stora afståndens och oroliga fjärdarnas skull, på hvilka man vid
blåsigt väder icke gärna färdades i roddbåt. Fisken som hämtades
därifrån såldes mest i köken, där man var van att afyttra den och där
den alltid var välkommen. Det är icke att undra på, om fisken under
sådana förhållanden redan då var dyr.
I "den gamla goda tiden" som ju med skäl kan anses afslutad med de på
60-talet inträffade nödåren, då det nuvarande Tammerfors så att säga
låg i lindan, brukade en del af stadens handtverkare och borgare anse
det som en förströelse och ekonomisk vinst att själfva ombesörja
hushållets inköp på torget. På marknads- och torgdagar kunde man se dem
ensamma eller i grupper stå och köpslå om priset vid de ofta rätt
fåtaliga kärrorna med landtmannaprodukter. Med mästaren och husbonden
följde oftast en lärpojke eller annan tjänsteande, som på behörigt
afstånd från sin buse fördref väntans sysslolösa stunder tillsamman med
likstämda själar under allehanda upptåg och lek, tills han expedierades
hemåt med det uppköpta förrådet.
Mig har af trovärdig person, som själf en och annan gång varit med
därom, berättats, att innan vid 60-talets början stadens enda apotek
öfvergick i yngre, mindre tolerant persons ego, följande efterspel till
torghandeln var ganska vanligt under den ruskiga årstiden. Då vädret på
morgonen kändes obehagligt och kyligt, handeln var undanstökad och på
torget eller vid båtstranden intet vidare stöd att uträttas, brukade
man i sällskap med likasinnade begifva sig till det nära torget belägna
apoteket och där, till förekommande af den i det ruskiga vädret
möjligtvis ådragna förkylningen, som preservativ förtära en dosis
"kylmettymisen tippoja". För sådan af omtanke och försiktighet påkallad
gärning kan ju ingen klandras, och att man på denna vedervärdigt
smakande smörja satte en och annan klar, värmande och upplifvande
styrkedryck, som serverades på samma ställe, är ej stort att undra på;
den kunde ju till och med anses ganska behöflig för att förtaga
dropparnas otäcka smak och efter den tidiga morgonväkten med åtföljande
långa postande på torget få en utkyld och olustig lekamen i riktigt
trifsamt skick. Detta var häfdvunnen sed på den tiden inom vissa
kretsar af de torghandlande, så länge de lifvande dropparna sålunda
utminuterades på apoteket. Att det uppfriskade sällskapet därifrån
sedan händelsevis begaf sig till något annat förplägningsställe för att
frukostera, samt att denna nödvändiga och trefliga sysselsättning
förlängdes öfver middagen till kvällen med fortsättning fram på
småtimmarna hände äfven emellanåt, då gubbarna råkade ha det mycket
roligt. Man kan göra anmärkningar och speglosor öfver ett sådant lif,
men får icke förvåna sig mycket däröfver i det på den tiden rätt
tråkiga T:fors.
Flere år efteråt, då denna sed kommit ur modet, hörde jag ett par
bekanta äldre hedersknyftlar, som brukat vara med om nöjet, sinsemellan
med saknad språka om dessa förflutna, idylliska och trefliga tider samt
för mig, den oerfarna ungdomen, skildra huru roligt det då gick till.
Då jag därvid tog mig friheten att försiktigt yttra något tvifvel öfver
nyttan och nödvändigheten af apoteksbesöken, svarade den ene, en
välbeställd handlande af den gamla stammen, helt vresigt: "Kanske du
åtager dig att i hvad väder som helst hela morgonen stå och lukta på
färsk och smaka på salt fisk utan att få en sup på't, jag gör't inte!"
Jag som ej försökt hade naturligtvis intet att genmäla.
Den otillräckliga införseln af matvaror från landet till staden gjorde
snart att en del personer som uppköpare vandrade långt utåt
landsvägarna för att tillhandla sig det torgförda och sålunda till
stadsbornas förfång genom mellanhandel fördyra det uppköpta. Så var det
redan då. Ännu lär nog ordspråket äfven där ha rätt som säger: "Intet
för intet, något för något, men bra litet för en mark."
Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför.
På 60- och 70-talen bedrefs utom mete äfven annat fiske i och ofvan
strömmen, ja till och med tjuffiske. Då det på sensommaren och hösten
under fiskens lektid blef mörka nätter, hände det, att en eller ett par
arbetare tillsamman smögo under fabrikernas vattenrännor försedda med
lykta och ljuster för att komma åt de bakom stenkistorna i lugnvattnet
stående större forellerna. Detta fiske skall förut ha pågått mycket
ifrigt, men förbjöds på min tid af fabriksegarena, och nattvakterna,
som voro tillsagda att förhindra det, borttogo ljustren och de på tre
sidor svartmålade lyktorna som därvid användes. Jag tror ej att mycken
fisk åtkoms på detta sätt, men hörde af dem som varit med om sådant
fiske, att därvid säkert fler fiskar skadhöggos än fångades och sålunda
förstördes. Orsaken härtill uppgafs vara det ständigt rörliga vattnet
och lyktans dåliga belysning, som hindrade att noga se och med ljustren
hugga till riktigt.
Vid den tid fisken mest uppehöll sig i strömmen, togos årligen äfven
åtskilliga foreller inuti fabriksrännorna. Dessa voro större fiskar af
mellan 10 och 20 skålpunds vikt, hvilka genom lucköppningarna förirrade
sig ned i rännorna och af den starka strömmen under luckorna hindrades
att åter slippa tillbaka ut, förrän fabrikerna stannades. Gingo de
under tiden för nära de i rännorna uppsatta silgallren, så hände det,
att de af strömdraget klämdes mot häckarna och kvarhöllos. Då sedan
inloppsluckorna till rännorna för någon orsaks skull stängdes och dessa
tömdes, samtidigt som fabriken på aftonen stoppade, då voro fiskarna
fångade. Så mycket jag vet hände det dock sällan att flere än en eller
två fiskar togos vid dessa tillfällen, ty rännorna fingo blott tömmas
då sådant var alldeles nödvändigt, emedan det vid tömningen förminskade
vattentrycket skadligt inverkar på äldre vattenrännors bestånd och
täthet.
Bruksförvaltaren vid T:fors masugn fiskade i strömmen strax nedanom
öfversta fallet med s.k. mjärde. För ändamålet uppsattes mot hösten vid
nedre ändan af linnefabrikens yttre dammkista en provisionel fördämning
af tre eller fyra famnars längd rätt ut mot strömmen. Den bestod af tre
eller flere låga träbockar ställda på strömmens botten och därpå lagda
klena spiror, som tjänade till gångbro och stöd för den af brädlappar
och dylikt utförda dammen, hvars ändamål var att höja vattenståndet
ofvanför mjärden och leda fisken till denna. På lämpligt ställe
uppsattes ett par stolpar försedda med förningar for mjärden, hvilken
bestod af en ungefär en meter i kvadrat hållande fyrkantig ram, som
hade uppstående sidostycken passande att löpa utefter stolparna. I
denna ram voro någorlunda tätt inborrade och fästade fyra till fem fot
långa jämna enkäppar, som vid öfra ändan och på flere ställen af
längden så sammanbundits, att det hela liknade en fyrkantig tratt, på
de något utåtböjda sidorna försedd med flätverk af snören eller
järntråd. Denna apparat anbringades så, att vattnet strömmade in i
tratten och fisken som följde utefter fördämningen och kom fram till
mjärden af den starka strömmen drogs ned i denna samt klämdes fast mot
trattens spjälor. För att säkrare förhindra fisken att slippa tillbaka
ur mjärden fanns i dess ingång anbringad en kortare och glesare tratt
med ett stort hål på midten; denna släppte nog fisken in men icke ut.
Af sådana fångstredskap såg jag aldrig flere än två samtidigt använda i
strömmen, och då dessa voro anbringade på sådana ställen, där naturliga
vattenvägar ledde, styrdes fisken omedelbart dit, och under lektiden på
hösten togos därmed dagligen flere fiskar. Då fisket under årens lopp
starkt aftog, slutade dock bruksförvaltaren mot midten af sjuttiotalet
att använda sådana fångstredskap. Han fiskade äfven med nät, dock icke
uti forsen eller strömmen nedanom holmarna, utan vid inloppet ofvanom
dessa i Näsijärvi.
Där för närvarande järnvägen går fram öfver Myllysaari och på den
därutanför liggande klippan funnos för fiskets bedrifvande märken
utsatta af landtmätare; det ena bestod af på berghällen i rad utlagda
större stenar och det andra af en i ett stort flyttblock inhuggen rand,
hvilka tillsammans angåfvo riktningen i hvilken näten fingo läggas utåt
sjön. Därigenom kommo de att ligga på en linje mot nordväst ungefär
parallellt med strömfåran i forsens hufvudtillopp mellan holmarna,
hvilken bestämmelse troligen gjorts för att detta icke måtte stängas
med näten.
Utefter denna sträckning lades under senare hälften af september och
halfva oktober mot aftonen fyra till åtta sammanhängande nät, hvaraf
den ena ändan fästades nära stranden och den andra ankrades vid en boj
ute på sjön. Dessa nät voro tillverkade af fint hemspunnet och mycket
starkt linnegarn, fyra och fem famnar långa och sex till åtta fot
djupa; de färgades blåa eller bruna och voro i det af naturen äfven
bruna vattnet mycket litet märkbara. Nätmaskorna gjordes 10 cm i
fyrkant, hvarför ingen mindre fisk än af tio till tolf skålpunds vikt
fastnade uti dem. Nätens ena kant var försedd med korkflöten och den
andra med sänken, hvarför, då de voro utlagda i mellan två till tio
famnars vatten och höllo sig vid ytan, fiskens chanser att gå fri från
näten voro betydligt större än att bli fångad. Därför var det endast
under mörka nätter och vid nordliga vindar, som detta fiske lyckades, i
synnerhet som bruksförvaltaren höll strängt på att de för fisket
uppställda reglerna efterlefdes. Gifvande var detta fiske dock endast
före nödåren och aftog därefter på detta ställe af samma skäl som i
strömmen.
Intresserad af allt slags fiske var jag ofta nere vid stranden då näten
vittjades och togos upp. Om natten varit blåsig, såg jag rätt ofta ända
till fem, sex eller flera stora, vackra fiskar tagas; mest förekommo
sådana som vägde tolf till aderton skålpund, men några om tjugufem och
däröfver ända upp till trettio och ett halft skålpund voro de största
jag där sett. Egendomligt nog blefvo de större fiskarna vanligtvis lätt
fångade och voro ofta endast löst fästade vid nätet; såsom då en tråd
af nätmaskan kommit bakom ena gälklaffen och fisken eljes var fri eller
då en stor forell hane fått en länk af nätgarnet bakom näbbkroken och
knep ihop gapet, utan att göra ringaste försök att befria sig; för det
mesta satt dock en nätmaska kring fiskens hufvud bakom båda gälarna
eller bakom bröstfenorna.
En oktobermorgon 1864 fångades elfva fiskar vägande tillsammans 210
skålpund och hade bruksförvaltaren icke fått en sådan fångst sedan år
1845. De fångade fiskarnas sammanlagda antal för säsongen öfversteg
endast det nämnda året sextio stycken och aftog mycket snabbt. Då
fångstens värde några år icke täckt kostnaderna för nät och
arbetslöner, öfvergafs detta fiskesätt alldeles år 1875, och mig
veterligt upphörde då allt forellfiske såväl i strömmen som på sjön.
De båda karlarna, som under många år skötte detta fiske för
bruksförvaltaren, brukade, sedan näten på morgonen vittjats och
upptagits, upphänga dem på ställningar att torka och bära fisken till
köket uppträdd på en lång stång, hvilken stacks genom gälarna och lades
på axlarna. Det såg grant ut, när de kommo gående med flere vackra
fiskar hängande på stången, och ofta rann därvid rommen och mjölken i
långa strängar ur fisken utefter vägen; men då tänkte ingen på, hvilken
skada som gjordes genom att fånga fisken vid sådan årstid. En eller
båda karlarna förde därefter fisken till försäljning i staden. De gingo
från gård till gård med sina korgar och återvände ibland utan att ha
blifvit af med varan, ehuru priset var lågt. Så länge ryska myntet
gällde, var priset 4 till 5 kopek skålpundet och steg efter nya myntets
införande undan för undan från 20-25 penni till 35-40 penni, allt
eftersom tillgången minskades.
Om på den tiden något kalas eller annan festlighet tillställdes i
staden, var det vanligt att hos bruksförvaltaren tinga någon stor
forell till bordsprydnad. Men det lyckades icke alltid, som ordspråket
säger: "Tag i sjön, så fås det fisk", ty emellanåt fiskade karlarna
hela veckan, utan att lyckas anskaffa det önskade. Vid sådana
tillfällen betalades med njuggan nöd 50 penni för skålpundet, och detta
tillmötesgående var oftast för bruksförvaltaren förenadt med
uppoffring, ty om ingen fisk fångades, ersatte beställaren naturligtvis
icke de hafda kostnaderna; därför afstannade fisket på beställning
småningom, utom åt goda vänner.
Några år försöktes äfven fisket med nät under lektiden af annan person
i den gren af strömmen som på västra sidan flyter utefter brännerierna,
dock torde det ej heller där ha varit lönande, då det ungefär samtidigt
upphörde.
En eller annan af engelsmännen vid fabrikerna roade sig ibland med att
för forellfiske med flugspö låta ro sig ofvanför fallet på strömmen
inom holmarna. Då fångades en och annan medelstor fisk, hvilket
vanligtvis skedde tidigt på söndagsmorgnar eller hvardagskvällar; dock
ledsnade de snart vid denna sport, helst småfisk icke tycktes vara
hågad att uppehålla sig och nappa i det därstädes föga strömma vattnet,
där hjujångbåten "Ahti" dagligen plaskade. Därför var en där fångad
fisk, vägande några skålpund, en raritet, som gaf anledning till skryt
bland goda vänner och underströks med röd penna i fiskkladden.
Bättre tur kunde man ha på detta ställe och utåt sjön med dragfiske
under juli månad, då de stora forellerna ibland påträffades midt ute på
Näsijärvi. De brukade på lugna och varma dagar ligga tätt under
vattenytan och gassa sig i solbaddet, och det hände att man vid
försiktig rodd lyckades se dem.
Några sådana tillfälliga möten ute på sjön i början af 60-talet voro
anledning till att vi försökte taga dem med det förut omtalade
draget, som Öster förfärdigade i Visuvesi, och vi störde därmed i
trakten af Siilinkari och Koukkuniemi flere duktiga fiskars
söndagseftermiddagshvila. På en färd mellan dessa stengrund och
Reuharisaari vid västra stranden höggs draget af en så stor forell, att
Öster afrådde från att som vanligt med håfven lyfta fisken in uti min
lilla smala och ranka roddbåt, helst de stora forellerna äro mycket
skygga for undertagshåfven och en oförsiktig rörelse lätt kunnat
stjälpa båten, hvilket äfventyr midt ute på fjärden, där djupet är tolf
till femton famnar, kunde ha blifvit betänkligt nog. Han bad mig därför
"leka" med fisken, så länge som han rodde till närmaste land, där den,
såsom vi ibland gjorde, kunde halas upp utefter den långgrunda
stranden. Jag började således leka med fisken, medan han makligt rodde
mot Reuhari och detta blef i solbaddet en långvarig och tröttsam
sysselsättning. Fisken var envis att icke låta mig få in mer än litet i
sänder af den trettiofem famnar långa refven, som strax efter nappet
hade fått löpa ut under hans rusande. Han var ibland trög som en
timmerstock, höll kurs som den och lät bogsera sig korta stycken,
endast nu och då gifvande tvära knyckar åt refven, hvilken hela tiden
hölls i så stark spänning, att jag, för att kunna hålla den, var
tvungen linda ändan flere hvarf kring handen. Däremellan följde långa
häftiga rusningar åt sidorna, hvarvid Öster påpassligt måste sluta ro
och vända båtens akter i refvens riktning samt backa den, emedan jag
fruktade att refven skulle brista. Därvid drog fisken liksom en liten
bogserångare båten med god fart bakut och på sådana kraftyttringar
följde åter det förra apatiska lugnet, tills nästa spurt inträffade.
Sedan denna lek pågått öfver en timme, utan att vi därunder kommit
synnerligt närmare land, tröttnade jag vid spelet på den spegellugna
sjön i värmen och solglansen samt hade Öster att mycket försiktigt
backa båten närmare fisken, medan jag försökte hala in af refven.
Småningom lyckades vi komma fisken så nära, att han syntes i
vattenbrynet och Öster utropade: "Det är ingen lax, det är hvalfisken".
Ovanligt stor var han, hvarför vi ock voro villrådiga hvad vidare
skulle företagas med odjuret. Slutligen menade Öster: "Bäst blir nog
att fortsätta lekandet, tills han tröttnat".
Med samma visade hvalfisken öfver vattnet en stjärt, som nog var en fot
bred, och ögonblicket därefter hoppade han till hela sin längd rätt upp
ur vattnet och föll med ett stort plask tillbaka. Det var en vacker syn
och vi voro ännu helt häpna däröfver, då jag plötsligt kände en knyck i
refven vida starkare och häftigare än någon föregående; därpå drogs den
ned till båtsuden och innan jag hann släppa efter sprang den vid en
följande väldig knyck utaf på dess ganska skarpa kant. Fisken hade
efter språnget rusat rätt mot båten och vid färden under denna ryckt af
refven. Både han och draget blefvo till vår stora ledsnad på den vägen.
Så snart därefter någon större fisk nappat, fick jag af Öster höra:
"Pass på, nu är hvalfisken där igen."
Forellen förekom äfven i Muurola ström, under Kauttua bro i Ruovesi,
vid Visuvesi samt uti Filppula och Mänttä forsar. Vid förstnämnda
ställe bodde några år under sommarferierna lektor Stolpe från T:fors.
Han var passionerad jägare och metade också gärna. I detta senare nöje
deltog ibland hans fru, hvarom följande historia på den tiden
berättades. Då de en dag vid Muurola på hvar sin sida af strömmen nära
bron höllo på med flugmete, råkade frun slinta ned från en sten i det
föga djupa men strömma vattnet. Därifrån ropade hon i sin nöd på
mannen: "Johan, hjälp, hjälp!" Härtill förmäles lektorn, som var en
trygg och lugn, aldrig fjäskande herre, ha svarat: "Hinner inte,
Augusta lilla, det nappar just!" En så ifrig sportsman fanns redan på
den tiden i T:fors. Ja, folk är styggt litet hvarstädes! Men: Qui non
est vero, est bene trovato!
Lojakt vid åtel och lojakt i hölada.
Vintervägen från Tammerfors norrut utgick som förut omtalats vid
Soukkalahti långsmed Näsijärvi till Tervalahti vik i Teisko och var på
60- och 70-talen mycket använd af forbönder. Strax utanför viken förde
den vid Lapinniemi öfver en råka i isen, uti hvilken på nyåret 1869 två
hästar samtidigt körde ned och drunknade. Sällan blef Näsijärvi något
år utan sitt offer. Den inträffade händelsen blef genast bekant för
bruksförvaltaren, som lät undanskaffa kadavret till en sänka i den
bergiga stranden nära viken ungefär på det ställe, där nu Haarakatu är
angifven på stadsplanen och där de snart upptäcktes af de kring staden
strykande vilddjuren, varg, lo och räf, hvilka redan under föregående
vintrar så grundligt gjort rent hus, att mot våren endast några
kringspridda ben påminte om allt kötts förgänglighet. Från denna
brukets afskrädesplats ledde vilddjursvägar i snön åt flera håll och
bland dem en, nästan uteslutande trafikerad af loar, öfver Naistenlahti
bort åt Koukkuniemi samt sedan vidare utefter Aitolahti till skogarna i
Teisko kapell.
Den första som mig veterligt bröt mark och byggde sig en koja på
Koukkuniemi var gasmästaren Roms vid linnefabriken. Han berättade, att
han vintertiden ofta sett varg och lo vid sina dagliga vandringar på
isen öfver Naistenlahti, då han tidigt och sent gick till eller från
arbetet. Gasen för belysningen i fabriken tillverkades på den tiden af
näfver, och han brukade alltid medföra några näfverrullar, som tändes
och användes som facklor eller bloss för att skrämma rofdjuren.
Tillfölje af loarnas förkärlek för denna aflägsna trakt släpade
sågställaren Riif en af de ofvannämnda drunknade hästarna till närheten
af Roms koja, och där inrättade han det bekvämt åt sig för att skjuta
lo vid åteln. Detta nöje ville dock till en början icke lyckas efter
önskan, ty antingen voro loarna för kloka att infinna sig just de
nätter, då Riif lurade på dem, eller skydde de att komma så nära till
husknutarna, så länge det var ljust nog att skjuta. Nog af, han fick
många nätter vänta förgäfves, medan åteln gick åt. Detta kan förklaras
sålunda, att rofdjuren voro för listiga att våga sig dit, då Roms och
Riif sutto i kojan och bolmade sin dåliga tobak, men icke skydde att
infinna sig, så snart dessa på morgonen före kl. 5 gått till sitt
arbete för att återvända först på aftonen efter kl. 7. Under dagens
lopp var således ingen risk för odjuren att hållas i närheten, och
därför fick väl Roms allt emellanåt under sina vandringar syn på dem.
Slutligen lyckades det för Riif att fram mot våren en söndagsmorgon i
dagningen skjuta en lo; han var dock säker på, att flere vilddjur under
hela vintern hållit till i närheten, ty aset förstördes så hastigt.
Loskinnet köpte jag af honom för att uppmuntra jaktens fortsättande ett
annat år, men däraf blef intet.
Vid bruket skötos på senhösten 1869 två gamla hästar och då marken
redan var hårdfrusen, blefvo de icke nedgräfda, utan förda till nämnda
afstjälpningsställe, där de som vanligt nedmyllades i träkolsstubb.
Denna år efter år på samma ställe ovanligt ymniga tillgång på föda
vande snart traktens rofdjur till stället, och då förrådet på vintern
ytterligare ökades med i råkan drunknade bondkampar, räckte det så
länge snön låg. Följden var den, att man under den vintern mer än förr
vid bruket hörde talas om möten med varg och lo; ty arbetare, som bodde
i enstaka kojor bortom Naistenlahti, sågo dem ofta.
Samma vinter lät bolaget för uppförande af ett större skolhus släpa en
mängd byggnadsmaterial upp på högsta bergklinten bakom bruket.
Timmerstockar, fundamentsten och annat material vräktes i högar omkring
byggnadsplatsen, och så uppstodo skyddade ställen passande till
hvilogömmor för varg och lo, sedan de mättat sig med de närbelägna
hästasen, helst platsen låg afsides från vägen och på hela vårvintern
endast händelsevis besöktes af folk. Ett par hundra steg från
skolhusplatsen stod på samma bergplatå en enstaka arbetarebostad, och
den dit ledande vägen gick fram ett stycke nedanom timmerupplaget, där
mot våren en stor lo vant sig att efter gratisförplägningen söka sin
dagliga hviloplats. De i huset boende hade enligt utsago icke
observerat denna granne, men eget nog sågo längre bort boende karlar,
som gingo den aflägsnare körvägen nere i dälden, ofta lon sitta på
timmerhögarna eller springa ditåt. Berättelser härom voro snart i hvar
mans mun och lon söktes därför af folk med skjutgevär, men han råkade
då aldrig vara hemma.
Så kom påskhelgen. Snön hade af vårblidan något sjunkit ihop men tidigt
på morgnarna bar skaren, hvarför en arbetarehustru från nämnda byggning
på väg till kyrkan tog sig för att gena öfver skolplatsen. Hon följdes
af en större, fet och argsint knäracka, hvilken icke kunde låta bli att
enligt hundsed springa kring och lukta öfverallt. Hunden kom så att
inne bland timmerhögarna träffa lon i gömman, hvilken han naturligtvis
var dum nog att skälla på. Sådant tyckte lon väl var oförskämdt gjordt,
hvarför han tog rackan i nacken och gjorde slut på henne. Hundens
ömkeliga slutackorder hörde gumman, som rusade till för att bistå sin
älskling, men hon kom för sent; egendomligt nog skrämde hon dock lon på
flykten. I hastigheten förstod hon visst icke, hvad det var för odjur
som anfäktade hunden, eljes hade hon svårligen haft så stort mod. Men
skrämd blef hon, och fortsättande sin vandring kunde hon icke underlåta
att i förbifarten titta in i bruksförvaltarens kök och gråtande för
jungfrurna beklaga sig öfver den lidna förlusten af favoriten.
Hennes berättelse spred sig snabbt, och så fick jag den ganska färsk ur
tredje hand, hvarför jag med bössan skyndade till stället, men endast
kunde konstatera att lon var försvunnen och att hunden, hvars buk var
upprifven, dött af ett bett i strupen. Riif och Öster fortsatte
sökandet vida omkring, men då skaren bar funnos inga tydliga spår efter
vilddjuret.
Följande dag, som var andra påskdagen, råkade jag en stund på
förmiddagen uppehålla mig på verkstadens kontor, då bruksförvaltarens
yngste då sextonårige son Julius, som f.n. år 1902 är industriinspektor
i Viborgs distrikt, kom rusande in med utropet: "Det finns en lo i
trädgården". Naturligtvis sprang jag de femtio stegen till min bostad
efter bössan, laddade och var snart i trädgården. Där fick jag höra
följande: