stenkast från byggningen belägna bakstugan och där vid den mot söder
vettande väggen i solskenet på marken observerat, hvad hon trodde vara
en vacker men sjuk hund, som låg på sidan med vidt öppet gap och ögonen
slutna. Rörd af medlidande för det stackars djuret, gick hon alldeles
inpå för att taga reda på om det var dödt eller lefde och ämnade, som
hon sade, taga det i famnen med sig in, då den förmodade hunden
plötsligt vaknade samt fult grinande och fräsande hoppade upp liksom
för att rusa på. Skrämd af de ilsket visande tänderna och blicken ur de
vilda, gula ögonen retirerade hon till köket och berättade uppskrämd
för unge Julius, som råkade vara där, om den sjuka och vilda hunden som
ämnade anfalla henne. Julius misstänkte att hunden möjligen kunde vara
behäftad med vattuskräck och gick dit för att taga reda på saken. Han
såg djuret ännu på platsen, dock måste detta ha tyckt, att där blef för
ofredligt, hvarför det lämnade sin soliga lega och gick tvärs öfver
trädgården. Så långt fram på dagen hade skaren tinat upp och spåren
syntes tydligt i den fotsdjupa snön, ledande till en större mellan
trädgården och torget framför linnefabriksbyggningarna stående lada,
under hvilken lon gått. Jag visste att ladans stenfot mot torget, som
var synlig från fönstren i min bostad, var tät, men att baksidan mot
trädgården stod på glesa, alnshöga stenpelare. Kunde öppningarna
däremellan i hast stängas, då var lon i fällan. Jag bad de kringstående
att ej oroa lon, och icke gå närmare ladan, medan Julius höll vakt med
bössan, hvarefter jag skyndade ut på torget att se efter om på ladans
gafflar funnos hål i stenfoten. Sådana hittades på öster sida, men äfven
de kunde lätt täppas, och då inga utspår syntes till, sprang jag till
några närbelägna bostäder, hvari från flere timmermän trots helgen
gärna skyndade till hjälp. I hast anskaffades bräder, spikar och
hammare och inom tio minuter hade lon så väl låtit stänga in sig, att
han icke ens med våld skulle sluppit ut. Höladan var visst tio famnar
lång och hälften så bred; under den var mörkt och fullt af stickor och
bråte, hvarför lon förmodligen ansåg sig väl gömd; men underligt är
ändå, att han trots bullret lugnt lät fånga sig utan försök till flykt.
Jag antog att han ätit sig öfvermätt och blifvit illamående af den
stora tillgången på hästkött och därför blifvit för loj att röra på sig
och åsidosatt all försiktighet. Men öfver det fyra alnar höga planket
på den sidan af trädgården, som vette åt det omnämnda timmerupplaget,
hade han ändå kort förut hoppat, som syntes af spåren, hvilka jag sedan
följde, och åter haft sitt tillhåll, vid den dagen förut dödade
hundrackan. Medan jag sökte timmermännen, hade unge Julius och en
företagsam tioårig flicka försökt krypa under ladan för att taga reda
på om och hvar lon fanns där, men lyckligtvis kommo de icke långt för
skräpet därinne och återvände helskinnade från företaget, utan att i
mörkret ha sett lon. Äfven om de kunnat påvisa hvar han låg, skulle det
varit farligt att skjuta ditåt, emedan hela marken var tjockt belagd
med höaffall och dam; men då ladan inuti för tillfället var alldeles
tom, kom jag på tanken att försöka få lon dit upp och lät därför hämta
nyckeln samt bryta upp några golfplankor midt i byggningen. Då allt var
tätt nedomkring, måste lon söka sig upp genom hålet i golfvet, och då
kunde han förträffligt skjutas i den stora tomma lokalen. De få och små
fönstren som sutto högt uppe voro ytterligare fästade med innanför
tvärsöfver spikade bräder, hvarför flykten därigenom var otänkbar.
Sedan allt var klart skickade jag bort de flesta af medhjälparena och
alla nyfikna åskådare samt stannade på post utanför den på glänt
öppnade laddörren. Under tiden hade Julius varit hemma efter och laddat
ett pappas gamla enpipiga muskedunder, hvilket han kunde sköta, och
infann sig utrustad med kruthorn och hagelpung, allt af äldsta
välbepröfvade sort. Så stodo vi där på lur väl en timme och jämte oss
sågställaren Riif, försedd med en stor båtshake med rak och skarpslipad
spets, samt dessutom ett par timmermän med yxor.
Jag hade på morgonen icke haft tid att förtära något, och då lon ej
visade sig och jag i det kalla luftdraget blifvit frusen och hungrig,
kilade jag hem för en stund, emedan bud upprepade gånger gifvits, att
kaffet stod och kallnade. Jag anförtrodde vaktandet åt unge Julius och
skyndade de femtio stegen hem öfver torget, men jag hann icke dricka ur
koppen, innan skott hördes. Naturligtvis var jag kvickt tillbaka vid
den nu fullt öppna ladudörren, där Julius stod laddande i största hast,
och inkommen i ladan fick jag se en syn, som jag aldrig glömmer. Illa
sårad i hufvudet af hagelskottet hade den ursinniga lon rusat uppefter
väggarna och mot fönstren, hvarför Riif fruktat att han skulle kunna
bråka sig ut den vägen; därför sprang han till och spetsade odjuret med
sin käcks fast vid väggen, så att dess skarpslipade långa spets trängde
genom halsen vid struphufvudet och djupt in i brädväggen. Ilsket
morrande och fräsande hängde vilddjuret där fastspikadt tätt under
fönstret med fötterna en aln öfver golfvet och vildt huggande omkring
sig med alla fyra för att sålunda få halsskinnet att brista och slippa
loss. Men skinnet höll och Riif jämte en annan karl tryckte med allt
gevalt på käcksskaftet, så att både det och brädan i väggen bågnade,
dock äfven dessa höllo ut trots djurets våldsamma ansträngningar, tills
Julius fick laddadt och på nära häll med ett skott i hufvudet gjorde
ett tvärt slut på den förtviflade striden. Uppträdet var så intressant
att åskåda och föreföll mig så litet farligt, att jag underlät att
blanda mig däri, för att låta Julius behålla triumfen. Men skinnet
köpte jag af honom, och det var sällsynt stort och vackert, grått med
en mörkare rand på ryggen och hvitt under buken, alldeles utan strimmor
och fläckar. Lon var 45 tum lång, 26 tum hög och vägde 60 skålpund.
Vid islossningstiden följande år 1870 gjorde jag med apotekaren
Granberg i T:fors, som var en af grundläggarena af Valkiakoski
träsliperi och pappersbruk, för den pågående anläggningens skull en
färd dit och stannade där ett par dagar. Vid första middagen blef jag
bjuden på en kötträtt, som smakade excellent, fastän jag icke fick
klart för mig af hvad sorts kräk den var tillagad. Efter måltiden
frågade mig frun i huset, om jag visste hvad jag förtärt, och på mitt
svar att det för att vara kalf hade benknotorna för små och för kanin
för stora, meddelade hon skrattande, att jag ätit stufning af lokött,
hvilket påstods vara en delikatess. Hon hade köpt det af Kokko-Kustaa,
en på den tiden allmänt känd vilddjursjägare, bosatt i Valkiakoski by.
Hon sade sig ha fruktat att jag skulle ratat anrättningen, om jag vetat
hvad det var, men detta var obehöfligt, ty sedan åt jag med god aptit
äfven stekt loskinka kall på smörgås, som smakade nog så bra, bättre än
kanin, hvars kött har en sötaktig och fadd smak, som af kunnig kock
måste döljas.
Dessa lomål voro anledningen till att jag uppvaktade Kokko-Kustaa och
af honom köpte skinnen efter de båda förtärda loarna. Af de samlade
loskinnen lät jag göra mig en respäls, i hvilken jag kunde trotsa blåst
vid trettio graders kyla och mådde godt som i sängen.
Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet.
Tjädern förekom sällan nära intill staden, dock behöfde man just icke
begifva sig mera än fem km därifrån för att träffa på denna fågel. Han
fanns på alla granklädda uddar och holmar kring Näsijärvi och Aitolahti
samt på Reuhari och Keisalo holmar nära Laalahti. Under dragfiske kring
sistnämnda holme och vid picknickfärder dit med ångslup sågos ofta de
föga skygga fåglarna, hvilka på denna aflägset belägna ö visst sällan
förföljdes och där jag flere gånger lyssnade till tjäderleken. Äfven
uti Takahuhti, Lempäälä och Ylöjärvi kapells skogar, icke alltför långt
från staden, förekom tjädern rikligt, ända till dess allmogen i trakten
under nödåren vande sig vid att söka en inkomstkälla i fågelfångsten,
ty fågelfällor påträffades då redan på sensommarn mångenstädes i
skogarna, och det därmed verkställda skoningslösa förföljandet gjorde,
att tillgången på denna fågel hastigt minskades. Dessa fällor gjordes
af två slag, hvaraf det ena uppsattes tvärs öfver gångstigar och
kreaturs vägar på sådana ställen där skogsbär växte och fåglarna därför
uppehöllo sig. Dessa voro de s.k. slagfällorna, som bestodo af en ett
par famnar lång klenare trädstam, hvilken på ena ändan belastades med
tunga stenar, medan den andra gillrades upp lagom högt öfver marken, så
att tjädern med framsträckt hals kunde krypa därunder. Från fällan
uppsattes åt båda sidor i spetsig vinkel mot hvarandra täta metershöga
risgärden, tjänande till att leda den efter marken springande fågeln,
som ogärna besvärar sig med att flyga öfver rishindret, fram till
fällan.
Då han ser det öppna hålet under slagbommen, ämnar han sig fram där.
Härvid stöter han emot glllret, hvilket utgöres af en kvist eller
spändt snöre och drar sålunda omkull stödet för slagbommen, som då slår
ned och träffar fågeln på den utsträckta halsen eller öfver ryggen. I
lyckligaste fall dödas han med detsamma, eljes pinas han långsamt till
döds. Om fågelfångaren sällan vittjar sina fällor, händer det, att
räfven eller andra rofdjur göra sig ett godt mål af hans fångst och att
han icke hittar annat än de för vinden kringyrda fjädrarna, liksom vi
på våra jaktfärder rätt ofta gjorde. Utom denna sorts fällor, hvilka
för det mesta genast slå ihjäl fågeln och icke alltid utsätta honom för
långsam död, påträffades äfven ett annat slag afsedt för tjäder och
orre, hvilket för det därmed oundvikligt förenade djurplågeriets skull
är synnerligen afskyvärdt och ett människor ovärdigt tortyrredskap,
särdeles förödande för fåglarna. Dessa fällor äro konstruerade på
följande sätt. Kring en medelstor tall eller gran, afkvistad till tre
meters höjd från marken, uppsattes på två meters höjd en af gröfre
störar gjord ungefär två meter i fyrkant mätande ram, hängande
horisontalt samt fästad vid trädstammen med fyra från hörnen snedt
uppåt anbringade klenare störar. Från ramens innerkant ned till trädets
stam någon fot öfver marken voro smala, släta störar trattformigt
anordnade och ställda så tätt intill hvarandra, att fåglar icke kunde
slippa ut emellan dem.
Det hela liknade således en upp- och nedvänd, stor, fyrkantig och till
hälften uppspänd paraply. Denna tillställning uppsattes ganska synlig
och fristående i en glänta i skogen, och från ramens öfra kant ned till
marken placerades uti långsluttande läge några störar med den grofva,
slätt afputsade ändan vänd uppåt, för att tjäna fåglarna som
klätterstång, då de från marken ämnade sig upp till den vid trädstammen
fastbundna lockmaten, bestående af en korn- eller hafrekärfve.
Lockmaten anbringades på sådan höjd öfver spjältratten, att de till
yttersta ändan af störarna äntrande fåglarna icke kunde nå den, men
sträckande sig så mycket som möjligt för att komma ät något af axen,
slutligen förlorade fotfästet på den tjocka och hala stångändan och
föllo ned i spjältratten. Där nere mellan trädstammen och de lutande
störarna var omöjligt för den stackarn att få fotfäste, han blef
liggande som han fallit, med den ena vingen eller foten ute mellan
spjälarna, utan att förmå resa eller röra sig, långsamt, eländeligen
svältande och frysande till döds, om icke en förbistrykande räf eller
mård gjorde slut på pinan, innan djurplågaren hann dit att afhämta
fångsten. Att räfven förstod sig på att beskatta dessa tortyrredskap,
såg jag flere gånger af de kringspridda lämningarna och af fjädrarnas
mängd; liksom på de i fällorna kvarliggande döda fåglarnes i onaturliga
ställningar stelnade kroppar och bleka kindlappar tydligt syntes hvad
de lidit. Som väl är, lära dessa fångstredskap nu vara förbjudna
öfverallt utom i landets norra delar, och troligen blir det snart
nödvändigt att äfven där med lag göra slut därpå. Sedan fällorna engång
voro uppsatta, var besväret med fågelfångsten ringa och kunde löna sig,
då tillgången på fågel var god, ehuru en myckenhet fångad och billig
fågel från aflägsnare orter fördes till staden på höstarna under
sextiotalet och priset därför höll sig lågt. Fågel såldes då oftast
efter vikt och betalades på torget med från tre till fem kopek för
skålpundet, under den tid då ryska myntet var gångbart. Då uppköptes
fågel i större mängder 1 hushållen samt inlades i byttor och tinor, på
hvilket sätt den under kall årstid flere månader kunde förvaras. Det
var då icke tal om att skydda skogens befjädrade innevånare för
utrotning, allt togs som kunde kommas åt, och därför har det nu en
mansålder senare blifvit en behjärtansvärd nödvändighet att försöka
bevara hvad som finnes kvar samt hindra fågelvärldens totala
ödeläggelse.
Allmogen kring T:fors satte intet värde på fågel som mat, troligen
emedan kvinnorna icke förstodo sig på att tillreda den smakligt,
hvilket sorgliga faktum jag några gånger råkade ut för på jakter i
trakten, då i brist på annan föda den just skjutna orren eller tjädern
måste tillagas och förtäras. Af dessa misslyckade anrättningar vill jag
omnämna en. Vid östra ändan af Aitolahti norra strand ligger Juoppo
hemman, hvilket flere år tillhörde T:fors masugn och sköttes af en
arrendator. Under åren mellan 1865 och 69 brukade vi någon gång under
höstsommaren fara dit för att fiska eller jaga och blefvo då af
arrendatorn trakterade med hvad huset för tillfället egde i matväg. Den
gången råkade vi ut för att till middagen bjudas på tjäder och därtill
intet vidare än hårda rågbrödskakor och smör. Säkerligen hade den
vänliga värdinnan efter bästa förmåga ansträngt sig att tillreda den i
slagfällan tagna och till åren komna tjäderherrn, men hennes kunskap i
den vägen visade sig snart ha varit sorgligt otillräcklig. Vi voro
försedda med god aptit, men tyvärr var anrättningens oss redan på långt
håll mötande doft föga inbjudande och smaken outsägligt vedervärdig.
Fågeln var icke stekt, endast kokt uti bara vatten, hvarvid
olyckligtvis saltet glömts. Detta förhållande var så mycket
egendomligare, som allmogen i trakten eljes brukar salta nästan
allting, till och med kaffet. Någon afredning med smör eller fläsk hade
icke heller företagits, och då ingen sås bestods, lågo fågelbitarna i
det klara osmakliga, buljonglika spadet. I trots af god vilja och
upprepade hungriga försök rådde jag icke på den vämjeliga anrättningen,
och Öster, som frågade värdinnan om icke fågeln tagits i Noaks ark,
mumlade något om trästickor kokta i diskvatten och kunde lika litet som
jag förmå sig till att svälja mer än en tugga af denna gamla, sega och
misshandlade tupp. Om skogsfågel äfven i andra bondhem tillredes på det
viset, är ej att undra på, att bonden hellre afyttrar än förtär sitt
villebråd.
Fiske på Näsijärvi.
Jag hade låtit en van båtbyggare i Ruovesi tillverka en roddbåt af asp,
som hade den där i trakten allmänna för fart på sjöarna särdeles
lämpliga, lätta och nätta formen. Båten kunde med lätthet bäras af två
man och löpte snabbt på vattnet, utan särdeles kraftansträngning för
den roende. Den var naturligtvis smal i förhållande till längden och
skarp som en uppfläkt ärtskida, men ändock icke rank samt vakade
utmärkt i Näsijärvis oroliga och vid hård blåst så oregelbundna vågor.
I båten rymdes två roddare att sitta efter hvarandra och en person i
aktern, dock var jag mest allena med Öster uti den. På hans begäran
försågs båten, i stället för de i Tavastland brukliga fasta årklykorna,
med vridbara sådana af järn och åror af den form som på saltsjön
användes, hvilka beslogs med läder på de i klykorna löpande ställena.
"Bondknifvar" som han benämnde de i trakten af T:fors vanliga årorna,
hvilka med inslagna märlor häktades på hakar, fästade i suden, ville
han ej godkänna, emedan de under rodden icke kunde vridas, då årbladet
ofvan vatten fördes tillbaka, och detta ansåg han vara det enda riktiga
tempo vid regelrätt rodd.
I denna båt rodde Öster mig år 1866 på midsommaraftonen från kl. 6 på
kvällen till midsommardagen kl. 8 f.m. rundt kring hela Näsijärvi,
följande stränderna åt längs fjärdar och vikar upp till höjden af
Harvasalo holme och tillbaka. Då alla krokar medräknas, säkert en
väglängd af sextio kilometer på fjorton timmar, hvaraf endast fyra
användes till hvila, och dock påstod sig Öster icke vara trött. Under
färden fångades elfva gäddor vägande tillsammans 56 skålpund utom
åtskilliga vackra abborrar, hvilka i den djupa sjöns mörka vatten äro
nästan svarta till färgen.
På sextiotalet funnos inga utländska fiskredskap till salu i
Tammerfors, och hvad man behöfde tillverkades hemma. Öster, som lärt
bleckslageri, förfärdigade till eget behof mycket väl fiskande drag af
blanka anjovis- och sardinaskar äfvensom kupade skeddrag, som på yttre
sidan försilfrades och på den inre förgylldes af en guldsmed i staden
och voro lika ändamålsenliga som något utländskt.
Svårare än att skaffa drag var att erhålla fina och starka refvar. För
att få sådana vände man sig till någon bekant engelsman vid fabrikerna,
som vid tillfälle skaffade det önskade från hemlandet. Allmoge såg jag
icke på den tiden använda drag, men en och annan fabriksarbetare hemma
från annan ort fiskade någon gång därmed på sommarkvällarna i strömmen
ofvanför fallet och utefter sjöstränderna nära staden. Den fiskande
brukade vara ensam i båten och bita i dragrefven samt släppa årorna, då
fisken högg sig fast. Till bete användes för det mesta en snedvriden
salt strömming eller annan fisk, som med några tregreniga krokar fästes
i lämplig ställning.
Öster hade i sin ungdom vid hafskusten bedrifvit fiske och var road
däraf samt lockade mig ibland, då intet annat fanns att roa sig med,
att under de långa vackra sommaraftnarna komma ut på sjön med honom.
Han visste hvar fisken fanns och huru den skulle tagas samt hade alltid
tur. Vi fiskade med drag gäddor, som höllo till vid alla i Näsijärvi
utskjutande uddar; fick man en på ena stranden af en udde, stod
vanligen en annan något större eller mindre på den andra sidan därom.
Eljes fångades både gäddor och abborrar vid grunden ute på fjärden samt
någon gång under högsommaren en forell eller gös ute öfver djupet. Det
var icke ondt om stora fiskar i Näsijärvi på den tiden, då tillfölje af
de nästan öfverallt steniga och klippiga stränderna noten blott på få
ställen kunde begagnas och pålkrokar endast sällan användes. Det
talades äfven där som annorstädes om jättefiskar, hvilka fångats förr,
och berättelserna voro icke mycket att lita på, ty sådana sägner dö
aldrig, men hvad jag själf vet och sett kan det ju vara på sin plats
att här omnämna.
På sommaren 1868 fångades på pålkrok i Näsijärvi utanför Lielaks
egendom en gädda, som hade en total längd af 45 tum engelskt mått och
vägde 36 skålpund. En annan 44 tum lång, vägande 33 skålpund togs
följande år af en arbetare vid Siilinkari berggrund.
År 1871 på vårvintern hittades af bonden på Juoppo hemman vid Aitolahti
en gädda af 40 tums längd och 41 skålpunds vikt under så säregna
förhållanden, att de förtjäna berättas. Föregående höst hade för T:fors
masugns räkning vid transport af kolved till bruket af famnslånga
klabbar byggts s.k. fjällflottar. Flottarna blefvo dock icke afhämtade
tidigt nog och viken isbelades, medan fjärden var öppen. Då uppstod
västlig storm med svår sjögång; flottarna sönderslogos och kolveden
hifvades tillsammans med issörjan högt upp på land, där allt sedan frös
ihop till en isvall, som blef liggande öfver vintern. Mot våren
anställdes folk att taga lös veden och däraf bygga nya flottar; därvid
hittades infrusen mellan vedträden högt uppe på land en ovanligt stor
gädda, som befanns fullkomligt oskadad och af isen väl konserverad. För
att säljas i staden fördes fisken till masugnskontoret, där jag råkade
få se och mäta den. Det var en grann fisk och man får ett tydligt
begrepp om dess imponerande storlek, då jag nämner, att karlen, som bar
den hängande i en vidjegren öfver axeln, var af vanlig längd och
gäddans nos syntes i jämnhöjd med örat, medan stjärten slog honom på
vadorna. Bruksförvaltaren köpte ett stycke af stjärten, som påstods
vara det bästa på en så stor fisk, och bjöd mig smaka därpå; men någon
delikatess var den icke, ty köttet var hårdt och smaklöst. Det är
bättre nöje att fånga stora gäddor, än att äta dem.
År 1877 i augusti hittade Öster och jag i Koljonselkä, omkring en
kilometer sydväst om Korkeasaari, på ett lågt klippgrund de af kråkorna
ratade lämningarna af en ovanligt stor gädda. Skelettet var
fullständigt sammanhängande och uppvisade mått från nosspetsen till
stjärtändan en totallängd af fyrationio (49) engelska tum. Huru denna
jättefisk fått sin bane, syntes af en ännu ur gapet hängande
mässingstafs och åtföljande lång ända af en pålkroksref. Öster tog
kroken till amulett för tur i fiske och påstod: "Bättre don än
lingarnståten ska de var te ta' hvalfisken med."
Den största gädda jag i dessa vatten fångat vägde 26 skålpund och var
40 engelska tum lång.
Öster brukade ibland midt på vintern fiska lake utanför holmarna vid
strömmens utlopp ur Näsijärvi. Detta fiske bedref han med af enkvistar
förfärdigade krokar, hvilka med en för ändamålet särdeles lämplig knut
fästades vid långa tafsar, som antingen en eller två efter hvarandra
knötos på refven. Som bete användes små fiskar (saltade siiniäisiä),
som i små knippor bundos med sytråd kring kroken, täckande spetsen och
skaftet. Genom hål 1 isen firades refven så pass långt ned, att betet
stannade nära bottnen, och vid öfverändan anbringades ett på isen i
sned ställning uppsatt spö af tre fots längd, hvilket fjädrade då
fisken nappade och sålunda hindrade refvens afslitande. Jag har sett
därmed fångade lakar, som vägde 10 till 12 skålpund, hvilka i sin
glupskhet slukat den otympliga kroken ända ned i magen. Öster ansåg
dock icke sådant fiske lönande på det stället och uppgaf som skäl
därför, att han icke fick vara ensam om fångsten, emedan de på isen i
ögonen fallande spöna ditlockade opåkallade medhjälpare, då han var
frånvarande.
Om somrarna roade han sig med att samla alla af oss fångade lefvande
girsar och de voro ibland rätt många. Vid hemfärden förde han dem i ett
ämbare med sig och släppte dem sedan fria i strömmen uppe vid
Myllysaari. Tillfrågad om ändamålet härmed, svarade han knipslugt! "Det
gör jag för att roa de sakramentskade verkstadspojkarna, som hvar
sommarkväll meta här kring stränderna. De fånga ändå ingenting, men nu
ska de få de här slemsnokarne som dra i flötet och äta upp masken af
dem, så ha de roligt." Gubben brukade då rätt ofta 1 närheten på holmen
gömd under albuskarna och ha lika roligt som pojkarna af att se på, då
girsen nappade.
"Picknicks".
Af den tid jag vistades i T:fors förgingo nu sju år från och med 1869
till 1875, under hvilka år jakt och fiskenöjet nästan alldeles fick
hvila. Kassören afled det förstnämnda året, och då han var den bland
oss som mest intresserade sig för hararna i stadens närhet, fingo de
fred liksom skogsfåglarna, hvilka ock helt hastigt blifvit så få, att
det var för mycket besvär och för litet nöje att springa långa vägar
efter dem. På höstarna fick kaptenen ensam "gå vall" med rapphönsen,
som han uttryckte sig, sedan hans Kalle efter en välförtjänt afbasning
en vacker dag för alltid deserterade ifrån honom. Han klagade äfven
öfver att hönsen, då staden nu så hastigt börjat växa ut åt alla sidor,
blifvit skygga och öfvergifvit dess närhet samt att den fredliga
idylliska tillvaron i samhället fått en för jägare sorglig ända. Såväl
höns som harar tyckte förmodligen detsamma och flyttade, troligen för
alltid.
Äfven jag hade fått annat att göra än att på söndagsmorgnarna ströfva
kring uti fria naturen; ty då maskinerna stodo stilla var det
lämpligaste tiden, att för remontens eftersyn ströfva omkring i
linnefabrikens många och stora salar. Dessutom hade jag småningom
tröttnat vid att genomvandra de välbekanta markerna kring staden, där
man var frestad säga godmorgon åt hvarje sten och stubbe. Utflykter på
längre håll företogos sällan, och ännu mera sällan inträffade därunder
något, som var värdt att anteckna för att ihågkommas.