kvällsvarden, då
Öster återvände, denna gång verkligen med sin fiende hängande på ryggen
och ännu bärande den hopslagna saxen öfver hals och bog.
Då vi något hämtat oss från förvåningen och närmare besett Östers byte,
berättade han, att han funnit räfven liggande i saxen några famnar från
ladan; han låg på sida och tycktes vara död, men då Öster tog uti
honom, såg han att lif ännu fanns kvar, hvarför han gjorde slut därpå
med ett skott i hufvudet. Blod hade redan förut flutit ur munnen och
hålen efter saxens stora tänder. Öster hade nog rätt uti sitt
påstående, att det varit tur, att saxen slagit hop öfver räfvens
skuldror och låst fast frambenen, eljes hade han nog sprungit bort med
den och vi fått ett vidlyftigt sökande, om vi alls utan hund kunnat
hitta någondera. Vi hade icke varit betänkta att på något sätt ankra
saxen. Då denna satt högt på räfven, förmodade vi att den slagit ihop,
just då hoppet gjordes för att taga råttan, som ju satt lågt på marken.
Råttan var oskadad och vid lif, därför släppte Öster henne fri af
tacksamhet för att hon så väl motsvarat hans önskningar.
Räfven var en stor, gammal hane; det är dock osäkert om han var den
rätta som Öster ville åt, ty många af hans släkte funnos i Teisko och
utan Östers ihärdighet hade nog denna fått vara i fred.
Förberedelser för kommande kampanjer.
Då sommarvistelsen på Teiskola bekommit unga som gamla särdeles väl och
det därför var önskligt att den kunde upprepas ett kommande år, i
synnerhet som vi trifdes så utmärkt på stället, företog jag mig att med
tillstånd af egarinnan låta uppföra en egen sommarbostad i närheten af
gården. En liten villa benämnd "Sommarbo" byggdes under följande vinter
1876-77 på en naturskön plats invid stranden på södra sidan af viken
midt emot gården, med utsikt öfver Koljonselkä till motsatta stranden,
hvilken dock endast vid klart väder är synlig. På stället stå sällsynt
höga och vackra hängbjörkar, hvilkas grenar nådde nära marken och gåfvo
skugga öfver hela gården mot sommarhettan samt skydd mot drag och
blåst. Från byggningen höjde sig marken något mot det femton till tjugu
steg aflägsna, fyra till fem famnar höga, brådbranta, ställvis
öfverhängande berget, på hvars jämna höjd frodas liknande hängbjörkar
som nedanför och där mossa och ormbunkar växa i remnorna. Under den
stupande bergväggen kan man sitta i regnskjul och fägna sig åt det
härliga löfhvalfvet, som fortsätter bort till den fyra hundra steg
aflägsna landsvägen.
Villan uppfördes med tre rum, kök, skafferier och garderober på nedra
botten, samt tvänne rum därofvanför under gaflarna och en öppen
veranda. För det romantiskt hemska lägets skull under det branta, mörka
berget tyckte folk i trakten att det var högst besynnerligt, att någon
kunde besluta sig för att bygga där, hvarest endast ormtroll och
olyckor kunde trifvas; dock ha vi under de somrar vi vistades där
hvarken sett till eller råkat ut för någon af dessa obehagliga varelser
och händelser, som ju äfven annorstädes kunna inträffa. Man rådde mig
att låta hugga ned de vackra björkarna, så att stället måtte bli
soligare, luftigare och friskare, men detta brydde jag mig ej om;
friska, glada och lyckliga ha vi varit där ändå i den härliga naturen.
Eftersom många andra tillrustningar gjordes för det nya sommarhemmet,
fick den på stället behöfliga fiskesporten icke heller glömmas, och
Öster åtog sig att under vinterns lopp på lediga stunder sörja för det
därtill nödvändiga. De gamla, i hast förfärdigade reflådorna af trä
hade blifvit oanvändbara, emedan träbitarna fallit bort emellan
skårorna i kanterna; han gjorde därför nya af sådant material som jag
tror att icke användts förr till detta ändamål, hvarför jag här vill
beskrifva dessa lådor. Vid fabriken funnos gamla drifremmar af ren
guttaperka (icke gummiremmar), som voro tre tum breda och brustit i
längre och kortare stycken, då de af ålder blifvit för hårda och sköra
att vidare kunna begagnas. Häraf använde han tre bitar för att däraf
göra ovala lådringar, 18, 24 och 30 tum långa samt 12, 18 och 24 tum
breda. Då guttaperkan kan smältas och åter hårdnar, förenade hän
remändarna på detta sätt. Uti dessa lådringar insattes bottnar af
mässingsväf, gjord af flat tråd med 1/4 tum stora rutor, hvilka bottnar
med lödkolf fastsmältes vid ringarnas kanter, så att dessa blefvo
alldeles släta och jämna, hvarefter med en het knif skåror för tafsarna
skuros uti lådornas öfverkant, äfven de jämna och snygga.
Då dessa reflådor sedan voro målade med ljusgrå oljefärg och lackerade,
voro de snygga nog att kunna exponeras på hvilken fiskeriutställning
som helst. De voro äfven anmärkningsvärda för sin varaktighets skull
och emedan refvarna kvickt torkade däri utan att angripas af röta. Nya
refvar tillverkades af prima hemspunnet och tvinnadt lingarn med finare
tafsar för hundra krokar på hvarje ref. Tafsarna för de olika refvarna
gjordes 2 1/2, 3 1/2 och 4 1/2 fot långa, samt fästades därvid med en
speciel ögleknut, så att de lätt kunde löstagas. Tafsarna placerades 2,
3 och 4 famnar från hvarann allt efter de något olika krokarnas storlek
och om refvarna användes på grundare eller djupare vatten, för större
eller mindre fiskar, med agn eller mask som bete. Vi hade gjort den
erfarenheten att mindre krokar fiskade bättre än stora. Öster kokade
allt fiskegarn i ekbarkslut för att göra det varaktigt och mindre
synligt i det bruna sjövattnet, och detta visade sig vara
ändamålsenligt. För fiske med agn försåg han en del större krokar med
kvarterslånga tafsar af tvinnad fin mässingstråd, som fästades vid
längre sådana, gjorda af starkare garn, och sattes glesare på refvarna,
hvilka flötades ute öfver djupet för fångst af större fiskar.
Det fanns ymnigt af småfisk till agn i viken framför villan, och då
barnen blifvit så stora, att de kunde sköta ett metspö med
knappnålskrok, fiskade äfven de ifrigt, så att det på lördagsaftonen
vid pappas hemkomst oftast fanns tillräckligt löjor och mört i sumpen
för att beta en ref. Visserligen måste ångslupens landningsbrygga till
förekommande af olyckor förses med spjälstaket och låst port, men det
gick för sig att meta mellan spjälorna. Dessa med agn betade refvar
lades långt ute på fjärden och där togos stora fiskar, hvilka, om de
ock voro mycket färre till antalet än de mindre, som fångades med
daggmask längs stränderna och på grunden, dock åstadkommo nöjsammare
sport. Öster gjorde till refvarna flöten af tjocka tallbarkstycken,
stora som en hand, snyggt täljda och försedda med ett hål i ena ändan,
hvarigenom refven stacks då flötet vid utläggningen fästades och vid
upptagningen åter löstogs. Det behöfde då ej komma med i lådan. Nya
dragrefvar anskaffades och därtill flere vackra drag, dock funno vi
snart att i Näsijärvi och Koljonselkä bruna och oklara vatten, utom
Kajanadraget, det i Tidskrift för Jägare och Fiskare band VI hft. 2
afbildade draget fiskade bäst både gädda, gös och abborre samt ibland
äfven forell. Vi använde snart uteslutande dessa båda drag.
I någon bok hade jag läst om nyttan af rishögar utlagda i fiskevatten
till fiskens skydd och förökande. Detta måste försökas, och Öster
skickades därför mot slutet af mars månad samma år 1877 ut för att i
våra blifvande fiskevatten nedsänka sådana s.k. risvålar på för mete
passande ställen. Dessa vålar utförde han på följande sätt:
På den utsedda platsen utlades i ring på isen en krans mindre tallar
och granar, I 1/2 till 2 1/2 famnar långa allt efter vattendjupet på
stället, med rotändan vända åt midten. Dessa små träd flatbilades på
två sidor af stamändan och där inborrades ett hål stort nog för att
kunna träda igenom det af sega granrötter hopsnodda repet, som tjänade
till att sammanhålla det hela. På midten öfver de sammanbundna
stamändarna fastsurrades en större sten till sänke för hela
ruskbuketten, då denna fick gå till botten genom den därunder i isen
upphuggna vaken, i fall man icke föredrog att låta vårblidan utföra
sänkningen. Då det var djupt vatten på stället sammanband han de små
träden ytterligare på halfva höjden, så att de stodo snedt uppåt som en
tratt och icke kunde lägga sig på bottnen.
Sådana risvålar utsattes på tio ställen, således på många flere än vi
kunde ha nöje och nytta af, men för det goda ändamålets skull; de
funnos i kyrksjön, i yttre Teiskolaviken, i sjön: vid Toijala gård samt
nära holmar ute på fjärden. Det var intressant att på lugna sommardagar
iakttaga huru fiskynglet i stora svärmar stimmade öfver och omkring
dessa risvålar, där det tycktes nära sig af slemmet, hvilket som ett
tjockt hölje omgaf de på kvistarna kvarsittande barren, som voro
riktiga odlingsanstalter för mikrokosmer. Där fanns yngel af alla
storlekar och slag, mellan hvilka striden om tillvaron oafbrutet
pågick.