till sjös, svärjande på alla bildade språk han jämte spanskan
behärskade, medan han med största försiktighet, utan att se något af
hvad han gjorde, försökte draga loss det ena hårstrået efter det andra.
Vid detta göra biträddes han på ena sidan af båtens restauratris och på
den andra af Kalle, som märkvärdigt nog var den första som skyndade
till hjälp.
Då kaptenen slutligen slapp ur denna tröttande och retsamma ställning,
såg hans prydliga skäggväxt mycket tofvig och stripig ut och då den
omöjligt kunde fås ren med tvål och såpa samt allt mer klibbade ihop,
måste han till sin stora grämelse besluta sig för att klippa allt kort.
Den lille gubben satte stort värde på sitt väldiga skägg och såg efter
barberarens skoningslösa framfart alldeles icke så repurterlig och
sjömässig ut som tillförene. Detta visste han mycket väl och önskade
därför, att den som förstört skägget för honom till straff måtte få
sitta på fågellim i alla sina dagar.
Emellertid hade munstycket på språkröret blifvit alldeles ludet och en
spefågel bland passagerarna rådde restauratrisen att göra hårvalkar af
kaptenens souvenir. Innan hon dock hann besluta sig därför, lydde Kalle
en inre kallelse och putsade i en hast munstycket rent och blankt, så
att intet spår af smörjan sedan kunde upptäckas, då man kom sig för med
att undersöka, hvad sorts lim det var.
Under tiden såg han så menlös och oskyldig ut, att ingen ens kunde
misstänka honom att ha reda på hvad fågellim dugde till och långt
mindre att han handskats med sådant. Nej Kalle hade visst inte spelat
sin förman detta fula spratt, så försäkrade han; alla voro öfvertygade
därom och ingen ville anklaga honom, ty bevis saknades, och då ej någon
åklagare finns, är ju hvarje dom omotiverad. Således gick Kalle fri och
såg icke mindre glad ut för det.
* * * * *
Hvem skulle väl ha brytt sig om att lära Kalle skafta sig en
leksakspruta af bleck och att göra illa med den? Säkert ingen; det var
således en spontan glimt af inneboende naturlig fallenhet för odygd, då
han hittade på sådant.
En dag hade han detta instrument på sig och företog sig att, då båten
lade till vid stadsstranden, krypa in i den ena af vedboxarna. Dessa
förvaringsrum för bränslet voro täckta med luckor af järn, hvilka hade
gallerlikt genombrutna lock, och dessa tycktes enkom vara gjorda for
ändamålet att spruta kallt vatten upp under kjolarna på fruntimren som
gingo däröfver, då de begåfvo sig i land. Detta var visst ett mycket
styggt påhitt af Kalle, men han rådde ju icke för, att luckorna hade
hål och naturligtvis ej heller för att fruntimren gingo däröfver.
Därför vankades intet för denna bedrift. Fruntimren tycktes icke bry
sig om den kalla skvätten; åtminstone sade de intet eller gjorde någon
affär däraf och så fick Kalle en tid bortåt ostörd hålla på med nöjet.
Men det står skrifvet att "den som fuller af ondsko är varder
förhärdad" och detta påstående bekräftades på Kalle. En olycksdag blef
det dock for honom, då han åter en gång ämnade roa sig med sprutan och
icke visste hvar han sist lämnat den. Han förstod icke, att detta var
en vink af ödet, som han borde låtit lända sig till varning, ty hans
förhärdade håg stod till att göra förtret åt medmänniskor isynnerhet om
dessa råkade vara fruntimmer, som icke nändes behandla honom efter
förtjänst.
Då sprutan icke kunde återfinnas, försåg han sig för att ändå på något
sätt fullfölja sitt onda uppsåt, i hasten från pannrummet med en lång
järnstång, ett s.k. eldspett. Detta hade med ändan legat i glödhögen
under rosterna och var både sotigt och hett. Därmed satt han lurande i
vedboxen och då han såg kjortlar sväfva öfver gallret, körde han upp
stången därigenom.
Den omedelbara följden af detta hemska attentat var ett gällt skrik,
och då affären utreddes, var Kalle visserligen för tillfället
försvunnen, men påträffades snart på ett visst hemligt ställe. Förhör
anställdes genast; Kalle anklagades och öfverbevisades att med glödande
järn ha bränt hål i restauratrisens tillhörigheter, en strumpa och en
vad, hvarför han af sin öfverhet dömdes att hvad strumpan beträffade af
sina inkomster ersätta dubbla värdet, d.v.s. i den skadades ställe
leverera ett helt par strumpor, samt till bot för den sveda och värk
han förorsakat, själf lida sveda och värk, likvisst icke genom att med
brännjärn märkas. Fruntimret hade denna gång ingen medömkan med Kalle,
hon var hämndgirig, ty han hade utom detta så många debet på sitt konto
hos henne, att kaptenen slutligen nu såg sig föranlåten att göra sitt
till för räkningens utjämning.
Det befanns dock att det eljes vid afräkningarna med Kalle använda
redskapet, daggen, samtidigt med hans spruta spårlöst försvunnit, och
hans buse, kaptenen, var således nödsakad att se sig om efter en annan
tågstump. Han hittade ock en ända gammalt gods af passande längd och
tjocklek, hvarefter Kalle infångades vid ett af sina långa öron,
uppmanades till tysthet och i allsköns hemlighet leddes under däck ned
i salongen.
Där fick han själf taga fram en s.k. fallstol och trots ihärdiga
protester och böner placera sig därpå i en alldeles bakvänd ställning
för att emottaga hvad han så väl förtjänat. Ett blidt öde vakade dock
äfven denna gång öfver sin gunstling. Han, som för tillfället
personifierade den straffande rättvisan, har sedan berättat för mig,
att just då allt var klart till aktion, brast den höjda ruttna
tågstumpen i det afgörande ögonblicket tvärt utaf och flög utan att
snudda vid målet bort under salongsbordet. Kalle fick visst söka fram
rättvisans huggande svärd och åter intaga platsen för afbasningens
fullföljande, men horribile dictu, daggen sprang än en gång utaf och
hamnade på orätt ställe. Kaptenen var säkert ingen tyrann och icke
onödigt ömsint heller, men denna upprepade egendomliga händelse hejdade
honom. Han sade att han ofrivilligt kom att tänka på patriarken
Abraham, som stod i begrepp att offra sin Isak, och fann vid jämförelse
en viss likhet uti situationen. Han fick därigenom andra tankar och
mildare känslor, lät tågstumpen ligga och gaf en vink åt Kalle, som var
tydlig nog och en välkommen anledning för honom att kila sin kos; men
uppkommen på däck såg han nog så stukad ut och gned sig på ett visst
ställe, troligen för att imponera på eller väcka mildare känslor hos
restauratrisen. Hvad kunna icke pojkar hitta på! Hade Kalle icke en
märkvärdig tur? Men kaptenen var en spjufver och Kalle påstod sig ha
fått stryk.
* * * * *
Man skulle trott, att Kalle, då hän sålunda med njuggan nöd och blotta
förskräckelsen slapp helskinnad undan den hotande bastonaden, därefter
ångrat och bättrat sig samt slutat upp med pojkfukterna, men detta var
ett misstag. Icke ens tacksamhetskänslan var hos honom stark nog att
lägga band på hans naturliga fallenhet för okynne. Restauratrisen var
en s.k. gammalpiga och hade, redan långt förrän han spelade henne det
omtalade sprattet, egnat honom sitt otillfredsställda hjärtas moderliga
känslor under form af välsmakande rester från serveringen, ett och
annat glas öl samt vid lägligt tillfälle någon vin- eller punschskvätt.
Kalle mådde godt, men han var ändå samvetslöst otacksam. Det kunde
tyckas, att dessa välvilliga trakteringar hos honom borde ha framkallat
erkänsla och förståelse, men långt därifrån, han hade jämte sina många
befattningar tid nog att göra dumheter till förtret åt henne och andra.
Det första han hittade på, då han efter den skildrade scenen fick se
sin välgörarinna, var att räcka ut tungan och visa långnäsa ät henne.
Denna yttring af öfvermod skulle hon nog ha förlåtit, ty både han och
hon hade sinsmellan haft sådana uppgörelser förut; nu hade hon dock
satt sig i sinnet att icke bli god igen, förrän han som ersättning för
den svedda strumpan bestått henne det ofvannämnda paret nya. Men till
trots af kaptenens domslut och hennes påminnelser låtsades Kalle vara
dof på det örat. Han behöfde sina slantar till annat, strumporna blefvo
oköpta och en oundviklig följd däraf blef hans förvisning ur köket och
matskåpet. Detta var ett oväntadt och svårt slag för Kalle, ty därefter
började umbärandets och de sugande känningarnas svåra tid, då han fick
se och känna lukten af allt godt som serverades i salongen och gick
hans näsa förbi. Men i stället för att tankar på ånger och bättring
skulle ha väckts däraf, blef hans sinne förbittradt och han lurade på
tillfälle att hämnas.
Ömma själar måste ha något föremål, som de egna sina känslor, och man
får därför icke undra öfver att restauratrisen, då Kalle sålunda visat
sig ovärdig hennes gunst, skänkte sin välvilja åt en annan varelse.
Någon tid efter detta kom restauratrisen en morgon ombord med sin nya
älskling, en den allra vackraste, sötaste lilla halfvuxna kattunge,
krithvit med en liten skär nos och stora menlösa gröngula skälmögon. Så
tyckte åtminstone den förtjusta egarinnan. Den var rörlig, smidig,
gratiös och lekfull, och "Rosennos" var ett rätt lämpligt namn åt
kissan, som snart blef favorit hos alla ombord såväl hos kapten som
passagerare och besättning. Denna senare med Kalle naturligtvis i
spetsen var dock ogrannlaga nog att till egarinnans grämelse förkorta
det vackra namnet till det plebejiska "Nos, Nos", då de lockade kissan,
och det var visst styggt det. Ja den lilla Rosennos var ett ovanligt
städadt och snällt kräk, det tyckte alla, främst hennes matmor och
Kalle. Denne hade, då båten var till sjös, god tid att såsom lekkamrat
och uppfostrare sysselsätta sig med kissan. Den förra sysslan skötte
han till egen och passagerarenas förnöjelse nog så bra, men som
uppfostrare lärde han henne intet annat än dumheter, och snart var den
rara lärjungen lika odygdig som läraren, då hon med och utan anledning
fräste och klöste med samma färdighet som vanliga kattor.
Matmodern hade vant kissan att om dagarna, medan hon utöfvade sin
syssla, söka sig en hviloplats på hennes omkring hufvudet lindade
hårfläta. De blefve båda snart så vana härvid, att katten själfmant
klängde till sin upphöjda bädd, och sofvande eller spinnande låg hon
kvar till passagerarenas förvåning och restauratrisens stolthet, då
denna i sina bestyr gick af och an ombord.
En klar och solvarm dag vid middagstiden, då ångbåten var på återväg
från Lembois till staden och passagerarne olustiga och dåsiga sutto
omkring på det soliga halfdäcket, infann sig äfven Rosennos där, trots
värmen liflig och lekfull som vanligt. Orsaken till munterheten var en
liten skramlande pappersstrut, af någon spjufver bunden vid yttersta
ändan af hennes lilla rörliga svans. Detta intressanta men generande
påhäng försökte kissan ihärdigt ehuru förgäfves att komma åt. Huru vigt
hon än svängde och skuttade nådde tassarna aldrig dit. Struten var
borta, hvar gång klorna slogo till, och hängde äter liksom till hån
dinglade på spetsen af den uppresta ryggradsförlängningen. Kattens
gratiösa rörelser vid hoppandet och gripandet efter det oåtkomliga
föremålet, de därvid utförda eleganta och smidiga sprången tycktes roa
såväl den agerande som åskådarne, hvilka intresserade af den
improviserade förevisningen för en stund glömde dagens tröttande
kvalmighet. Småningom ledsnade kissan dock att ständigt anstränga sig i
fåvitsko, lynnet blef retadt, rörelserna blefvo häftigare och tålamodet
var slut; hon sköt fräsande och ilsken upp ryggen och försvann med ett
par långa språng under däck, liksom för att åstadkomma ett effektfullt
slut på föreställningen, hvilken af åskådarne belönades med applåd. En
stund därefter infann hon sig åter på arenan, troligtvis för att tacka
för bifallet; hon var då lika söt och snäll som vanligt men utan strut.
Det var ju ganska naturligt, att uppfinnaren af denna muntration
därefter dagligen, då vädret tillät, hade katten att uppträda, ehuru
dess egarinna var föga belåten med dessa förevisningar och, så snart
hon fick nys om det som förehades, befriade sin älskling från struten.
Kissan började då uppträda på sådan tid, då matmor af sin syssla
hindrades att störande ingripa. Rosennos debyter blefvo dock icke
många; hennes konstnärsbana fick ett tvärt och sorgligt slut. Detta
hände sålunda:
En riktigt het sommardag, så het att kaptenen påstod sig kunna steka
sill i skuggan, så het att damerna på det soliga akterdäcket befriat
sig från alla på något sätt umbärliga plagg samt en äldre, storväxt och
välfödd fru till och med aflagt den förr på urringade klädningar utom
hus städse brukliga kragen, då uppträdde Rosennos för sista gången. Hon
var redan vid dåligt lynne, då hon visade sig. Säkert hade struten
knutits för hårdt kring den vaxade ändan, ty hela svansen skakade
konvulsiviskt, dessutom var struten betydligt större än vanligt och
äfven detta var retsamt. Att bli knipen hårdt i svansen måste till och
med för en katt vara anledning nog att förlora humöret. Därför började
den ock rasa omkring värre för att slippa undan pinan. Det bar i väg på
och under bänkarna mellan passagerarenas ben och kjolar, så att
fruntimren skreko af förskräckelse, utan att veta hvart de skulle fly
undan odjuret, som de misstänkte vara tokigt. De djärfvaste försökte
taga fatt kräket, men blefvo rädda, då det spottande och fräsande af
rädsla rusade af än vildare. Slutligen torde katten ha misstagit sig
och ansett den lugnt kvarsittande feta frun med den kolossala
hårprydnaden vara hennes matmor, hon rusade bakifrån mot henne och
hoppade längs ryggen upp på den breda nakna nacken, för att nå den
fredande platsen på hufvudet. Med ett förfärans skrik sjönk frun i
vanmakt. En bredvid henne sittande herre grep katten i svansen, ref
bort den från hufvudet och slängde den åtföljd af löshåret öfverbord.
Rosennos föll för om hjulhuset, hon kom således under skofvelhjulet och
återsågs aldrig. Frun hade som minne åtta djupa parallella repor efter
hennes klor på sin hvita feta nacke, blödande som små bäckar.
Hvarför skall man hålla kattor och vänja dem att ligga på folks hufvud?
Inte rådde Kalle för det! Nej ingalunda. Kalle var en så fiffig pojke,
att det är alldeles obehöfligt att försöka ljuga ihop något om honom.
Några af ångbåten "Vanajas" haverier.
År 1867 hade T:fors Linne- & Järn-Manufaktur-Aktiebolag af
häradshöfding Törngren öfvertagit den af honom anlagda skeppsdockan i
Helsingfors och blef jag som bolagets ingeniör i T:fors nödsakad att
för arbetenas utförande därstädes allt som oftast resa emellan
städerna. En dag i början af juni månad följande år hade jag just
anländt till hufvudstaden, då jag erhöll ett telegram, som meddelade,
att ångbåten "Vanaja" strandat på Vanajavesi, och anmodade mig att så
fort som möjligt komma till strandningsstället. Telegrafiskt anordnades
ditsändande af manskap och redskap från T:fors verkstad och följande
dag var jag på platsen.
Det var högvattentid i sjöarna kring T:hus. Utanför staden stod vattnet
så högt, att den låg som på en holme, och då man åkte på landsvägen
förbi slottet steg vattnet in i åkdonet. Detta ovanligt höga vårflöde
var orsak till att kaptenen eller styrmannen på "Vanaja" icke kände
igen sig på farleden och midt på ljusa dagen vid Vanajavesis norra ända
körde upp mellan videbuskarna på en liten öfversvämmad holme, hvars
högsta punkt vid medel vattenstånd låg minst en meter öfver vattenytan.
Holmen bestod af ett åt alla håll sakta sluttande stenröse, hvarpå här
och där någon större jordfast sten höjde sig litet öfver de andra. Den
var på sina ställen beväxt med videbuskar, som nu öfver halfva höjden
stodo i vattnet, och det var därför ej mycket att undra på, att det var
svårt att hitta rätta vägen, helst på nära håll intet annat föremål
fanns som kunde tjänat till sjömärke i den krångliga farleden. Ångbåten
hade kört upp ungefär midt på grundet och fastnat på en större sten.
Den låg så högt, att förstäfvens nedre krökning mot kölen var lyftad i
vattenytan och aktern djupt nedtryckt. Om en storm hade uppstått på
Vanajavesi stora fjärd, skulle den akterifrån ha fyllts af vågorna, men
sjunkit hade den dock icke, ty den stod stadigt nog på sjöbottnen.
Ångbåten hängde hufvudsakligen på den förenämnda stenen, som mellan
tvänne spant tryckt en djup fördjupning i bottenplåten förut där ingen
köl fanns. Därför måste båten för att komma loss lyftas rätt upp och
tillika skjutas akteröfver. Detta var svårt att utföra, då vattnet
kring fartyget var mer än meterdjupt och man således måste hållas
ombord.
För ändamålet upprestes öfver förskeppet tvänne s.k. saxar, enhvar af
dem gjord utaf två långa och grofva stockar, stadigt sammanbundna i
toppändan. Dessa ställdes på sjöbotten tvärs öfver båten med ett ben
vid hvardera fartygssidan och fästes något lutande akteröfver, samt
höllös uti sådan ställning med från toppen till förstäfven spända tåg.
Vid båda saxarna lades flerdubbla starka tågstroppar under skrofvet,
hvaruti de vid saxarna hängande hissblocken fästades, och mellan
relingskanterna passades stöd af stockar, för att stropparna ej skulle
klämma ihop båtens sidor. Därpå fördes ankaret långt akterut i sjön och
ställdes till för varpning med ankarspelet. Då alla förberedelser voro
gjorda, hissades förskeppet med blocken uti saxarna så mycket uppåt,
att bucklan i bottnen blef fri från stenen; därefter varpades med
spelet och firades uti saxarnas stagningar, hvarvid fören småningom
kröp från stenen. Saxarna flyttades sedan tvänne gånger längre akterut,
hissandet och varpandet upprepades, tills båten slutligen blef fri från
grundet. Märkvärdigt nog läckte det så illa deformerade stället i
bottnen så obetydligt, att det inifrån kunde tätas med en diktmejsel.
Att vidare reparera skadan brydde man sig icke om; det var godt
material, godt arbete och god tur att träffa på en kullrig sten som
gjorde haveriet mindre svårt än det såg ut.
* * * * *
En annan gång sju år senare dagen efter midsommaren 1875 kom jag tidigt
på morgonen från Birkkala åkande åt staden, efter att öfver helgen ha
vistats hos min familj, som bodde på sommarnöje nära Nokiafabrikerna.
Hunnen till de vid Piispala öfver Pyynikkeåsen förande rullbanorna för
sågstock, observerade jag ute på Pyhäjärvi nära Viksholmen ett större
svart och hvitt föremål, hvars konturer i den redan af solrök oklara
luften icke tydligt kunde skönjas, men ej gärna kunde vara något annat
än en af ångbåtarna, ehuru jag icke kunde förstå, hvarför den låg
stilla på ett ställe beläget långt från farleden. Anländ till
brukskontoret fick jag förklaring på det jag sett.
Ångbåten "Vanaja" hade fått order att på midsommardagen åter en gång
göra lustturer med fabriksarbetare mellan staden och Viksholmen, där
det fanns restauration och musik med dans på kvällen. Sedan Lembois
kanal blef färdig, hade ångbåten årligen varit där i samma ärende och
utan äfventyr anlöpt nämnda holme, samt skulle nu fram på natten
därifrån afhämta omkring tvåhundra personer. Ungefär femtio famnar
framför holmens landningsbrygga ligger ett vidsträckt stengrund, på
hvilket vid högvatten knappt tre fots djup finnes; man får därför icke
med ångbåt fara från bron direkt mot staden, utan måste göra en båge åt
söder. Detta förhållande var så allmänt kändt, att någon prick mig
veterligt aldrig utsattes på grundet. Det var icke heller första gången
"Vanaja" på den natten farit lyckligt förbi stenarna, men i "fyllan och
villan", som man rätt betecknande uttrycker sig, tog styrmannen miste
om kursen, och kaptenen, som för tillfället hade göra nog att hålla
reda på det sällskap han medförde ombord, hann förmodligen icke
uppmärksamma hvartåt det bar. Några minuter efter affärden, just då
båten kommit i full fart, törnade den, och ehuru tungt lastad, körde
den högt upp på grundet och fick där en betydlig lutning åt babord. Det
blef en hemsk uppståndelse bland de mer eller mindre nyktra
passagerarena, i synnerhet som rop genast hördes, att vatten strömmade
in. Man trodde, att ångbåten inom några ögonblick skulle stjälpa eller
sjunka, och skrek efter båtar, medan en och annan, som var djärfvare,
började kläda af sig för att simma tillbaka till holmen. Därifrån
anlände dock snart roddbåtar i mängd, tillhörande klokare folk, som
föredragit att färdas i dem. Dessa bärgade folket småningom i land,
medan ångbåten alltmer fylldes af genom läckorna häftigt inströmmande
vatten, hvilket fritt rann akterut genom afstängningsventilerna uti de
vattentäta plåtväggarna för- och akterom maskineriet, som af glömska
naturligtvis lämnats öppna. Vattnet ökades snart så mycket att aktern
fylldes och sjönk under vattenytan så djupt som botten vid grundet
tillät.
Denna hemska historia berättades mig af verkstadsbokhållaren Grönlund;
han var med ombord och påstod, att han som lefvat fem år i Amerika dock
icke upplefvat något liknande den uppståndelse, som förekom ombord på
"Vanaja" den natten.
För att på stället se hurudant ångbåtens läge var, gick jag fram mot
förmiddagen ned till Laukko torg och for därifrån ditut med ångslupen
Tampere, som för tillfället hyrts af ångbåtsbolaget för att underhålla
förbindelse med haveristen. "Vanaja" låg rätt illa till. Det från
botten ganska brant uppstigande grundet hade tillåtit aktern att sjunka
så djupt, att vattnet låg öfver halfva soltältets längd och små vågor
spelade mot akterdäcket. Då skrofvets midt hvilade på grundets högsta
stenar, hade förskeppet lyftats så högt, att man med roddbåt kunde
färdas under förstäfven. Det var en syn värdig hafskusten efter storm,
men icke den lilla Pyhäjärvis leende fjärdar och lekande vågor. Babords
hjulhus låg med underkanten djupt i vattnet, salong och hytter akterut
voro fyllda ända upp under taket, maskinrummet till hälften samt det
förom belägna köket och kojerna med aftagande djup ända fram på det
odäckade förskeppets golf, som småningom höjde sig däröfver. På båten
meddelade kapten Alroth mig en del detaljer af händelsen och äfven att
ångbåtsbolagets ombudsman i staden på bestyrelsens order för ångbåtens
bärgning anställt en i staden bosatt ingeniör, hvilken erhållit
de behöfliga redskapen som lån från den under byggnad varande
T:hus—T:fors banans materialförråd. Då verkstaden förr ofta varit af
bolaget anlitad vid dylika tillfällen, frågade jag kaptenen efter
anledningen till denna afvikelse från regeln och fick det oväntade
svaret: "att skräddare och skomakare vid passande tillfälle nog bruka
klå opp folk, men att en mekanisk verkstad är vida värre att råka ut
för"; därför hade bestyrelsen nu beslutat vända sig åt annat håll.
Detta lär vara en öfverallt spridd åsikt om verkstäders debiteringar,
som dock äfven denna gång skulle flerdubbla kostnaderna för bolaget. Då
jag således intet vidare hade att uträtta ombord, for jag hem, rätt
nyfiken på huru detta företag skulle aflöpa. En hel vecka förgick,
under hvilken blott hördes, att några försök gjorts att lyfta fartygets
akter öfver vattnet, hvarvid kettingar och trossar sprungit af, utan
att vraket rubbats ur stället. Slutligen insåg man dock, att det
saknades nödig erfarenhet och redskap för ändamålet, och ehuru
motvilligt måste man bekväma sig att anlita verkstaden. Ombudsmannen
infann sig därför på verkstadens kontor med anhållan att den skulle
öfvertaga bärgningen, hvilket man dock, efter hvad som förefallit, var
föga hågad för. Men gammalt intresse för de af verkstaden i tiden
byggda båtarna gjorde dock att en öfverenskommelse träffades efter
åtskilligt telegraferande och parlamenterande med bestyrelsen i T:hus,
hvilken, då intet annat hjälpte, var nödsakad att antaga verkstadens
villkor.