fuktig, hvarför mot morgonen en tät dimma lade sig ända ned på marken.
Då jag kl. 1/2 2 begaf mig från bruket, var det mycket mörkt, så att
jag knappast kunde skönja vägen ned till Soukkalahti och längs stranden
förbi Naistenlahti till den längre bort liggande Vuohenniitty
dalsänkan. Därbortom vidtog ödemarken och fanns hvarken väg eller stig;
jag letade mig dock upp på den skogbeväxta höjdsträckningen och följde
denna österut uppe på krönet. Det var en svår vandring och åtskilliga
gånger tumlade jag i kvarliggande snödrifvor eller snafvade öfver
stenar och trädrötter, under det att dimman blef allt tätare och förtog
hvarje möjlighet till orientering. Efter kl. 2 ljusnade det något och
blef mindre riskabelt att gå raskare, men tjockan var dock så tät, att
endast svaga konturer af träden aftecknade sig mot den något ljusare
grå himmelen. Allt förblef dock tyst, hvarför intet annat återstod än
att på måfå fortsätta framåt. Mot kl. 1/2 3 var jag dock öfvertygad om
att icke befinna mig långt från målet och satte mig för att lyssna.
Småningom hade det visst ljusnat, men den förargliga dimman låg kvar
och tycktes tätna än mera; på tio stegs afstånd syntes intet, allt var
ljusare eller mörkare grått och ogenomträngligt för ögonen. Jag ämnade
just gå vidare, då svaga ljud hördes på långt håll. Jag lyssnade, ja
det måste vara tjäderns spel, men långt borta tycktes han vara och hade
således senare på aftonen flyttat från det ställe där jag sett honom,
eller var det kanske en annan? Emellertid gick jag nedför åsen åt det
håll, hvarifrån ljudet tycktes komma, men hade gått högst 500 steg, då
spelet redan hördes rätt starkt och nära; således var det den disiga
luften som förtog ljudets styrka. Jag trodde mig nu vara alldeles inpå
den spelande fågeln och vågade trots dimman icke gå längre fram, i den
tilltagande ljusningen. Jag fruktade, att fågeln längs den mindre
dimhöljda marken möjligtvis kunde se mig, ehuru jag icke var i stånd
att få syn på honom.
Det led mot soluppgången, och som det tycktes, höjde sig tjockan något,
hvarför jag såg mig om efter ett gömställe, där jag osedd kunde afvakta
vidare ljusning. Under tiden fortgick spelet nästan oafbrutet och då
jag icke fann något bättre skydd än en låg och bred enbuske, smög jag
dit samt lade mig på marken bakom den. Därifrån granskade jag
trädkronorna framför mig så noga som möjligt i hopp att få se någon
skymt af fågeln, men kom icke till något resultat hvarken angående
spelstället eller afståndet dit. Ingen speltupp ej heller någon af de
vaksamma hönorna, som kassören varnat mig för, syntes till; ja, jag
visste icke ens säkert, hvilket af de närmaste träden som skulle
misstänkas att hysa honom.
Efter en stund kändes det kallt och tråkigt att utan resultat ligga där
på den fuktiga marken, hvarför jag åter såg mig omkring efter något
annat närmare fågeln beläget skydd och upptäckte på ungefär tjugu stegs
afstånd en större jordfast sten. Jag begaf mig ditåt, men hade knappast
lämnat busken, då tjädern tvärt afbröt spelet och jag stannade,
öfvertygad att ha blifvit sedd. Nu följde några otrefliga ögonblick af
fruktan att tuppen flyttat för alltid, hvarunder jag låg kvar "på tre
fötter" hållande bössan med den fjärde. Därvid kom jag dock att tänka
på att jag icke hört hans bullrande vingslag, således måste han väl
vara kvar, och jag höll mig stilla i förhoppningsfull väntan att få
höra af honom, innan jag vidare ryckte fram. Många långa minuter
förgingo, förrän han till stor lättnad för mig med högljudt smackande
åter spelade upp. Nu kom jag ihåg kassörens råd att hållas stilla tills
"klunken" gått och att avancera sålänge sisningen räckte. Vid första
"klunken" reste jag mig ur det mödosamma läget och hann knappast taga
ett par försiktiga steg för att stanna som en bildstod, då strofen tog
slut. Jag kan just icke påstå, att detta ryckvisa marscherande efter
tjäderns musik är lika roligt som det är egendomligt och kan vara
intressant för en ifrig jägare, men bra var att det icke räckte länge
och att jag därvid slapp förebrå mig att genom olydnad och
oförsiktighet ha skrämt bort fågeln. Det skulle ha varit förargligt att
så nära målet höra honom begifva sig af, utan att ens fått se honom.
Därför fortsatte jag tåligt att manövrera vidare, tills stenen var nådd
och jag kunde huka mig ned bakom den. Stirrande upp i en stor, tät och
dimmig tall, tyckte jag mig vara saker att ljudet utgick från denna och
att tuppen nu fanns på mindre än 30 stegs afstånd framför mig; han
kunde dock lika litet upptäckas från detta ställe, ehuru det nu var
ganska ljust och trädet framför mig kunde genomskådas intill stammen.
Försmädligt var att veta målet så nära, att det säkert kunde nås med
ett skott, och ändå icke finna det. Det var intet annat att göra än att
vänta på någon lycklig tillfällighet och sådant var i jaktifvern mycket
retsamt. Tjädern spelade nu ljudeligt och, som jag tyckte, så nära, att
jag omöjligt utan att skrämma honom kunde våga mig än närmare inpå, och
intet annat gömställe var heller synligt, utom några trädstammar som
stodo aflägset och voro mycket smalare än jag; därför fick den ena
"klunken" och "sisningen" efter den andra förklinga, utan att jag
riskerade att begagna mig däraf. Med bössan i händerna låg jag på knä
bakom stenen redan en god stund lyssnande till den flitiga fågeln och
väntade att den sista dimman skulle försvinna ur trädkronorna, då
spelet åter tvärt slutade. Ej heller denna gång hörde jag tjädern
flyga, således var han kvar och hvilade sig bara. Det dröjde en lång
kvart, men då förnam jag plötsligt några klatschande vingslag. Nu gick
han, tänkte jag, men i stället kom han till min stora fröjd närmare.
Han flög ur ett träd bakom mig upp i toppen af det framför mig stående,
hvilket jag hela tiden förmodat hysa honom. Sorglös och ihärdig
fortsatte han där genast det afbrutna spelet, liksom om han från högsta
toppen ville hälsa den snart uppgående solen. Han var så nära att jag
kunde se de röda fläckarna på hufvudet. Grann och stolt såg han ut,
denna stridstupp, balanserande fram och åter på en sviktande tallgren,
medan vingarna släpade och den vidt utbredda stjärten vippade
upp och ned, därunder ideligen utstötande sitt kämpaskrik:
"pellerup-plupp-pellepp-tluk", det var "klunken", omöjlig att
efterhärma, som omedelbart följdes af den s.k. "sisningen", hvars ljud
hvarken med bokstäfver eller människotunga kan återgifvas, men som
något liknar den musik som köksan åstadkommer då hon bryner knifven mot
kanten af ett stenfat och slutar med en längre utdragen ton.
Detta oväntade och intressanta tillfälle att iakttaga en episod ur
tjäderns älskogslif fängslade min uppmärksamhet för några ögonblick, så
att jag nästan glömt, att bössan var med, och tuppen fick därunder ett
par repriser upprepa sin sång, innan han just då "klunken" åter ljudit,
midt i kärlekens eller stridsyrans hänryckning, träffades till döds och
tumlande från gren till gren föll med en duns till marken. Det var
knappt tjugu steg dit, och då jag gick för att taga upp honom, kände
jag i den uppklarnade omgifningen igen platsen sedan föregående
kvällen, då jag kommit dit från andra sidan, och såg äfven att fågeln
varit kvar i samma tall, där han då tog nattkvist, fast den
undanskymdes af dimman och det framför stående trädet.
Fågeln, en gammal och mycket tung kavaljer, var ensam på sin spelplats,
någon annan tupp hördes icke af, ej heller såg jag någon af de omtalade
hönorna. Jakten hade således lyckats trots min oerfarenhet, men hur
månne det gått om vädret varit klart? Jag tror nästan att fågeln i det
fallet spelat ännu.
Mycket belåten att efter möda och motigheter dock ha haft tur på denna
min första och sista tjäderjakt på spel, vandrade jag vid soluppgången
de två återstående kilometerna till arbetsplatsen och inväntade där
ankomsten af de öfver min därvaro förvånade arbetarne, hvilka dock
strax begrepo anledningen därtill, då jag visade fågeln. Trött af
vandringen efter den korta oroliga hvilan och af spänningen under
jakten for jag hem med den återvändande roddbåten, ty skogsvägen
föreföll mig nu alltför lång och besvärlig. Hemkommen aflämnade jag
skogstuppen uti kassörens kök, dels för att litet skryta med
jaktskickligheten men äfven som erkänsla för de erhållna goda råden och
på det att han måtte ha något nöje af jakten, hvilken han så gärna
velat, men ledsamt nog icke kunnat vara med om.
Riifs vargjakt.
Det var tidigt en söndagsmorgon i början af april 1868, då Riif enligt
gammal sed eller osed gick till skogs för att se efter spelorrarna. Ett
tunt snölager hade fallit under natten, men mot morgonen klarnade
himlen för nordvästligt drag och det blef fryskallt. Då det ljusnade,
hade han begifvit sig ut på skidor, ty snön låg ännu djup öfverallt,
endast på öppna ställen något hopsjunken af solblidan. Liksom så ofta
under föregående vintrar hade äfven under den just förgångna en häst
drunknat i råkan vid Lapinniemi och därifrån blifvit förd till
Vuohenniitty, där Riif sedan utan önskadt resultat haft den enda
kvarvarande saxen utlagd. Hans recept för vargsalfvan måtte icke ha
varit det rätta, ty smörjan narrade ingen varg i saxen huru nära de än
kommit. Visserligen hade han under vintern besökt åteln oräkneliga
gånger, men nu mot våren mera sällan, eftersom besväret icke tycktes
löna sig.
Sedan föregående söndag hade han icke varit där, hvarför han nu gick
den vägen. Redan på långt håll varsnade han, att stället under tiden
varit flitigt besökt af varg, och såg ett alldeles färskt spår
österifrån leda både dit och dän. Hästkadavret hade icke blifvit
nedgräft i den hårdt frusna marken, endast täckts med snö, och den ena
sidans afgnagda ben stucko upp ur snötäcket, visande en djup grop
därinom efter buken och de förtärda inälfvorna. Riif granskade platsen
noga och fann att den utlagda saxen af vårblidan smält ned i snön samt
frusit fast och därefter ytterligare nedbäddats af ny snö, hvarför den
icke kunnat uppfylla sitt ändamål. Detta förargade honom icke litet,
men nu var för sent att göra något däråt. Det frestade honom starkt att
följa det alldeles färska vargspåret, helst det kunde förmodas, att
vargen efter ett godt mål icke begifvit sig alltför långt bort utan
troligen lagt sig i närheten.
Med lodbössan på ryggen skidade han undan, med god fart följande spåren
österut till de skogklädda höjderna vid Aitolahti. Det blef en svår väg
öfver ytterst ojämn mark och Riif var redan betänkt att öfverge vargen
och draga sig söderut till björkhagarna på slätten, då han med full
fart kommande utför en mindre sluttning fick se den troligen ur legan
uppskrämda vargen i sakta mak lunka undan mellan träden, åt samma håll
som han åkte. Riif kastade skidstafven, fick i hast i bössan från
ryggen och följde vargen så fort han förmådde. Men denne höll ingen rak
kurs utför sluttningen, utan gjorde en tvär bukt därifrån, som Riif
icke så hastigt kunde följa, och därför rände han förbi honom inom
skotthåll. Farten var så stor att han icke förmådde hejda den tvärt och
gled längre än han önskat samt måste vända sig för att få sikte på
vargen som stannat. Afståndet blef ganska långt och skottet träffade
därför icke bakom axelbladet, dit han siktat, utan lägre, som sedan
syntes, i högra frambenet nedanom knäet. Vargen gjorde ett långt språng
framåt, stupade för ett ögonblick med främre delen af kroppen i snön,
men sprang därpå undan med god fart och försvann i ungskogen.
Riif var icke fullt säker om han träffat, men förmodande detta skidade
han dit där vargen stod, öfvertygad om att han ändå måste öfverge
vargjakten med lodbössa såsom bra hopplös. Stället dit vargen efter
skottet gjort språnget undersökte han noga och fann i snön, där benet
lämnat märke, litet blod. Då blef Riif glad, ty nu visste han att
skottet träffat. Han laddade omsorgsfullt sin gamla klumpiga och tunga
bössa och fortsatte förföljandet med friskt mod. Vargen hade ändrat
riktningen för flykten; det bar af åt nordost snedt uppför strandbergen
och Riif hade mycket svårt att utan skidstaf taga sig fram där med
någorlunda fart.
Så gick det långsamt uppför och det dröjde väl en halftimme innan han
knogat sig upp på höjden. Något blod såg han icke vidare till i spåren,
men det föreföll honom af skrapmärken i snön som om vargen sprungit på
tre ben. Denna omständighet gaf nytt stöd åt hans förhoppning, att han
skulle få tag i besten, i trots af den dåliga fart han gjorde; när det
bar utför, ämnade han hinna upp honom.
Till en början bar det nu af österut nedför och uppför höjderna
parallelt med stranden af Aitolahti, hvars snöbelagda istäcke emellanåt
skymtade mellan träden. Kom så slutligen en med ung granskog beväxt
djupare och ned till stranden förande dalsänka, och den hade vargen
följt nedåt sjön. Här kunde han möjligtvis någonstädes ha lagt sig och
därför bar Riif bössan skjutfärdig i händerna medan han i sakta mak
åkte på spåret utför dälden, hvarje ögonblick beredd att se besten rusa
ut ur något af de täta gransnåren. Detta var klokt gjordt, ty vargen
hade verkligen sökt sig en hviloplats, hvarifrån han i tid, innan hans
förföljare kom för nära inpå, begaf sig undan rakt nedåt sjön. Riif
hade nu intet annat att göra än att åter på långt håll och därtill i
sned riktning bakifrån skicka sitt lod efter den flyende, och detta
medförde icke ens så pass verkan, att vargen saktade farten. Sviken i
sina förhoppningar måste Riif åter stanna för att ladda, medan vargen
försvann, nere på isen undanskymd af träden.
Nedkommen till stranden hittade Riif en förmodligen af sjön uppkastad
gärdsgårdsstör, hvars spets tittade upp ur snön; denna fick han med
mycken möda loss och använde den som skidstaf, hvarigenom han fick
bättre fart. På isen förde spåret mot nordväst parallellt med stranden
och i riktning mot Hirviniemi på norra sidan af viken, dit afståndet
kunde vara omkring två km. Då Riif följt spåren ett par hundra meter
fick han se blod, och något längre fram fanns i snön ett större märke
innehållande mera blod och allt som vargmagen icke hunnit smälta af det
under natten besökta hästaset. Nu var tydligt att äfven det andra
skottet hade träffat och troligen sårat matsmältningsorganen, ty vargen
mådde uppenbarligen mycket illa.
När Riif kommit så här långt i sin berättelse, grinade han alltid helt
förnöjdt och segervisst, tog sig en ny försvarligt stor tuggbuss och
fortsatte:
"Då visst ja' fälle söm säkert, att den gråben va' min, när han örj opp
maten å' känd' sek syk".
På detta ställe skjuter en lång och smal udde ut från södra stranden,
och västerom dess spets ligga i en grupp flere ganska små holmar, som
alla äro skogbeväxta; till den närmaste af dessa ledde spåren. Snön var
mindre djup på isen än i skogen och således hade både vargen och Riif
lättare att komma fram. Denne nalkades holmen försiktigt, emedan han
antog för gifvet att vargen åter lagt sig, men detta var icke fallet,
ty spåret gick både däröfver och öfver sundet till den andra holmen och
så vidare till den tredje, och då Riif efter en god stund kom upp på
denna, såg han huru vargen därifrån begaf sig ut på isen. Han skickade
visst ett lod efter honom, men det blef en bom, ty afståndet var för
långt. Nu syntes dock tydligt, att vargen haltade och mådde illa,
eftersom han allt emellanåt stannade för att se sig om efter
förföljaren. Vargen fortsatte nu i riktning mot nordväst, och då Riif
laddat, begaf han sig efter, men skidföret ute på den stora viken var
tungt, emedan sjön blåst upp på hösten efter isbeläggningen och
issörjan hopfrusit, hvaraf isen blifvit ojämn och full af uppstående
stycken. Ehuru vargen icke haft stort försprång och ofta stannade, blef
afståndet dem emellan dock icke kortare, och så kommo de slutligen båda
åter upp på land söder om Hirviniemi samt fortsatte genom skogen till
landsvägen väster om Kiiki hemmans byggnader. Det hade nu lidit fram på
eftermiddagen; snön i skogen var djup och både vargen och Riif började
tröttna. Detta syntes däraf att den förre följde landsvägen, där han
icke som i skogen behöfde vada upp till buken och således lättare kunde
komma framåt. Och där linkade han i väg med bättre fart två, tre km åt
Kuppi och Aitoniemi gårdar, allt emellanåt stannande i vägkrökarna för
att se sig om efter förföljaren. När denna åter kom nära och just
hoppades komma inom skotthåll, fortsatte vargen liksom om han känt till
det säkra afståndet. Riif yttrade därom: "Ja' vånne han sku' orka te'
hälsinge å' svor attan tusan i en, men de' halp' int', unnan gick han
mä' ens".
Men så kom slutligen vid en stor sten en tvär krök af vägen och där
dröjde gråben för länge, ty i förlitan på sitt goda lod sköt Riif, som
han försäkrade, på tvåhundra steg. Detta skott hade en annan påföljd än
han väntat. Vargen hoppade högt upp, kastade sig tillbaka och rusade
med samma rätt på karlen. Riif påstod, att han aldrig förr häpnat som
då. Utan skott i bössan visste han i hastigheten icke bättre råd än att
använda denna för att med kolfven i högsta hugg taga emot vilddjuret
och detta skedde i grefvens tid, just då vargen var öfver honom. Han
slog ett dråpslag mot hufvudet, så att bösskolfven flyttade med samma,
men vargen träffad ofvanför nosen sjönk tillbaka så pass döfvad af
slaget, att Riif hann klubba på ytterligare med ändan af den långa
tunga bösspipan. Af första slaget hade besten stupat på frambenen och i
den ställningen tröskade Riif på honom ohejdadt samt slutade icke
förrän nosen och kanske skallen med voro alldeles sönderbultade, då han
slutligen fick lifvet ur honom.
Riif satte sig på vägen för att hämta andan efter denna ytterliga
själsspänning och ansträngning och påstod sig med samma som allt var
öfverståndet ha varit färdig att somna af trötthet. Sedan han något
lugnat sig, undersökte han vargens mörbultade skalle och fann att den
var trasig både ofvanpå och inunder. Det sista skottet hade tydligen
träffat nedra käften framom och nedom örat och krossat båda käkbenen,
hvarför det är troligt, att vargen icke kunnat använda underkäken och
således icke heller kunnat göra Riif stor skada. Men anfalla gjorde
besten ändå. Detta förhållande talade Riif dock icke gärna om, anseende
det liksom litet nedsättande för sin jägareära att ha stridit med ett
afväpnadt och därför mindre farligt odjur.
Riif hade en lång stund betraktat sin besegrade motståndare, väntande
att han: "sku' rus' på ein gang te'", men då däraf vardt intet, tog han
fram slidknifven och skar honom i halsen. Därefter drog han vargen från
vägen och skidade sedan till Aitoniemi gård att skaffa sig åkdon. Så
afhämtade han sitt byte och återvände raka vägen öfver Näsijärvi till
bruket där han höll sitt intåg vid solnedgången, nog så stolt öfver sin
bedrift.
På aftonen var sedan stor mottagning af skådelystna hemma hos Riif, och
vargens graföl dracks många gånger om, medan han icke tröttnade att
berätta tillgången. Lodbössa förklarade han sig dock ej vidare ämna
använda på vargjakt af det skäl att: "den smäller bar' ein gang å' ä'
möt för finer te' pek' åt ulfven me' tocke". Det var en stor och gammal
varg och på våra efterföljande gemensamma jakter var Riif städse vid
minsta anledning begifven på att ånyo duka upp historien om honom,
hvarför jag fick mer än nog af vargen och ännu har honom i så godt
minne som af denna berättelse framgår.
Denna varg var 5 fot 4 tum lång, 2' 8 1/2" hög öfver frambenen och
2' 9" omkring bröstet allt engelskt mätt, samt vägde 5 lisp. 5 skålp.
finsk vikt.
* * * * *
Utom gårdshundar, hvilka under vintern rätt ofta vid stadens utkanter
togos af varg, lär en och annan jakthund hafva strukit med i skogarna
under jaktsäsongen. Men äfven vägfarande beklagade sig ofta öfver
förlusten af någon favoritprisse och sådana knepos ibland midt på dagen
nära åkdonen.
Forbonden Kyckling, hemma från östra Finland, var jämte andra af sitt
yrke alla vintrar sysselsatt med forsling af varor från S:t Petersburg
till Österbotten och sålde ibland mässingsskrot m.m. till bruket. Honom
följde en hund mellan Messuby kyrka och Järvensivu hemman, då en varg
plötsligt rusade fram ur skogen och eftersatte hunden, som retirerade
in mellan fororna och så vidare genom ett hål i den längs vägen löpande
gärdesgården. Vargen skulle samma väg, men han var större än hunden och
gärdesgården bräcklig af ålder, hvarför den stjälpte öfver honom, då
han skulle tvinga sig igenom hålet. I en handvändning hade forbönderna
sprungit till och fått tag uti vargens svans och bakben, medan de genom
att stå på den kullfallna gärdesgården höllo honom räddningslöst fast.
Några yxhugg afslutade äfventyret, vargen kastades upp på ett af lassen
och resan fortsattes. Under halten utanför brukskontoret togs besten af
mig och andra i närmare betraktande. Detta hände på våren 1866.
Ungefär vid samma tid och på samma ställe af vägen tog en varg några
resande äldre fruntimmers kära "Moppe", ehuru den för att rädda sig
undan hoppat upp i släden. Under ett språng öfver släden nappade vargen
hunden med sig, och fruntimren fingo vara glada att slippa med blotta
förskräckelsen och förlusten af "stackare Amie".
Under våra slädpartier från staden till Sommarbo villa 1 Teisko, hvilka
vanligen företogos i slutet af mars eller början af april åren 1876-80,
hörde det till vanligheten att på hemfärden i skymningen få se en eller
flere vargar i närheten af råkarna på Näsijärvi. Väl medförde vi alltid
bössor och förföljde bestarna emellanåt, men dessa togo städse i god
tid till flykten och voro snart ur synhåll.
Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1850- och
60-talen.
Tillgången af fisk var hela året om ganska knapp på orten i trots af de
kringliggande stora vattendragen, och därför var efterfrågan städse
liflig. Ej ens under vintern, då frusen strömming, nors och mujkor
tillfördes med foror, stod tillgången däraf i förhållande till
efterfrågan eller till den mängd, som kunde ha afyttrats, hvarför den
måste vara påpasslig som önskade få något af det ringa förråd som för
gången utbjöds på torget. Under vintern fanns sällan insjöfisk till
salu utom lake, ty denna fisk förekom ibland på torget ganska rikligt,
hämtad frusen från långt håll, under november till mars månader. Ja,
fångsten af denna fiskart var vissa år så ymnig, att det under
midvintern förekom lake på alla både offentliga och privata kalas och
tillställningar i staden och kringliggande socknar. Till de förstnämnda
måste de då under flere månader nästan oafbrutet pågående läsförhören i
gårdarna räknas, hvilka städse åtföljdes af s.k. läsförhörsmiddagar,
till hvilka allt godt som kunde åstadkommas anskaffades för
vederbörandes undfägnande. Vid ett sådant tillfälle hörde jag en medlem
af det högvördiga ståndet påstå, att han en längre tid nästan
uteslutande lefvat af stufvad lake och sötsoppa, samt blifvit så led
däråt, att han riktigt längtade efter förhörskalasens snart stundande
slut. Man kan således få för mycket äfven af så goda rätter.
Islossningstiden var tillförseln af gädda från sjöarna och längre fram
på våren af braxen och abborrar den rikligaste under året, och alla
dessa fiskar fångades naturligtvis under lektiden. Fisken hämtades mest
från de söderut belägna sjöarna i roddbåtar, hvilka landade vid Laukko
torg, mera sällan med åkdon, som då stannade på stora torget, och där
den såldes med andra landtmannavaror.
Då båtarna tidigt på morgonen anlände, voro de köplystna stadsborna
redan dem tillmötes på stranden, och funnos där många spekulanter,
gällde det att vara om sig och oförskämd, om man ville komma åt något
af fisken. De företagsammaste af stadens jungfrur, som sommartiden mest
skötte denna handel, brukade hoppa ned i de tilläggande båtarna och
gripa tag i någon fiskknippa eller större fisk, medan de kvarstående
från land handlade på samma vara och stundom handgripligen gjorde dem
rofvet stridigt. Den, som då lyckades få stadigt tag uti knippan, i
fiskens gälar eller i stjärten, gick som segrare ur striden och fäste
sig icke vidare vid om någon slemmig munfisk och söndertrasade
garnityrer vankats på köpet. Efter mycket gräl och prutande kom
jungfrun triumferande hem med sitt rara byte och berättade stolt om
bataljen. Det påstods, att en och annan af de ifrigaste vid sådana
tillfällen knuffades i sjön och bärgades utan att därför släppa sitt
tag uti fisken.