forsar för att meta foreller, men till Teisko och Ylöjärvi skogar kom
man sällan, och då jaktkamrat fattades, vande man sig snart ifrån
sådant nöje. Några af de vid fabrikerna anställda engelsmännen,
som voro roade af flugmete, gjorde under sommaren med familjerna
picknick-färder till förenämnda natursköna forsar, och för att ha en
välkommen öfning i språket for jag gärna med och låtsade fiska med
rullspö liksom de. Resultatet af vårt fiske var visserligen ej
nämnvärdt, men muntra voro dessa färder för det mesta.
Midsommartid fiskade jag helst id ofvanför fallet i Nokia ström eller
vid holmarna. Iden fångades med stycken af kräftor, hvilka då bytte
skal och voro alldeles mjuka. Betet knöts utan krok på ett långt snöre,
som från båten firades ut i strömmen, och slukades begärligt ända ned i
magen af den glupska fisken. Därför kunde fisken, när den halades in,
icke göra sig fri från sitt rof, och refven kapades helt enkelt af med
knif för att åter förses med bete.
Råkade man träffa på ett stim matfriska idar, kunde man ha sport nog,
och fann jag detta fiske oftast nöjsammare än att ro fluga eller drag
för foreller, som för tillfället icke voro i taget att nappa.
För att fånga kräftor foro vi med ångslup till Ylöjärvi och till
Teisko, hvarest de funnos i den långa natursköna Viitapohjaviken vid
stranden af Viitaniemi längst österut vid vikbottnen. Eljes hade jag
endast på få ställen iakttagit kräftor utefter Näsijärvis stränder. I
förstnämnda trakt upprinner en mindre, på kräftor rik å från de små
sjöarna vid Ylöjärvi kyrka och mynnar ut i Laalahti vik af Näsijärvi,
en dryg halfmil från staden. Dit foro vi ibland med roddbåtar i muntert
sällskap och återvände aldrig utan en mängd stora kräftor.
Det sistnämnda kräftstället upptäcktes tillfälligtvis på en lustresa
med ångslup i den natursköna viken innanför Aunensilta bro, där
landsvägen går fram till Teisko kyrka. Norra sidan af stranden är brant
stupande med höga, skogbeväxta berg, men den södra mest låg och odlad.
Den smala infarten under bron och de skogklädda holmarna erbjuda
förtjusande platser för sommarbostäder.
Det var en härlig och ovanligt ljum midsommarafton nära midnatt, då vi
lade till vid stranden af Viitaniemi nedanför gårdens anspråkslösa
byggnader och lägrade oss i gröngräset. En af sällskapet, som kunde
sjunga, stämde upp:
Här är Näsijärvi skönast,
Här är Finlands sommar grönast,
Här är allt så friskt och täckt.
Fisken kvickt ur vägen hoppar,
Göken gal i skogens toppar,
Blomman öppnar svällda knoppar,
Sakta hviskar västanfläkt.
Var du här, vill du tillbaka,
Stadens lärm vill du försaka
Gärna här i fri natur.
Hit till dessa blåa sjöar
Med de många vackra öar
Från det lif hans själ förslöar
Längtar stadsbon ur sin bur.
Därför låtom hit oss fara,
Ty här är oss godt att vara,
Hitåt, hitåt längta vi.
Allt af yppig fägring höljes,
En vik af den andra följes.
En ö af en annan döljes,
Skymtar i en blink förbi.
Medan reskosten dukades upp och kaffe kokades på stranden, upptäckte
någon att det myllrade af kräftor i abborrgräset, som i vattnet kantade
stranden. Knappast var denna iakttagelse gjord, förrän företagsamma
ungdomar veko upp byxorna öfver knäna och smögo sig ut i vattnet för
att taga kräftor med händerna, och detta lyckades öfver all förväntan.
Hundrade fångades så med snabbt nedgripande händer;
Sprattlande djuren på land samlade flickorna hop.
Voro väl rädda till först och vände dem varligt med pinnar
Blefvo dock djärfvare snart, togo med handen dem fatt.
Kräftorna voro ståtliga, stora som små humrar, hvarför alla voro ense
om att vi voro de första som kräftade där, helst gårdens folk aldrig
brytt sig om att fånga dem. Tillfölje af vikens djupa och kalla vatten
hade skalbytet ännu icke försiggått. En gryta och salt anskaffades från
gården och så blef det helt oväntadt ett förträffligt kräftkalas på
midsommarnatten. Sådana små nöjen äro alltid roligast, då de komma
oväntadt, och en del njutningar smaka bäst, då de äro oförutsedda.
Öster.
Uti föregående berättelser har Öster flere gånger blifvit omnämnd i
egenskap af lots och styrman på ångbåtarna, och då han framdeles kommer
att vara med mera än förut, bifogar jag en bild af honom från
"Storfurst Wladimirs" dagar och lämnar några närmare upplysningar om
mannen. Gustaf Adolf Öster var hemma från Torneå stad, där han föddes
den 20 juli 1829. Hans ungdomsdar forflöto med så litet skolgång,
som den tiden var brukligt och vanligt för pojkar af hans
samhällsställning, samt fördrefvos för resten med strömmingsfiske, då
han blifvit så pass vuxen att han kunde göra nytta. Däraf härledde sig
hans ännu på äldre dagar visade håg för fiske och sjömannens rörliga
lif. Ändock hade han lärt sig läsa och skrifva rätt bra samt att tala
en hyfsad svenska, alldeles fri från den kända österbottniska
dialekten, hvilken han ibland skämtande använde. Han läste gärna, och
begåfvad med godt minne och klart förstånd, hade han reda på hvad som
händt i världen. Som yngre hade han lust för sjön och var duglig
sjöman, kunnig i allt som till yrket hörde, såsom segelsömnad m.m.,
hvilket ofta kom väl till pass. Men föräldrarna läto honom icke fara på
långfärder, han fick hållas hemma och måste därför sysselsättas med
något annat, den tid hafvet var fruset.
Som händig ungdom med håg för arbete, lärde han sig småningom flere
yrken och blef en mycket användbar person. Så var han redan duglig
skomakare och sadelmakare, då han gaf sig ut på vandring för att se sig
om, hvarvid han äfven kom till St. Petersburg. Där höll han dock icke
ut längre än en vecka och påstod, att där blef "alltför ruskigt för
folk att vara". Hvarför det förhöll sig så, talade han dock aldrig om.
På den vägen lärde han sig bleckslageri och äfven snickerislöjd till
husbehof. Ja, i någon af landets östra kuststäder genomgick han en kurs
hos en färgare och försökte sig äfven i den konsten. Han hölls dock
icke länge vid något af dessa yrken, utan tröttnade så snart han något
förkofrat sig däri och lärt sig känna till orten samt begaf sig
därifrån drifven af okuflig vandringslust.
Så kom han ock mot midten af femtiotalet till Tammerfors, där han, van
att åtaga sig hvarje arbete som för tillfället kunde fås, blef dräng på
ölbryggeriet vid Mustalahti. Där lärde han sig snart att brygga en
förträfflig svagdricka, men ledsnade äfven vid denna enformiga
handtering och blef skutskeppare på Näsijärvi för brukets båda
vedlodjor "Toivo" och "Onni", hvarifrån hans utmärkta bekantskap med
farvattnena norrut härledde sig. Här var Öster i sitt rätta element,
men då nöjet endast räckte så länge som sjön icke var frusen, användes
han under mellantiderna vid verkstaden som filare och järnsvarfvare
samt utförde äfven i dessa yrken sitt arbete till vederbörandes
belåtenhet. Hans specialitet vid verkstaden var att hålla reda på och
reparera brandredskapen äfvensom segel och fartygsinventarier. Till
alla nybyggda ångbåtar förfärdigade han soltält och pressenningar,
liksom nödiga bleck- och kopparslagarearbeten samt styrde och lotsade
dem en tid sedan de blifvit färdiga.
Öster var således en tusenkonstnär, och då jag lärt känna honom som en
förståndig och användbar karl och det den tiden på orten var ondt om
kunnigt folk i det mekaniska yrket, inlärde och anställde jag honom som
maskinist, i hvilken syssla han äfven visade sig pålitlig och
intresserad, hvarför han ock ibland skickades ut som maskinuppsättare
och användes som ångslupförare, i hvilken befattning hans kännedom af
vattendragen, hans sjövana, plikttrogenhet och andra goda egenskaper
gjorde honom svårt ersättlig. Alltid villig, höflig, intresserad och
flitig var han såväl ombord som på land ett användbart faktotum, som
alla satte värde på och högaktade. Under vanliga förhållanden mycket
tystlåten och fåordig blef han dock stundom rätt lifvad, och bland
bekanta kunde han till och med bli uppsluppen och rolig, städse dock
iakttagande ett städadt och grannlaga uppförande.
Öster var, som det påstås om hans namne, den store konungen, en vacker
karl, så sade fruntimren åtminstone, och då lär det nog ha varit sant;
han var mörklagd, hade långlockigt hår och på äldre dagar ett prydligt
skägg, böjd näsa och kloka ögon. Något öfver medellängd var han väl
växt, stark och vig samt kunnig i många gymnastiska konster, dem han i
yngre år gärna visade; så hjulade han och gick på händerna huru långt
som helst samt ställde sig ibland till allmän häpnad och beundran på
hufvudet på galeasen "Sovintos" mastknopp. Men denna utmärkta karl var
icke utan egenheter, hvilka ibland yppade sig vid olägliga tillfällen
och då voro otrefliga nog. Han var mycket granntyckt och fordrade af
andra samma hänsynsfulla bemötande som han själf iakttog mot alla.
Råkade någon med eller mot sin vilja förgå sig i detta hänseende, då
blef han trots all synbar anspråkslöshet och foglighet förnärmad,
oftast utan att man begrep orsaken. I sådant fall sade han aldrig ifrån
eller åstadkom någon förklaring, men gick sin väg så snart som möjligt
och skaffade sig i förtreten ett stadigt rus, hvilket ibland med sina
följder räckte ett par dagar, och därefter kom han åter till arbetet
lika spak och foglig som förut. Hade jag till exempel, utan att förut
meddela honom, för färd med ångslupen till min sommarbostad inbjudit
någon bekant, som han ej tyckte om eller som förr på något sätt
mankerat honom, då hände det att Öster nog eldade upp ångslupen och
till bestämd tid gjorde allt klart för färden, men när afgångsstunden
kom och jag infann mig med den inbjudne, då var Öster spårlöst
försvunnen och jag fick själf styra båten och sköta maskinen.
Då jag vid återkomsten förebrådde honom, tog han stillatigande emot
bannorna, men någon förklaring öfver orsaken till hans beteende bestods
icke. Sådant hände någon gång under sommarens lopp, och då jag hörde
mig för hos andra fick jag veta, att Öster legat gömd bakom någon buske
eller vedtrafve i närheten och åsett ångslupens afresa, utan att bry
sig om hvisselpipans kallelse. På detta sätt gjorde han förtret både åt
sig själf och andra, ty det var välbekant att dessa utfärder voro honom
ett stort nöje. Dessutom förlorade han den extra inkomst han hade för
hvarje resa. Enhvar har sina kapriser.
I yngre dagar måtte han ha varit full af spjufveri och pojkaktighet, ty
ännu vid öfver fyratio års ålder var han ibland road af att ställa till
upptåg och förtret åt folk, som han hade något emot. Så var fallet vid
ångbåten "Storfurst Wladimirs" utskjutning. En af bolagets kontorister,
hvilken af någon anledning icke stod i gunst hos honom, hade till
högtidligheten infunnit sig uppsträckt i cylinderhatt. I det afgörande
ögonblicket, då låssträfvorna slagits undan från släden hvarpå fartyget
skulle åka utför i sjön, lade sig en tung hand på hatten och klämde ned
den öfver ögon och öron för kontoristen. När denne slutligen bråkat
hatten tillbaka, var båten längesedan på flott vatten, men ingen på
platsen ville underrätta honom om hvem som föröfvat attentatet.
På samma sätt gick det linnespinneriets direktör L:r, hvilken en
söndagseftermiddag, då fabrikens brandkår hade öfning, infunnit sig som
åskådare och dock företog sig att gräla på Öster offentligt, emedan
denne råkade vara lindrigt nykter. Öster tog tigande emot
tillrättavisningen, men då exercisen var slut och L:r på väg till sin
närbelägna bostad, sprang han fatt honom, tog med båda händer stöd på
hatten och hoppade öfver direktören, som icke var någon stor karl.
Detta hade samma effekt, att hatten klämdes ned till axlarna, och då
den väl kom loss var Öster försvunnen. L:r fick dock snart reda på hvem
som gjort honom sprattet och han tålde därefter Öster lika litet som
denne honom.
Öster var ingen supare, men som mången österbottning tog han sig i godt
sällskap ett rus och var då vid briljant ölsinne samt lifvad för
pojkaktigheter och fuffens. Sådant hände mera sällan, men helst när han
på lördagskvällen efter badstugan i sjögången styrde kurs hemåt. Då var
det äfven för bekanta fruntimmer icke rådligt att möta honom, ty han
brukade bjuda upp till dans midt på gatan och ställa till uppträden
sådana som följande:
Stadd på hemväg i lifvad stämning en sommarafton vid midnatt, träffade
Öster utanför verkstadens kontorsbyggning brukets natt- och brandvakt,
som just satte luren till munnen för att tuta tolfslaget. Vakten, en
gammal invalid, hade icke tillräckligt väder i lungorna, hvarför ljudet
blef svagt och ojämnt. Med händerna i fickorna, sjömansmössan i nacken
och bredbent som brukligt är i svårt väder på sjön, ställde sig Öster
framför honom, girande fram och åter, medan han med rösten härmade de
disharmoniska tonerna. Då vakten lyckligt klämt ur sig den sista
lurstöten, ryckte Öster instrumentet ifrån honom, ropande: "Du,
Ytterberg, tutar som en stackare, så här ska' de' låta." Hvarpå han
tutade tolf, så att det rungade öfver både staden och Skyttälä by. Men
han slutade icke med de tolf låtarna, utan fortsatte en serenad på
brandlur tillräckligt genomträngande för att allarmera samhället.
Då brandlurens toner på den tiden vid bruket föreställde eldsignal, om
de blefvo flere än klockslagens antal och ihållande upprepades, blef
vakten naturligtvis uppskrämd af Östers beteende, ty han väntade icke
mindre, än att stadens brandkår och befolkning skulle rusa till den vid
bruket signalerade eldsvådan. Han förmådde icke få luren ur händerna på
den vige Öster, som ihärdigt fortsatte olåten, hvarför han i sin
förtviflan slutligen högg tag i Östers skägg och slet däri. Häröfver
blef denne förargad, han gaf ett par måttliga munfiskar åt Ytterberg,
kastade luren åt honom och försvann.
För att beklaga sig och få råd hvad han skulle göra, ifall folk
lockades till af skandalen, störtade vakten in till bruksförvaltaren,
hvilken han mötte i dörren på väg ut att taga reda på hvar elden var
lös. Vakten höll just på att klaga sin nöd och öfver behandlingen han
fått röna, då äfven jag kom dit och fick höra hvad det gällde. Följden
blef att Öster följande morgon tillkallades och fick en välförtjänt
skrapa, samt då det råkade vara söndag, "honom till straff och androm
till varnagel" skickades till kyrkan med bruksfogden, där han säkert
icke varit på mycket länge. Detta spratt påstod han sig ha utöfvat af
pur välmening, endast för att lära vakten att tuta ordentligt,
förmodande att dennes falska toner sårade andras öron lika mycket som
hans egna. Att hans påhitt skulle tagas för brandsignal och skrämma upp
stadsborna ville han icke tro, påstående att de därtill voro alltför
sömniga, och rätt tycktes han haft, ty ingen oro efter oljudet spordes
i samhället.
En annan gång, det var en dag i augusti 1872, hade linnebolagets
disponent, hr W—n, ställt till en festlighet för stadens frivilliga
brandkår i skogen nära värdshuset å Pyynikke och därvid föranstaltat en
tablå, som på aftonen skulle visas i bengalisk belysning. Allt var
omsorgsfullt, tillrustadt och ståtligast var Öster, som midt i en grupp
af uniformskladda brandkårister bland kårens redskap och tillbehör
placerats på en hög piedestal af på hvarandra staplade tomma öltunnor
för att föreställa hafsguden "Neptunus". Då en passande antik mantel i
hastigheten icke kunde anskaffas åt guden, hade man draperat honom med
bordsdukar, och figurens nedra del doldes förmedelst en af buffetfröken
lånad hvit styfstärkt underkjol. Såsom attribut för sin värdighet
skyldrade hafsguden med en för tillfället af honom själf af trä
tillverkad ofantlig förgylld treudd, hvilken han helt profant benämnde
"brandstake" och därför ansåg särdeles lämplig vid en brandkårsfest.
Dessutom var han utrustad med en äfvenledes förgylld krona, som
fabricerats af papp men råkat bli något för stor och därför ständigt
höll på att sjunka ned på näsan. Till dessa grannlåter hade den förut
omtalade gallionsbilden på "Ahti" tjänat som modell. Således var allt
väl beställdt och på utsatt tid redo att belysas och beundras; men dumt
nog hade några af deltagarna i roligheten, obekanta med Östers
egenheter och nycker men roade af hans imponerande utseende och
högtidliga uppträdande, i välmening trakterat honom för tidigt och för
mycket, så att han fick sitt ömtåliga skof, hvarpå de oförsiktigt nog
företogo sig att litet nojsa och drifva med honom. Detta var dock
tillräckligt att förstöra nöjet för Öster och med detsamma för alla
andra närvarande. Då han kommit upp på piedestalen och stod där som
sjögud 1 all sin härlighet samt de bengaliska lågorna just flammat upp,
med full glans belysande tablån, ropade en spefågel högljudt: "Hvad
tycker ni om hafsguden i fröken Lottas kjol?" Detta var för mycket
skämt för Öster i den stämning han var, det förstörde allt. Med ett
språng kom han ned från tunnorna och försvann i skogens mörker,
lämnande och förstörande glanspunkten af hela tillställningen. Han
efterspanades omedelbart, bordsdukarna och kjolen hittades i buskarna,
men guden själf var och förblef försvunnen. Några dagar därefter
cirkulerade till påseende inom kontoren vid bolagets fabriker
värdshusvärdens räkning för roligheten, slutande med denna post: "för
buffetfrökens spräckta kjortel = Fmk 6:50."
För sådana bedrifter var man icke länge förargad på Öster, han egde för
många goda sidor och dessa gjorde att jag öfver sommarmånaderna under
åren 1875-80 tog honom till villan Sommarbo i Teisko och de därmed
förenade fiske- och jaktutflykterna, hvarom de efterföljande
berättelserna handla. Han var särdeles lämplig som hjälpreda och
kamrat, klok nog att, ehuru mer än vanligt omhuldad, aldrig glömma sin
ställning som tjänare; intresserad och tjänstaktig, blef han omtyckt af
alla i huset, mest dock af barnen. Under våra gemensamma utfärder var
han allvarlig och tyst, tills han tilltalades, då han gaf väl
genomtänkta och korta svar, aldrig fallen för långa andraganden,
hvilket jag ansåg som en förträfflig egenskap, sällsynt hos personer af
hans sort.
Öster idkade ekorrjakt som sport och åt den egnade han hvarje höst en
hel vecka. Då första snön fallit, kom sportlusten öfver honom och han
infann säg för att anhålla om den vanliga permissionen, som började en
söndag och slutade den följande. Han medtog sin "Kurre", en gul spets,
som han själf dresserat för sådan jakt, lodbössan samt en lång säck,
som innehöll matförrådet och hängdes öfver axeln. Så utrustad begaf han
sig på väg till kringliggande socknar, där granskogar funnos, mest till
Messuby, Teisko, Ylöjärvi och Kuru. Där ströfvade han ensam omkring
hela dagarna och tog för natten in uti bondgårdar, där han under årens
lopp blifvit bekant och alltid var välkommen. Ekorrarna sköt han
antingen i hufvudet eller så, att han träffade uti grenen eller kvisten
hvarpå djuret satt, hvilket då af kontusionen föll ned på marken, där
Kurre passade på och skakade lifvet ur det. Öster påstod att skinnen på
det sättet blefvo hela och värdefullare. Allt som vandringen
utsträcktes längre och tiden led, minskades provianten i säckens ena
ända, medan villebrådet ökades uti den andra; men en dålig jakt tyckte
Öster att han haft, om han hemförde mindre än trettio stycken, och
ibland voro de dubbelt så många.
Han omtalade, att då han engång tagit in i en gård i Kuoranta by i
Teisko och lämnat sin säck i stugan öfver natten, hade tidigt på
morgonen en af gårdens söner företagit sig att undersöka innehållet. Om
nu fallet var, att ett par ekorrar af skotten endast fått kontusioner
eller att Kurre icke skakat dem grundligt nog, de hade kvicknat till
under natten och kilade ut, då säcken öppnades. Det blef uppståndelse i
stugan och alla därvarande skyndade till för att få tag i rymlingarna,
som i förskräckelsen foro kring väggarna.
En ekorre ville ut genom fönstret och där skulle pojken slå till den,
hvilket han gjorde så skickligt, att glasrutan slogs sönder och djuret
slapp ut i det fria. Den andra ekorren fick husbonden fatt, men blef
biten i handen, hvarför han släppte fången och rusade ut, lämnande
dörren på vid gafvel, hvaraf ekorren naturligtvis begagnade sig för att
rymma. Häraf uppstod ett allmänt gräl i gården och uppträdet slutade
med att Öster måste betala rutan, emedan han fört ekorrarna dit, men
pojken fick ingenting för att han varit nyfiken och släppt ut dem.
Detta tyckte Öster var bra orättvist och ämnade aldrig mera taga in på
det stället.
Efter hemkomsten från sina jakter sysslade han på kvällarna med att flå
skinnen af villebrådet; dessa sålde han, men kropparna åt han,
påstående att det var "fin" mat som folk icke förstod sig på. Han
menade att ekorrarna voro för små att stekas och därvid lätt brändes,
men stufvade med potatis och kålrot smakade de utmärkt liksom äfven
inlagda i deg samt gräddade i ugn. Jag har icke profvat dessa
anrättningar, men det är ju troligt, att de kunna smaka lika "fint" för
den som tycker om sådant, som t.ex. fullvuxna kråkungar, hvilken rätt
jag hört mycket berömmas och liknas vid järpe.
Sedan jag lämnat orten, hörde jag att Öster som erfaren segelsömmare
blifvit anställd som förman för en syverkstad vid linnefabriken, där
tält etc. tillverkades för finska militären, och äfven att han i flere
år skött denna industri till nöjes. Nu är han redan för många år sedan
afliden, men han lämnade ett godt eftermäle och är det mig ett nöje att
teckna dessa minnesrunor.
Hvarför jag började fiska med ref.
För mera än trettio år sedan var Tammerfors stad på långt när icke så
"fin de siècle" som den på senare tid utvecklat sig till, dock var en
god början till framåtskridande gjord; för det allmänna bästa återstod
emellertid då ännu i vissa afseenden mycket att göra.
Den som råkade hafva sin bostad invid någon af fabrikerna i staden
eller dess utkanter, där oftast ko och svin helt familjärt inhystes
vägg i vägg med hyresgästen, där kloakledningarna mest voro öppna diken
eller saknades på gårdarna, den som ej var van vid sådant, han
längtade, då vårsolen började verka, ut i frisk luft och fri natur.
Af sådan orsak fattade redan på den tiden en och annan det af många för
högst öfverflödigt ansedda beslutet att öfver sommaren hyra in sin
familj och sig själf på någon egendom eller bondgård i närheten af
staden, för att där i fred och ro i fria naturen tillbringa den korta
sommarens få hvilodagar och upphjälpa hälsan hos både unga och gamla.
Tillgången på passande sommarnöjen var i stadens närmaste omgifning
högst ringa, men så voro de ej heller många, hvilka ansågo en sådan
"bondkur" nödvändig, hvarför man sällan flyttade ut så långt som vi i
början af juni 1876, då vi genom egarinnans å Teiskola gård I Teisko
kapell älskvärda tillmötesgående slogo oss ned där öfver sommaren.
Belägen på östra stranden af Näsijärvi natursköna vattendrag vid
Koljonselkäs milsbreda fjärd och intill mynningen af en långt mot
Orivesi inskjutande vik helt nära den från Tammerfors norrut förande
landsvägen var afståndet från staden 3 1/2 mil landvägen och 2 1/4
sjöledes. Ångbåtsförbindelse förekom endast tillfälligtvis, då
stadsborna företogo lustresor till Teisko kyrka.
Teisko kapell är beläget å båda stränderna af Koljonselkä fjärd och
kyrkan på den östra sidan, hvarför en stor del af församlingen begifver
sig dit i s.k. kyrkbåtar, hvilka endast begagnas till sådana färder.
Dessa båtar, som tillhöra hela byalag, hafva ibland ända till hela
dussinet par åror och rymma 60 till 70 personer. Då båtarna följas åt
flere tillsamman samt ros af karlar och kvinnor i söndagsdräkt med
någon hedervärd hvitluggig "isäntä" som styrman, i ifrig sporttäflan
att hinna förbi hvarandra, förete de en i sitt slag rätt intressant och
egendomlig anblick, som är väl värd ett besök på stället med ångbåt en
söndag f.m. under högsommaren.
Östra stranden af vattendraget är mycket bergig och var på den tiden
betäckt af stor, grof skog. Gårdarna äro få till antal och långt
åtskilda af höjder och de öfverallt i landet inskjutande vikarna,
hvilka oftast äro tämligen grunda men hafva steniga ständer. På denna
sida af fjärden finnes föga odlingsbar jord och ej mycket odlad sådan,
hvarför det på orten var ondt om säljbara landtmannaprodukter och andra
matvaror, ehuru skogarna då voro fulla af fågel och sjöarna fiskrika.