observerade olyckan, och ryktet därom spred sig hastigt i staden,
hvarpå inom kort en mängd människor samlade sig på bron, på
vattenrännorna längs stränderna och i de kringliggande byggningarnas
fönster. Äfven fabrikernas engelska mästare skyndade till och uppbjödo
allt för att bärga sin landsman. Man försökte att från den närmare
västra stranden till slupen kasta fina, starka garntrådar fästade vid
skrufmuttrar och andra järn- eller blystycken. Det stora afståndet och
det starka luftdraget öfver strömmen omintetgjorde dock alla dessa
bemödanden. Därpå fäste man starka snören vid vedklabbar, som ofvanför
fallet släpptes midt i strömmen för att drifva utför samma väg slupen
farit, men den skeppsbrutne nådde de icke.
För forsens dån kunde han ej höra något tillrop, det återstod således
endast att teckna åt honom. Under fortsatta men fåfänga försök att
åstadkomma hjälp förgick dagen ända till kl. fem på e.m., då det efter
otaliga upprepanden lyckades för en af bomullsfabrikens arbetare att
åstadkomma förbindelse med den nödställde. Han hade skaffat sig en
järnring af c. tre tums diameter och band därvid en fin stark och lång
engelsk ref för laxmete, stack ringen på ett styft metspö och slungade
den därmed så lyckligt, att refven föll öfver slupen för om masten.
Under tiden hade Mr. A., som många timmar stått vid masten utsatt för
kyla och vattenstänk under ständig fruktan att slupen skulle brista
sönder, blifvit så genomfrusen och stel, att han knappast orkade röra
sig. Blott småningom förmådde han hala till sig refven och de undan för
undan därvid fästade allt gröfre snörena och linorna, tills han efter
mycken möda fick ändan af en grof tross ombord. Denna fäste han nedanom
relingskanten utanpå kring hela slupen och surrade den dessutom med
finare snören vid stäfvar och tofter, hvarefter han, då allt var
färdigt, åter ställde sig vid masten och gaf tecken åt land. Där hade
många välvilliga hjälpare fört plankor och bräder ut på vattenrännan
och lagt en gångbro ett långt stycke utefter denna ofvanför slupen. Dit
fördes trossen, så många karlar som rymdes längs rännkanten togo uti
och drogo på kommando helt försiktigt slupen ett par meter tillbaka
uppåt, så att den blef fri från stenarna. Därpå släpptes den sakta
utför strömmen nedåt pappersbrukets ränna, där den nådde land ett
stycke ofvanför gångbron. Mr. A. lär ha varit så pass medtagen af
själsspänningen och kylan, att han måste hjälpas ur slupen och föras
hem. Där packades han ned i en varm säng och kurerades med heta
groggar, som kryade upp honom, så att han följande dag var "all right".
Elfva år efter detta äfventyr gjorde jag vid Mr. A:s förnyade besök i
staden hans bekantskap och hörde af honom en mängd detaljer till denna
berättelse, hvilken visar att man vid rätta årstiden med god tur oskadd
kan färdas utför Tammerfors ström i segelbåt, men kanske måste man vara
engelsman för att det skall lyckas.
Efter denna tilldragelse lät bruksförvaltaren vid Tammerfors masugn
uppföra stenkistorna i strömmen och anbringa bommarna ofvanför fallet.
Bruket underhöll dem sedan, så länge jag vistades på orten, dock är mig
obekant, om sådana stängsel för närvarande finnas där.
Att man trots dessa bommar äfven utan segelbåt lyckligt kunde färdas
uti forsen, visade en tio- eller tolfårig ungdom vid namn Janne Sjödahl
som, om jag minnes rätt, är 1870 var ute på mete ofvanför öfra fallet
och på något sätt kom i strömmen. Han passerade samma väg som
engelsmannen och kom till och med litet längre på färden utför än
denne, nämligen ända ned till lilla bron. Dar tyckte han väl att det
kunde vara nog, och då det bar af förbi en stor sten, krälade han upp
på den och bärgades därifrån af folk, som lade plankor dit från bron.
Det var en fix pojke med tur och troligen af ödet utsedd att bli något
utaf.
Innan jag slutar mina minnen om fiskar och fiskare i T:fors ström, må
jag berätta om en äfven på forellfiske stadd, men genom egen
oförsiktighet dränkt fiskgjuse.
Dränkt fiskgjuse.
En dag i september 1868 befann jag mig på forsens östra strand, d.v.s.
vid den s.k. linnespinnerirännan, sysselsatt med forellmete, hvilken
fisk vid den årstiden leker i strömmen. Att forellen vid det tillfället
kunde behöfva skonas någon tid, därpå tänkte då ännu ingen där i
trakten, man tog hvad som kunde fås, utan att bry sig om eller ha en
aning om följderna, hvarför ock dåvarande fiskrikedom i strömmen
längesedan torde vara slut. Det var rätt intressant att iakttaga de
stora romstinna honfiskarna, vanligen på hvardera sidan åtföljda af
något mindre hanfiskar, och se huru de i lä af någon större sten eller
i marvatten bakom de under rännorna liggande stenkistorna med buken
rotade en fåra i bottengruset, afbördade sin rom däri och därefter
lämnade plats åt hanfiskarna, som flyttade sig öfver rommen och
verkställde befruktningen. Mellan hanarna egde därvid ofta nafs och
boxningar rum, hvarvid den fula käkkroken utgjorde vapnet.
Då jag af en händelse kastade blicken uppåt strömmen, såg jag en stor
fågel kretsa öfver det lugna vattnet innanför holmarna och gick, då de
lekande fiskarna icke visade någon lust att nappa, ditåt för att
iakttaga hans förehafvande. Kommen till fabriksrännans öfra ända såg
jag en stor forell hoppa ur vattnet öfver den förut omnämnda
stockbommen, hvarpå fisken med tidtals upprepade luftsprång gick uppåt
sjön till. Han hade ej hunnit synnerligen långt, innan fiskgjusen som
en blixt sköt ned och slog sig fast i honom med klorna.
Nu började dem emellan en kamp på lif och död. Gjusen förmådde icke
lyfta forellen upp ur vattnet, ej ens fiskens hufvud blef synligt, och
huru våldsamt än fågeln piskade luften och vattnet med vingarna, var
det dock forellen som bestämde kosan hvartåt det bar. Än gick det hit,
än dit, om ock endast korta stycken åt gången. Det var tydligt att
fågeln ej förmådde släppa sitt tag, så gärna han troligen skulle gjort
det. Plötsligt vände forellen tillbaka nedåt strömmen och gick med god
fart mot fallet. I nästa ögonblick stötte gjusen med bröstet mot
stockbommen, gjorde med näbb och vingar förtviflade försök att därvid
hålla sig uppe, men försvann inom kort invid bomstocken under
vattenytan samt syntes ej vidare till. Så slutade detta envig. — Vae
victis!
En andjakt på Viinikkajärvi.
Det var efter en sen och kylig försommar i juli månad år 1867 som
kapten Steens Kalle hade användt en fridag att på egen hand ströfva
omkring, troligtvis för att bilda sig ett omdöme om årets
rapphönskullar och däraf sluta sig till de mot hösten utfallande
skottpremiernas större eller mindre ymnighet, ty Kalle var en fiffig
pojke, det hade hans kapten sagt. Ströfvande vida på Hatanpää och
Järvensivu åkrar observerade han flere andkullar på Viinikkajärvi och
meddelade efter hemkomsten denna upptäckt åt sin kapten.
Tillfölje häraf skickade kaptenen honom till sina jaktvänner med bud om
att enhvar, som vore hågad för jakt på gräsänder, skulle infinna sig
hos honom ombord på ångaren "Elias Lönnrot" första söndagen efter den
lagligt tillåtna jakttidens ingång, ju tidigare dess bättre. Han åtog
sig äfven att, utom skjutredskapen och jaktflaskornas nödvändiga
innehåll, som enhvar själf borde sörja för, anskaffa all till sådan
jakt behöflig utrustning. På utsatt dag infunno sig de bådade mangrant
ombord, redan innan kaptenen fatt byxorna på sig. De voro utom mig,
kassören Lundmark, ombudsmannen Ullner och prokuristen Ekstam, således
fem man, och lika många roddbåtar med manskap hade kaptenen anskaffat.
Det andra vid sådant tillfälle nödvändiga, som kaptenen fritagit sig
ifrån att förse oss med, hade kassören och prokuristen rundligt sörjt
för, och då korgarna blifvit placerade hos dem i båtarna, voro vi redo
för affärden. Men den blef icke strax utaf, ty Kalle skulle först ha
order. Kaptenen ålade honom att "lägga benen på ryggen" och öfver land
skynda till Viinikka-åns utlopp för att där möta oss med ett
obegränsadt antal lämpliga pojkar med håg och fallenhet att skrämma
änder, och helst borde någon finnas i hopen, som mot kontant erkänsla
vore villig att gå till sjös efter de skjutna änderna, ty detta bestyr
hade Kalle afsagt sig, och kassörens Moppe också. Utom detta uppdrag
fick han af kassören det att föra den tjudrade Moppe med sig, ty hunden
hade, darrande af rädsla i hela kroppen, visat sig obenägen att i
roddbåt medfölja sin husbonde till sjös. Detta var helt förståndigt
tänkt och gjordt af hundkräket, ty jakten gällde ju sjöfågel och hela
sällskapet visste, att Moppe icke ett dugg förstod sig på landtfågel
ens. Men med skulle han ändå vara, som kassören sade: "för oväntadt
förekommande fall". Sedan detta undanstökats, lämnade vår eskader
ångbåten i en lång rad med kaptenens lilla hvitmålade "gigg" i spetsen
som anförare af det hela. Det såg rätt storartadt och företagsamt ut på
denna tidiga och tysta söndagsmorgon invid den fredliga staden; skada
blott att icke ens en katt syntes till som åskådare af ståten.
Omkring Ratina udde gick färden till Viinikka-åns utlopp i
Hatanpääviken, men ankomna till ån, befanns denna vara så grund, att
båtarna icke kunde ros fram. Krigsråd hölls därför och beslut fattades,
att stöflarna mangrant måste dragas af och byxorna vikas upp öfver
knäna, hvarpå man promenerande på åbottnen sköt de tomma båtarna
framför sig. Detta utfördes prompt och marschen uppför ån fortsattes
utan svårighet. På den tiden fanns ingen järnvägsviadukt öfver ån,
endast en gammal förfallen bro under landsvägen till Lempäälä förde
däröfver. Åns sakta sluttande stränder voro här och där beväxta med
gräs och täta busksnår nedanför de vidsträckta med råg och hafre
besådda åkrarna.
Då eskaderchefen passerat bron, signalerade han med upplyftad bössa
"klart för kampanj" och hans närmaste man kassören ryckte skyndsamt
fram. En kull änder gnodde undan för pinkära lifvet uppför ån, medan
kaptenen och kassören kilade efter upp på land bakom buskarna på hvar
sin strand, där väglaget var lämpligare för förföljandet. Så kommo de
inom skotthåll och fyrade på så samtidigt, att de efteråt omöjligt
kunde sämjas om hvem som bommat, ty endast en stackars andunge strök
med. För afgörandet af den viktiga tvisten utsattes fredskonferens till
lägligt tillfälle. Men märkvärdigt nog flögo de andra änderna icke upp
efter smällen; nej, de sprungo undan uppåt land och gömde sig, hvarför
både kaptenen och kassören i språngmarsch kilade efter, ty troligtvis
var det deras mening att få tag i dem. Detta lyckades dock ej, ty
änderna retirerade in i hafrelandet och voro där till vederbörandes
stora förtret liksom bortblåsta. Nu saknade kassören sin Moppe, den
skulle han ha att förfölja småttingarna i säden, men hvarken Kalle
eller Moppe syntes till, och däröfver blef kassören naturligtvis arg,
tog fram valthornet och blåste till samling, så det ekade i backarna.
Detta riktigt förstörde helgdagsfriden på söndagsmorgonen. Förgäfves
gjorde vi honom uppmärksam på, att Kalle icke ännu hunnit fram och ej
heller var inlärd på hornsignaler, men det tjänade intet till, ty han
påstod, att åtminstone Moppe borde komma. Men Moppe kom ej, och så
fortsatte han i förargelsen att blåsa i valthornet och det lät icke
bra.
Då andungarna således nödtvunget måste få vara i fred, lämnade vi dem
tillsvidare och knogade framåt till djupare vatten på sjön ofvan åns
utlopp. Där lät kaptenen sin båtsmanspipa ljuda med den effekt, att
utom Kalle och den kopplade Moppe trenne aspiranter till hundsysslor
uppenbarade sig på stranden så plötsligt, att ingen såg hvarifrån de
kommo. Tillfrågad af kassören om han icke hört hornsignalen, sade Kalle
sig nog ha gjort det och äfven ämnat taga reda på hvad oljudet betydde,
men då han haft order att invänta sin kapten vid sjön, riskerade han
icke aflägsna sig, fastän Moppe vid kopplet stretat ditåt. Ja, Moppe
var ett utmärkt kräk, mycket klokare än Kalle naturligtvis. Så sade
kassören, och att kaptenen hade så stor respekt hos sina underlydande,
äfven då sådant icke precis behöfdes, det förargade honom ytterligare.
Knappast hade kassören fått tag i hunden, förrän han sprang tillbaka
med honom dit, där andungarna kilat i gömma, och envisades att få honom
till att vädra och snoka utefter backen, som fågelhundar bruka göra.
Tyvärr begrep Moppe ej sin herre, utan sneglade helt förskrämd på
honom, liksom om han tänkt: "Nog äro vi dumma båda, men hvem är väl den
dummaste?"
Argare än förut återvände kassören slutligen till sällskapet; det
fräste om honom som på ett hett järn och en mäktig verksamhetsifver kom
öfver honom. Då han fick höra, att vi andra under tiden sett änder
längre fram i vassen, usurperade han utan vidare kaptenens myndighet,
satte sig i spetsen för eskadern och arrangerade attacken. Vi rodde
helt underdånigt efter honom utmed den täta vasskanten in på sjön och
fingo order att undan för undan stanna där med ett halft bösshålls
afstånd emellan båtarna, och Kalle med de tre andra pojkbytingarna
fördelades på land en midtför hvarje båt. Kalle postade naturligtvis
för sin förman, och då jag råkade vara sist i raden och pojkarna icke
räckte till åt alla, fick jag vara nöjd med Moppe som drifvare, och han
hyllade sig gärna till mig efter den erhållna lektionen i andspårning.
Jag tyckte att båtarna fördelats mycket för nära hvarandra, och då jag
icke visste, huru försiktigt grannarna ämnade skjuta, föredrog jag både
att vara sist och på litet längre afstånd.
Då kassören fått allt ställdt som han ville, gaf han med hornlåt tecken
till anfall, och ett ohyggligt oväsen börjades på sabbatsmorgonen. Det
skulle varit ljudeligt nog att väcka döfva, och underligt var, att folk
icke rusade till från den närbelägna gården och från torpen vid
landsvägen för att taga reda på orsaken till sådant lefverne. Ett par
gamla anddrakar flyttade genast för skandalen och fingo ett riktigt
hederligt bombardemang efter sig; de sluppo dock lyckligt undan, ehuru
naturligtvis alla bjödo till att träffa dem och fakta bevisa, att fem
man behöfva en viss skicklighet för att med tio skott icke träffa ett
par fåglar. Medan alla de tio bösspiporna laddades ånyo, härskade en
riktigt välgörande helgdagsstillhet, endast störd af en skrämd
andmammas kväkande och ungarnas flax och plask därinne i vassen, som
lät helt lifligt och muntert men icke just var vidare trefligt, då
ingen enda andstjärt blef synlig utanför vasskanten, fastän Kalle som
var i målbrottet skrek i alla tonarter att de kommo på honom. Vassen
var så tät, att ingen såg hvad som försiggick därinne; där spelades som
bakom kulisserna på en teater och vi åskådare sutto med långa näsor
utanför, väntande att få sköta om knalleffekten. Skulle icke Kalles
välkända fiffighet i rätta stunden ha räddat situationen, hade hela
jaktnöjet tydligt lidit fiasko. Då andungarna med allt gevalt rusade
emot honom för att komma upp på land, ropade han till kaptenen att
komma på det torra för att skjuta dem där, och denne var för gammal
strateg att icke inse fördelen och ändra stridsplanen efter
omständigheternas kraf.
Det visade sig nu tydligt, att vår jakt blifvit mycket för tidigt
tillställd. Efter en vår så kall och sen att man på första söndagen i
juni med häst och släde färdades från staden öfver Näsijärvi till i
Teisko pågående vårting och samma väg tillbaka följande tisdag, då sjön
först den 22 i samma månad blef isfri, hade äfven andungarna vid denna
lilla sjöputt i utveckling blifvit tillbaka och voro så mycket efter
sin tid, att de icke hunnit få flygapparaterna i ordning. Då de
dessutom icke med dykandet uti den täta vassen kunde bärga sig undan
fienden, envisades de naturligtvis att vilja retirera upp på land för
att gömma sig där och försökte alltså kringränna Kalle. Inseende
meningen med denna ändernas manöver återtog kaptenen kommandot. Han
ropade åt oss att flytta båtarna närmare till hands och sålunda tätare
innesluta fåglarna, medan han och kassören stakade sina båtar mot
stranden och på detta sätt från tre sidor afstängde den del af vassen
hvaruti andkullen fanns. De båda gingo i land och pojkarna fingo draga
sig undan från stranden upp i åkerdikena. När denna taktiska fördelning
af trupperna utförts, anmodades vi i båtarna kvarvarande att försöka
intränga i vassen och drifva ut änderna, om sådant behöfdes. Men det
blef ej af nöden, ty de uppskrämda fåglarna sökte sig själfmant i tät
flock mot land, så snart pojkarna försvunno från stranden.
Våra landstigningstrupper afpassade tillfället, då fåglarna passerade
öppningen mellan vasskanten och land, samt ställde där till ett otäckt
blodbad, och sedan de på kommando tillrusande pojkarna kört de
stackarena tillbaka mot sjön, förnyades mördandet. Detta var enligt min
åsikt ingen reel jakt, det var ett slaktande af enfaldiga, ofärdiga
kräk, som jag afhöll mig ifrån, men jag måste tiga och kunde icke
alldeles draga mig ur spelet för att icke förarga kamraterna.
Sedan denna andkull blifvit afdrifven och så pass ömkeligen
massakrerad, att ingen visste hvart ett par undkomna småttingar tagit
vägen, fortsattes härdnadståget stranden utefter, ödeläggande en annan
och tredje flock efter samma tarfliga metod. Kassören var riktigt i
tagen och så ifrig, att han tydligen ansåg sig vara uppfinnare af detta
trefliga utrotningssätt för halfvuxna andungar samt åter tillegnade sig
kommandot öfver det hela till kaptenens synnerliga harm. Man hade fått
praktik i handteringen och det gick snabbt att expediera så många
fåglar, att snart ingen hade reda på hvad han uträttat och huru stort
antal han hade på sin del, hvarför man kom öfverens, att efter bataljen
rofvet skulle delas genom lottdragning. Kaptenen var artig nog att
ifråga om skjutandet tura med ombudsmannen, men kassören lät icke störa
sig af någon hänsyn till oss andra och vi missunnade honom icke detta
jaktnöje. Han var så intresserad däraf, att han tyckte det var skada på
tiden, som måste förloras vid laddandet, och pretenderade att vi som
icke sköto skulle bli vapendragare åt honom och låna honom våra laddade
bössor.
Vår lugna kapten tyckte icke riktigt om kassörens retsamma
tillvägagående hela morgonen. För att hämnas litet på honom och, som
jag tror, med afsikt att framkalla ett afbrott i mordmanin, lät han ro
sin båt intill aktern af kassörens, medan denne huserade på land, och
lyfte i förbifarten helt behändigt korgen med kantinen öfver i sin,
skämtsamt sägande: "Nu kan det vara tid på att vi ta oss en klunk på
allt bråket, kom hit, om du vill vara med!" Kassören var som vanligt,
då han hade brådt, vid sådant humör att han icke förstod sig på skämt.
Han tiggde, grälade och svor öfver korgrånet, men då detta visade sig
vara förgäfves och han såg kaptenen redan ha korkskrufven i hand för
att öppna hans plunta, kom ett bärsärkaraseri öfver honom. Med bössan i
hand rusade han i sin båt, och riskerade härifrån ett jättehopp till
kaptenens. Kaptenens gigg var liten, hög öfver vatten och därför rank,
hvarför kassören hamnade bakom kaptenen på båtens akter med så häftig
duns, att giggen krängde under kassörens tyngd; han förlorade fotfästet
och stod med detsamma i sjön ända upp under armarna. Bössan tappade han
likvisst icke, nej, han höll den upp öfver hufvudet ropande: "Jag
sjunker, rädda mej, där är bottenlöst!" Faktum var, att man småningom
såg honom försvinna allt mera, hvarför kaptenen skyndade att befria sin
antagonist från bössan samt att räcka honom en hjälpsam hand, sägande:
"Ursäkta, jag kunde aldrig tro att du ville ta klunken där." Kassören
hade icke ännu blifvit tillräckligt afkyld, ty knappast hade han af
kaptenen blifvit ledd till sin båt och längs denna krupit upp på det
torra, förrän han började dundra och svära så styggt, att kaptenen gaf
tappt att täfla med honom. Han ställde den eröfrade kära skatten
framför honom på backen utbristande: "Käre vän, det här står ingen ut
med att höra, håll fan kvar i dej och ge honom en stor klunk, så han
tiger".
Detta oförmodade afbrott gjorde slut på jakten. Kassören måste finna
sig i det oundvikliga och ville hem så snabbt som möjligt, hvarför
Kalle skickades upp till gården för att begära åkdon af egaren, som
kände både kassören och kaptenen. Under väntan därpå påstod kassören
att han frös efter badet och kände sig ruskig, som ju icke var att
undra på, då han fått en så plötslig afkylning. Till förekommande af
ledsamma följder tog kaptenen åter fram kassörens kantin och tog sig
först själf en konjak, emedan han blifvit illa skrämd, därefter gaf han
en åt kassören och drack så ytterligare själf för sällskaps skull. Då
vi andra sågo detta pimplande, började det äfven hos oss kännas kallt
utefter ryggen och tomt i magen, hvarför prokuristen sökte fram sin
plunta. Småningom blefvo känslorna varmare och sinnesstämningen till
den grad intresserad, att då kassören reste bort med större delen af
jaktbytet, hade ingen tid att öfvervaka delningen, utom Moppe som ingen
del hade. Det var idel solsken och vackert väder hos alla, som voro
stygga nog att ha roligt åt kassören; till och med öfverflödig värme
utvecklades snart, mest dock hos kaptenen som smugglat undan kassörens
konjak, då han stack matkorgen i åkdonet till denne. Vi kvarblifna
föresatte oss efter dagens rön att som prokuristen yttrade sig: "en
annan gång icke mörda krypfä, då vi farit ut för att skjuta flygfä".
Kaptenen förklarade slutligen, att han måste vara ombord, innan hans
båt kunde afgå, och hade därför brådt att ro tillbaka, men vi andra tre
hade ingen brådska och ej heller lust att åter promenera på åbottnen,
hvarför båtar och fåglar skickades med honom och vi begåfvo oss hemåt
till fots. Vid stadsbron skildes jag från de båda följeslagarena och
gick ensam hem, men hörde sedan, att de gått ned till kaptenen, som
bjudit kaffe till kassörens konjak, och då detta icke medhanns före
afgångstiden, följde de båten åt till Lembois, för att till middagen
smaka på de skjutna andungarna, och äfven detta uträttades så
grundligt, att jag som intet skjutit blef utan. Roligt hade vi alla på
den jakten, fastän jag utom de båda första bommarna ju ej lossat ett
enda skott.
Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet.
På den tiden lefde hararna ett idylliskt lif kring stadens utkanter
till och med alldeles inpå husknutarna. Hvad varg, lo och räf, hvilka
rofdjur vintertiden städse förekommo på stadens utmarker, icke kommo
öfver och hvad vildkattorna förskonade skulle ostördt ha uppnått
Metusalems ålder, ty stadsborna ofredade dem icke. Visst hade lektor
Stolpe och trädgårdsmästaren Rheinthal vid bomullsfabriken harhundar,
men dessa herrar jagade aldrig i stadens omedelbara närhet, de hade
troligen icke ens reda på att de voro närmaste grannar till jösse och
foro långväga att söka honom. Blott mina omnämnda jaktvänner och jag,
som icke hade tid till långa exkursioner, vi hade fått reda på dem
genom tillfälligheter och höllo efter dem ibland. Hararna voro vana att
umgås med folk i stadsbornas åkertäppor och kålgårdar, där de af ingen
förföljdes, därför voro de föga skygga och stannade kvar året rundt,
ehuru man sällan såg någon af dem om dagen. Öster om strömmen på den
s.k. masugnssidan gjorde de täta besök i bruksförvaltarens trädgård och
förekommo på linnefabrikens blekplan nedåt Ala-Erkkilä, där man innan
de många arbetsbostäderna uppkommo kunde få se spårgångarna i snön. Mot
våren, medan isen ännu låg på Näsijärvi, hade hararna sina mötesplatser
längs stranden långt bortåt Aitolahti och fram till strömmen. Det
hände, att de på morgonen till och med glömde sig kvar inom brukets med
täta plank afstängda vedgårdar på Myllysaari och Kakolamäkis
sluttningar mot sjön, där låga tall- och enbuskar gåfvo skydd för
dagen.