kronan och flyttades till andra vatten.
Om kapten Steen.
Då jag nu slutat mina hågkomster om Vanaja ångbåtsbolag, må jag meddela
några minnen af G.A. Steen, ångbåten "Elias Lönnrots" kapten. Som förut
nämndt hemma från någon af de norra kuststäderna, var han vid
emottagandet af båten i midten af fyratio-talet. Till växten under
medellängd, bredaxlad och knubbig, hade han ett rundt, väderbitet och
skrynkligt ansikte, som var allt annat än vackert, i synnerhet som
skäggets vilda växtlighet icke tuktades på annat ställe än öfverläppen.
Stod han vid styrratten i regnväder, iklädd oljekappa och sydväst,
bredbent som sjömän bruka, liknade han mycket en gammal tomte som gått
till sjös eller en österbottnisk strömmingsjägare. Ihärdig i sin
syssla, godlynt och pratsam samt ganska bildad till att ha gått så
litet i skola, var han omtyckt af passagerarne, som gärna sällskapade
med honom och oftast trakterade gubben med mera toddar, än han tålde.
Hans skämtsamma lynne och meddelsamma natur gjorde, att han var en vän
af skeppare- och jägarehistorier och själf tillverkade sådana, då det
passade. Liksom han gärna tålde andras skämt, då det icke blef alltför
närgånget, gjorde han ofta nog sina bekanta små oförargliga puts. Han
höll sin båt snygg och bidrog mycket till att trafiken mellan städerna
gjorde ett efter omständigheterna reputerligt och sjömässigt intryck.
Ett af hans många påhitt var:
Den grönskande stolen.
På sommaren det svåra nödåret 1867 hade till ångbåten anskaffats ett
antal stolar af enkel och vanlig fason tillverkade af alldeles färska
fingertjocka videkvistar, hvilka till passagerarnes bekvämlighet
uppställdes här och där på halfdäck. Materialet i en af dessa stolar
tycktes ha bevarat en ovanlig växtkraft, ty efter några dagar började
stolen knoppas, slå ut, grönska och växa, liksom videbusken hvaraf
kvistarna voro tagna skulle ha gjort, och detta ehuru den hela dagen
stod på däck i alla väder.
Jag råkade ofta den tiden fara med båten och såg med förvåning den sig
allt frodigare utvecklande växtligheten. Hela stolsitsen liknade
slutligen en tufva af tättväxande kvarterslånga kvistar, äfven det rätt
uppstående ryggstödet grönskade i fullt flor, blott själfva stolbenen
och tvärsträfvorna däremellan visade egendomligt nog ingen växtkraft.
Detta naturfenomen blef snart allmänt bekant och omtaladt, hvarför
stadsborna allt som oftast i flockar vandrade ned till båten för att
öfvertyga sig om verkliga förhållandet och beundra miraklet. Vid sådana
besök syntes på kaptenen att det var ett särdeles nöje för honom att
för nyfikna och vetgiriga förevisa den "växande stolen". Med största
allvar i världen förde han de skådelystna upp på halfdäck,
demonstrerande naturfenomenet och högtidligt försäkrande, att stolen
aldrig vattnades, hvilket klokt folk förmodade. Han påstod att
årstidens så ovanligt regniga och kyliga väderlek framkallat den
frodiga grönskan och underhöll den med tillräcklig fuktighet.
Hvarför endast denna ena och ingen af de andra nära stående och eljes
fullkomligt liknande stolarna utvecklat sig på detta sätt, brydde
kaptenen sig icke om att förklara, då ingen frågade därefter. Så stod
stolen på ångbåten och växte väl en hel månad, mycket beundrad och
omtalad, inbringande den fryntlige kaptenen både toddar och annat godt
af skådelystna bekanta, tills den slutligen liksom allt nytt och
underbart här i världen förlorade intresset, blef gammal och en vacker
dag var försvunnen.
Kaptenen var elak nog att påstå, att blott få af fenomenets beundrare
kommit hemligheten på spåren, och att mängden utan betänkande trott
hans förklaring, att den regniga väderleken vidmakthållit växtligheten.
Att han sent hvarje kväll band ett rep vid stolen och firade den i sjön
invid ångbåten samt tidigt följande morgon åter halade upp den och
placerade den på sin plats på däcket, det talade den spjufvern
naturligtvis inte om, men log säkert i smyg åt de enfaldiga. De på
stolbenen växande kvistarna plockade han slugt nog bort, så att de icke
med sitt urblötta och slemmiga utseende skulle kunna röja att stolen
legat i vatten, och sin besättning hade han lärt att tiga.
Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis.
En sensommardag i början af sjuttiotalet kom jag med båtarna från T:hus
och bland passagerarne medföljde äfven bagarmästaren i T:förs, herr T.,
tillika arrendator af Viksholmen och egare af restaurationen därstädes,
en företagsam, vänsäll och ingalunda enfaldig herre, hvilken som litet
hvar på den tiden var god vän och bror med halfva staden. Vid fyratiden
på e.m. lade båten som vanligt till vid Laukko gårds landningsbrygga.
Där förde en karl ett par korgar med grönsaker ombord. Han bad kaptenen
medtaga dessa till staden, där de följande morgon skulle afhämtas för
försäljning på torget. Ångbåten var just klar att afgå, då karlen kom,
och kaptenen hjälpte själf till att föra korgarna till en plats på
halfdäck bakom styrinrättningen, där han under färden brukade stå
bredvid rorgängaren för att vara nära styrratten. Jag fäste mig vid
denna korgarnas placering af det skäl, att Steen eljes brukade vara
mycket mån om att ha däcket obelamradt af fraktgods. Strax därefter
lämnade båten bryggan. Passagerare, som hållit på med kaffedrickande i
salongen, kommo upp på däck och en stund senare gick kaptenen ned, som
han sade i samma afsikt. Snart återvände han och ställde sig nära
rodret för att som vanligt följa med båtens kurs, hvilket dock icke
hindrade honom ifrån att samtala med de i närheten sittande
passagerarena. Småningom kommo vi ut på den s.k. Laukkofjärden, det
större af Vesilahtivattnen, och där började aftonkylan göra sig
kännbar, hvarför några af herrarna, bland dem bagarmästaren, gingo ned
och försågo sig med paletåer. Då de återkommit och samtalet en tid
fortgått, tycktes kaptenen observera och intressera sig för de framför
honom stående grönsakskorgarna och, medan han pratade om att de stodo i
vägen och borde föras bort, tog han därur tvänne potatisar, med hvilka
han ställde sig att kasta boll från den ena handen till den andra.
Därunder tappade han snart den ena potatisen som rullade utefter
däcket, hvarvid bagarmästaren utbrast: "Jag trodde just den skulle
ramla i sjön". "Hvad skulle det ha gjort", invände kaptenen, medan han
tog upp potatisen, "nog får jag den upp därifrån om jag vill". Detta
påstående tyckte bagarmästaren var kaptenens vanliga prat och då han
skrattade däråt, fortsatte kapten: "Jag håller med dig om tre mörka
toddar, att den här potatisen kommer tillbaka fortare än du tror, om
jag kastar den i sjön nu". Hans motpart var så öfvertygad om
orimligheten af detta påstående, att han hånleende räckte fram handen
åt kaptenen. Denne tog emot handen och vadet beseglades som brukligt af
tredje person. Kaptenen hifvade nu potatisen öfverbord, så långt han
orkade, och då den plaskande föll i vattnet, sade bagarmästaren
spefullt: "Där är den nu, kapten skall skynda sig efter, förrän den
sjunker". "Det behöfs inte", sade denne allvarligt och lugnt, "den är
ombord redan". "Nå visa då fram den", menade bagarmästaren med
segerviss ironi i röst och blick. "Det kan du göra själf, ty den finns
i din ficka", ljöd det lika trygga svaret. Bagarmästaren körde båda
händerna i sina fickor och tog helt häpen med den ena fram den alldeles
våta potatisen. Tablå. Alla undrade naturligtvis huru detta tillgått
och hade roligt åt bagarmästaren, som tycktes tro på trolleriet, men
han fann sig skrattande uti att hafva förlorat vadet och beställde
toddarna åt kaptenen, hvilka denne hann göra slut på innan vi anlände
till staden. Om bagarmästaren fick reda på bedrägeriet vet jag icke.
Då vi nästa gång träffades, frågade jag kaptenen, huru han förberedt
detta taskspelarekonststycke och fick veta, att han då korgarna togos
emot ombord, oförmärkt stoppat en potatis i fickan, med afsikt att
därmed spela bagarmästaren ett spratt. Då herrarna kommo upp ur
salongen och han snart därefter gick dit ned, hade han stoppat
potatisen uti bagarmästarens paletåficka, sedan han först ur
salongskaraffinen hällt vatten öfver den, ty potatisen måste ju vara
vät då den kom ur sjön. På min vidare fråga om han med detta knep förut
vunnit toddar, svarade han finurligt grinande: "Åja, det finns mycket
enfaldigt folk i världen, och tiger du med saken, så bli toddarna nog
flere." Jag har aldrig berättat hans hemlighet förr och nu är han död
för länge sedan.
Våra rapphönsjakter.
På 1860-talet funnos rapphöns på flere ställen i staden T:fors närmaste
omgifning. Talrikast voro de vid början af nämnda decennium, ty de
därpå följande nödårens ovanligt kyliga och fuktiga vårar ödelade
häckningarna, och hönsen minskades därunder betydligt. Då fåglarna
gärna uppehöllo sig på de odlade täpporna, förstördes nog många där
liksom annanstädes af de allestädes närvarande roffåglarna och af
kringstrykande kattor, af hvilka senare ju hvarje käring roar sig att
svältföda minst en. På större afstånd från odlingarna, närmare
skogsbrynet, fanns godt om räf, hvars i snön upptrampade gångstigar
ringade stadens utkanter. Hvar rapphönsen uppehöllo sig vintertiden vet
jag icke, ty jag såg aldrig till dem då, men hela sommarn funnos de på
Skyttäläåkrarna, på linnefabrikens blekplan, nedåt klädesfabriken och
utefter höjden bortåt Ratina udde. Äfven kring Viinikka å, på Hatanpää,
Järvensivu och Messuby åkrar lefde de i fred och ro för människor. På
stadens västra sida bortom Pyynikke-åsen trifdes de på Karila, Rahola
och Epilä egendomar. Jag påminner mig icke hafva hört att någon af de
få stadsbor, som ibland på den tiden roade sig med jakt, ofredade
hönsen eller att någon för sådant ändamål användbar hund fanns på
orten. De idkade ibland harjakt med hund och orrskytte på spel, men
städse på långt afstånd från staden. Bland dem voro trädgårdsmästar
Reinthal vid bomullsfabriken och lektor Stolpe de enda mig bekanta. Men
äfven kapten Steen var jägare och en stor vän af hönsjakt, hvilken han
bedref efter egen metod, som var grundad på, att rapphönorna ej voro
rädda för folket som rörde sig på deras marker. Däraf kom det väl
äfven, att fåglarna, då man gick genom täpporna, hvarpå de höllo till,
sällan besvärade sig med att flyga undan, utan på nära håll myllrade
omkring bland växtligheten eller kilade in i någon gömma. Jag såg dem
aldrig annat än efter skott flyga upp och begifva sig af längre bort.
Som nämndt hade kaptenen dresserat sitt faktotum ombord, den
förträfflige Kalle, till att ställföreträda rapphönshund. Då ångbåten
lades upp på hösten, brukade han bittida på söndagsmorgnarna skicka ut
pojken på ströftåg åt något visst håll, där han förmodade att
rapphönorna voro, och begaf sig sedan helt makligt med skjutredskapen
ditåt. Kalle var van och hade studerat terrängen, hvarför han ock
oftast träffade på fåglarna. Sedan detta lyckats, ställde han sig i
närheten på något synligt ställe och höll utkik efter sin förman. Då
denne kom, begagnade han sig redan på långt håll af teckenspråk med
armar och hufvud, hvilket kaptenen väl förstod och som för den oinvigde
var rätt löjligt att åse. Därpå drog Kalle sig försiktigt ditåt
fåglarna funnos och kommen inom synhåll, stannade han, stumt bligande
åt hönsen till. Denna hundkonst eftergjorde han rätt troget, lyfte till
och med för fullständighetens skull på den högra framtassen, som man
ser rapphönshundar göra; kanske kaptenen äfven lärt honom detta.
Kaptenen sköt helst första skottet medan han sakta avancerade, och de
orädda fåglarna kilade hit och dit längs marken; då de därefter flögo
upp, skickade han andra pipans innehåll efter dem. Så snart kaptenen
fått sikte på hönsen, slutade Kalles hundroll med att han efter skotten
apporterade de fallna, dem han sedan hade nöjet att bära hem.
Kaptenen tyckte om sällskap på dessa jakter, och då jag blott på
söndagsmorgonen hann vara med, skickade han då ut Kalle tidigare med
order att, sedan han visste hvar hönsen stodo, afhämta mig. Då han kom,
blef det brådt, ty kaptenen väntade oftast på mötesplatsen redan innan
vi anlände. Därefter gick Kalle i spetsen, kaptenen ett litet stycke
efter och sist kom jag på något större afstånd. Anledningen till denna
marschordning var min långa bössa som spridde mycket litet, hvarför jag
med den hade svårt att i brådska skjuta träff på nära håll. Jag
föredrog af denna orsak att skjuta på större afstånd, när rapphönorna
efter kaptenens skott flugit upp, och det hände att, då han ungefär
samtidigt sköt andra skottet, det emellanåt var svårt att afgöra, hvem
af oss som träffade. Följden var att jag fick hålla tillgodo med en och
annan opåräknad bom och alltid från dessa våra jakter hemförde mindre
villebråd än kaptenen.
Då Kalle nalkades fåglarna, tryckte dessa gärna i diken, bakom tufvor,
potatisblast, kålhufvuden eller annat skydd och släppte honom nära inpå
sig, så tätt, att han ibland stod nästan öfver dem. De buro sig åt som
tama husdjur, kilade undan ett par famnar för att gömma sig och ville
ej gärna flyga upp. Att kaptenen vid dessa tillfällen ej skadsköt
pojken var ganska märkvärdigt, ty han fyrade ofta på som det tycktes
tätt framför näsan på honom. Uppmärksamgjord på risken af ett vådaskott
menade han: "Pojken ser jag nog och bara han bligar stinnt på hönsen,
ser jag äfven dem och då kan han vara lugn." Kalle måste dock icke ha
varit alldeles så förtroendefull och säker, eller hade han hört hagel
hvina väl nära förbi, eftersom han hittat på att, just då första
skottet smällde, kasta sig framstupa på marken, och detta var nog klokt
gjordt; ty då kaptenen sköt det andra omedelbart därefter, var det icke
godt att veta hvartåt haglen ströko fram, helst fåglarna surrade iväg
åt flere håll. Första gången jag såg denna manöver trodde jag pojken
vara skjuten stendöd och häpnade icke litet; ja Kalle och hans talanger
roade mig särdeles, hvarför jag ock belönade hans jaktifver med en
liten dusör för hvarje skjuten fågel. Därmed var Kalle mycket belåten,
men tyckte snart att han också borde få åtminstone half skottpenning
för bommarna, af det skäl att han ansåg sig vara alldeles oskyldig till
dem. Detta kunde icke förnekas och därefter blefvo äfven bommarna
premierade, hvilket eljes torde vara sällsynt. Ja, Kalle var en fiffig
pojke och lekte därför gärna hund, i synnerhet när jag var med. Då
slapp jag själf att hålla reda på träffar och bommar, det besväret åtog
han sig, men kuriöst nog blefvo de sammanräknade ibland flere än
skotten.
När sedan efter åtskilliga skott rapphönsen började känna sig osäkra i
sina ståndkvarter, retirerade de småningom bortåt Ratinahöjden, och
förföljdes de äfven där, togo de till vingarna och sträckte öfver
Hatanpääviken till där bortom befintliga åkrar eller till Järvensivu.
Dit följde vi dem endast om vädret var godt och fåglarna icke blifvit
alltför skygga; ty det var långt till landsvägsbron öfver Viinikka å
och omöjligt att på annat ställe komma öfver. Dessutom sökte och funno
vi vanligen någon kull i de nuvarande järnvägstrakterna bortom Skyttälä
och Mäkipää eller i närheten af linnefabrikens blekplan.
Vårt jaktbyte var för det mesta icke större, än att jag hade två eller
tre fåglar och kaptenen dubbelt opp. Orsaken härtill var nog mitt
jaktsätt att skjuta på länga håll. Då kaptenen alltid hade mera
villebråd, var han nöjd och glad att ha anledning att skryta öfver tur
och skicklighet, då han för goda vänner berättade om jakterna. Kom han
i fart med att göra historier, då ökades de skjutna fåglarna oftast
ansenligt och råkade jag vara närvarande, hade han den älskvärda
oförskämdheten att påkalla mig till vittne, då jag naturligtvis nolens
volens icke kunde undgå att bekräfta hans utsagor. Ett jovialiskt,
oförargligt och roligt original var gubben i den tidens Tammerfors.
Kanske där ännu finns någon som minnes honom.
Ett tvefaldt olyckligt möte.
Min trognaste jaktkamrat och den som för det mesta gaf upphofvet åt
våra gemensamma exkursioner var kassören Fredr. Lundmark. Som redan
nämnts, var han ifrig jägare, ehuru han liksom jag hindrad af sin
syssla endast kunde disponera öfver de tidiga söndagsmorgnarna för
detta nöje. Han tyckte om att ha sällskap på jakten, som det påstods
för att ha någon att gräla på, och då vi bodde invid hvarandra, trugade
han mig oftast att följa med. Ehuru det var hart när omöjligt att göra
honom till lags och han sällan gillade mina åtgöranden, gick jag dock
gärna med, emedan jag vanligtvis på ett eller annat sätt hade roligt af
jakten eller hans originella personlighet. Alla höstar voro vi ute
några gånger, dock utsträcktes våra utflykter sällan längre än sex till
åtta km från staden, och mera behöfdes på den tiden ej heller för att
komma hem med någon fågel eller hare, som dock kassören vanligtvis
lyckats skjuta. I sådant fall var han nöjd, munter och treflig, eljes
tillfölje af sin nervösa och sjukliga natur oftast fåordig och knarrig.
Han skyllde då på folk som förstör jakten med fällor, på jagande
bondhundar och andra rofdjur samt "last but not least" på "dåliga
möten" och s.k. varsel, hvarvid käringar, kattor, harar och kråkor hade
sin mer eller mindre dåliga betydelse. Våra jakter försiggingo för det
mesta österut i Takahuhti, Messuby och Lempäälä skogstrakter och i
väster öfver Pyynikkeåsen på Piispala, Epilä och Rahola gårdars marker.
De korta morgonstunderna räckte icke till längre utflykter, ty
vanligtvis voro vi åter hemma före gudstjänstens början efter att ha
begifvit oss af före morgongryningen, öfver hvilken kassören aldrig
försof sig, då det var fråga om jakt.
Kassören jagade helst hare, troligen emedan han egde en hund, hvilken
han helt omotiveradt och egendomligt nog ansåg vara i besittning af
alla möjliga goda egenskaper för sådan jakt. Hunden bar som förut
bekant det ominösa namnet "Moppe" och hade i fråga om ombytligt lynne
och däraf sig härledande andra egenheter så stor likhet med sin
husbonde, att äfven han bör närmare beskrifvas.
Moppe var ingen ful hund, brun till färgen och att döma efter utseendet
till trefjärdedelar stöfvare och för resten något annat, hvilket den
alltid uppkrökta svansen markerade och som afgjort skämde bort den
tillämnade harhundens utseende och goda egenskaper. Denna atavism
förorsakade troligen att han var lat, envis, otillförlitlig och
nyckfull vid jakt, hvarförutom till råga på eländet hans dressyr
ohjälpligt förfuskats af husbonden. Ty kassören var så förtjust hvar
gång han lyckats skjuta den hare Moppe dref, att han därefter både
matade och öfverflödigt karesserade kräket, så att det ej var att undra
på om detta tyckte sig ha mer än fullgjort sin skyldighet och hvarken
med godo eller ondo kunde förmås att uträtta något vidare den dagen.
Denna hundens nyck var lätt förklarlig, men mycket otreflig, och det
tjänade till intet att tala med kassören om orsaken därtill, ty hans
åsikt var den, att då Moppe varit så god och gjort sin skyldighet, så
skulle han ock få sin belöning; då blefve han snäll äfven en annan
gång. Men denna andra gång kom förargligt nog aldrig på samma dag.
Sedan hunden trakterats, försökte kassören städse envist och alltid
förgäfves att ånyo få honom till att taga upp och drifva. Han tog då
som slutkläm till valdthornet, för att därmed, som han sade, "sätta lif
i både hund och harar", men misslyckades sorgligt nog äfven därmed och
sedan han en stund i fåvitsko ställt till oljud, blef han naturligtvis
arg samt gaf stryk åt hunden med hvarje tillhygge som närmast var till
hands. Att hunden icke begrep en så varierande behandling var tydligt
nog, ty efter afstraffningen sprang han till skogs och försvann trots
alla lockande rop och hornsignaler. Följden af en sådan uppfostran var,
att han för hvarje skott som sköts för ett ögonblick infann sig i
närheten af stället liksom för att öfvertyga sig om resultatet och
därpå i största brådska rädd för stryk rymde hemåt. Några gånger
observerade vi då, att kassörens hornlåt endast påskyndade hundens
reträtt, och då denna sålunda fått nog af drifvandet, måste vi ha fått
nog af jagandet samt följa hundens exempel och gå hem. Och Moppe var
ändå ett beskedligt kräk, han var icke långsint och tog vänligt emot
sin husbonde vid hemkomsten. Hundens egendomliga dressyr var nog
hufvudorsaken till att våra harjakter icke fingo större utsträckning
och att högst sällan flere än en hare för gången sköts. Hvad det
skjutna villebrådets myckenhet angår, voro våra gemensamma härnadståg
mot hararna således föga nämnvärda, men då några af dem äro förenade
med ovanliga och roliga biomständigheter, vill jag omtala dem.
Det var vid niotiden en söndagsmorgon mot slutet af september år 1866,
då vi efter en resultatlös jakt kommo ned från Pyynikkeåsen till
landsvägen, ungefär på det ställe där den nära stranden af Pyhäjärvi
kröker af åt värdshuset. Efter ett förargligt bomskott var kassören vid
afskyvärdt lynne och tuktade sin eljes så afhållna Moppe, som på något
sätt förorsakat förtreten; hvarpå hunden som vanligt drog sig ur spelet
och försvann. Sedan kassören därefter enligt gammal vana afblåst jakten
och Moppe äfven den enligt vana icke åtlydt kallelsen, begåfvo vi oss
på hemväg. Vid vägen, som då gick genom reslig skog ända fram till
staden, lågo i åssluttningen några med potäter och hafre beväxta
täppor. Vid grindstolparna till dessa odlingar brukade kassören
uppfästa papperslappar, för att därpå pröfva sin träffsäkerhet och
sålunda med salut afsluta jakten, föregifvande att det stred emot hans
principer att med laddad bössa gå genom staden på söndagsmorgonen. Han
hade flere sådana underliga idéer och då jag ej insåg det berättigade
hos denna, brydde jag mig ej om att följa exemplet.
Medan han roade sig med målskjutningen, hade jag gått sakta framåt
längs den raka vägen, då jag plötsligen hörde honom skrika: "Ur vägen!"
Naturligtvis vände jag mig kvickare än vanligt och såg kassören i
skjutställning framför mig samt halfvägs emellan oss en hare på vägen,
helt lugnt betraktande oss båda. Kassörens nervösa jaktifver var mig
väl bekant och jag betviflade icke ett ögonblick att han i brådskan och
distraktionen varit i stånd att skjuta, hvarför jag hajade till vid
anblicken af bössmynningarna rätt emot mig, men kom med detsamma ihåg,
att jag några minuter förut hört hans båda skott. Utan att göra min af
att åtlyda hans hotfullt upprepade kommando, ropade jag till svar:
"Huru många skott brukar du ha i piporna?" Då först begrep han
situationen och började i vild fart att ånyo ladda, ackompagnerande sig
därvid med ett oafbrutet svall af svordomar. Det var så komiskt att se
kassören handskas med laddstaken och i nervös brådska göra det ena
felgreppet efter det andra, att jag skrattade högljudt; mest förvånade
mig dock att haren, som rest sig på baktassarna, helt oförfärad satt
kvar emellan oss och vändande de långa öronen hit och dit synbarligen
var den icke minst förbluffade af oss tre. Snart blef det dock klart
för haren, att det icke kunde vara rådligt att uppehålla sig längre i
grannskap af folk, som svor och regerade så hemskt som kassören; han
släppte sig långsamt ned ur sin iakttagande ställning och guppade
långsamt bort från vägen. Det ovanliga och löjliga i hela situationen
upptog min uppmärksamhet till den grad, att jag totalt glömde att
skotten voro kvar i min bössa, tills kassören slutligen med mycket
fumlande fick knallhatten på och sköt. Haren ökade visst farten något,
men det var ock smällens hela verkan. Kassören svor af ilska än värre,
ty det befanns att han i brådskan hällt krutet i den ena och haglen i
den andra bösspipan, så att han hörde dem rulla ut, då han lyfte bössan
till ögat; men sköt gjorde han i förtreten ändå. I förargelsen lät han
mig ock veta hvart haglen tagit vägen, eljes hade han nog för skams
skull tigit därmed. Hurudant kassörens lynne nu var efter denna nya
motgång, kan man tänka sig, och medan vi gingo vidare, hade jag svårt
att tysta honom tillräckligt, för att icke väcka uppseende hos det på
landsvägen från Piispala till staden gående kyrkfolket.