afsikt att lyfta aktern tillräckligt högt öfver vattenytan för att
sedan med ämbare kunna ösa vattnet därur och sålunda få båten
åtminstone så pass flott, att det under fortsatt länsande blefve
möjligt hala den ned från grundet. Omedelbart därefter skulle för
läckans provisoriska tätande en pressenning dragas därunder och båten
föras flytande på denna till lämpligt ställe vid land för att
repareras. Då båten sjunkit inom en half timme efter påstötningen, var
läckan således icke obetydlig, tilllika var läget sådant, att det
visade sig vara omöjligt att på något sätt täta den utifrån, så länge
båten hängde på stenarna. Därför hade det säkerligen blifvit ett
sisyfusarbete att ösa båten så pass läns, att den flöt upp och kunde
halas från grundet; hade det sedan för någon orsaks skull icke lyckats
få läckan väl tätad, var fara värdt att båten under vägen till stranden
kunde sjunka på större djup, åtminstone hade det under transporten
blifvit ett pytsande för lifvet. Detta bärgningssätt måste därför anses
ganska riskabelt. För att lyfta akterskeppet hade man på hvardera sidan
däraf förtöjt en mindre pråm och sedan tappat så mycket vatten uti dem,
att de med fören sänkte sig medan aktern låg så djupt, som man kunde
riskera, utan att sänka dem alldeles. Därefter hade starka bjälkar
lagts tvärs öfver ångbåten från den ena pråmen till den andra. Öfver
dessa och under ångbåtens botten spändes flerdubbla starka trossar, som
skulle lyfta akterskeppet, då pråmarna länsades och flöto upp. Men
trossarna voro för svaga för påfrestningen och sprungo af några gånger,
hvarför man lade flere bjälkar, fördubblande tillställningarna; dock
endast med samma påföljd. Då anskaffades kettingar för ändamålet och de
höllo. Därvid var dock icke betänkt, att "Vanajas" relingskant akterut
låg öfver sex fot under vattenytan och att pråmarnas höjd icke tillät
större sänkning än högst fyra fot; i lyckligaste fall kunde båten
således endast lyftas upp till två fot under vatten och därför var
försöket från början förfeladt. När man slutligen kom underfund med
denna ledsamma omständighet, hade man i fåvitsko bråkat en hel vecka,
förstört tid och penningar, samt var som nämndt ändå nödsakad att söka
hjälp från verkstaden.
Inseende det oriktiga i det tidigare tillvägagåendet, beslöts att i
stället hänga upp hela ångbåten mellan pråmar och med dem lyfta båten
endast så mycket som nätt upp behöfdes, för att den skulle bli fri från
grundet och sedan hängande mellan pråmarna och buren af dem flöta honom
därifrån. För ändamålet förtöjdes båda de först använda små pråmarna
utefter den djupare hängande babordssidan, en för- och en akterom
hjulhuset. En tredje större och alldes flatbottnad pråm halades direkt
till styrbords hjulhus, hvarest grundet var så nära vattenytan, att
pråmen endast kunde sänkas en fot, medan de andra pråmarna sänktes
betydligt mera, då dessa skulle tjäna till att lyfta den starkt lutande
ångbåten på rät köl. Därefter lades de tjockaste bjälkar af tillräcklig
längd, som kunde anskaffas, två på hvarandra mellan pråmarna tvärs
öfver ångbåten, så att två par bjälkar lågo för- och lika många akter
om hjulhusen. Dubbla stroppar af starka kettingar, som, för att icke
skada båten, voro försedda med dynor af mattor, halades sedan under
denna och fästades omkring bjälkparen samt spändes medelst mellan
bjälkarna indrifna träkilar. Anbringandet af dessa stroppar tog mycken
tid och måste arbetarena därvid stundtals uppehålla sig i vattnet för
att försedda med båtshakar i mörkret mellan stenarna under båten söka
passande ställen för deras anbringande. Slutligen lyckades detta arbete
dock och då alla förberedelser voro undanstökade, pumpades vattnet ur
pråmarna med tvänne från verkstaden hämtade stora och med sugslangar
försedda brandsprutor. Detta arbete gick betydligt fortare än ösandet
med ämbare, och inom en timme hängde "Vanaja" mellan pråmarna lyftad
fritt öfver stenarna. Vid middagstiden på andra arbetsdagen var detta
slutfördt och därefter återstod endast att släpa den sammanhängande
härfvan af ångbåt och pråmar därifrån. Denna siäpning skulle utföras af
"Vanajas" kamrat "Elias Lönnrot", som på eftermiddagen väntades
återvända från Lembois. Han inträffade ock vid fyratiden, men då han
förde tvänne lastade pråmar måste han först bogsera dessa till staden
och återvända därifrån. Sedan "Lönnrot" anländt, fördes trossar ombord
såväl från ångbåten som från pråmarna, för att hela knippet skulle
följas åt och ingen förskjutning mellan de sammanhängande fartygen
inträffa. Vid lyftningen hade nämligen den stora pråmen hängt upp sig
något på grundet och måste dragas ned därifrån, hvilket kunde inverka
rubbande på det hela. Det behöfdes dock endast en obetydlig knyck af
"Lönnrot" för att göra hela flottiljen flott.
Emedan varfvet på Ratina udde flere år förut öfvergått till annan
egare, som rifvit slipen och där uppfört ett glasbruk, kunde det ej bli
fråga om att föra haveristen dit. Man beslöt därför flytta båtarna till
ett ställe på den mycket långgrunda stranden mellan Frenckellska
kalkbruket och värdshuset nedanför Pyynikkeåsen. Dit släpades den
besynnerliga komplexen af fartyg, och då "Lönnrot" icke kunde bogsera
alldeles in på den grunda stranden, svängde han af bakom sin last och
sköt sedan sakta på bakifrån, hvarefter det hela halades så tätt intill
land som möjligt och förtöjdes vid strandens träd.
Detta hände på en lördagsafton och det vackra sommarvädret hade lockat
mycket folk till Pyynikke att åse det sällsynta skådespelet af en
bärgad haverist. Då den nalkades land, skallade ihållande jubelrop,
hvarvid i ångbåtsbolaget intresserade aktieegare inbjödo befäl och
manskap till en fest vid Pyynikke värdshus. Man kunde väl unna
arbetarena detta erkännande, ty de hade utan nattro hållit på sedan
föregående dags morgon, förtärande sina mål ombord. Mest utmärkte sig
vid arbetet verkstadens kår af österbottniska timmermän under förmannen
Karlsson för duglighet, flit och villighet, liksom senare för
uthållighet vid den rundliga trakteringen. Jag hade anmodat förman
Karlsson att försöka hålla reda på kamraterna, och gick, då sällskapet
senare på aftonen blef alltmera högljudt, för att se huru han skötte
sin sak. Osäker på benen och med ett fylldt glas i handen, kom han mot
mig utbristande: "Herr insenör var inte ledsen, jag syper bara denhär
sypen och sedan syper jag int' mer i dag, ellerst blir jag söpen", och
därpå raglade han bort uppstämmande samma sång, som han kommen till ett
visst stadium städse trakterade med. Detta tillstånd inträdde
åtminstone efter hvarje fartygsutskjutning eller bärgning, däremellan
var han en nykter och bra karl, som ofta händer bland hans landsmän.
Denna hans "trall" som han benämnde den, har fastnat i minnet och må
jag så gärna som andra minnen för egendomlighetens skull anföra den
här: "En tokug värg i Pohjoslök — båd bonden och hans mager ök. — Men
bonden han slank ut igen — nånstäds inunder stjärtaänd; — Int' var
han å int' blef han fin — han är som förr ett gambelt svin." Då han
sjöng detta var det ej värdt att tala med honom mera, hans sång
föreföll mig alltid som en ironi på honom själf.
Följande måndag halades "Vanaja" så långt ur vattnet, att reparationen
af skadorna kunde företagas, och befunnos dessa svårare ån någon gång
förut. Upphalningen på den släta af mycket fin sand bestående
långgrunda strandsluttningen verkställdes sålunda, att plankor sänktes
på bottnen, en ram af hopbultade klena spiror kördes under båten och
mellan denna och plankorna stuckos, undan för undan allt eftersom båten
spelades högre upp, långa trärullar, hvilket upphalningsarbete
verkställdes ganska lätt med tvänne vid träden fästade s.k. winschar.
Tvänne rifna handstora hål påträffades förut nära maskinskottet;
plåtskarfvarna voro uppbräckta och läckte utefter flere famnars längd.
Utskjutningen efter reparationen försiggick påföljande tisdagsafton,
således användes för bärgningen och lappningen, utom söndagen då
arbetet hvilade, inalles fyra dagar. Denna af verkstaden utförda
haveristbärgning och reparation blef betydligt mindre kostsam, än den
förlust ångbåtsbolaget led genom afbrottet uti trafiken under den
föregående bortexperimenterade veckan, att icke tala om kostnaderna för
det därunder utförda misslyckade arbetet. Af sådan erfarenhet kunde
bestyrelsen lära sig inse, att snålheten vanligtvis bedrar visheten,
samt att kvacksalveri oftast är dyrbarare än en läkarekur.
Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko".
För att tillmötesgå den alltjämt ökade trafiken, byggdes 1868
på sommaren för bolagets räkning propellerångbåten "Roine",
hufvudsakligast för bogsering af pråmar genom den nya kanalen och
slussen vid Valkiakoski till sjöarna Roine och Mallasvesi äfvensom på
Längelmäki vattendrag. Ångbåtens skrof tillverkades vid Helsingfors
skeppsdockas verkstad och sammansattes i Tavastehus. Maskineriet
förfärdigades vid verkstaden i T:fors. Med en längd af 65 fot var båten
12 fot bred och 3 l/2 fot djupgående utan last. Denna båt inreddes
under den däckade midskeppsdelen liksom de i det föregående beskrifna
hjulbåtarna och var just ingen snabbgångare. "Roines" maskin var en
dubbelcylindrig expansionsmaskin utan kondensering, drifvande tvänne
propellrar, en uti hvardera stäfven, men då förpropellern städse var
utsatt för att sönderslås mot stränder, stengrund och stockar
förändrades maskinen efter några års arbete sålunda, att båda
propellrarna anbringades vid hvarandra akterut. Då denna ångbåt
hufvudsakligast var byggd för bogsering af pråmar, användes den icke
mycket af passagerare samt hade inga reguljära turer och bestämda
afgångstider. Efter bolagets upplösning användes den för bogsering af
stockflottar på samma vattendrag.
För trafikens ytterligare förbättrande inköpte bolaget 1872 ångbåtarna
"Alku" och "Jatko", båda af den vanliga ångslupstypen. De voro närmare
60 fot långa och hade 12 hästkrafters propellermaskiner samt
sysselsattes med att hjälpa de större ångbåtarna vid bogseringen af
fraktpråmar mest på T:hus-sidan af vattendraget. Hvart dessa båtar
efter bolagets slut togo vägen, är mig obekant.
Ångbåtarne "Elias Lönnrots" och "Vanajas" öden efter bolagets
upplösning.
I oktober 1876 blef järnvägen färdig mellan städerna T:fors och
T:bus och då därigenom en bättre och snabbare kommunikation
åstadkommits och all konkurrens var utesluten, förlorade bolaget sitt
existensberättigande. Det upplöstes därför, och efter någon tids
overksamhet försåldes ångbåtar och pråmar.
Ångbåten "Elias Lönnrot" inköptes till T;fors och transporterades genom
staden uppför samma gator, som ångslupen "Ilmariuen" 14 år tidigare
rullade utför, till Näsijärvi vattendrag. Den sysslade där nedanom
Muurola kanal, hvilken den för sin storleks skull icke kunde passera,
med släpning af stockflottar för de sågverk som egde upphalningsverken
å Piispala. Äfven gjorde den lustresor på söndagarna och reguljära
turer med torgbesökande allmoge på lördagar. Båten fördes då af
brännmästaren O. Gerlin vid T:fors spritfabrik, som under sommaren,
då hans fabrik icke arbetade, hade ledighet att föreställa
ångbåtsbefälhafvare. Medan hans båt i sakta mak pallrade utefter
vattendraget, brukade han, sedan jakttiden mot hösten ingått, som
väldig Nimrod till tidsfördrif hemsöka holmar och stränder, och det
fanns senare på året icke mycket kvar åt andra där han farit fram. Då
han var försedd med goda hundar var det ett nöje att vara ute med
honom; nu har han redan längesedan för alltid hängt bössan på väggen.
Efter 1880 flyttades båten än längre norrut på Keurunselkä och där rör
den sig förmodligen än.
Ångbåten "Vanaja" föryttrades till Björneborg och fördes söndertagen i
stycken dit via Helsingfors. Den användes till bogsering mellan staden
och Räfsö hamn samt lär, som syntes af tidningarne, på den traden ha
förlist i storm. Om den fick stanna på sjöbottnen eller bärgades har
jag icke erfarit.
Med dessa båtar försvann en god del romantik från trakten.
En färd till Valkiakoski.
Vid början af 70-talet hade genom en kommissionär i England engagerats
en Mr. Thompson till mästare för någon af afdelningarna vid
linnefabriken i T:fors. Denne herre hade aldrig varit utom sitt land
och egde nog, som många andra af hans landsmän, föga kunskap om
utlandet, ty en vacker dag ankom till fabrikskontoret ett telegram från
Hull hvaruti Mr. Th. före afresan helt lakoniskt frågade: "Hvilka vapen
bör jag förse mig med mot infödingarne i landet?" Detta telegram, som
utvisade att den naive Mr. Th. icke hade någon reda på Finland och
troligen likställde det med Indien eller någon annan engelsk koloni,
gaf anledning till mycken munterhet och gjorde att han senare vid
lägligt tillfälle fick höra kommentarier om och af "infödingarna."
Någon tid därefter träffade jag ombord på "Roine", sedan denna kommit
ett stycke ut på Vanajavesi, en gentleman som på det yttre genast
igenkändes vara hemma från öriket. Rak och stel som en bildstod stod
han midt på halfdäck, länge med binocle mönstrande stränderna utan att
taga notis om något ombord. Strax som han kom upp ur den lilla
aktersalongen hade jag fäst mig vid denna ovanliga resande, helst utom
honom och mig endast några vänliga infödingar funnos ombord.
Medan engelsmannen stod där försjunken uti anblicken af natursceneriet,
nalkades honom den biljettförsäljande pojken. Liten till växten ställde
han sig framför den långa gentlemannen, framräckande en af sina lappar.
Denne var dock för ifrigt sysselsatt med sin kikare for att fästa sig
vid honom, hvarför pojken efter en stunds bidan gaf honom en lindrig
puff på magen med den framsträckta handen. Mr. Bull ryggade skrämd
bakut under utropet "god dam!", körde handen i rockfickan och riktade
ögonblicket därpå en sexpipig revolver mot pojken, som med öppen mun
och stirrande ögon kvarstod liksom förstenad af häpnad, hållande
biljetten i den utsträckta handen. Då detta försiggick framför mina
ögon och på pojkens skrik både styrman och ett par andra karlar rusade
till, kunde jag icke underlåta att blanda mig i affären, väl vetande
att ingen ombord förstod gentlemannen. Nu, då parterna något lugnat
sig, fick jag höra hvem han var och förstod, hvarför revolvern så
kvickt var tillhands, samt frågade huru han kommit ombord på denna båt
som icke gick till T:fors.
Stelare i synen än förut svarade han visande på styrmannen (kapten
bestod den lilla båten sig icke med): "This man said, goes in to
Tammerfors." (Den mannen sade, går in till T:fors). Styrmannen
berättade därpå att Mr. Th., då han i T:hus kommit ombord, ideligen
upprepat ordet "Tammerfors" och icke sagt något annat. Härtill hade han
flere gånger svarat: "Går int' te Tammerfors", hvarpå engelsmannen
hvarje gång nickat med hufvudet samt sedan gått ned i salongen och lagt
sig på soffan. Att visa honom från bord, så länge han förhöll sig
stilla, tyckte styrman ej kunde komma i fråga, men nu hade han lust att
för revolverns skull landsätta honom vid nästa brygga. När allt kom
till förklaring och Mr. Th. löst sin biljett, fick jag veta att han
från fabrikskontoret fått sig tillsänd en marschruta och således
visste, att han med ångbåt som afgick kl. 9 på morgonen skulle färdas
till T:fors. En hotellvaktmästare hade fört hans resgods till stranden,
och då han där såg rök bolma ur skorstenen på "Roine", hade han trott
den vara rätta båten och begifvit sig dit, hvarpå äfven betjäningen
lämnat sakerna där, utan att vidare bry sig om honom, ty på hotellet
hade ingen förstått språket. Upplyst om att han gått vilse och en timme
för tidigt kommit med på oriktig ångbåt svarade han helt lugnt, visande
på styrmannen: "Well, he must bring me there, what does he charge?"
("Godt, han skall föra mig dit, hvad tar han därför") och därvid blef
han.
Så kommo vi till Valkiakoski där båten lade till, och jag gjorde Mr.
Th. det förslag att stanna där öfver natten för att följande dag i mitt
sällskap landvägen fortsätta till T:fors. Det var icke lätt att
öfvertala honom till denna afvikelse från resplanen och jag misstänkte,
att han hade sina tvifvel om "infödingarnas" tillförlitlighet, men då
jag meddelade honom att han eljes måste ligga öfver där en dag innan
ångbåten återvände och först följande dag med "Vanaja" kunde fortsätta
på rätta stråten till destinationsorten, fogade han sig med resignation
i sitt öde och vi togo in på gästgifveriet. Där frågade han mig om
ångbåten ginge längre på vägen till Sibirien, ty han tyckte sig ha
observerat att vi farit österut, och då jag jakade härtill, önskade han
veta huru snart man kunde vara där. Då jag härtill svarade "en månad",
blef han lugn. För att han icke vidare måtte skrämma folket, som icke
ansåg honom vara riktigt klok, anmodade jag honom att gömma revolvern i
kappsäcken, såsom alldeles obehöflig på resan; han såg mycket tvehågset
på mig och tingesten blef kvar i fickan samt kom därför att låta höra
af sig vid följande rätt löjliga tillfälle.
Då jag uträttat ärendet, som förde mig till Valkiakoski, och senare på
e.m. återvände till gästgifvargården, mötte mig redan i förstugan ett
sorl af glada röster och i salen träffade jag en Mr. Fielding med tre
andra yngre engelsmän, anställda vid fabrikerna i T:fors, som begagnat
sig af tillfället att, då den förre för affärers skull farit till
därvarande nyanlagda träsliperi och pappersbruk, i hans sällskap på
lördagsaftonen göra en lusttur dit i åkdon. Detta var en särdeles
välkommen öfverraskning för Mr. Th. som nu bland landsmän icke mer fann
sig öfverlämnad åt infödingarnas gunst och nåd samt synbart tinade upp
i det muntra sällskapet. Hans stela ansiktsmuskler blefvo allt
rörligare, de skygga ögonkasten försvunno och han var snart en annan
människa.
Gentlemännen hade medfört ett ymnigt förråd af både torrt och vått samt
inbjödo mig, som kände dem alla, att deltaga i nöjet, hvilket snart
blef mycket lifvadt. Efter supén roade man sig med diverse hokuspokus
både i salen och ute i den vackra sommaraftonen. Bland annat företogos
gymnastiska öfningar och kraftprof, hvarvid hvarken bord eller stolar
råkade alltför väl ut. Så företog sig Mr. F. att, trots sin korta och
ganska fylliga figur, på ett af mig okändt sätt hoppa öfver det mer än
tre meter långa matbordet i salen. Han tog en kort ansats, hoppade upp
vid ena bordsändan, slog benen isär horisontalt åt sidorna och utan att
vidröra det på annat sätt, sprang han mycket färmt på händerna utefter
hela bordet. Detta bravurstycke upprepades samt skulle af de andra
naturligtvis eftergöras, och gåfvo de misslyckade försöken anledning
till mycken munterhet. Det stolta Albions eljes så styfva söner visade
därvid en stor rörlighet, vighet och uthållighet. Mr. Th. var en af de
ifrigaste och sedan han flere gånger förgäfves försökt komma öfver
bordet framtog han ur kappsäcken en fiol och visade sig vara virtuos
därpå. Jag är icke nog musiker för att kunna uppskatta hans förmåga,
men musiken gaf anledning till stor omväxling i prestationerna. Han
exekverade Irish songs, Scotish reels, The sailor boy och andra
nationaldanser hvaruti alla uppsluppet deltogo, och snart samlade sig
åskådare så mycket salen rymde. Under hvilopauserna mellan de mycket
påkostande dansnumren föredrogos unisont skämtsamma sånger, hvaraf en
fastnat i mitt minne med följande vers: "Stalked the dusky casuary on
the plain of Timbuktu, there he frat the missionary, cords and prayers
and hymnbook too. Todelidoo etc." Detta nöje pågick helt fredligt och
muntert då jag efter midnatt somnade i rummet bredvid.
På söndagsmorgonen, då jag kom in i salen, voro alla redan uppe och
hade druckit kaffe samt talade om att bada nedanför forsen, hvartill
det så ovanligt klara och hvitskimrande vattnet lockade. En ung Mr.
Bruce hade redan förut aflägsnat sig för att i närheten söka badställe.
Jag satte mig till bords och då plötsligt några tätt på hvarandra
följande skott hördes skyndade alla engelsmän ut. Innan jag hunnit med
den heta kaffetåren rusade en skepnad i bara skjortan genom salen in i
ett af smårummen. Det var Mr. Bruce, som i hast meddelade att han,
ämnande sig i sjön, uti vassen påträffat vildänder samt skjutit på dem
och nu kom för att hämta mera ammunition, hvarpå han for af tillbaka.
Visst undrade jag öfver de vildänderna som icke skulle flyttat för
revolversaluten, men gjorde mig ingen brådska, förmodande att hans prat
var skämt. Men då skjutandet snart blef mycket lifligt gick jag ditåt.
Kommen nära stranden ett litet stycke från byn blef jag åskådare af
följande uppträde: Splitternakna syntes tre af gentlemännen utanför
vasskanten i vattnet upp till bröstet, äfven de försedda med revolvrar,
och Messrs Th. & F. klädda i skjorta kilande hit och dit utefter
strandkanten för att mota en stor, grå fågel som envisades att försöka
komma upp på land, men, skrämd af skotten, som mottogo honom där,
rusade tillbaka in i vassen för att därinne åter råka ut för samma
bemötande. Under stort hallå och skratt pågick detta besynnerliga
jaktnöje utan någon synbar påföljd och fann jag snart bäst retirera
utom håll för de kringyrande revolverkulorna. Efter en stund måste
fågeln dock ha blifvit sårad, ty en af jägarne fick fatt i och vred
nacken af honom, hvarefter jag vågade mig närmare, för att med de andra
deltagarne i nöjet beskåda jaktbytet. Ofrivilligt instämmande i
skrattsalfvorna kunde jag upplysa dem om att fågeln icke var någon
vildand utan en vanlig tam gås af den gråa sorten, hvilket ock
förklarade dess åtrå att nödvändigt vilja retirera upp på land utan att
taga till vingarna.
Ett äfventyr på Tammerfors ström.
Omkring tio famnar ofvanför öfra fallets stupning mellan dammen för
linnefabrikens rännor och inloppet till bomullsfabrikens i bergen
insprängda vattentillopp var strömmen fordom alldeles öppen, men
afstängdes på sommaren 1858 med tre s.k. stenkistor och däremellan
utlagda stockbommar, såsom mig berättats af följande anledning. I
staden vistades under en längre tid en engelsman Mr. Armitage, som var
mycket road af mete i strömmen och segling på sjön. Metsporten idkade
han med flugspö från båt ofvan fallet, och karlen som rodde honom där
var så pass van vid strömmen, att därvid intet hände, men seglandet
bedref han ensam och vanligtvis på söndagarna då han icke ville fiska.
Denna sport höll en vacker dag på att bli ödesdiger nog för honom.
Det var vid slutet af maj nämnda år och sjön hade kort förut blifvit
isfri. Vattnet i forsen hade af snösmältningen hunnit stiga betydligt,
då han en söndagsmorgon begaf sig ut i det vackra vädret. Segelslupen,
densamma som han förr användt, låg beredd vid stranden ofvanom
bomullsfabrikens holmar, där den året förut på sensommaren legat, och
från detta ställe rodde han ut på strömmen. Men slupen var stor, tung
och barlastad med stenar samt strömmen mycket häftigare än på hösten.
Då han kommit ut midt på strömfåran och kände en sakta bris stryka åt
det håll han ämnade sig, föll det honom in att hissa segel för att
slippa mödan ro upp till sjön. Han reste masten och skulle klara seglet
som för vinterbevaringen blifvit väl fastsurradt däromkring. Detta gick
därför icke så fort som önskligt och behöfligt varit; att få seglet
utveckladt för den svaga kultjen misslyckades och medan han sysslade
därmed, förde strömmen slupen utför med ständigt ökad fart allt närmare
fallet; då Mr. A. slutligen märkte hvart det bar, var det för sent. Han
skyndade visst att sticka ut årorna och rodde för lifvet, men det var
förgäfves. Då han såg det oundvikliga komma, släppte han årorna, steg
upp och famnade masten. Det måtte varit ett hemskt ögonblick för den
trettiofemårige mannen, då han såg sig ohjälpligt glida utför. Men han
hade lyckan med sig.
Vårfloden hade ökat vattenmassan i strömmen så ansenligt, att slupen
utan att törna på bergbottnen passerade fallets öfra kant och äfven
utan att göra den eljes oundvikliga kullerbyttan rusade utför stupet,
intagande några såar vatten öfver fören för att därpå, buren af de
hvitskummande svallvågorna, pilsnabbt ila vidare. Midt i strömmen bar
det af till ett ställe ungefär vid öfra ändan af linnespinneriets på
strömkanten stående byggnad. Där hifvade en väldig våg slupen in
emellan ett par stora stenar, så att den stannade, skakande af
strömmens påfrestning och på alla sidor omgifven af de brusande
vattenmassorna.