hvilken vid marknader användes till boskapstorg, och togo af utåt
landsvägen, som på den tiden här och där var kantad med täta grupper af
låga tall och enbuskar. Framför oss gick jämte annat folk en gumma som
var åtföljd af en uppnosig och fet knäracka; denna sprang omkring bland
buskarna, luktande och behandlande dem på hundmanér samt skrämde
plötsligt fram en hare, hvilken den gläfsande förföljde. Möjligtvis var
detta samma jösse med hvilken kassören en stund förut haft sitt
äfventyr, ty lika lugnt och sansadt betedde den sig som då och hoppade
icke längre än behöfligt undan för hunden, hvilken han kanske af
erfarenhet visste icke behöfde synnerligt respekteras.
Kassören gjorde redan ställningssteg för att än en gång ladda, men då
jag nu kom ihåg att skotten voro kvar i bössan, sköt jag haren till
gummans ytterliga förskräckelse. Käringen fick mig dock snart till att
ångra denna bedrift, ty hon höll för mig en straffpredikan öfver
nutidens fördärfvade ungdom, som på söndagen hellre än att gå i kyrkan
drifver omkring i skogen och skrämmer gammalt folk halfdöda med
skjutande på allmän landsväg. Detta föredrag räckte ända fram till
Köpmangatan, där vi vid närmaste hörn togo af för att slippa ifrån
sällskapet.
Men värre var, att gumman väckte kassörens slumrande samvete och att
han till råga på eländet, då hon slutade, fortsatte att läsa lagen för
mig. Han resonnerade om det orätta uti att skjuta inom stadens hank och
stör, hvilket därför ock vore af lag förbjudet, samt måste anses vara
ett mindre hyfsadt beteende. För att icke själf komma i frestelse att
begå sådan öfverträdelse, brukade han alltid skjuta ut skotten, innan
han beträdde stadens område, detta hade han ju äfven tillsagt mig att
göra och om jag följt hans välmenta råd, hade jag icke kunnat skjuta
haren, icke skrämt gumman och denna skandal på söndagsmorgonen hade
undvikits. Allt detta prat var lyckligtvis för löjligt att kunna
förarga, men för principens skull och för att icke synas som en
botfärdig syndare opponerade jag mig dock; påstående att hvarken
enbuskar eller harar brukade förekomma på stadens gator och att hvad
skjutandet beträffade så hade han en stund förut själf föregått med
dåligt exempel och skjutit tre skott mot mitt ena, liksom han varit
färdig att ladda, då jag förekom honom; han borde således först sopa
framför egen port etc. etc. Nog af, kassören blef så grundligt förargad
öfver detta misskännande af hans ädla afsikter och öfver att jag
gycklat och skrattat åt honom, då han bommade på haren, att han
slutligen försäkrade, att detta var sista gången vi jagat tillsammans.
Det var ju möjligt, att mitt oförsynta löje vid det tillfället så
distraherat honom, att han icke höll reda på hvart haglen kommo, men
äfven nu hade jag svårt att hålla mig allvarsam, ty jag kände den
pappenheimarn för väl.
Under tystnad följdes vi åt ända hem; till och med då jag som
godtgörelse för den förargelse jag åstadkommit och till bot för det
obetänkta skottet vid skilsmässan tigande räckte haren åt honom, tog
han emot den utan att säga ett enda ord och stod en stund kvar med
haren i hand, sedan jag stängt min dörr; kanske ämnade han säga något
som icke hann bli färdigt. Under veckan träffades vi icke, men tidigt
påföljande söndag purrade han mig ur sängen, påstående att det aldrig
varit lämpligare väder för harjakt. Han var nu fast öfvertygad, att det
sista obehaget varit en följd af det "tvefaldt olyckliga möte" vi då på
en gång hade med de mest olycksbringande makter, nämligen en käring och
en hare, hvilka liksom en astrologisk konstellation ofelbart måste
medföra otur och förargelse. Därför hade han till förekommande af
sådant skaffat sig en talisman som skyddade för följderna af alla
skadliga möten; men den ville han icke visa, ty då blefve den maktlös.
Häröfver måste jag ovillkorligen småle otroget; för tillfället var hans
lynne dock så förträffligt, att han icke ens tyckte illa vara, då jag
påstod, att godt humör och fördragsamhet vore den bästa talisman som
kunde medtagas på ett jaktnöje.
Något om förenämnda hjulångbåtars haverier.
Under den vackra sommartiden var det mycket lämpligt för resande att på
ungefär åtta timmar kunna färdas med ångbåt den vackra sjövägen mellan
T:fors och T:hus. Att resa på sjön var angenämt och bekvämt emot att
skaka längs landsvägarna i hetta och damm; därför valdes denna väg af
alla resande, som kunde rätta sig efter afgångstiderna från
ändstationerna, hvilken var kl. nio på morgonen. Några gånger årligen
inträffade dock helt oväntade små äfventyr under färderna, till exempel
då båtarna råkade ut för missödet att törna, åka upp och fastna på
något af de oräkneliga grunda, leriga och steniga ställena på fjärdar
och i sund, hvilket man ombord var ganska van vid, och däraf uppstodo
ibland ganska vidlyftiga och långvariga bärgningsarbeten, men
lyckligtvis råkade människor vid dessa tillfällen aldrig ut för någon
olycka, ehuru båtarna ofta förde många passagerare. Vanligen voro dessa
trafikafbrott af lättare beskaffenhet och båtarnas kaptener bråkade sig
loss med eget manskap och redskap samt med den hjälp som vid tillfället
kunde fås på nära håll, dock hände äfven emellanåt, att verkstadens
biträde måste påkallas för att man skulle bli flott. Emedan sådant
brukade inträffa med än den ena, än den andra båten, hade vid
verkstaden uppställts en kår af dugliga österbottniska timmermän under
förman Karlssons kommando, hvilka snart blefvo vana att bärga dessa
haverister, och den för sådant arbete nödiga redskapen af spel,
trossar, domkrafter etc. fanns städse tillhands färdig att läggas
på kärran och inom kortaste tid afgå till strandningsstället.
Några af de mera kinkiga tillfällen då denna hjälpkår behöfdes,vill jag
här omnämna för att illustrera trafiksvårigheten och
navigationsförhållandena på dessa vatten.
Under de tre somrar som förgingo innan kanalen och slussen genom näset
vid Lembois år 1868 blefvo färdiga, stannade ångbåten "Vanaja" ofvanför
och "Elias Lönnrot" nedanom detsamma, och äfven därefter hände sällan,
att de foro på hvarandras farvatten. "Lönnrot", som var något mera
djupgående och längre än "Vanaja", hade under den torraste sommartiden
stor svårighet att krångla sig fram till T:hus och var under alla dessa
åren blott några få gånger där och då, som kapten Steen påstod, endast
för att visa T:husborna huru vacker båt han förde. Oftare kom "Vanaja"
till T:fors och vanligen för att om midsommaren eller någon söndag göra
lustresa på Pyhäjärvi med fabriksarbetare, hvilka nöjen kapten Steen
icke kunde förmås sköta med sin "Lönnrot", hvilken han ansåg för god
till sådant.
Att under sådana omständigheter båtarnas kaptener och styrmän icke
hunno bli fullt hemmastadda utefter hela farleden mellan städerna är ju
helt naturligt, helst vattenståndet under sommarens lopp i höjd
varierade från en till två meter. Man får därför icke skylla båtarnas
befäl för all otur, som vid navigationen inträffade, ty äfven andra
orsaker vållade haverier.
Från uppkomsten af ångbåtsbygget i T:fors och den däraf ökade
samfärdseln äfvensom från de samtidiga storartade fabriksanläggningarna
daterar sig slutet af detta samhälles idylliska tid. Med
kommunikationernas utveckling började staden växa och dess
uppblomstring fortgick stadigt, under den tid ångbåtsförbindelsen
söderut florerade, tills stadens uppsving efter anknytningen vid
järnvägsnätet började antaga amerikanska proportioner. Men en treflig
tid, värd att ihågkommas, var detta ångbåtskommunikationens korta skede
i alla fall, liksom all ungdomstid.
Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden.
"Då Kalle styrde."
Under högvattentiden under maj och juni månader brukade ångbåten "Elias
Lönnrot" allt emellanåt vara utsatt för oförutsedda bottenkänningar på
de här och där vid sidan af hans dagliga stråt liggande af vattnet mer
eller mindre högt öfversvämmade sten- och lerbankarna. Vanligen
passerade han dessa försåtliga hinder med full fart utan att fastna,
och då fäste sig ingen vid sådana småsaker, allraminst kaptenen och
styrmannen, som lugnt brukade yttra: "Siinä se oli taas". Stannade man
dock någon gång på banken så bråkade man sig loss med maskinens och
manskapets tillhjälp, satte en prick på stället och törnade den
sommaren icke mera på dör, om pricken fick vara på sin plats. Men så
kom den långa vintern och islossningen på våren, under hvilken alla
utsatta märken försvunno. Vid islossningen började vattnet åter stiga
och därför var det ju ganska naturligt, att man, då den nya seglationen
började, icke mer var fullt hemmastadd och säker på sin farled, utan
ibland behöfde känna sig för litet med förstäfven. Att årligen
underhålla sjömärken längs farleden var ju förenadt med mycket besvär
och ganska obehöfligt, då man ju ändå längre fram på sommarn, då
vattnet sjönk, alltid fick återse de gamla bekanta rösena. Man var
säker på sin sak och därför skulle det ha varit ett bevis på bristande
lokalsinne och obekantskap med den i många år trafikerade farleden, om
man ansett nödigt att vägleda sig med sjömärken. Det brydde man sig
därför icke mycket om och vid ångbåten "Lönnrots" farvatten sattes
endast de oundgängligaste märken. Förstördes dessa under sommarens lopp
af stockflottar och okynne, eller behagade någon fiskvattenegare ställa
sina pålkrokar i närheten, ja då kunde man ibland fram på hösten på de
öfver vattenytan uppstigande stenarna af den kvarsittande mönjefärgen
se hvar båten gått fram. Men bottenplåtarna i skrofvet voro goda och
sega, de buktade sig hellre än de gingo sönder, och därför såg båten
efter några kampanjer på undersidan ut, som om sjöns vågor hade stelnat
mellan spantryggarna. Detta syntes dock endast då båten stod på land
och dit kom den aldrig helt och hållet, förrän då den för alltid
lämnade vattendraget, och blott den var tät kunde detta ju vara
likgiltigt.
Af dessa orsaker var den ljusa, vackra midsommartiden mera riskabel för
båten än höstens mörker. Dessutom for man mot seglationens slut
försiktigare fram och hade hunnit praktisera sig till större
erfarenhet.
Så hände engång på dagen före midsommaraftonen år 1867 att "Elias
Lönnrot" med mindre tur än vanligt forcerade sig öfver ett stenröse,
hvarför den skyndsamt, med förskeppet fylldt af vatten, måste återvända
till staden.
Ångbåten hade lämnat sin plats vid Laukko torg i T:fors kl. 9 på
morgonen och var på ordinarie tur till Lembois. Då på Pyhäjärvi är
relativt rent farvatten, tyckte kaptenen, som städse vid ankomst och
affärd själf skötte rodret och tidigare ej medhunnit sin kaffefrukost,
att det var ett lägligt tillfälle därtill, då båten kommit ett stycke
ut på Hatanpää-viken. Han kallade styrmannen till rodret och gick själf
under däck. En stund därefter kände styrmannen liksom hans kapten behof
af föda, och då farvattnet var rent och båtens faktotum kajutvakten,
kökspojken och jungmannen Kalle var en fix pojke, som tillförene hållit
i roderratten på denna kurs, kunde han ju för en kort stund
ställföreträda honom. Tänkt och gjordt, han vinkade Kalle till sig och
lämnade rodret åt honom, hvarpå äfven han i sin tur försvann förut.
Kalle var som sagdt en fix pojke, ett godt sjömansämne, användbart till
mycket ombord och på land, men Kalle var ung ännu och hade icke
medhunnit navigationsskolan, ej heller hade han i praktiken inhämtat
rätta kunskapen om nord- och sydprickar samt hemligheten med de därpå
anbragta mystiska kvastarna, och det var otur det. En kvart timme gick
allting bra, han väjde riktigt för Viksholmen, men bortom den syntes en
prick på södra sidan af farleden mellan Pardola och Haikka egendomar,
betecknande ett stengrund med högst tre fot vatten. Den trästången hade
han nog sett förut och visste att den betydde något, men hvad den upp
och nedvända kvastruskan på stångändan utvisade, det hade han kanske
hört och haft reda på, men icke med tillräckligt allvar fäst sig vid,
och så råkade han styra söder om sydpricken och kom riktigt öfver
stenröset, men kaptenen flög öfverända med fallstolen där han satt vid
salongsbordet, fick både kaffekoppen och akvaviten öfver sig samt kunde
sedan icke göra reda för huru kvickt han kom upp på däck. Ja, båten
fastnade visst icke på stenarna, men ett duktigt hål liksom hugget med
yxa fick han i bottnen akterom förruffen och en rad af djupa bucklor på
båda sidor om kölen. Lyckligtvis fortsatte läckorna icke under
maskinrummet och båten flöt med fören full af vatten ända upp till
sittbänkarna. Kaptenen fick brådt om att draga en dubbel pressenning
under båten öfver hålet, och med förstäfven nära vattenytan samt alla
man vid pytsarna kom han till Ratina varf. Där varpades halfva båten
upp på det torra och lappades så fort som möjligt, hvarvid man fick se
huru halfva båtbottnen såg ut, men någon lustfärd blef ej utaf den
midsommaren. Kalle fick visst smaka litet af tågändan, men han visste
sig vara oskyldig och var snart lika glad för det; dock fick han efter
den färden aldrig mera stå till roders på "Elias Lönnrot", och det hade
han visst intet emot.
"Elias på sjöbotten."
År 1870 infann sig vintern tidigt och som vanligt fanns mycket
fraktgods att föras, hvarför kapten Steen med berömvärdt nit bjöd till
att upprätthålla trafiken så länge som möjligt. En natt då han med sin
ångare låg i Lembois, blef frosten skarp, och isen, som båten redan
dagen förut bråkat uti, förstärktes däraf så pass, att kaptenen såg sig
nödsakad att återvända till Lembois, sedan de flesta skoflarna i hjulen
blifvit sönderslagna. Han förtöjde båten åter vid bryggan nedanom
Lempäälä kyrka och därtill nödd och tvungen lade han upp för vintern.
Maskinen plockades isär och insmordes för att skyddas mot rost, allt
som var löst på underdäck skaffades inom lås och bom på land, ett
provisionelt brädtak uppsattes för- och akteröfver båten och så
anförtroddes allt för eftersyn och omvårdnad under vintern åt socknens
nära boende klockare, ty "klockarfar skall ju allting bestyra". Om han
gör det bra, ja det är en annan sak. Till slut hemförlofvade kaptenen
sin besättning och for efter välförrättadt värf hem till sitt land
igen.
Under vintern hördes intet vidare om ångbåten, som alltid förut
öfvervintrat i staden. Men på våren en dag i april tidigare än vanligt
kommer kapten Steen med större fart, än han eljes brukade, in på
verkstadens kontor och utropade innan han hunnit hälsa: "Nu är f—n lös
i Lembois och Lönnrot ligger på sjöbotten!" "Det har han gjort förr
under ditt kommando", fick han till svar, men det syntes mycket väl på
skepparn, att det denna gång var allvarsammare än eljes med hans
haverier. "Ja, men nu syns bara skorstenskransen", fick han med möda ur
sig, i det han med en stor gest slog ihop händerna. Sedan han hunnit
lugna sig, fick man ock reda på, att bolagets bestyrelse telegraferat
och sedan skickat honom att se efter båten. Därifrån kom han nu.
Det var intet annat att göra, än att hjälpa kaptenen bärga sin båt ur
djupet, och detta lyckades äfven efter mycken möda. Båten låg på botten
alldeles tätt invid landningsbryggan och särdeles olämpligt för
bärgning. På utsidan kunde lyftningen ske med tvänne pråmar, men vid
landsidan måste den utföras från bron, och där var det breda hjulhuset
hinderligt för arbetet. Med uppresta saxar, hissblock och kettingar på
fyra ställen under båten lyckades företaget slutligen. Denna malör hade
tillgått på följande sätt: Vid uppläggningen på hösten hade maskinisten
löstagit ett rör från fartygssidan nära vattenytan. Det häraf uppkomna
hålet i skrofvet hade han tilltäppt med en utifrån inslagen trätapp,
men af obetänksamhet lämnade han denna så lång, att öfver en fot däraf
räckte utanför fartygssidan. Då sedan vårsolens värmande strålar tinade
bort isen på yttre sidan om fartyget, krängde båten, sänkande sig med
vattnet i sjön, småningom från land utåt. Därvid bände den långa
träpluggen mot iskanten och lossnade. När hålet sedan småningom sänktes
under vattenbrynet, läckte alltmera vatten in i båten, och emedan
afstängningsventilerna i de vattentäta tvärskeppsskotten lämnats öppna,
spred det sig öfverallt i skrofvet. Båten sjönk allt djupare, tills den
slutligen hamnade på den släta sjöbottnen. När då klockarfar på
morgonen kom för att efterse sin skyddsling, syntes af denna blott så
mycket som Steen omnämnde. Men detta var ju icke f—ns fel utan
maskinistens.
"Kaptens fru bör icke vara med ombord."
Ångbåten "Elias Lönnrot" kom en vacker eftermiddag kort efter
midsommarn 1873 på sin ordinarie tur från Lembois med passagerare,
bland hvilka äfven kapten Steens fru befann sig. Frun hade icke förut
farit med båten, men af sin man hört den vackra farleden omtalas. För
att få en bättre öfverblick af nejden, uppehöll hon sig mest nära
styrinrättningen på halfdäck och var för blåstens skull insvept i en
stor sjal med länga fransar.
I öfra strömmen vid Sotka, som i rät vinkel mot farleden rinner ut ur
en smal vik, måste båten plötsligt göra en skarp vändning och rodret,
så fort och så mycket som sig göra lät, vridas åt styrbord. Så skedde
äfven denna gång och båten löpte med full maskin in i rätta kursen
midt i strömmen och nu skulle rodret lika hastigt tillbaka i
midskeppsställning. Men det var stopp, ratten gick åt det hållet
icke ur fläcken, trots både kaptenens och styrmannens förenade
ansträngningar. Inom några ögonblick hade båten svängt för mycket ät
styrbord och rände med fören högt upp på stranden, mellan de där
liggande stora stenblocken. En svår stöt följde, och bland andra
ramlade äfven kaptenskan omkull. Den starka strömmen fick makt med
båtens akter och svängde den vidare utför tills stenarne vid andra
stranden togo emot. Så blef båten liggande mellan båda stränderna tvärs
öfver strömmen, med styrbordssidan betydligt lutande mot vattenytan och
liksom en damm afstängande dess stridda lopp. Då man såg, att båten låg
stadigt fast och ingen fara fanns, att den skulle stjälpa, började man
söka efter orsaken till olyckan och anledningen till att roderratten
icke lät vrida sig. Det visade sig då, att fransarna på kaptenskans
sjal fastnat i roderkettingen och vid den hastiga manövern dragits in
mellan rullen och blockhuset i det på däcket fästade kettingsblocket
samt så hårdt klämt fast kettingen däri, att allt måste lösskrufvas och
söndertagas för att klara styrinrättningen. Små orsaker ha ibland
ledsamma följder och kanske är det icke utan anledning, som det påstås,
att kaptenskor medföra otur ombord liksom spinnrockar, hvilka man
därför hissar upp i masttoppen, om det någon gång icke kan undvikas att
taga en sådan med till sjös. Denna sed lär ännu, den dag som är, vara
bruklig mångenstädes vid kusten, ty troll bo sedan forna tider i
spinnrockarna.
Ilbud kom till verkstaden och då detta tycktes vara ett större haveri,
afreste jag ofördröjligen med en undsättningskår till stället. Det blef
ett svårt bärgningsarbete, ty båten låg särdeles illa till med fören
uppe i ett röse af stora block, upptagna vid strömmens rensning, samt
aktern hårdt tryckt mot ännu större stenar belägna i vattenytan och
därunder, liksom färdig att kantra och sakta skälfvande af strömmens
påtryckning. Då den hundra fot långa båten för de branta och steniga
strändernas skull hvarken kunde flyttas för- eller akteröfver och det
var otänkbart att med tillhands varande redskap hala aktern tillbaka
uppåt samma väg den drifvit ned i sitt nuvarande läge, så återstod
intet annat att göra, än att med sprängning undanskaffa så mycket af
stenröset, mot hvilket akterskeppet låg, att detta kunde fortsätta
svängen utför. Bergborrar, krut och annan hjälp erhölls med
beredvillighet som lån af ingeniören å de ett par kilometer därifrån
vid Nokia fors anlagda nya fabrikerna och därefter pågick under natten
borrning och sprängning af flere stenblock. En s.k. lyftsax af stockar
upprestes öfver ångbåtens akter, en gördel af ketting lades under den
och häruti lyftades akterskeppet med hissblock. När därefter stenarna
nedanför voro undanröjda, stuckos några spiror under akterstäfven,
hissverket borttogs och båten svängdes med tillhjälp af strömmen utför
och från land. Därvid vreds fören ned ur stenröset, så att båten blef
flott.
Så aflöpte detta haveri ändå ganska lyckligt och båten inträffade i
staden ett dygn efter händelsen. Kaptenen försäkrade dock sedan, att
han aldrig mera skulle taga sin gumma med ombord.
Kalle.
Kalle eller "Kallen" som hans husbonde brukade kalla honom, var en
behöflig och märklig person ombord på "Elias Lönnrot", värd att i
förbigående omnämnas, ty utom den förutnämnda debuten som rorgängare
hann han med mångt och mycket annat. Han föreställde lättmatros,
kajutpojke, kökspojke, springpojke och, som man ibland rätt betecknande
uttrycker sig, äfven tjufpojke. Allt som det bäst passade och bar till
för honom, skötte han den ena eller andra af dessa befattningar hvar
för sig eller flere på en gång, och då gick oftast något på tok. Men en
fix pojke var han och hemma från samma trakt som skepparen. Utom till
förenämnda sysslor hade kaptenen inlärt Kallen att vid behof
ställföreträda fågelhund, d.v.s. liksom ett sådant nödvändigt
jakttillbehör biträda honom, då han på hösten, medan hans ångare lades
upp för vintern, tog tillfället i akt att kring stadens utkanter syssla
med har- och rapphönsjakt. Men därom skall meddelas mera längre fram,
nu vill jag omtala en annan af Kalles bedrifter.
En sommarmorgon år 1868 kom jag ombord en stund före ångbåtens afgång
och fann den eljes så fryntlige kaptenen vid det mest miserabla humör,
"perkelerande" mera än vanligt. På min fråga efter orsaken, svarade han
murrigt:
"Jag tror, ta mej f—n, att hela elementet luktar i dag. Känner inte du
det?" Då jag nekade menade han vidare: "Ja så säga de andra med, det
tycks vara specielt för mej, som det stinker". Omedelbart efter det han
sagt detta, fick jag i näsan den otäcka stanken, som förargade
kaptenen, och märkte tillika att jag stod i lä om honom, hvarför jag
utbrast:
"Det tror jag nog, ty det är du själf som luktar". När allt kom till
förklaring, upptäcktes det huru kaptenens yfviga skäggväxt blifvit så
vedervärdigt parfymerad. Ombord använde kaptenen, för att efter
morgonens grundliga rentvagning torka tvålvattnet ur synen, i stället
för handduk en s.k. svabel. En sådan tingest är en af upptvinnade
tågändar eller annat dylikt material tillverkad och i ena ändan liksom
till handtag hopsurrad sudd eller aftorkningstrasa, mycket liknande en
afhuggen hästsvans samt till många ändamål användbar och bruklig
ombord. På "Elias Lönnrot" begagnades en sådan pjes som sagdt af
kaptenen att torka sig i synen med och en annan dylik för renlighetens
skull i den gemenligen "rundhuset" kallade nödvändighetslokalen, som på
hjulångbåtar brukar finnas någonstädes i närheten af hjulhusen. Det var
ett af Kalles många åligganden att tvätta och hålla reda på svablarna.
Ytterligare några af Kalles pojkstreck.
Den förträfflige Kalle hade utom sina förtjänster äfven vissa fel,
bland hvilka pojkaktigheten var mycket utbildad. Hans kapten försökte
nog att stäfja denna fallenhet för okynne, då han någongång råkade
komma öfver honom på bar gärning, men hade oftast för de förras skull
för mycket öfverseende med den senare. Emellanåt var det dock rätt
nära, att Kalle skulle fått vedergällning efter förtjänst.
Hvem annan än Kalle hade t.ex. kunnat hitta på att en vacker
sommarmorgon stryka fågellim kring kanten af språkrörsmunstycket, så
att hans intet ondt anande förman, då han vid affärden från staden
ropade "framåt" åt maskinisten, helt oväntadt satt fast med sitt yfviga
hakskägg. Limmet höll så stadigt, emedan han hade vanan att med handen
fatta tag i röret och således med detsamma klämt skägget riktigt väl in
i smörjan, och så blef det "stopp", då han ville "back".