skref egaren till mig att, i egenskap af besiktningsman för
ängbåtsmaskinerierna på vattendraget där, infinna mig för att syna
båten. Det var ganska intressant att göra denna så besynnerligt
hopkomna ångares bekantskap. Men då källarmästaren skydde alla
ytterligare utgifter, stod intet annat att göra, än ålägga honom att
skaffa sig en kunnig maskinist och ofördröjligen låta inkläda och
öfverbygga maskineriet, så att drifremmarna skyddades för våta och
hindrades att ställa till olyckor. Dessutom rådde jag honom att
anbringa spännrullar under remmarna, men sådana lät han för kostnadens
skull ändock icke utföra. Maskineriets inbyggande åstadkom visst, att
båten, om den sköttes af kompetent person, erhöll tillstånd att föra
passagerare samt att den kunde användas i regn och snöväder, men det
utöfver hela sjön hörbara oljudet dämpades endast; det försvann
beklagligtvis icke och allmänhetens mot båten fattade fördom ej heller.
Förtroendet för båten var och förblef förstördt och man visste berätta,
att ingen ville riskera att fara med "tröskverket", hvilket öknamn man
gifvit åt källarmästarens sista misslyckade ackvisition. Därtill nödd
och tvungen beslöt han att icke vidare trotsa sin stora otur och lät
båten under sommaren ligga obegagnad i den förhoppning, att någon
amatör skulle köpa den. Sedan han äfven småningom kommit till insikt
om, att en sådan sak icke kan realiseras utan förlust och bjudit ut den
på flere håll, lyckades han finna köpare i en engelsman från T:fors Mr.
Joseph Fielding, remontmästare hos firman Finlayson & C:o därstädes.
Mot slutet af maj 1869 infann sig Mr. Fielding på verkstadens kontor
och bad mig följa med till stranden af Laukko torg för att bese en af
honom inköpt ångbåt, på hvilken han önskade verkstaden skulle utföra
några förändringar. Under vägen dit kom jag icke att fråga hvarifrån
han skaffat sig båten, men igenkände vid framkomsten genast Nordins
tröskverk. Gratulerande F. till den förvärfvade klenoden, frågade jag,
hvad han önskade få utträttadt och fick till stor förnöjelse höra, att
han ansåg det med remutväxling försedda maskineriet mindre lämpligt för
en propellerbåt, ehuru det efter säljarens utsago tillverkats vid en
känd och namngifven verkstad, men tyckte han, att det lätt kunde ändras
till hjulbåtsmaskin, emedan maskinaxeln redan helt lämpligt var
anbringad tvärsöfver båten och denna således blott behöfde förlängas.
Denna ombyggnad hoppades han verkstaden skulle utföra åt honom för
billigt pris. Jag rådde honom att beställa ett alldeles nytt och
tidsenligt maskineri, dock ansåg han ett sådant bli för dyrbart samt
menade att han som mekaniker nog förstod huru mycket af det gamla som
kunde användas. Detta kunde jag icke förneka, men meddelade honom, hvad
jag visste om maskineriet och dess tillkomst, äfvensom att jag endast
på vissa villkor ville förbinda verkstaden att befatta sig med
ombyggandet. Dessa villkor voro: Båten måste få bli propellerbåt,
emedan skrofvet bäst passade till en sådan. Af maskineriet skulle
endast det användas, som var passande för en snabbgående direkt på
axeln verkande propellermaskin. Att den horisontala ångpannan skulle
ombyggas till en vertikal och slutligen, att då ett exakt pris för ett
arbete bestående endast af förändringar icke kunde uppgifvas, utan att
tagas till så rundligt att verkstaden med säkerhet icke råkade ut för
förlust, vore det lämpligast och billigast för F. att beställa
utförandet enligt räkning, mot mitt löfte att arbetet skulle utföras så
bra som möjligt och till skäligt pris. Dessa villkor trodde jag F. icke
ville antaga och hoppades på sådant vis slippa ifrån det lönlösa bråket
med hans båt. Han funderade på saken under ett par dagar, men så åkte
ångslupen en morgon in på verkstadsgården och egaren anlände för att
beställa förändringen. Han tycktes, tillfölje af de upplysningar jag
gifvlt honom, vara ångerköpt och ha insett att en grundlig ombyggnad
måste företagas; denna ville han nu kosta på, eftersom han köpt båten
billigt och hoppades att få den i riktigt godt skick. Detta lofvades
honom, och skulle han slippa taga emot båten om den icke blefve
tillnöjes, hvarefter de nämnda villkoren uppskrefvos och
undertecknades.
Således fick jag dock den intressanta uppgiften att till billigt pris,
med användande af allt dugligt bland det gamla skräpet, däraf
åstadkomma en användbar och tidsenlig ångslup. Detta uppdrag roade mig,
ty det nätta skrofvet var förtjänt af en god maskin, och en bra båt
fick Mr. F.
Ändringen af maskineriet blef vidtomfattande och utfördes på följande
sätt. Af ångpannan togs det yttre fodralet och användes till eldstad i
en ny vertikal panna, hvaruti de gamla tubrören insattes korsande
hvarandra i horisontala rader. Yttre pannskalet och bottnarna gjordes
nya, men den gamla eldstaden användes till den uti pannan befintliga
delen af skorstenen. Af den gamla pannan blefvo således blott de små
bottnarna obegagnade. Till ångpannan och maskinen gjordes en gemensam
fundamentram, som innehöll två lager för maskinaxeln och fästades
stadigt i båten. Däröfver uppställdes en vertikal skåpliknande
ställning för maskinen, på hvars öfre plan de båda gamla ångcylindrarna
placerades uti liten vinkel mot hvarandra, arbetande på en gemensam
vef, förfärdigad af den gamla dubbelslängiga vefaxeln; äfven användes
de gamla vefstakarna, kolfhufvudena och förningarna. En ny på axeln
sittande regleringsmekanik med skrufgänga tillverkades, och härpå
uppsattes de gamla excenterskifvorna och stängerna för slidrörelsen.
Således förkastades nästan intet af det gamla maskineriet. Den nya
vertikala snabbgående tvillingmaskinen kopplades direkte vid
propelleraxeln, hvarigenom remöfverföringarna och allt skrammelverk
undvekos samt mera utrymme vanns i båten.
Detta arbete utfördes på tre veckor, och under midsommardagarna kunde
Mr. F. göra lustturer på Pyhäjärvi med sin nya ångare. Han var nu
förtjust öfver båten, som vid 80 à 90 skålpunds ångtryck, hvilket
pannan gaf utan att forceras, och 220-250 omlopp af maskinen i minuten,
gick så att hvitt skum fräste framför bogen. Detta var väl äfven
orsaken till att han kallade sin båt "Amalia" efter sin hustru, ty
gumman fräste litet ibland öfver de stora utgifter, denna mannens
käpphäst förorsakade.
F. var gladlynt och vänsäll samt arrangerade för firandet af båtens
namngifning en stor festlighet på Viksholmen, hvartill han inbjöd alla
vid fabrikerna i staden anställda landsmän jämte familjer, så mycket
folk som rymdes i båten, och trakterade dem rundligt. Detta festande
roade honom, hvarför han som oftast under sommarens lopp upprepade det,
hvilket dock fru F. var föga nöjd med, eftersom det kostade mycket och
intet inbringade; ty hon var som de flesta engelska fruar i T:fors på
den tiden mycket noga och hushållsaktig. Därför satte hon slutligen
sitt absoluta veto emot dessa lustresor med bjudningar, och då
ingen af landsmännen brydde sig om att i gästfrihet följa det gifna
exemplet, fick Mr. F. snart lustresa ensam och tröttnade därpå.
Någon inkomst kunde han ej heller få af båten, ty om han ville hyra ut
den åt annan person eller göra lustresor med passagerare måste båten
besiktigas och föras af examinerad maskinist, hvilket icke lönade sig
för Mr. F., ty på orten fanns då ingen efterfrågan på en så liten båt
till ett sådant ändamål. De ständiga utgifterna medförde slutligen det
vanliga resultatet, att båten fick ligga obegagnad, och egaren
funderade på att göra sig af med den. Han lyckades äfven sälja den
samma höst. En tysk handelsresande råkade få se den nätta leksaken och
betalade så bra därför, att Mr. F. slapp undan utan direkt förlust på
affären. Men köparen gjorde det villkoret att få betala köpesumman med
kolonialvaror, viner samt annat godt och användbart i den frikostige
gentlemannens hushåll, där det äfven snart gick åt, hvarför man med
skäl kunde säga, att Mr. F. och hans goda vänner förtärde hela
ångslupen.
Detta kan dock påstås blott ha händt hvad Mr. F. beträffar, ty den nya
egaren hade båten i behåll och skickade honom till Lübeck. "Amalia"
fick ånga i väg till T:hus, där källarmästar Nordin var i tillfälle att
med en känsla af vemod fara med och taga afsked af sin förra
tillhörighet, hvilken sedan med järnvägen fortsatte resan till
hufvudstaden, hvarest båten skaffades ombord på ångaren "Nikolai", som
förde den till destinationsorten, Lübeck.
Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin.
Enligt hvad mig meddelats af bekanta på orten, väckte "Amalia"
uppseende i Hansastaden för sin nätta form och sin för båtens små
dimensioner rätt ansenliga hastighet. Den användes för tillfälliga
färder på Travefloden och för söndagslustresor till Travemünde samt var
under första sommaren mycket anlitad. Men då det lika litet där som i
T:fors lönade sig att hålla stadigvarande besättning på båten,
anlitades genom egarens bekantskaper manskap från de för tillfället i
hamnen liggande och i staden hemmahörande större ångbåtarna,
rorgängare, maskinister och eldare. Sådana voro emellanåt icke riktigt
hemmastadda på en så liten farkost och ovana vid dess för den tiden
rätt snabbt arbetande maskineri, äfvensom vid pannans matning med
injektor. Ej heller kunde egaren vara alltför nogräknad med kvaliteten
af det manskap som för tillfället stod att fås, ty vanligen fanns ej
folk att välja på.
Då båtens ångpanna redan med vedeldning gaf ånga i öfverflöd och där
eldades med stenkol eller koks, ökades ångbildningen ansenligt och
maskinisten måste därför vara en pålitlig och påpasslig karl, som med
största uppmärksamhet och jämnhet skötte eldning och matning; eljes
steg ångtrycket i hast till 9 à 10 atmf. och rusade då äfven under full
gång med hvinande oljud ur säkerhetsventilerna. Sådant hände några
gånger och skylldes af vederbörande naturligtvis på maskineriets
konstruktion, hvilken genom detta prat helt oförtjänt misskrediterades.
Dock aflöpte allt lyckligt och väl till nästföljande höst, år 1870.
För en färd till Travemünde hade man anförtrott ångslupens skötande åt
en maskinistelev, lånad från en större ångbåt. Denna ungdom var för
första gången på en så liten ångare och hade icke hunnit eller ansett
nödigt taga reda på pannans matareapparater, innan afresan försiggick.
Båten var fullpackad med folk och hade icke kommit långt på väg, innan
det behöfdes vatten i ångpannan. Då visade det sig, att injektorn icke
arbetade, huru än maskinisten bråkade för att få den i gång. Efter en
stunds fåfäng möda måste han taga till handpumpen och med den pressa in
vatten i pannan. Detta lyckades dock lika litet, ty äfven den var i
oskick, troligen hade redan under föregående resa flytande smuts ur den
orena floden fastnat i apparaterna och för tillfället gjort båda
oanvändbara.
Under tiden hade vattnet i pannan sjunkit ur profglasröret och ångan
börjat rusa ut ur säkerhetsventilerna, medan ångslupen med ökad
hastighet kilade framåt. Rådlös och hufvudyr fjäskade maskinisten från
den ena matareapparaten till den andra och ref, för att bli af med
ångans öfverflöd, upp både eldstadsdörren och hvisselpipan.
Passagerarena, som märkte att icke allt var som det borde och sågo att
maskinisten tappat hufvudet, blefvo skrämda och fruktade naturligtvis
genast att ångpannan skulle explodera. För att slippa så långt som
möjligt ifrån denna trängde de upp i båtens för och akter så våldsamt,
att en del af dem, rädda att knuffas i sjön, skreko på hjälp. Andra,
som trodde att maskinisten öppnat hvisselpipan för att tillkalla hjälp,
gjorde paniken ombord fullständig, och man skrek på styrman att köra
båten på land.
Under all denna konfusion rusade ångslupen förbi flere på floden
liggande fartyg, hvars besättningar hälsade det lilla fräsande och
tjutande vidundret med ihållande hurrarop och viftningar. Föga anande
det kritiska tillståndet ombord, trodde de nog, att det örondöfvande
ljudet på den lilla snabblöparen tillställts af öfvermod och för nöjes
skull. Sedan denna oroväckande situation en stund fortfarit,
lyckligtvis utan att något värre inträffat och ingen af förskräckelse
ramlat eller hoppat i vattnet, hittade en rådig passagerare på att med
sin hatt ösa vatten ur floden in i den öppna eldstaden. Med några
hattar vatten släcktes elden snabbt, ångtrycket minskades hastigt, och
sedan alla något lugnat sig, lade båten på allmän begäran till vid
närmaste landningsställe och därmed var denna hemska tilldragelse
lyckligt öfverstånden. Passagerarena lämnade alla båten, föredragande
att taga sig fram på egen hand framför att, som de trodde, riskera
lifvet på ångslupen. Då hvarken ångpannan eller maskinen lidit skada
återvände ångslupen tom till staden sedan injektorn och pumpen
behörigen rengjorts.
Berättelsen om äfventyret hörde jag, då jag följande sommar passerade
Lübeck, af en bekant, som vid tillfället varit med, och har jag icke
anledning tro att något i skildringen öfverdrifvits. Han tillade äfven,
att fasaväckande historier om tilldragelsen snabbt spredos i staden och
kommo i tidningarna, hvarigenom stort uppseende väcktes, mycket större
än händelsen var förtjänt af. Följden blef att högst få därefter
riskerade fara med ångslupen och att affären totalt förstördes för
egaren.
Under loppet af flere år hörde jag sedan intet om båten, tills en
vacker dag ett bref från Berlin anlände till verkstaden i T:fors,
innehållande begäran att dit enligt uppgifven adress sända modellen
till ångslupen "Amalias" ångcylindrar. Då verkstaden icke tillverkat
dessa cylindrar, men dock önskade tillmötesgå den skrifvande, vände den
sig i ärendet till maskinens konstruktör fabrikör P., som dock icke mer
hade ifrågavarande modell i behåll. Vid detta tillfälle erfors att
"Amalia" från Lübeck blifvit såld till Berlin och där på Spreefloden
och kringliggande sjöar under årens lopp tjänstgjort till nytta och
nöje, utan vidare malörer, än att en af ångcylindrarna visat sig
felaktig i gjutgodset och därför skulle ersättas med en ny.
Detta inträffade under ett af åren 1875 eller 76 och visade, att denna
så egendomligt hopkomna och vidtberesta ångslup dock slutligen gjorde
skäl för sig, sedan den på rätta stället kommit i rätta händer. Kanske
går den sina turer där ännu.
En jakt vid Pyynikke.
Vid södra sidan af Pyynikkeåsens sluttning mot Pyhäjärvi upprinna på en
liten busk- och trädbeväxt plats tätt intill hvarandra många ymniga
källsprång, hvilka förena sig till en strid bäck, som efter ett kort
lopp genom den odlade 2 à 300 meter breda strandslätten utfaller i
sjön. Denna bäck tyckes hela året om vara lika vattenrik, och då den
utan annat synligt tillflöde så plötsligt framväller ur grusåsen, var
den tron allmänt spridd i trakten, att den uppkom af läckvatten från
den på andra sidan om åsen närmare fyratio fot högre belägna Näsijärvi
De funnos som påstodo, att bäckens vattenmassa långsamt men jämnt
ökades, allteftersom källornas underjordiska rännilar mer och mer
skuros upp, och förutsade de att T:fors ström i framtiden skulle taga
denna väg, öfvergifva sin nuvarande strömbädd och således lämna
fabrikerna utan vattenkraft. Det finns ju folk som helst tro på det
osannolika och mystiska, men troligare är dock, att dessa källor uppstå
af nederbörden, som faller på den vidsträckta och mest af groft grus
bestående åsen och hvilkens vattenmängd silar ner däri till det under
åsen mellan sjöarna liggande glaciala lerskiftet samt vid dess lägsta
kant träder i dagen i nämnda grupp af källor. Detta mot Pyhäjärvi
sluttande lager af blågrå lera är synligt vid källorna och har på flere
andra ställen bearbetats för tegeltillverkning. Denna teori för
källornas uppkomst förklarar äfven hvarför utefter hela åsen eljes
hvarken bäckar eller källådror finnas.
Sagan om denna bäcks framtidshägringar hade troligen inspirerat den i
T:fors på 60-talet allbekanta företagsamma bagarmästaren och
restauratören T. att försäkra sig om denna vattenkraft och vid den
anlägga en mjölkvarn för eget behof, ty bäcken har fall ned till sjön
och kunde således leverera en mindre drifkraft. Dessa funderingar voro
orsaken till att T. en dag i augusti förde mig till stället och sedan
byggde kvarnen lämpad för den kraft bäcken kunde åstadkomma.
För att efter denna inledning öfvergå till berättelsen om jakten, så
var anledningen därtill den, att jag, sysselsatt med afvägning af
bäckens fallhöjd ned till sjön observerade en myllrande mängd rapphöns
på åkrarna. På hemvägen uppsökte jag kapten Steen, som befanns vara
lika intresserad för hönsen som jag, och vi kommo öfverens om att
följande söndag, då hans ångbåt råkade ha sin månatliga hvilodag,
undersöka hönskullarnas talrikhet. Dagen kom och redan före kl. 5 på
morgonen var jag ombord hos kaptenen. Vädret var otrefligt, mulet och
regndisigt som på hösten, men blef bättre fram på dagen, och då sjön
var lugn, beslöt kaptenen att vi skulle ro längs Pyhäjärvi för att
slippa vandra den långa landvägen till jaktplatsen. Ångbåtens
rorgängare och Kalle rodde oss således kvickt till stället; vi lade
till vid bäckmynningen, kaptenen och Kalle landstego på västra standen,
medan jag valde den östra, hvarefter karlen återvände med slupen.
Jag hade icke hunnit besluta hvad som borde företagas, då en sakta
hvissling hördes från sjön och jag fick se karlen i båten med högra
armen visa åt land samt oupphörligt ömsom öppna och stänga gapet. Däraf
kunde jag förstå, att något jaktbart, som höll på att förpläga sig,
måste finnas åt det hållet, och följaktligen smög jag ditåt för att
taga närmare reda på hvad han menade och såg. Längs sjöstranden stod en
rad låga, täta vide- och albuskar, hvilka kunde användas som skydd vid
avancerandet, och så kom jag snart obemärkt inom håll af en flock
gräsänder, som i en rad längs åkerrenen tuggade och sleto i hafreaxen
eller med uppsträckta halsar betraktade båten. Denna andkull hade vi
utan att observera farit förbi. Sålänge båten var synlig, höllo änderna
sig stilla. I väntan på hvad jag skulle uträtta, hade karlen slutat ro,
och iakttagande honom observerade änderna mig icke. Då jag nu visste
hvad det gällde, sänkte jag mig på knä bakom närmaste buske och sköt
utefter andraden. Tre fåglar föllo, en fjärde flaxade skadskjuten inpå
åkern och resten af flocken sträckte öfver sjön.
Då skottet smällde, for ett stycke längre fram en uppskrämd hare ut ur
buskarna ned på strandremsan; där varsnade han med det samma karlen i
båten, ändrade kurs och kom med god fart emot mig. Tiden räckte just
till att spänna hanen innan han åter skyggade för mig och kastade sig
åt sidan upp mot åkern, men samtidigt small skottet, hvarpå jösse
kullrade rundt och blef liggande. Så hade den tillämnade rapphönsjakten
fått en helt oväntad början, och då jag icke hade lust att bära allt
det skjutna under jaktens fortsättning, vinkade jag rorgängaren att
komma tillbaka med båten och samlade ihop mitt villebråd. Haren och de
tre döda änderna hittades nog genast, den skadskjutna ville jag ogärna
lämna och sökte en god stund förgäfves, men måste slutligen dock låta
karlen fara med det han fått.
Under tiden hade kaptenen och Kalle skött jakten på sitt vanliga sätt.
Snart stannade Kalle bligande på marken framför sig, hvarpå kaptenen
sakta avancerande drog sig åt sidan om honom och Kalle med utbredda
armar kastade sig framstupa. De skrämda fåglarna flögo upp och kaptenen
sköt med detsamma. Ibland hände dock, att han redan varsnade fåglarna
på marken och sköt tätt under Kalles näsa. Om något föll för hans
skott, såg jag icke, men flocken lyfte helt lågt, flög ett kort stycke
och slog ned nära bäcken. Då de därigenom kommo mig närmare, öfvergaf
jag sökandet efter den sårade anden och drog mig ditåt i skydd af
buskarna längs bäcken, medan Kalle fortsatte drifvandet åt mitt håll.
Snart såg jag rapphönsen en efter annan flaxa öfver den meterdjupt i
marken utskurna bäcken, tydligen obenägna att i den regnfuktiga
morgonluften anlita vingarna, och snart kom hela flocken efter. Då de
hunnit inom håll, sköt jag i tätaste flocken, så att fjädrarna yrde
kring, och lät det andra skottet följa, då de lyftat.
Fastän det denna gång icke behöfdes, hade Kalle sin vana trogen vid
skottet stjälpt omkull lik en kägla, men bra var det, ty då han låg
skrämde han fåglarna mindre. De vände tillbaka öfver bäcken och flögo
inom skotthåll för kaptenen, som ytterligare fällde ett par. Kalle
plumsade nu genom bäcken och sökte ihop fyra höns åt mig, men gräsanden
hittade han ej heller, den måste ha gömt sig väl och Kalle var ändå
icke så skicklig som en fågelhund, ej ens efter denna massaker begåfvo
sig rapphönsen längre bort; uppvuxna i närheten och aldrig förföljda
hade de väl sällan lämnat råg- och hafreåkrarna där, hvarför det
lyckades Kalle att högre upp mot åsen ännu en gång drifva en flock inom
skotthåll för oss båda, med den påföljd att han vid frukostdags bar
hela dussinet fåglar på ryggen. Hönsen tycktes alla vara af sent
kläckta kullar; de flögo visserligen bra, ehuru de icke voro fullväxta,
men slutligen blefvo de dock af det ifriga förföljandet så uppskrämda,
att de skildes åt och begåfvo sig på flykten, innan Kalle kom nära,
hvarför hönsjakten för den gången blef slut.
Småningom hade vi kommit nära den under åsen belägna bondgården, och då
vi började känna oss i behof af föda, gingo vi dit för att höra efter
hvad som kunde erhållas för penningar och goda ord. Då jag klef öfver
stängslet till den byggningen omgifvande potatistäppan, skrämde jag ur
de innanför i ymnighet växande vilda hallonbuskarna upp en stor hare,
som i sakta mak guppade ut på åkern genom ett hål i gärdesgårdshörnet.
Jag väntade ingen sådan öfverraskning så nära inpå husknutarna, och då
jag stod på inhägnaden med bössan på ryggen hann jag endast ropa "hare"
åt den bakom mig stående kaptenen och visa ditåt med handen. Han var
ögonblickligen herre öfver situationen, och då jösse lugnt satte sig
upp för att närmare betrakta dem som störde hans landtliga ro, föll han
baklänges för skottet och skakade tassarna litet; troligen var hans
sista tanke att det vore bäst ge sig i väg.
Smällen kallade alla man ur huset, och jag var just i beråd att till
värdinnan yttra några beklagande ord öfver kaptenens attentat på haren,
hvilken jag trodde möjligen höra till gårdens husdjur, då hon förekom
mig med att utbrista i tacksägelser öfver att vi befriat henne från
odjuret, som ätit upp hennes kålrots- och rofplantor. Hon skaffade oss
både mjölk och kaffe med tilltugg samt åtog sig att förvara värt
villebråd, tills det längre fram på dagen skulle afhämtas.
Efter frukosten vandrade vi bortåt hagelfabriken utan att träffa på
rapphöns eller annat vildt, hvarför vi vände och följde åsen åt väster
till Piispala stockrullbanor. Där klefvo vi öfver de stora vallarna af
lossnad bark under banställningarna och fortsatte på andra sidan öfver
ängarna nedanför landsvägen parallellt med denna. Sä kommo vi till den
lilla bäck, hvilken vid Epilä gård rinner under landsvägen från den
högre upp belägna vackra sjön och lägre ned mynnar ut i en annan vid
Kaarila gård, för att sedan fortsätta till Pyhäjärvi. Nu var Kalle
förut och smög bakom buskarna utefter bäcken, och där stannade han
tvärt, lyfte händerna upp mot axlarna och sträckte därpå armarna ut
från sidorna. Kaptenen hviskade: "Nu ser han något på båda hållen",
hvarefter han försiktigt avancerade åt höger och jag åt vänster mot
bäcken. Kaptenen fick först syn på gräsänderna där och fyrade på,
hvarvid på min sida äfven ett par flögo upp, men så lågt öfver vattnet,
att jag mellan buskarna blott såg en skymt af dem; hans blefvo däremot
liggande på vattenpölen och därifrån metade Kalle upp dem med en stör.
Bäcken var delvis torr och bestod af en rad mindre pölar, hvarför vi
hoppades träffa på flere änder och följde dess lopp nedåt Kaarila sjö.
Vi påträffade inga änder förrän vi kommo fram till sjön, där vi hörde
och sågo dem i vassen, men då ingen båt fanns vid stranden och Kalle
bestämdt nekade att våga sig ut på den dyiga sjöbottnen efter skjutna
fåglar, fingo vi afstå från att ofreda dem där. Kalle kunde således
icke trots sin användbarhet ersätta en bra fågelhund, det insåg jag på
den jakten flere gånger, ehuru kaptenen icke ville medgifva det.