bottensänka ligger utefter den yttre viken vid Teiskola gärd. Den östra
stranden af denna stora fjärd är för det mesta bergig och stenig både
öfver och under vattnet. Sten- och lergrund finnas på flere ställen och
på olika djup samt erbjuda ett för krokfiske idealiskt vatten, helst
kräftor där totalt saknas, då deras förekomst i trakten tyckes vara
inskränkt till innersta ändan af den en half mil sydligare belägna och
under Aunensilta bro mynnande Viitapohja-viken.
På den tiden drogs sällan not i vikarna längs Teisko vattensystems
östra stränder, de voro därför icke så utfiskade som annorstädes. På
herregården användes noten sällan, och allmogens notar voro små samt
saknade den väfda säcken för fångst af fiskyngel (siiniäisiä), hvilken
metod är så ödeläggande för alla sorters fisk men icke hunnit förstöra
fisket där såsom på andra trakter sades vara fallet. Därför fanns här
ymnigt fisk af alla slag och storlekar. Nog fiskade en och annan gubbe
(på Teiskola gård den 70-årige trädgårdsmästaren) med metspö och
pålkrokar, men större skada gjorde dessa gubbar i allmänhet icke och vi
ej heller åt dem; ty så snart jag hörde, att de ej tyckte om det,
fiskade vi aldrig i närheten af deras pålar vid hvilka de bundo sina
båtar.
Uti dessa jungfruliga fiskevatten blef jag af omständigheterna nödd och
tvungen att med ref försöka fiskelyckan. Orsaken var nämligen den, att
såsom förut nämnts tillgången på lifsförnödenheter var högst obetydlig;
allt måste medföras från staden på lördagseftermiddagen och förrådet
räcka till för den följande veckan. I staden erhölls på den tiden icke
alltid färskt kött och fisk; på sommaren ytterst sällan. Då allmoge
hade något matnyttigt att afyttra, rodde de natten mot lördagen till
staden och kunde sällan vid passerandet af gården bevekas att afstå en
del af varan, ej ens till högre än stadspris. Troligen af den orsak att
bonden skulle gått miste om nöjet af och skälet för stadsresan, om han
sålde sin vara vid vägen, och dessa färder ansågos af dem såsom ett
stort nöje, ehuru i staden sällan uträttades annat än köptes brännvin,
öl, kaffe och socker. Smör, mjölk och groft rågbröd kunde vi få köpa i
gårdarna, detta var allt!
Strax efter utflyttningen befanns visthuset sorgligt tomt en lördag kl.
8 på aftonen. Intet kött hade stått att köpa i staden den dagen, och
trots budskickning till närmaste gårdar hade intet kunnat anskaffas
till föda. Under så brydsamma omständigheter förklarade mitt faktotum
och min ständige följeslagare, Öster: "Nu måst' vi ta fisk åt frua",
d.v.s. den enda möjliga utvägen till afhjälpande af en lindrig
hungersnöd vore att fiska. Således var det näringsbekymmer som tvingade
drag och ref i händerna på oss, och därefter blef det bra litet af
sommarlifvets efterlängtade "dolce far niente!" Beslutet att fiska
utfördes omedelbart sedan det fattats.
Öster var ju från barndomen van vid fiske, och denna omständighet kom
nu ypperligt till pass. Krokar och snören köptes i handelsboden vid
Mäkylä torp en km från gården, kork till flöten fanns hemma och spön
skuros i närmaste skogsbacke, hvarför förberedelserna till metet snart
voro undanstökade. Tillstånd till krokfiske erhölls beredvilligt af
egarinnan å Teiskola och småningom äfven af kringboende allmoge. Samma
afton metades i viken utanför "dragonstenen", så kallad efter en
krigare, som under sista kriget lär hafva simmat öfver viken för att
komma undan fienden, och fångsten blef ett tjog vackra abborrar,
hvilket var mer än nog för söndagens behof.
Under följande vecka köptes tillbehör till långref i staden. Öster
gjorde lådor till denna, och på lördagen efter midsommar voro tre
refvar, hvar och en försedd med 100 krokar, färdiga för kampanjen, som
börjades samma afton. Öster visste huru vid detta fiske skulle tillgå
och refvarna lades i yttre Teiskolaviken på upplodadt djup af mellan
6-10 meter utefter sluttningen af en lerbank samt omkring en mindre
holme innanför Lapinsaari, där vi öfvernattade i ljungen och hade det
mjukt nog med sommarpaletån som täcke.
För en naturvän är det en stor njutning att en ljus, lugn och klar
sommarnatt ligga vaken och betrakta naturens fägring samt lyssna till
vildmarkens ljud; det är ett sällsynt nöje för en stadsbo, som är
bunden vid sin syssla dagligen året rundt. För vänner af fiskesport
finnes väl knappast trefligare tidsfördrif än att vid ett sådant
tillfälle iakttaga huru refvens flöten, då fisken nappar, fara af och
an på den lugna vattenytan samt resa sig på ända och dyka ned, ifall
fisken är stor.
Mot morgonen blir det vanligen kyligt, dimman stiger ur vattnet och
skymmer utsikten; då tändes brasa på stranden, kaffe kokas och
matkorgen anlitas. Det smakar!
Redan under natten vittjades långrefven på några större abborrar, en
tioskålpunds gädda och en treskålpunds gös, hvilka huggit mindre fiskar
som förut fastnat och gåfvo sin därvaro tillkänna genom duktiga knyckar
i flötena och refven. Kort efter soluppgången upptogos refvarna,
hvarefter hemfärden anträddes. Denna första fångst på ref uppvägdes och
bokfördes liksom alla efterföljande samt befanns uppgå till 78 1/2
skålpund, mest stora abborrar.
Roade af sporten och nöjda med att hafva påfunnit denna nöjsamma utväg
för provianteringssvårighetens undanrödjande voro vi naturligtvis
lifvade för fiskefärdernas upprepande, och skall jag i det
efterföljande meddela några trefliga minnen från dem.
En metfärd på Teisko kyrksjö.
Söndagen den 8:de juli 1876 var en lugn och för mellersta Tavastland
ovanligt varm sommardag. Då reffisket de föregående lördagarna utfallit
rikligare än för hushållet behöfdes, beslöts att för ombytes skull
försöka meta med spö och mask. Då vi redan kommit underfund med att det
var godt om fisk i de yttre djupare vattnen, kommo vi öfverens om att
nu pröfva de grundare, den innanför landsvägsbron vid Teiskola gård
belägna s.k. kyrksjön. Vi rodde till några mindre holmar liggande så
godt som midt för den en half km därifrån belägna kyrkan och läto så
ankarstenen falla väster om den västligaste holmen på ett vidpass en
famn under vattenytan synligt stenröse. Här metades vid solnedgången
inom en timmes tid ett dussintal jämnstora abborrar om 1/2 skålp.
stycket, och då vi den kvällen ej brytt oss om att lägga ut refvar,
föresatte vi oss att följande morgon fortsätta spöfisket på samma
ställe.
Den varma natten och myggen gjorde dock, att vi på söndagsmorgonen ej
kommo så tidigt i rörelse som ämnadt varit, och då dagen randats med om
möjligt ännu vackrare och varmare väder än den föregående dagens, så
kändes det redan kl. 9 på morgonen allt för hett i båten på det
spegellugna vattnet.
De på våra förra metfärder använda långa metspöna, försedda med flöten
och duktiga abborkrokar, utriggades tvänne per man, och snart var allt
förberedt för attacken på abborrarnas tillvaro. Men till vår förvåning
förgick den ena kvartstimmen efter den andra, utan att något flöte
visade tecken till napp; fiskarna voro synbarligen icke för tillfället
hemma där på stället eller ock mätta efter gårdagens servering, hvilken
utfallit så illa för dem som varit oförsiktigare vid nappandet. Efter
väl en timmes fåfäng väntan och reflexioner öfver det klara vädret och
värmen beslöto vi att fara hem, helt missmodiga öfver oturen. Således
in med spöna och upp med ankarstenarna.
Vid utförande af denna manöver observerade en af oss, att på ett par
fots djup under båten och endast inom dess skugga stodo oräkneliga,
orörliga abborrar, den ena tätt intill den andra som sill radad i en
tunna. Jämnstora voro de alla och så tröga och orädda, att de hvarken
brydde sig om bullret i båten eller upphifvandet af ankarstenarna. Ja,
då båten något svajade från stället, följde de med i skuggan och ingen
enda blef kvar i solbaddet utanför.
Efter denna intressanta upptäckt nedfirades naturligtvis de uppdragna
ankarstenarna åter och de mest ifriga försök gjordes att medelst
långsamma och försiktiga eller, då dessa icke lyckades, med hastiga tag
med håfven inhösta något af ymnigheten, dock visade sig det ena sättet
lika resultatlöst som det andra. Fiskarna gledo undan med fenomenal
hastighet, men stodo strax därpå utanför håfven åter lika orörliga och
lika mangrant som tillförene.
Därpå försöktes att fira ned ändan af metrefven med mask på kroken.
Detta var dock lika fåfängt, ty de stupida kräken läto lika litet
fresta sig af en präktig stor och tung daggmask som af en mindre och
sprittande liflig; de blott backade undan litet för försåtet, om det
läckra betet lades dem direkte på nosen, och det tycktes vara dem
fullkomligt likgiltigt. Denna framgångslösa lek öfvergafs dock snart
och vi rodde hemåt något snopna öfver den oväntade upptäckten, att
abborrar, som eljes äro så glupska fiskar, dock stundom försmå
läckerbitar ehuru de hängas midtför gapet på dem.
Reflekterande häröfver under hemfärden kom den fiffige Öster på den
förmodan, att vi bjudit för stora bitar åt fiskarna, då de i solbaddet
och det däraf ovanligt uppvärmda vattnet troligen voro mycket för lata
att besvära sig med någon ansträngande rörelse, sålänge det icke precis
gällde lifvet, samt därför ej heller gitte svälja stora stycken.
Tillfölje af dessa antaganden utfunderades efter hemkomsten en ny
metod, d.v.s. att i stället meta med möjligast små beten, hvilka
så att säga utan ansträngande besvär för fisken liksom med
respirationsströmmen skulle slinta in i gapet. I gömmorna hittades
några mycket lämpliga små krokar som förr varit använda till mete af
laxöring eller forellyngel och dem malmasken förstört fjädrarna på, men
hvilkas vidfästade långa guttafsar ännu voro oklanderliga. Krokarna
voro knappast 5 mm breda mellan skaft och spets samt skarpt böjda och
hvassa. Skogsbackens rakväxta enbuskar levererade metspön; af c. 2 1/2
fots längd och refvarna härtill gjordes omkring 3 fot långa samt
lämnades utan flöten. Utrustade med tvänne per man af dessa leksaker,
som vi kallade "piskor", återvände vi i trots af den stekande solvärmen
till grundet, där vi ånyo ankrade vid pass kl. 11 f.m.
Naturligtvis voro vi särdeles intresserade och nyfikna att få se
resultatet af den nya metkonsten, och det visade sig genast, att detta
skulle vida öfverträffa våra djärfvaste förhoppningar.
Knappast voro ankarstenarna utlagda en vid fören och en akter om båten,
så att vi kunde meta i skuggan framför oss, då vi sutto med ryggen mot
solen, som brände genom skjortärmarna så att det sved i skinnet, förrän
abborrarna liksom genom trolleri återigen voro under båten. Vi sågo ej
när och hvarifrån de kommo, ty grundets stenar kunde knappast skönjas
på en famns djup och vattnet var icke klart, utan uppfylldt af fint
slam. Där stodo nu fiskarna i stor mängd, så många som rymdes i båtens
skugga, men utanför denna syntes ingen enda. Piskornas krokar betades
med små maskstycken, icke större än att de jämt dolde krokarna upp till
surrningen. Väntansfullt nedfirades betet sakta framför en något större
abborres nos. Jag kan ej säga huru det därpå tillgick, men inom ett
ögonblick stod den korta refven rätt ut från båten och piskskaftet var
på väg att ryckas ur handen, då jag ej varit beredd på en så häftig
effekt af försöket. Guttafsen visade sig hålla en stadig knyck och in i
båten kom gynnaren med fart samtidigt med en annan, som Öster hifvade
upp. Det var ej tid att tänka på piskorna n:o 3 och 4, ty vi hade fullt
upp med att sköta enhvar sin, och het var bataljen i solhettan, hvilken
snart gjorde vistelsen på stället outhärdlig. Ifvern och ansträngningen
gjorde att jag började känna mig yr, och då ringningen i klockstapeln
samtidigt tillkännagaf gudstjänstens slut i den närbelägna kyrkan och
vi lågo ankrade midt i stråkvägen för de återvändande kyrkbåtarna,
ansåg jag det vara på tiden att afsluta nöjet för denna gång, ehuru
fiskarna alltjämt nappade lika glupskt och stodo lika talrikt under
båten.
Efter hemkomsten uppvägdes och räknades fångsten, som befanns uppgå
till 162 stycken präktiga abborrar, vägande tillsammans 101 skålpund.
Är icke detta ett ganska vackert resultat för två man på 1 1/2 timme i
solbaddet?
Naturligtvis fortsattes fisket på detta ställe och var under liknande
förhållanden alltid gifvande, dock ej en enda gång mera så ymnigt som
denna första. Fångade blefvo där dock samma sommar i aftagande serie
56, 30, 18, 10 skålpund abborrar på ungefär lika lång tid, hvarefter
stället mot sommarens slut öfvergafs; dock blef detta metställe under
de fyra följande somrar jag vistades på orten aldrig mer hvad det varit
första året. Det tycktes vara utfiskadt, och detta styrker mig uti
observationen, att abborrarna hafva ett visst revir hvaruti de växa upp
och framdeles uppehålla sig samt inom hvilket de vid vissa tider
påträffades på bestämda ställen; på detta förekommo de i större mängd
endast midt på dagen och stego då troligen från hålen mellan grundets
stora stenar upp under båten.
* * * * *
Tillfölje af dylika rika fiskafången, hvilka säkert observerats och
omtalats af en och annan, uppstodo snart i trakten en mängd öfverdrifna
berättelser och skvaller med hänsyftningar på trolleri etc. Faktum är
att vi snart fingo medtäflare om platsen; dessa hade dock liksom vi vid
första försöket ingen fiskelycka, emedan de metade i solskenet med
mycket långa spön långt från båten. Sådan otur bestyrkte dock enligt
deras mening blott det gängse pratet om hemliga konster och hvad som
kallades "ackord" med abborrarna å vår sida. Fanns någon annan före oss
på detta metställe, då vi ämnade oss dit, undveko vi det naturligtvis,
men engång lade en bonde sig bredvid oss, som voro där förut, och
menade att han på allvar ville fresta på om han icke kunde få fisk där
lika väl som vi.
Hans långa spön och refvar slungade stora krokar med hela daggmaskar
alldeles inpå vår båt in uti dess skugga, för att riktigt profva samma
ställe hvarifrån vi togo fisken, men naturligtvis förgäfves för de
stora betenas skull. Ehuru vi drogo upp den ena vackra fisken efter den
andra, blef han totalt utan napp. Efter en stund rådde jag af
försiktighet Öster att liksom jag lämna kroken bar och låtsa meta utan
att fånga någon fisk, så länge bonden vore kvar, men i stället för att
göra detta och innan jag hann förhindra det, tog Öster ur masklådan en
handfull torr jord och strödde den med en signande åtbörd ut öfver
vattnet.
Då bonden varsnade detta, blef han arg och röt åt oss, att han nu fått
förklaringen på vår fiskelycka och visshet, att det var sant som sades
i byn, att det icke stod rätt till med sådant folk som vi, som ju ock
fiskade på söndagen utanför kyrkan under gudstjänsten och dem p——e
därför nog en vacker dag skulle fara af med! Så sade och trodde han
samt lämnade oss omedelbart. Jag bannade visserligen Öster för det
dumma tilltaget, dock tycktes detta icke bekomma honom synnerligen.
Följden däraf blef dock, att en af hemmansegarena nekade oss att fiska
på honom tillhöriga vatten och att enfaldigt folk betraktade oss med
skygghet, då de sågo oss ute på sjön. Så var det då, huru månne det nu
är?
Teiskofärder i roddbåt.
Teiskola gård är ett gammalt herresäte, hvilket efter hvad jag hört
haft krigiska öden. Den gamla karaktärsbyggningen skall tillika med
kyrkan ha förstörts under 1788-89 års krig, och låg den senare omkring
fyrahundra steg från gården på andra sidan om landsvägen. Där funnos
ännu lämningar af fundament och hopfallna grafvar, hvaruti skallar och
knotor, blekta af väderleken, lågo synliga bland snår och skog på den
öde kyrkogården, där sällan någon gick och där enfaldigt folk påstodo
sig ha sett spöklika gestalter i månsken skymta mellan träden. I
närheten stod ruinen af en förfallen väderkvarn sträckande den enda
kvarblifna vingen liksom besvärjande mot den nattliga himmeln. Hemskt,
ruskigt; månne den spökar där ännu?
Den nya kyrkan ligger ett par kilometer längre österut, äfven den vid
samma s.k. kyrksjö, och är liksom den förstörda uppförd af trä. Corps
de logis på Teiskola gård är ett stort tvåvåningshus i den i landet
vanliga herregårdsstilen och skall äfven den under 1808-9 års ofred
varit nära att bli lågornas rof samtidigt som den närbelägna
landsvägsbron öfver sundet uppbrändes. Församlingens kantor Wanonius
lär dock, omedelbart som fienden retirerade, ha skyndat till och i tid
bestyrt om brasans släckande, hvilken var anlagd inom stenfoten under
husets sydöstra hörn. Medan bron brann fortsattes skjutandet öfver
sundet, tills fienden drog sig undan åt T:fors förföljd af de norrifrån
med fartyg öfver sjön kommande ströfkårerna. Så har berättats för mig,
men jag säger som båtsman påstås ha sagt: "ljuger styrman så skarfvar
jag!" —
Vid södra sidan af sundet, på stranden midt emot Teiskola gårds
byggningar, hvila de då stupade kämparne under präktiga hängbjörkar och
där syntes vid vår vistelse ännu på flere ställen gropar efter de
insjunkna gräfvarna.
Det var således ett historiskt ställe på hvilket vi lyckats få "slå ned
våra bopålar" för sommaren 1876, då egendomens älskvärda egarinna åt
oss upplät en del af öfre våningen i sitt stora hus, hvarifrån man hade
utsikt långt ut öfver viken och Koljonselkä. Det blef ett idylliskt
Arkadien för oss stadströtta sommargäster. Där fanns berg och dal, skog
och sjö, åkrar och ängar; allt som är oss kärt och förhöjer ögon och
sinne. Där hördes skogens sus, vågskvalp och fågelsång; där fanns frisk
luft, tallbarsdoft och stärkande bad; det var med få ord sagdt ett
sanatorium för klena, bortklemade stadsbor, bjudande dem, ehuru sist
nämndt dock icke minst viktigt, ymnig tillgång af den bästa födan för
bortskämda magar: utomordentligt god mjölk och oöfverträffliga
filbunkar. En spefågel som besökte oss på sommarbetet sjöng:
"Du får här potatis och memma,
båd' kalja och salt fisk jag ser;
har du därtill nog ryssmjöl hemma,
säg bonde hvad önskar du mer!"
Jag svarade honom: "Tag hit filmjölk och färsk fisk i långa banor, så
är jag nöjd och du får vara så med."
Vi bebodde stora trefliga rum, icke särdeles höga men otapetserade och
uppförda af sådant material som man nu för tiden väl sällan får se make
till; där funnos stockar i väggarna och plankor i golfven som voro en
half meter breda och motsvarande tjocka. Hvad äro nutidens byggnader
annat än korthus emot detta!
Den nya ångslupen hade blifvit för sent påbörjad och var icke färdig då
utflyttningen från staden i början af juni försiggick, hvarför därtill
en annan ångbåt förhyrdes, men för att tillsvidare underhålla
kommunikationen måste antingen åkdon eller roddbåt anlitas. Jag valde
det sistnämnda fortskaffningsmedlet, helst Öster var försedd med en
duktig 18-årig pojke som, ehuru anställd som lärling vid verkstaden,
kunde bli ledig på lördagseftermiddagen. I honom erhölls en stark och
öfvad roddare för färderna, så att vi, efter att vid fyratiden på e.m.
ha lämnat staden, trots den 2 1/4 mil långa vägen vanligen voro framme
kl. sju på kvällen, om icke alltför många och långa krokar gjordes.
Detta hände emellanåt då vädret var vackert och jag brukade ha draget
efter båten samt styra utefter stränder och grund på sidan om genaste
farleden, för att i förbifarten fånga någon fisk. Sådant fiske lyckades
oftast, och sällan kommo vi fram utan någon gädda eller stor mörkhullad
abborre.
På en sådan färd tog jag med ett s.k. Kajana skeddrag vid Lintukari i
Koljonselkä en gädda om tjugu skålpund, hvilken jag den dag som är ännu
ofta påminnes om. Skälet härför är det följande: Då fisken huggit sig
föst stannades rodden, och ehuru gäddan var så pass stor, fick jag den
snart med håfven in i båten. Öster, som släppt årorna och satt framför
mig, grep den med båda händer och höll i den för att jag skulle kunna
taga draget ur gapet. Då detta satt mycket djupt i svalget och ingen
kroklossare fanns med, gick det fumligt att få tag uti draget där nere
mellan de hvassa gäddtänderna. Just då jag trodde draget vara nästan
fritt, slog den hala fisken med stjärten ett väldigt slag mot
båtbottnen, så att den slant ur Östers händer, hvarvid den framför
draget fastade starka, tregreniga kroken högg in uti mitt vänstra
långfinger nedanför nageln och ref upp den så att köttet därunder
hängde som en mössa. Ärret därefter är alltför tydligt för att orsaken
skulle glömmas. Man bör alltid ha lämplig redskap med sig på fiske, och
den som är utan och oförsiktig må skylla sig själf för sveda och värk.
En annan gång råkade vi ut för styf sydvästlig medvind, som rörde upp
hög sjögång på Näsijärvi långa fjärd. För att slippa ro företog sig
Öster att rigga upp segel på roddbåten. Härtill använde han min alltid
medföljande sommarpaletå och två af årorna. Snören bar han städse i
fickorna och så hade vi tacklaget snart färdigt; visst såg denna rigg
något egendomlig ut, men den uppfyllde ändamålet så pass att vi utan
besvär länsade raskt undan. Ju längre vi kommo desto väldigare reste
sig de skumklädda, brusande vågtopparna omkring oss, och vårt lilla
nötskal till båt vakade beundransvärdt därpå, då utanför Palosaari
plötsligen en häftig knyck kändes uti den efterhängande dragrefven och
jag för att sköta denna ett ögonblick lyfte styråran ur vattnet. Detta
var dock nog för att den lilla farkosten i nästa vågtopp hann gira åt
sidan så mycket, att den i följande vågdal ovillkorligen skulle ha
stjälpt, om icke Öster haft själsnärvaro att med den i hast framdragna
slidknifven kapa utaf stagsnöret för riggen. Denna gick uti sista
ögonblicket öfverbord och väl var det att vi icke följde efter. Unge
Öster fick strax med årorna båten i rätta kursen medan fadern bärgade
riggen och jag handskades med den vid draget löpande fisken. Efter
mycket bråk lyckades jag slutligen få den ombord och befanns det vara
en forell om tolf skålpund. Efter den dagen har jag dock aldrig mera i
stark blåst i liten roddbåt och med drag efter denna seglat med
sommarpaletån, samt afråder andra från detsamma.
Vid dessa fiskefärder gjorde jag den iakttagelsen, att på soliga
sommardagar större gäddor bruka hålla till under de på sjöarna liggande
stockflottarna, där de förmodligen söka skugga, ty vid rodden utefter
de flotten omgifvande bommarna hände ofta att en större fisk tog
draget, och vi gjorde därför emellanåt långa omvägar för att möta
stockflottar, som voro på väg till Piispala rullbanor vid Pyynikkeåsen.
Voro dessa lördagsfärder roliga och efterlängtade, så blefvo dock i
stället resorna tillbaka till staden på måndagsmorgonen så mycket
mindre omtyckta. Då bar det af så snabbt som två par välskötta åror
förmådde och voro vi vanligen framme mellan kl. åtta och nio, sällan
senare. Tiden medgaf då icke att fiska på vägen, och den kvicka rodden
icke heller.
Under en af dessa stadsfärder blefvo vi vittnen till följande
tilldragelse i den fria, vilda naturen, där "det är världens lopp att
den ene äter den andre opp." Nära södra stranden af Teiskolaviken och
ungefär två km västerut från gården ligger i grundt vatten en liten
obetydlig holme omgifven af större och mindre stenar, hvaraf några
sticka upp öfver vattenytan. Under de första somrarna af vår vistelse i
Teisko svärmade måsar och tärnor kring denna ö och häckade äfven där,
af hvilken anledning vi benämnde stället "måsudden". Fågellifvet där
bidrog mycket till att upplifva och förfullständiga den eljes enformiga
fastän storslagna naturtaflan och vi saknade de väna fåglarna, då de af
okänd anledning, troligen för äggplundringens skull, öfvergåfvo nejden.
Att det icke allenast var människor, men äfven djur som förskyllde
denna ödeläggelse, fingo vi en måndagsmorgon helt oväntadt reda på.