på snön och, om de funno någon lega, underrätta Öster därom, som sedan
kom och afhämtade mig till harjakt. Denna jakt försiggick vanligen så,
att Öster först måste köra pojkarna utom skotthåll och därpå öfvertog
terrängens afdrifvande, medan jag stod skjutfärdig inom håll från
legan. Det svåraste göra var vanligen att i den djupa snön på de
gropiga bergbranterna komma fram till stället, och utan kullerbytta med
tyåtföljande rullande i den lösa snön aflöpte detta nöje sällan, om det
icke medan skaren bar hände, att man innan stället uppnåddes, för
ombytes skull på egna medar åkte utför bergklackarna, ty skidor kunde
icke användas där. Sedan man slutligen anländt inom skotthåll för
harens gömma blef jakten ej långvarig. Öster brukade närma sig legan
från en annan sida och på lagom afstånd slå samman ett par medtagna
brädlappar; då skuttade haren ut för att se hvad som var på färde och
kullrade liflös ett stycke utför branten, hvarpå de spårkunniga
pojkarna fingo den häfdvunna belöningen och jakten var slut för den
gången. Detta nöje kunde inträffa flere gånger under vårvintern.
Inom bruksområdet stannade harar ibland äfven öfver sommaren, om en
tidig och plötslig islossning på sjön för dem afskurit reträtten
omkring det täta planket och de sålunda på sätt och vis blefvo i
fällan. De voro där på sommarkvällarne synliga och lifnärde sig af det
gräs som växte på vedgården och Myllysaari samt brukade afbarka
aspklabbar hvilka funnos bland kolveden. År 1870 i augusti befunnos
hararna inom planket vara flere stycken, och jakt på dem anställdes af
en jaktvän som egde ett par goda stöfvare. Hararna kände dock så väl
till alla genvägar och kryphål mellan raderna af vedtrafvar, som ibland
uppgingo till fyra eller femhundra famnar, att hundar och jägare intet
kunde uträtta i den labyrinten, jägarne ställde sig visst uppe på
vedraderna och hundarna drefvo ursinnigt däremellan, ty det luktade väl
hare öfverallt, men dessa skymtade blott för ögonblick här och där utan
att träffas af skotten, och så öfvergafs jakten efter åtskilliga
bommar. Då denna regelrätta jakt misslyckats, företogo sig sågställaren
Riif och Öster att lura på hararna. Under månskenskvällarna i september
lade de sig i försåt för dem uti ett gammalt badhus, som stod vid
sågens stocksump nära bron till holmen. De sköto under några nätter
fyra af dem, hvaraf tre voro ungar för året. Sådana harjakter voro
egentligen ett klent nöje för mig, men Öster roade de och pojkarna
ville gärna ha den lilla inkomsten. Nu ligger Björneborgsbanans banvall
på dessa mina förra jaktmarker och tågens rasslande samt lokomotivens
hvisselpipor ha nog skrämt hararna långt bort.
Väster om staden voro hararna lika hemmastadda. De funnos på
sluttningen af Pyynikke-åsen utmed Pyhäjärvi strand fram till strömmen
vid Nalkala och det förra tegelbruket, där nu esplanadens södra ända
är; äfven jagade vi dem i trakten mellan kronomagasinet och Santalahti.
På 60-talet gick stadens västra gräns utefter östra sidan af esplanaden
och äfven därinom funnos harar på kvarterens öde platser och
trädgårdstäppor söder om Köpmangatan. Där denna gata skäres af
esplanaden, började landsvägen, och på södra sidan om denna låg en
liten egendomlig byggnad af trä, troligen uppförd af någon
arkitektoniskt erfaren stadsbo med smak för den monumentala antiken.
Byggningen skulle väl i liten skala föreställa ett grekiskt tempel, ty
den hade på den intill vägen liggande långsidan en af två doriska
pelare prydd portikus. Dessa pelare stodo i en infälld nisch och
uppburo en trekantig gafvel på hvilken en i trä skuren lagerkrans var
anbringad. Mellan pelarena fanns ingångsdörren till tabernaklet, liten,
låg och järnbeslagen samt ytterligare bevarad med tvänne järnbommar och
lås. Dessutom pryddes byggningen mot vägen af tvänne med järngaller
försedda fönster, men jag förhindrades af glasrutornas antika
beskaffenhet att taga reda på hvad i templet förvarades. I yngre dagar
hade det utanpå varit rappadt och hvitmenadt och ansågs förmodligen då
vara en prydnad för staden, placerad på så bemärkt ställe vid tullen,
men den tiden var längesedan gången och dess tand hade gnagt därpå så
att af rappningen fanns blott spår kvar på den lutande, nedsjunkna
helgedomen. Placerad som sagdt vid stadens början hade byggningen
säkert i den gamla goda tiden imponerat på den som första gången
anlände till staden, dock påminde den på min tid under många år om idel
förgänglighet, vanskötsel och förfall; vattnet rann in genom taket och
grodorna bodde under den.
Ungefär etthundra steg från detta förfallna tempel och på motsatt sida
af landsvägen fanns en stor grop, som förmodligen uppstått, då tegel
fordom tillverkats af den där befintliga leran. Denna gamla lergrop var
ställvis igenväxt af al och videbuskar och i dessa bodde de harar,
hvilka hade sina betesmarker i kringliggande köksträdgårdar samt väl
äfven på den närbelägna gamla begrafningsplatsen, som då såg ganska
förvildad ut.
En söndagsmorgon mellan klockan 8 och 9, då kassören var på hemväg
öfver åkrar och ängar, råkade Moppe ur lergropens buskar skrämma fram
en hare, hvilken kassören i brådskan skadsköt, dock icke värre, än att
haren kunde springa undan för hunden, som förmodligen icke strax
observerat honom och försent hann efter, just då haren kilade in genom
ett litet hål i templets fundament. Hålet i den låga och djupt uti
jorden sjunkna stenfoten var för trångt och Moppe ville på inga villkor
låta förmå sig att intränga där, men slutligen lyckades det för oss att
på annat ställe rifva en så pass stor öppning under huset, att vi med
en anskaffad gärdesstör och en af segelgarn gjord snara efter oändligt
besvär kunde meta fram haren. Sådant skedde uti det förbigående
kyrkfolkets åsyn i september 1868. Tammerfors har alltid varit fristad,
d.v.s. man fick där göra just hvad man behagade, blott man bar sig
hyggligt åt.
Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och
en segelslup.
I en skildring af ångbåtsbyggeriets begynnelse vid de tavastländska
vattendragen kan jag icke underlåta att för fullständighetens skull
nämna något om de dilettantexperiment, som af enskild person i den
vägen utfördes. Några af dem sakna icke intresse och bland dem äro en
stockholmsk "kullbåts" öden och metamorfoser värda att bevaras från
glömskan, ty äfven den måste upptagas bland de första ångbåtarna
därstädes och var den ömsevis hemma än i T:hus och än i T:fors.
Någon tid efter det ångslupen "Ilmarinen" utfört den förut beskrifna
första ångbåtsfärden emellan städerna, kom i T:hus bosatte
källarmästaren Nordin, som var hemma från Sverige, på den tanken att
inrätta sjökommunikation för befordrande af passagerare till och från
den vid pass en km från staden belägna natursköna parken och dess
restauration. Denna spekulation baserade han på förhoppningen, att
stadsborna sommartiden skulle föredraga att färdas den vackra svala
sjövägen framför att i solgasset och dammet traska på landsvägen, ty
åkarnes rörliga och hjälpsamma släkte hade den tiden invandrat till
orten i endast några få och svårt åtkomliga exemplar, hvilka sällan
hittades, då de behöfdes. För ändamålet förskref källarmästaren från
Stockholm en utaf de därstädes af ångsluparna allt mera undanträngda
kullbåtarna jämte de därtill behöfliga fyra genuina dalkullorna. Han
lyckades erhålla en ny, rymlig och vacker farkost, och så länge nöjet
var nytt, begagnade man sig rätt flitigt däraf. Under sommaren 1864 var
det modernt i det lilla samhället att låta vefva sig fram och tillbaka
mellan staden och parken eller på kortare färder på vattendraget; men
småningom försvann nyhetens behag, man fann nöjet dyrt och tröttnade
därvid. Följden blef att rederirörelsen började gå med förlust för
källarmästaren, och mot slutet af säsongen fingo kullorna resa till
sitt land igen. Följande sommar, då båten någon gång användes, försökte
han att ersätta de äkta kullorna med hemgjorda och i stil kostymerade,
men de inproviserade "gingo icke", ty de voro, efter hvad
källarmästaren påstod, icke som de äkta "uppvuxna med vefven i hand"
och tröttnade därför snart, blefvo opålitliga och strejkade slutligen
för alltid. Källarmästaren ledsnade vid hela rederirörelsen, som endast
medförde förluster och förtret, och båten fick snart utan tillsyn ligga
i marvatten, tills den sjönk. I detta tillstånd gjorde jag dess
bekantskap, då jag på hösten år 1865 reste genom T:hus och
källarmästaren bjöd den åt mig för en spottstyfver. Jag var dock icke
hågad för affären och hörde sedan på ett par år ej vidare af vefslupen.
Samtidigt som hr N. i T:hus roade sig med dessa rederiförsök, fanns i
T:fors en fabrikant P. som förvärfvat tekniska kunskaper och af
intresse för mekanik bråkade med små experiment i remontverkstaden vid
sin fabrik. Han hade ledsnat vid att på lediga stunder med en liten
segelslup söla af och an på Pyhäjärvis lugna vatten, där bakom
Pyynikkeåsen sommarvindarna endast svagt och stötvis kunna göra sig
gällande och där segelsporten sällan var ett nöje, men ibland blef rätt
farlig. Under den vackraste sommartiden mojna vindkårarna af fram på
eftermiddagen, och ville man då icke lämna segelbåten vid en aflägsen
strand och vandra hem, måste man besvära sig med att ro den tillbaka
till staden, och då blef det sista stycket uppför strömmen bra
tröttsamt. P., som var fast besluten att komma framåt i hvilket väder
som helst, förändrade segelslupen till ångslup och slapp sålunda både
kryssa och ro, men skaffade sig därmed annat besvär i stället. Till
modell för sitt arbetsdryga företag valde han hjulångbåten "Laukkos"
maskineri och eftergjorde det i ungefär åttondedelen af naturlig
storlek. Ångpannan beställdes hos en maskinfabrik vid kusten, emedan
hans lilla verkstad icke var inrättad för sådant arbete. Den gjordes
cylindrisk, med horisontal eldstad och några däröfver insatta eldrör.
Därpå anbringades det själfförfärdigade maskineriet, bestående af
tvänne horisontala ångcylindrar med tillbehör drifvande den tvärskepps
ofvanpå ångpannan lagda hjulaxeln. Allt blef fullständigt och väl
utfördt, utom backmekaniken som saknades, antingen därför att
fabrikören ansåg den för krånglig att utföra eller obehöflig på en så
liten ångare. Då detta maskineri var placeradt i slupskrofvet, blef
aktern ganska djupt nedtryckt och bakom maskinen rymdes endast
fabrikören själf. Han måste således vara styrman, maskinist och eldare
i en person och hade under färden full sysselsättning af att, medan han
höll reda på kursen och vattenståndet i pannan, smörja maskinen och
allt som oftast stoppa de små vedpinnarna i den minimala eldstaden.
Detta var annat än att ligga i ro och masa sig i segelslupen. Förom
maskineriet fanns just jämt plats för fem personer, som kunde sitta två
på hvardera sidan och en med ryggen mot förstäfven. Ledsamt nog var det
tarfligt beställdt med ångtillgången, som den lilla pannan var i stånd
att leverera, eftersom båten på det något öfver en km långa afståndet
från Laukko torg till värdshuset på Pyynikke strand en å två gånger
måste köra stäfven mot land, för att i det läget afvakta de sjunkna
krafternas ökande, d.v.s. ångtryckets stigande. Vid dessa strandhugg
körde man dock icke värre fast, än att slupen kunde skjutas loss med
båtshake eller åra, ty manövern utfördes icke förr än ångtrycket var i
det närmaste nedsjunket till noll och farten därefter. Jag såg båten
flere gånger ligga vid sådana mellanstationer, men kom ledsamt nog
aldrig i tillfälle att vara med på dess färder. Det berättades att då
maskineriet sålunda var uthviladt och ångtrycket stigit till ansenlig
höjd, surrade de små skofvelhjulen värre och vispade den i aktern
sittande fabrikören lungvåt, hvilket ju icke alltid kan ha varit
angenämt, men kanske kunde kännas svalkande i sommarvärmen framför
ångpannan. Emellertid ändrade och förbättrade han flitigt sitt verk och
roade sig därmed under flere somrar.
En dag i juni 1867 såg jag vid Lembois ångbåten "Vanaja" släpa den
Nordinska vefslupen efter sig och hörde af kaptenen, att h:rna N. och
P., som båda småningom fått nog af sina egna båtar, nu gjort byte med
hvarandra, till följe hvaraf vefslupen var på väg till T:fors, liksom
ångslupen redan anländt till T:hus. Det kan ju tyckas vara en god affär
att byta sig till en ångslup för en vefslup, men sannerligen jag
förstod hvad källarmästaren tänkte sig kunna uträtta med den
förvärfvade leksaken. Han kunde visst använda sin minste kypare som
styrman och maskinist, ty kypare äro vanligen läraktigt, fiffigt,
villigt och framför allt billigt folk, men att ånga af och an mellan
staden och parken med högst fem passagerare för gången kunde ej ens med
hotellpris bli en lönande affär; det borde herr källarmästaren kunnat
räkna ut på sina fem fingrar. Däremot hade fabrikör P. mera skäl att
vara belåten med bytet, ty vefslupens skrof var väl och snyggt byggdt
och, som det vid ytligt påseende tycktes, någorlunda bra bibehållet.
Han beställde en ångpanna, förfärdigade själf en vanlig vertikal,
encylindrig högtryckspropellermaskin samt gaf åt sin nya ångslup namnet
"Tampere". De följande somrarna gjorde denna på lördagar och söndagar
lustresor med fabriksarbetare längs Pyhäjärvis stränder och någorlunda
reguljära turer mellan staden och utvärdshusen nedanom Pyynikke samt
till Viksholmen, där förutnämnde bagarmästare inrättat ett mycket
besökt förlustelseställe, hvarest musik med dans emellanåt förekom och
utom bullarna äfven annat godt kunde erhållas. Men allt har ett slut,
så ock detta nöje för fabrikören, ty ödet fogade en vårdag att
ångbåtsbesiktningsmännen funno vefslupens gamla träskrof vara för illa
angripet af tidens tand för att bära det tunga maskineriet och nekade
af detta skäl tillstånd att däruti vidare transportera passagerare.
Fabrikören visste dock råd för att ångbåtstrafiken till sommarkrogarna
kunde fortgå under säsongen. Han skaffade sig en stor pråm, hvilken
hans "Tampere" fick draga efter sig vid en tross så lång som största
djupet i Pyhäjärvi. Det berättades att bogserlinan togs så lång, på det
att, ifall bottnen gick ur ångslupen och denna sjönk, pråmen icke
skulle dras med ned i djupet. På lustresor, då den stora pråmen var
fullastad med stående fabriksarbetare och bogserades af den lilla
ångaren, liknade denna sedd från Pyynikkeåsens höjd en liten hvit
råtta, som försökte fara af med ett hölass. Snabba voro färderna icke,
men så voro den tiden pretensionerna på hastighet och på bekvämlighet
ombord icke heller stora. För den senare och det lefvande fraktgodsets
säkerhet sörjde besiktningsmännen med anordnandet att för sådana färder
ledstänger och bänkar ovillkorligen måste anbringas på pråmen.
På detta sätt försiggick trafiken under sommaren år 1869, men under
följande vinter byggde fabrikören en mindre, ny och nätt pråm af trä i
form af ett riktigt tidsenligt ångslupsskrof, försedt med glasveranda
utefter halfva längden akteröfver. Då både ångslupen och pråmen voro
snyggt hvitmenade och man från Pyynikkeåsens kullar såg dem med långt
afstånd emellan sig i sakta mak komma sväfvande på sjön, liknade de ett
par jättelika svanar fullsatta med små kryp, hvarvid dock för att göra
liknelsen fullständig maskinens hostande måste tagas för svanesången,
ty äfven detta nöje räckte blott en sommar. Sedan sålde fabrikören
ångaren till egaren af Vexiö gård i Kangasala socken, löjtnanten
Favorin, som kallade den "Aina" och använde den för bogsering af
brännvedspråmar från Mallasvesi, Längelmävesi och Roines besjungna,
natursköna vattendrag till städerna T:hus och T:fors. På den vägen
försvann vefslupen sedan för mina ögon.
Följande vinter 1870-71 slog fabrikör P. sig riktigt på ångslupsbyggeri
och satte en propellermaskin i den året förut byggda pråmen, som fick
öfvertaga namnet "Tampere". Dessutom fabricerade han åt herrar
Hagelberg & Laurén en af trä byggd ångslup på Näsijärvi, som kallades
"Toivo" och sysslade med bogsering. Dessa nya ångbåtar ligga dock redan
utom ramen för mina skildringar af vefslupens öden och måste därför
förbigås. I stället vill jag omtala de besynnerliga förändringar och
skickelser fabrikörens till ångare förvandlade segelslup råkade ut för,
sedan källarmästaren blifvit dess egare.
Denne herre hade själf icke det ringaste reda på skötseln af en ångbåt,
men på den tiden var det icke så noga med examinerade maskinister, och
han råkade få en fiffig kypare, som någon tid i hufvudstaden farit med
och tittat på ångslupar och deras maskinerier, samt var försedd med
tillräckligt kurage för att våga sig på maskinistbefattningen. Men när
kyparen första gången fick upp ånga, så att denna rusade ut genom
säkerhetsventilen, blef källarmästaren rädd om sitt lif och lagade sig
kvickt i land och på säkert afstånd samt vågade sig icke vidare ombord.
Kyparen fick sedan sköta båten bäst han kunde, men när passagerarena
småningom kommo underfund med, att ingen färd till parken eller
därifrån var möjlig, utan att ångaren af medfödd svaghet blef andfådd
och man därför i hvilket väder som helst långa stunder nödgades ligga
stilla och drifva tills maskineriet var uthviladt, började de
småningom finna nöjet ganska tvifvelaktigt och afstodo därifrån. Då
källarmästaren sedan icke fann uträkning i att låta kyparen ensam fara
fram och åter fick slupångaren ligga stilla, liksom vefslupen gjort
förut.
Mot hösten samma år råkade egaren af en mekanisk verkstad i Åbo resa
genom T:hus och tog in i källarmästarens hotell. För honom klagade
denne sin nöd angående ångaren samt begärde hans råd. Den resande besåg
rariteten, fann maskineriet användbart och erbjöd sig att för billigt
pris bygga ett nytt skrof af järn rymligt nog för 20 till 25 personer.
Källarmästaren gick med förtjusning in på affären och sände med första
slädföre slupens maskineri till Åbo. Verkstaden byggde skrofvet till
den nya ångslupen 30 fot långt, 6 1/2 fot bredt midskepps och utan last
2 1/2 fot djupgående. Det blef en liten öppen ångslup, endast försedd
med golf och med soffor längs sidorna, men utan skydd för regn och sol.
Den anlände med sista slädföret år 1868 på våren till T:hus, sedan
källarmästaren likvisst på förhand verkställt betalningen. Själfva
båten såg nog så treflig och nätt ut, men den förändring maskineriet
undergått var så egendomlig och ovanlig, att jag betviflar att något
dylikt förr utförts på en ångbåt.
Fabrikör P. hade som nämndt förfärdigat maskinen liggande ofvanpå den
horisontala ångpannan och drifvande skofvelhjul, men då källarmästaren
haft så dålig erfarenhet af hjulbåtar och icke vidare ville veta af
en sådan, hade verkstaden varit tillmötesgående och förändrat
hjulbåtsmaskinen till propellermaskin på följande sätt:
För att öka ångbildningsförmågan, som tillförene varit alldeles
otillräcklig, och tillika åstadkomma en så pass rymlig eldstad, att
vanliga vedklabbar kunde användas, byggdes under ångpannan en
tackjärnslåda, som invändigt bekläddes med tegelmur och försågs med
roster. Från denna eldstad leddes elden genom en murad kanal upp i
pannans gamla eldstadsrör och de bakom detta befintliga tuberna. Genom
denna tillbyggnad uppnåddes, att en ordentlig brasa kunde brinna under
pannan och man slapp ifrån besväret att såsom förut ideligen peta in
den till stickor spjälkta veden. Mera genomgripande metamorfos än
ångpannan undergick dock maskinen. Den tvärs öfver pannan liggande
gamla maskinaxeln kapades på båda sidor därom ett stycke utanför de på
pannan fästade lagren, och på stumparna anbringades remskifvor,
c:a 2 l/2 fot i diameter, en på hvardera sidan. Dessa skifvor drefvo
medelst gummiremmar tvänne något mindre sådana, som voro fästade på en
kort, tvärs öfver båten i jämnhöjd med propelleraxeln monterad
mellanaxel. På denna mellanaxel sutto tvänne med knapar försedda små
lösa, koniska kugghjul, som voro uti ingrepp med ett dylikt hjul,
fastkiladt på ändan af den genom akterstäfven utgående propelleraxeln.
Mellan de på mellanaxeln befintliga hjulen löpte en med knapar försedd
och på en i axeln fästad kil förskjutbar koppelmuff, som tjänade till
att turvis på axeln fastkoppla än det ena eller det andra af de koniska
hjulen. Därigenom åstadkoms att propelleraxeln roterade åt det ena
eller det motsatta hållet allteftersom muffen med den därvid anbringade
häfstången flyttades till ingrepp i de olika hjulen. Då häfstången
sköts åt styrbord, dref propellern båten "framåt", lades den öfver åt
babord blef det "back" och ställdes den rätt upp och ned på midten af
en styrningsbygel, var det "stopp", ehuru maskinen obehindradt snurrade
på. Detta var ju en rätt enkel och praktisk tillställning, som blifvit
nödvändig emedan den gamla maskinen af fabrikör P. var konstruerad
endast för en rörelseriktning och alltid saknat förmåga att gå "back".
På det nu beskrifna sättet hade verkstaden med minsta besvär och
kostnad löst problemet att manövrera båten, ty det betingade priset var
för lågt för att kunna åstadkomma något bättre.
Som det nu blifvit ställdt, var maskineriet ändå behäftadt med ett par
ledsamma olägenheter. De med stor hastighet kringsnurrande kugghjulen
skramlade ständigt och hade en hård metallklang, som i längden blef
ytterst oangenäm och nervretande samt hindrade hvarje gemytligt samtal
ombord, men än värre var att maskineriets långa svajande remmar, som
med ansenlig hastighet kilade fram och åter, hvarje ögonblick kunde
komma i kontakt med passagerarenas kläder och draga dem eller folks
armar och ben med sig kring skifvorna. Denna tillställning var mycket
farlig, och det måste anses oförsvarligt gjordt af verkstaden att för
besparings skull åsidosätta all försiktighet och icke ens öfverbygga
dessa delar af maskineriet.
Källarmästaren var mycket nyfiken att få profva sin nya båt, men tyvärr
äfven för stor hushållare för att skaffa sig en duglig maskinist. Så
snart islossningen försiggått och ångslupen gått af stapeln, inbjöd han
vänner och bekanta till profresa, ehuru vädret den dagen icke var
angenämt och i midten af maj liknade april. Efter en snabb färd anlände
man lyckligt till parken, där en treflig tillställning var föranstaltad
för säsongens, sommarkommunikationens och restaurationens öppnande
därstädes, och på aftonen skulle återfärden till staden försiggå med
ångaren. Under eftermiddagens lopp hade blöt snö fallit, och då
sällskapet gick ombord snöade det ytterligare. De nya gummiremmarna
hade under ditfärden betydligt sträckt sig, hvilket ingen ombord
förstod eller fäste sig vid, ej heller fanns någon inrättning att
spänna dem med, om händelsevis någon haft begrepp om följderna af att
de slaknat. Då båten hunnit ett stycke ut på viken voro remskifvorna af
den våta snön så hala att, då full kraft släpptes på, de lösa remmarna
började glida och snart slintade ned, hvarpå det från allt motstånd
befriade maskineriet rasade rundt med förskräcklig fart. Det blef
naturligtvis tvärt stopp och där låg den lilla båten midt ute på sjön
orörlig men skakande af maskinkraften. Egaren och de förskrämda
passagerarena trodde att maskineriet skulle flyga sönder samt utstötte
ihållande nödrop, hvarigenom småningom roddbåtar ditlockades som
bärgade de förtviflade nödställda och bogserade ångaren till land. Det
var en sorglig otur, som förföljde alla källarmästarens ångbåtsföretag
och från första början tillintetgjorde äfven detta försök, hvilket
ingifvit honom så stora förhoppningar.