blefvo bjudna på middag, hvilket var ganska fägnesamt, efter vi nu
redan traskat omkring fulla sex timmar sedan kaffetåren vankats. Medan
middagen afåts, berättade T. att där utom rapphöns och änder äfven
fanns godt om harar kring Kaarila och Rahola gårdar samt lofvade fram
på eftermiddagen visa oss hvar de höllo till. Han hade sist sett dem
samma dag på morgonen och trodde att man kunde komma åt dem utan hund,
eftersom de icke voro skygga. Middagen blef långvarig och kaptenen hade
ingen lust för jakten, innan han fått kaffe med tillhörande likör, och
då detta inträffat var klockan redan närmare fyra. T. följde oss på
vägen till Rahola, som utgjordes af en smal gata mellan låga
gärdesgårdar. Medan vi gingo sade T., som fått reda på Kalles
befattning som drefkarl, att han borde ge sig af ut i hafreåkern
bredvid vägen och väsnas där så godt han kunde, så skulle vi nog snart
få se harar. Kalle följde oss längs tegarna ömsom skrålande, hvisslande
och slående ihop händerna, så det lät som skott.
Till en början egnade vi uppmärksamhet åt hans förehafvande, men då
inga harar blefvo synliga, slappades intresset och kaptenen kom åter i
farten att berätta någon af sina favorithistorier. Kalle hade under
tiden avancerat framom oss och var kommen i närheten af en enstaka vid
vägen stående, mindre lada, hvilken som vanligt där i trakten stod på
fyra eller sex låga stenfötter; pelare kan man väl icke kalla ett par
på hvarandra lagda kullerstenar. Där skrek Kalle till: "Nu komma
hararna!" Och ganska riktigt hoppade där fram under ladan och ut på
vägen två stycken stora harar, som begagnat sig af den genvägen för att
slippa undan Kalles musik. Kaptenen, som gick i bredd med T. några steg
framför mig, var med detsamma färdig att skjuta, men hade oturen att
skottet klickade, med den påföljd att den haren som var före skuttade
öfver gärdesgården. Samtidigt smällde dock hans andra skott, och
hvilken af de båda hararna detta var ämnadt åt, tror jag kaptenen själf
icke hade riktigt klart för sig, men den andra, som kom tätt efter den
första, föll tillbaka på vägen och fortsatte ögonblicket därpå att
galoppera längs denna. Det gick dock dåligt undan för jösse, han hade
fått fel af skottet, ty han gjorde inga stora skutt som harar bruka,
han bara guppade framåt. Då kaptenen såg att haren var skadskjuten, gaf
han sig icke tid att ladda, utan kilade efter honom allt hvad hans
korta ben kunde, i stället för att gå ur vägen och låta mig skjuta. Med
detsamma kom Kalle sättande öfver gärdesgården och följde sin förman,
så att det blef alldeles omöjligt att skjuta i den smala gatan, hvarför
T. och jag icke kunde annat göra än skratta åt dem som sprungo i kapp
med haren; ty att själfva vara med om nöjet föll oss icke in.
Slutligen lyckades Kalle kasta sig öfver haren och taga fatt det
utmattade djuret, som fått båda bakbenen afskjutna ofvanom fotleden och
sprang på stumparna. Kaptenen gjorde slut på jösses lidanden med ett
puukkostygn i nacken och så fick Kalle bära den tillsammans med
änderna. Hade vi nu haft en riktig hund skulle den andra haren nog fått
samma öde, men Kalle var icke i stånd att få upp den en gång till.
Sedan vi skrattat en stund och nojsat med den af kapplöpningen medtagna
kaptenen, fortsatte vi vandringen till Rahola, där vi voro välkomna hos
major Lange. Dagens jakt var därmed afslutad, ty den fryntlige majoren
bjöd på toddar i långa banor och kaptenen splissade dem så flitigt, att
skeppare- och jakthistorierna snart på fullt allvar kommo i gång, och
de ha ju som kändt den egenskapen, att den ena börjar där den andra
slutar undan för undan. Så blef det sent, innan vi lättade ankarena,
d.v.s. vår värd var så artig att skicka hem oss och villebrådet med
åkdon. Kalle hade varit så förståndig att på egen kallelse tidigare
begifva sig hemåt och på vägen afhämta det hos bondgumman deponerade
jaktbytet.
Detta jaktnöje upprepade vi någon tid därefter på samma marker, och
ehuru vi äfven den gången voro utan både höns- och harhund, förhöllo
sig dock såväl rapphönsen som jössarna så tillmötesgående, att
kaptenen vid hemvandringen var på så briljant humör efter de många
"alles tot"-dropparna, att han vitsade hela vägen. Passerande förbi
societetshusdörren ville han icke fortsätta, ty han påstod att det var
den enda hamnen i närheten med stadig ankargrund, hvilken dock tyvärr
tillika hade det felet, att man nog själf kunde styra in dit, men
alltid behöfde lots då man skulle ut. Trotsande faran seglade han in,
klarerande, som han sade, hamnafgiften med en hare åt källarmästaren,
och då den spjufvern låtsade betvifla att kaptenen skjutit den själf,
halades äfven jag in för att bevittna sjöförklaringen, och så lågo vi
bi där till fram på småtimmarna, då jag fick åtaga mig lotsningen.
Något om vargar.
En gles och marig tallskog nådde på 1860-talet nästan ända fram till
östra stranden af Tammerfors ström, där järnbruket och sågen voro
uppförda sedan början af 1844 samt linnefabriken under åren 1858-60.
Sådan var äfven den skog, som då klädde Näsijärvis hela södra, bergiga
strand, ehuru den under årens lopp ständigt glesnade i samma mån som
fabriksarbetarnes kojor kring bruket förökades. Ala-Erkkilä hemman,
Huhtimäki, Mäkipää och några andra under Hatanpää gård lydande
landbönder voro de enda bebyggarena af den stora slätten på strömmens
östra sida, där några usla träkojor utgjorde den anspråkslösa början
till den sedan så raskt uppväxande förstaden Skyttälä.
Strax bortom nuvarande järnvägslinjen vidtog skogen, betäckande den
mellan gamla och nya landsvägarna liggande grusåsen österut en dryg
halfmil ända till Takahuhti by och de bergåsar som följa stränderna vid
den en mil långa Aitolahtiviken fram till Teisko kapells, af
stockhuggarens yxa nästan orörda skogsmarker. Liknande var förhållandet
på strömmens västra sida, där den obetydliga staden glest fyllde
platsen innanför nuvarande esplanaden. Ganska reslig skog vidtog strax
bakom begrafningsplatsen och sträckte sig upp mot Pyynikkeåsen samt ned
till strömmens utlopp i Pyhäjärvi. Blott utmed vägen till det nyanlagda
utvärdshuset på sjöstranden lågo spridda små odlade täppor.
Detta stadens läge i skogen gjorde väl sitt till, att vargen och andra
vilddjur vågade sig tätt inpå. Sålunda hörde jag omtalas, redan första
hösten af min vistelse där, att vargen ofta varit synlig under
vintrarna och bortsnappat hundar på stadens gator och gårdar.
Innan järnvägen blef färdig år 1876, forslades under vintrarna mjöl och
annat gods både från St. Petersburg och andra orter med foror genom
staden öfver sjöarna till Österbotten, och en mycket trafikerad
vinterväg gick förbi bruket till den några hundra meter därifrån
liggande Soukkalahtiviken och därifrån vidare öfver Näsijärvi. Som
förut nämnts, bilda sig under vinterns lopp på den stora fjärden, till
följd af växlande frost och blida, råkar i isen, som af kölden
sammandrager sig, remnar och bildar öppna, ofta ända till flere meter
breda sprickor, hvilka sedan beläggas med tunn is, som vid mildt väder,
då den tjockare fasta isen åter vidgar sig, krossas och undanskuffas
till meterhöga söndersplittrade isryggar, hvilka i långa krokiga linjer
sträcka sig flere kilometer långt mellan stränderna. Inträffar snöfall,
innan råkarnas läge sålunda af naturen utmärkts, blifva inkörningar en
gifven följd däraf, att den förrädiska tunnisen döljes under snötäcket.
På Näsijärvi uppstå dessa råkar årligen på samma ställe, sträckande sig
tvärs öfver fjärden från udde till udde, hvilken omständighet är
välbekant för dem som bo omkring sjön. De iakttaga därför nödig
försiktighet, men långväga färdande forbönder, hemma från aflägsna
trakter och därför okunniga om isförhållandena på sjön, samt dessutom
emellanåt före afresan från staden rundeligen förplägade med
spritdrycker, äro allt annat än klarsynta och köra ned i råkarna. Kändt
är att ett kort stycke utanför Soukkalahti och bakom Lapinniemi udde
alltid, då isen blifvit körbar, fanns en sådan råka, som var mycket
bred och osäker, hvarför formän och bönder ofta hamnade däri. Voro de
då ensamma eller druckna, hände det icke sällan att hästen drunknade
innan hjälp från bruket anlände. Lyckades det dock att få upp hästen,
medan han ännu var vid lif, lades han, såsom jag flere gånger sett, på
släden och släpades till bruksfolkets badstuga, där både häst och karl
förplägades med en duktig styrkedryck och ett grundligt ångbad, som
vanligen snart nog kryade upp bägge. Lyckades räddningsarbetet däremot
icke, så flåddes det på isen uppdragna djuret på stället, innan det
hunnit stelna, vanligen af egaren själf, och kroppen lämnades att ligga
där den låg. I sådant fall bestyrde bruksförvaltaren om kadavrets
undanskaffande till brukets afstjälpningsställe, där det nedmyllades
uti stybb från brukets kolugnar, emedan den hårdt frusna marken och det
ringa djupet i bergskrefvorna förhindrade nedgräfvandet. Denna
betäckning hindrade dock icke de öfverallt kringstrykande, med godt
väderkorn och frisk matlust begåfvade köttätarena, varg, lo och räf att
snart infinna sig vid åtlarna, hvarom de i snön bredt upptrampade
spåren nogsamt vittnade. Då snön mot våren bortsmälte, fanns sällan
något af gratisbespisningen kvar åt kråkorna.
Under mina söndagspromenader på våren, då skaren bar eller snön ej låg
för djup, roade det mig ibland att bese stället samt följa de af
vilddjuren uppgångna ofta fotsbreda stigarna från och till åteln.
Vargstigarna förde städse från åteln ned på sjön, sedan tvärs öfver
viken och ut på fjärden samt i en båge förbi forsnacken och udden vid
Mustalahti, där de på 40 till 60 meters afstånd förbi Särkänsaari
följde den bergiga stranden bort till Santalahti vid Pyynikkeåsens fot.
Denna hufvudstråt hade bivägar nedåt Skyttälä, till pappersbrukets och
bomullsfabrikens vedgårdar vid Kortenlahti hamn samt flere andra åt
stadens västra gräns. En annan lika bredt upptrampad stråkväg gick från
Soukkalahti tvärs öfver fjärden i nästan rak linje mot Reuharisaaret
under Ylöjärvi-stranden. Det var otvifvelaktigt denna sistnämnda väg
längs hvilken vargarna strax efter Näsijärvis isbeläggning sökte sig
ned från de stora skogarna i Kyrö socken och Mouhijärvi samt det illa
beryktade Pinsiömaa, i hvilka trakter de på 1870-talet så mycket
omskrifna barnarofven förekommo.
Jag tror mig utan fara för öfverdrift kunna påstå, att Tammerfors
samhälle under 1860- och 70-talen, så snart sjöarna blifvit isbelagda,
var utsatt för en ihållande belägring af vargar, hvilkas välupptrampade
patrullvägar omslöto stadens utkanter. Odjuren voro så orädda och
närgångna, att de under klara och kalla vinternätter drefvo
gårdshundarne till en oafbruten gläfskonsert.
Från början af 1860-talet fanns en varggård med fallgrop kvar
någonstädes på åsen mellan Soribacken, där ryska kyrkan nu står, och
nya begrafningsplatsen, men de af stadens herrar jägare, som anlagt
den, underhöllo den icke mera på min tid; jag hörde ock att ingen varg
fångats däruti, men år 1877 lär åter en ny varggård ha uppförts af
redaktör Alex. Hintze, doktor Axel Hård m.fl. intresserade personer.
Arbetet utfördes af en känd varggårdsbyggare från östra Finland, dock
blef mig ej bekant om vargar fångades.
Första gången jag hörde vargen omtalas var i början af december 1862,
då arbetare, hvilka från bruket gått hem till frukosten, berättade att
de hade mött en varg på den framför verkstaden liggande sågplanen. Om
ock uppgiften af en eller annan betvillades, så sörjde dock vargen
själf snart för att alla tvifvel försvunno. Några dagar före julhelgen
behagade han nämligen fara af med gjutmästaren Dahlbergs julgris och
detta ehuru D. bodde endast hundra steg från brukskontoret. Svinstian
var uppförd intill stuguväggen, men dess af brädstumpar bestående tak
erbjöd röfvaren lätt tillträde och den vägen hade han inträngt samt
bortfört grisen, utan att något grisläte eller buller röjde honom.
Denna oförskämdhet ansågs ej böra ostraffad få passera, hvarför
kassören vid linnefabriken, Fredr. Lundmark, arrangerade ett slädparti
med grismusik för att jaga besten. Under de tvänne närmast följande
nätterna företogs färder längs Aitolahti med en gris i slädan och
släpsäck hängande efter. Dessa nätter voro månljusa med mulen himmel
och svagt snöfall, och vi tre jägare — jag var en af dem — gjorde
vårt bästa för att uppmuntra "Nasse" till musikaliska föredrag, men han
var af ansenliga dimensioner och omedgörlig samt kunde icke genom annat
än misshandel förmås att stämma upp. Till denna ytterlighet ville vi
icke gå, och följaktligen inskränkte sig "Nasse" till att genom diverse
grymtningar i lägsta tonfall och öff! öff! uttrycka sitt ogillande af
hela tillställningen och misshag öfver förspilld nattro. Vi hvarken
hörde eller sågo vargen, hvilket ju ock var ganska förklarligt, då han
väl ännu kunde vara mätt af julgrisen. Därmed afstannade det nyväckta
intresset för vargjakt; hvarken jag eller någon annan i staden egnade
"gråbenen" någon vidare uppmärksamhet under flera följande år.
Vi hade så kommit till 1867 på hösten, då en österbottning vid namn
Riif fått anställning såsom sågställare vid bruket. Denne var god
lodskytt, kunnig i en mängd vidskepliga "konster" och full af skrock.
Några af brukets uttjänta arbetshästar hade aflifvats och vårdslöst
nedgräfts på en bortom Naistenlahti liggande skogsäng. Detta aflägsna
ställe hade valts för att rofdjuren säkrare skulle lockas dit. Riif
hade hållit utkik efter vargarna, hvilka som vanligt infunno sig kort
efter sjöns isbeläggning, men voro rätt oregelbundna gäster. Då det
lidit något in på februari blefvo deras besök på stället dock tätare
och R. började planlägga ett fälttåg mot odjuren. Uti bruksförvaltaren
Gefwerts 16-årige son Axel hade han snart funnit en intresserad
jaktkamrat, hvarpå bolaget beslöt sig för vargskytte vid åtel.
För detta ändamål uppförde de inom skotthåll från den omnämnda åteln en
vaktkoja af brädlappar, hvilken täcktes med tallruskor och snö. I kojan
vaktades under flera månljusa nätter förgäfves, ehuru det syntes att
åteln besökts af vargar de nätter skyttarne icke varit på sin post. Men
så hade våra jägare, till skydd mot den tidtals ända till 30 grader
uppgående kölden, försett sin koja med en gammal järnkamin, hvilken
praktiska inrättning vargarna, varskodda af gnistorna ur rökröret,
antagligen funnit vara af "misstänkliga omständigheter besvärad".
Emellertid hade unge Axel fått reda på, att hemma på vinden bland annat
skräp funnos några starka och goda rofdjurssaxar. Dessa uppsöktes och
så slog man sig på fångst. Saxarna putsades omsorgsfullt, iståndsattes
och försågos på ena slagbygeln med grofva tänder, uppskurna i gamla
sågblad, som fastnitades. Sedan saxarna därpå af Riif "salfvats" med
hemlighetsfulla medel och besvärjts efter alla konstens regler,
gillrades de en afton vid tilltagande månljus bredvid åteln och
öfvertäcktes med lös snö, hvarpå alla spår igensopades.
Under ett par veckor besökte fångstmännen dagligen tidigt i
morgonstunden sin fångstplats, därvid hållande sig på vederbörligt
afstånd från densamma; men endast räfspår ledde till och från stället,
där mickel haft tur att undgå saxarna eller varit för slug att låta
fånga sig. Riif påstod ock att salfvan var "lagad" för varg och icke
för räf, hvilket skulle förklara att mickel gått fri. Slutligen kom
dock godtgörelsens dag för all osparad möda och en af saxarna gjorde
sin skyldighet.
En söndag mot slutet af mars månad kom Riif tidigt i dagningen och
väckte kamraten, som dock den gången var föga hågad att lämna sin varma
säng; ty vädret var kallt och blåsigt och föga hopp fanns kvar om lön
för mödan. Snön låg djup på den 1 1/2 km långa vägen från bruket till
Vuohenniitty och promenaden dit utan skidor var ansträngande. De
begåfvo sig likväl åstad och fingo vid framkomsten se en bredt upplöjd
fåra i snön, som ledde från åteln österut till skogen. Att en varg med
ena bakfoten fastnat i en af saxarna var tydligt; den släpande saxen
hade plöjt fåran. Hvad stod nu att göra? De medförde intet vapen och
det beslöts därför, att Axel skulle återvända hem efter bössa, medan
Riif i afvaktan därpå långsamt följde spårgången.
Hemkommen vågade Axel emellertid icke gå in efter bössan af fruktan för
att väcka sin herr pappa, som troligen nu, då det blifvit allvar af,
antingen skulle förbjudit honom att vidare deltaga i "vargdansen" eller
ock medsändt extra handräckning, med hvilken Axel naturligtvis ej ville
dela segern och äran.
Han försåg sig därför i största hast med en yxa och skyndade tillbaka
till skogen. Snart var han framme hos Riif, som följt spåren några
kilometer in i Takahuhti skog och nu påträffades denne liggande
framstupa i snön, med den långt utsträckta vänstra handen fasthållande
saxen, uti hvilken en med högra bakbenet fastsittande varg stretade.
Saxen hade, släpande utmed marken, fastnat mellan några stubbar efter
en afhuggen buske i kanten af en nyodling och sålunda förankrat vargen,
som flämtande och utmattad af blodförlust låg på andra sidan om
stubbarna och visade tänderna åt Riif. Denne var emellertid fast
besluten att ej låta bytet undkomma och hade därför, beredd på alla
eventualiteter, dragit slidknifven, som han höll färdig till hugg "om
gråben sku bleet för möt ärger å rus på".
Nu bytte Axel plats med Riif, som, sedan han huggit en grof björkpåk,
aflifvade besten med några väldiga slag öfver vargens skalle och nos.
Framtassarna sammanbundos sedan med Riifs "svältrem" och träddes jämte
saxbyglarna öfver påken. Med bytet på axlarna anträddes därpå hemvägen,
som tillfölje af den djupa snön kräfde mången svettdroppe.
Jag råkade tillfälligtvis vara inne hos bruksförvaltaren, då jägarena
vid tiotiden på förmiddagen intågade genom trädgårdsgrinden, och
skyndade naturligtvis genast ut för att taga bytet i närmare
betraktande. Strax efter mig följde gårdens stora danska dogg, som vid
åsynen af den vid kökstrappan liggande vargen rusade till och ilsket
högg den blott skenbart döde i strupen. Ännu satt dock lifvet kvar, och
ehuru vargen endast förmådde utstöta en snörflande frustning och därvid
ilsket spärrade upp gapet, släppte doggen dock ögonblickligen sitt tag
och retirerade i skrämseln inunder byggningen genom ett så litet hål i
stenfoten, att han eljes säkert aldrig skulle trängt sig in där. Af
rädsla stannade han sedan, ideligen gläfsande, under byggningen till
långt fram på eftermiddagen, allt vårt lockande till trots. Stora
hundar tyckas ibland ha bra litet mod.
Vargen aflifvades nu bättre med ett slag af yxhammaren på skallen. Det
var en fullvuxen, stor och mycket vacker hane försedd med präktig
gråsvartaktig päls, nästan hvit på kroppens hela undersida. Saxen hade
afslagit benpipan mellan knäet och foten, som fasthängde blott vid
senorna. Blodförlusten skall hafva varit betydlig, i det att blodpölar
förekommit på flere ställen längs spåret, där vargen hvilat. Det
ovanliga bytet blef snart bekant samt lockade en talrik skara
skådelystna, och det förtjänade äfven att ses.
Vid pass en vecka efter ofvanskildrade händelse gick en annan varg från
samma åtel bort med saxen n:o 2. Han hade, enligt hvad spåren utvisat,
fastnat med ena framfoten och gått undan, bärande saxen upplyftad.
Spårgången förde genaste vägen ned på Näsijärvi och öfver den 5 km
breda fjärden in i en vik inom Ylöjärvi kapell samt vidare mot de i
nordväst belägna stora skogstrakterna. Den följdes af Riif en dryg mil,
men måste lämnas i följd af inträffad stark snöyra. Vargen och saxen
blefvo på den vägen.
Min speltjäder.
En eftermiddag i början af maj år 1869 hade vi, två arbetskarlar och
jag, mera stakat än rott oss fram utefter den södra bergiga stranden af
Näsijärvi inåt Aitolahti vid pass 5 km från staden. Sjön var ännu
alldeles täckt af grå i upplösning stadd is, endast vid stränderna hade
den smält och lämnat ställvis öppna eller af issörja fyllda rännor af
flere famnars bredd. Med mycken möda bråkade vi oss fram för att komma
till ett ställe, hvarest västlig storm sent på hösten sönderslagit
några af masugnens kolvedsflottar, hvilkas lämningar af famnslånga
vedträn lågo uppkastade på land eller fastfrusna i isen längs stranden.
Dessa vedmassor skulle nu hopsamlas till flottar för att vid
islossningen hållas kvar och flötas till bruket. Vädret var lugnt och
vackert, varmt och vårlikt; på land kvarlåg snö endast i skuggan af
skogens träd på norra sidan af strandåsen, hvarför man kunde komma fram
öfverallt utan skidor.
Trött på det långvariga bråket i issörjan, beslöt jag att gå tillbaka
landvägen i stället för att återvända med roddbåten. Då jag var klädd i
en ganska tjock paletå, blef vandrandet öfver de skogklädda bergen dock
ganska mödosamt, hvarför jag efter ett par kilometers vandring hvilade
på en sten. Jag satt vid kanten af en mindre öppning i skogen på
en mot sjön sakta sluttande bergbacke och framför mig låg den af
sammanhängande grå ismassor betäckta fjärden belyst af den nedgående
solen, uppvisande långa, hvitglänsande ränder efter råkarna och i rödt
speglande långsträckta vattenpölar, där vintervägarna varit. En vacker
men öde tafla i den stilla naturen, som länge fängslade mina blickar.
Då jag ämnade fortsätta vandringen, väcktes jag ur tankarna af det
klatschande buller en flygande tjäder åstadkom med vingarna, och då jag
vände mig om, såg jag fågeln slå ned uti en högre upp på sluttningen
stående, stor och tät tall. Där satt han tydligt synlig på trädkronans
halfva höjd, öfvergjuten af de sista solstrålarna, med långt
framsträckt hals orörlig spejande kring för att öfvertyga sig om
säkerheten på stället, innan han öfverlämnade sig åt nattron. Fågeln
tycktes icke observera mig i skuggan af höga träd och skyld af
mellanstående tallbuskar. Stillheten tryggade honom snart och till min
icke ringa förvåning började han spela. Det var väl hans aftonsång,
hvarmed han afslöt en händelserik dag eller ett öfversvallande
känsloutbrott vid tanken på striden med rivalerna och morgondagens
älskog. Det var ingen riktig ruff i sången, ljuden framkommo mera
dämpade, öfvergångarna mellan knäppningarna voro mindre markerade,
klunken ljöd matt utan den vanliga klämmen och sisningen dog liksom
afmattad af trötthet snart bort i den nästan ohörbara slutstrofen. Han
tycktes ej heller orka med vidare än ett föredrag af spelet, hvarefter
den gamla kämpen tycktes slå sig i ro innanför de täta grenarna. Då
intet vidare hördes af, aflägsnade jag mig så tyst som möjligt för att
icke störa fågelns nattro, men tog märke på stället.
Efter hemkomsten tittade jag in till vännen kassören och omtalade att
jag på kvällen hört tjäderspel och sett tjädern sätta sig på nattkvist
icke längre bort än ungefär tre km från staden. Han ville knappast tro
mig, påstående att han icke under flera år träffat på någon tjäder i
trakten, och skulle nog varit lifvad för att följande morgon vara med
om tjäderjakten, dock var detta ogörligt, emedan han sorgligt nog redan
var så medtagen af en tärande sjukdom, att han måste försaka nöjet. Han
uppmanade mig ifrigt att icke låta det sällsynta tillfället att skjuta
tjädern på spel gå obegagnadt ur händerna samt instruerade mig, som
förr ej varit med om detta nöje, huru jag därvid borde bära mig ät. Han
försökte hufvudsakligast inpränta hos mig att vara tyst och försiktig,
emedan tjädern vore den varsammaste och mest lättskrämda af alla
skogsfåglar, och om han icke såge faran själf, så brukade de i närheten
uti träden sittande hönorna varsko honom. Om hönor funnos i
grannskapet, påstod han det vara så godt som omöjligt att komma inom
skotthåll. Men under spelet, då tjädern väl slagit "klunken" och hölle
på med "harklingen" (sisningen), då kunde man till och med skjuta bom
på honom, utan att han märkte det, ty då vore han så exalterad af
hänryckning och stridslust, att han vände ögonen afviga och hvarken
hörde eller såg. Därför borde jag använda detta ögonblick för att smyga
några steg framåt, men stanna orörlig då harklingen vore slut, emedan
han då åter vore vid sina sinnens fulla bruk, vaken och lättskrämd.
Ungefär så lydde hans välmenta råd och mycken öfvertalning behöfdes ej,
då jag redan förut var hågad för jakten på skogens stora svarta tupp
under speltiden, hvilken jag väl hört beskrifvas som jägarens största
nöje och därför nu för första gången ämnade försöka. Jag beslöt att
denna gång uppoffra nattron och tillsade brukets nattvakt att väcka mig
kl. 1 på morgonen.