så mycket, att dikena mellan tegarna voro bräddfulla ända upp till
arbetsplatsen. Detta gaf anledning till ett oväntadt mellanspel. En af
karlarna, som gått till närmaste dike för att tvätta händerna, skrek
helt plötsligt att där fanns en stor gädda. Alla rusade dit med störar
och verktyg. Nu anställdes jakt efter gäddan, som var så pass stor, att
den i det smala diket icke kunde vända åt ån till, och under stort
hallå slutligen klubbades. Den uppmättes af mig till 37 1/2 engelska
tums längd och delades mellan fogden och timmermännen. Följden blef att
karlarna idkade gäddfiske i dikena till långt fram på natten och
lyckades komma öfver ganska många, men alla mindre än den första.
Öfver påskdagarna var jag på Östermyra bruk och fick på andra helgdagen
vid återkomsten från den vackra kyrkan, det forna krutmagasinet, höra
att vattnet på ängarna vid Rintala stigit ända upp under ångslupen. Då
jag tidigt på tisdags morgonen från mitt rum såg ut genom fönstret, var
hela dalen en ofantlig sjö, hvarur ladorna tittade upp som reguliärt
utlagda fyrkantiga brickor på ett blankt dambräde. Nu förstod jag, hvad
de många stenarna på ladtaken skulle uträtta, ty nere vid ån stodo de
alla djupt i vattnet, och mot veckans slut räckte detta upp under
takkanten; de skulle säkert ha flyttat, om belastningen icke varit
tillräcklig.
Betydligt försenadt af det dåliga väglaget hade det väntade maskineriet
först under helgen anländt till gården, och nu återstod att fort få det
ombord, ty vattnet steg snabbt och stod redan öfver stapelblocken under
båten. För transporten dit fanns ingen annan roddbåt att tillgå än en
af de vanliga små ranka ärtskidorna, och därför erbjöd sig montör
Vilén att tillsammans med gårdsfogden framskaffa de båda tyngsta
maskinstyckena på en tvåhjulig kärra genom vattnet, och jag lät dem,
for att vinna tid, våga försöket.
Från gården ledde en snörrät, af tvänne djupa utfallsdiken kantad väg
ned till ån och vid ena sidan däraf stod ångslupen på tredje ängstegen.
Midt för denna förde en gammal träbro öfver diket, hvilken sex år
tidigare användts, då den första ångpannan transporterades från båten.
Det gällde således att med maskinforan styra rakt utefter vägen oaktadt
vattnet var djupt och grumligt samt att därute på djupet hitta rätt
öfver bron, bredvid hvilken en stör blifvit utsatt.
Sedan det tyngsta stycket af maskinen, som var fundamentramen, blifvit
fastbundet på kärran, klefvo Vilén och fogden upp och denne körde ut
till sjös längs den osynliga vägen, som de trodde sig lätt kunna följa.
De funno det dock snart vara vida klokare att låta den beskedlige
hästen gå hvart han ville, än att själfva bestämma kosan, emedan det
var så godt som omöjligt att hålla rätta kursen, då vägen ned till
stören var så lång, att denna knappast syntes, och dessutom ovanligt
smal. Långsamt och försiktigt trefvande sig fram kommo de sjöfarande
dock ned till bron och där skulle nu tagas af från vägen ut på ängen.
Vattnet stod upp under hästens buk och då han skulle ned på den något
djupare liggande bron samt kände det iskalla vattnet på magen, vägrade
han envist att gå längre. Då hästen icke med godo kunde fås framåt,
anlitades något strängare medel, hvilket hade till påföljd, att han
sköt kärran bakåt, så att det ohjälpligt bar utför ned i det djupa
diket. Karlarna sluppo nog undan med ett kallt bad, men sedan man med
mycken möda fått hästen, som stod upp till halsen i vatten, ur redet,
syntes af hela foran endast främsta ändan af kärrskalmarna. Karlarna
bärgades i roddbåten till gården, men för godsets upptagande kunde
tillsvidare intet uträttas. Lycka var att maskinramen blifvit så väl
fastbunden på kärran och icke glidit ned till botten af diket på tre
meters djup.
Från en aflägsen bondgård lånades nu en annan, liknande roddbåt och af
dessa båda båtar byggdes, som först varit ämnadt, en flotte genom att
bräder spikades tvärs öfver båda båtarna. Ett lämpligt hål för godsets
upptagande lämnades emellan dem. Med denna tillställning upptogs det
havererade maskinstycket ur det iskalla djupet efter en hel dags arbete
och med den fördes sedan allt annat gods lyckligt fram till båten,
såsom från början borde skett. Under tiden hade vattnet stigit så
betydligt, att det stod sex fot högt på ängen och då flöt båten från
sin plats, samt måste förtöjas vid närmaste hölada. Där låg båten ett
par dagar, hvarunder maskineriet blef färdigt hopsatt, ånga uppkokades
och maskinen fick arbeta in sig vid sakta gång. Allt gick efter önskan,
men för ladans skull fanns intet utrymme att sätta i gång för full
maskin "framåt"; därför försöktes i stället "back" med full kraft,
hvilket hade den oförmodade påföljden att vi fingo se ladan följa
efter. Månne det förr händt att flytande lador bogserats med ångbåt? Vi
hade redan släpat vårt fäste åtskilliga meter bort från raden af de
andra ladorna, då flyttningen observerades och det blef brådt att
stoppa.
Någon vidare profning af maskinen kunde således med den på det sättet
förtöjda båten icke företagas, men då allt tycktes vara i skick för en
utfärd, sändes bud till brukspatronen, för den händelse att han önskade
följa med, hvarpå han ock efter middagen anlände. Intresserade att se
hvilket hastighetsresultat båten skulle gifva, ångade vi med sakta
maskin ut på den improviserade sjön åt det håll där ån borde finnas.
Denna igenkändes äfven på videbuskarnas här och där öfver vattenytan
uppstickande toppkvistar. Där voro vi säkra att icke törna på de högt
öfversvämmade gärdesgårdarna, hvilkas störar vi fruktade för
propellerns skull.
Då vi kommit till ån och mellan videkvistarna följde dess bukter,
sattes i gång för full fart med det för vanlig gång ämnade trycket af
fem atmf. Till allmän häpnad visade sig farten vid detta ångtryck vara
betydligt mindre än man väntat. Visst var ångslupens skrof mer än
behöfligt starkt och tungt byggdt, samt tillföljd af de vidt uppdrifna
nåten mycket skrofligt under botten, men allt detta tycktes dock icke
kunna gifva nöjaktig förklaring på den långsamma farten, helst maskinen
nystade på med god hastighet. För att möjligen åstadkomma en förändring
i detta sorgliga tillstånd, stoppades båten tills ångtrycket nått åtta
atmf., då detta släpptes i maskinen. Denna rasade därefter värre och
båtens fart ökades visserligen något, men var dock på intet vis
nöjaktig. Det tycktes som om en osynlig och obegriplig makt höll emot
för att icke släppa båten framåt.
De felslagna förhoppningarna gjorde oss allt längre i synen och
stämningen ombord var tryckt. Ingen yttrade ett ord, ej ens W., som nog
skulle haft anledning till några otrefliga anmärkningar, men var för
lugn och välvillig därtill. Det gamla ordspråket, som säger: "äfven den
kommer fram som reser med snöplog" rann mig i tankarna; en sådan färd
är visst icke särdeles snabb, men kunde säkert vara både kvickare och
nöjsammare än vår, och den lilla ångarens för tycktes mig nu till fason
och fart ha stor likhet med en snöplog. Då för tillfället intet vidare
i saken stod att uträtta och en grundlig undersökning angående orsaken
till detta otrefliga förhållande skulle företagas, styrdes snedt öfver
ängarna upp emot gården.
Lyckligtvis behöfde vi icke länge vara oroliga, ty sedan vi farit ett
litet stycke inpå ängarna, kändes en lindrig stöt under båten åtföljdt
af ett väldigt brakande, skramlande och skrapande utefter bottnen och
sidorna, hvarefter en mängd gärdslen, störar, träblock och stockändar
flöto upp akterut. Vi igenkände med förvåning det sistnämnda
materialet. Det var delar af ett bland de fem stapelblock, hvarpå
ångslupen under arbetet legat. Dessa hade hoptimrats af 2 till 6 fot
långa, bilade stockändar, starkt fästade vid kölen samt ytterligare
fastlimmade vid denna med det stelnade, för diktningen ymnigt använda
becket. Då båten flöt loss, hade dessa block således hållits kvar och
följt med på färden.
Dessa på tvären under botten fasthäftade hinder utgjorde mycket
verksamma bromsar på hastigheten, och den lilla maskinen hade haft
tungt arbete vid bogserandet af dessa klabbar. Det var således tur att
vi i lagom tid törnade, ehuru ett långt stycke af gärdesgården
förstördes, och då jag meddelade brukspatronen, att ytterligare fyra
dylika släpskor funnos kvar under båten, tyckte han det vara bäst att
resa öfver gärdesgårdarna på flera ställen. För att få se resultatet
och på lättaste sätt bli af med påhänget, voro vi naturligtvis lika
skyldiga som villiga därtill. Båten styrdes närmare land, där störarnas
toppar visade att stängslet orubbadt stod kvar. Ett stycke därifrån
sattes i gång för full fart och båten rusade mot hindret. Då stöten
kom, stoppades maskinen för att om möjligt akta propellern, och allt
aflöpte efter önskan.
Sedan denna manöver fyra gånger upprepats med den påföljd att farten
undan för undan ökats, voro alla stapelblocken bortskrapade.
Visserligen flöt sedan en half kilometer af gärdesgården på vattenytan,
men den af dessa attentat åstadkomna lättnaden var särdeles välkommen,
icke allenast för båtens skull, men äfven för alla beklämda sinnen
ombord. Till och med brukspatronen såg nöjd ut, då ångslupen efter
förlossningen kilade undan som den borde. Så kan en småsak oförmodadt
vara orsak till bekymmer och förtret.
Genom denna lyckade operation fingo både vi och båten liksom nytt lif
och det blef ett nöje att fortsätta färden, hvilken nu riktades åt det
håll, där sjön på omkring en half mils afstånd var förenad med
Ilmajoki. Detta ställe påträffades äfven och befanns mynningen vara
ganska trång samt hafva en sned riktning emot strömmen i denna mäktiga
flod, hvars af snösmältningen plötsligt stigande vattenmassa förklarar
den kringliggande slättens hastiga öfversvämmande till flera meters
höjd.
I den stora och strida Ilmajoki pröfvades ångslupens förmåga att arbeta
sig uppför och befanns att den vid det bestämda ångtrycket af fem atmf.
visserligen orkade komma sakta framåt, men ändock icke sköt sådan fart
som önskligt var. Vi återvände därför till sjön, på hvars lugna vatten
båten fick ligga stilla, tills ångtrycket uppnådde 7 atmf. Därefter
upprepades försöket, och då detta utföll till full belåtenhet, voro vi
klara för prof- och leveransfärden, hvilken brukspatronen bestämde att
följande dag skulle företagas från Ilmola by uppför strömmen.
Redan under de föregående dygnen hade på flere ställen på de
öfversvämmade ängarna uppstått några långa, smala holmar med
mellanliggande vattenfåror och på morgonen syntes nära ångslupen en ny
och vidsträckt sådan. Jag fick veta, att sådana holmar årligen på ett
eller annat ställe plötsligt uppstå genom att ängarnas grästorf flyter
upp. Grästorfven består nämligen af lätt, vegetabilisk kärrmylla, som,
då den delvis är frusen, af den däri befintliga isen göres lättare än
vattnet, lossnar från den sega lerälfven och flyter upp till
vattenytan, ifall den icke är belastad med sand eller hålles nere af de
därpå stående ladorna, hvilka vid sådana tillfällen, då den
underliggande botten har benägenhet att lyfta dem, ibland äro på väg
att stjälpa. Man omtalade äfven, att uppflutna tegar förts af blåst och
ström långt från stället och vid vårflodens afrinnande sjunkit ned på
grannars mark, kvarlämnande blott den till odling otjänliga lerälfven.
Till förekommande af sådana förluster voro en mängd pålar och störar på
flere ställen indrifna uti tegarna, till motverkande af myllans
benägenhet att begifva sig på drift, och för dessa öbildningars skull
måste båten till förfång för gärdesgårdarna göra långa omvägar på eljes
djupt och fritt vatten. I sanning rätt egendomliga naturförhållanden.
På morgonen infunno sig jämte brukspatronen några inbjudna herrar, som
medföljde till Ilmola by, hvarest vi lade till vid den öfver Ilmajoki
lagda landsvägsbron, där apotekaren T—d och några gårdsegare från byn
inväntade oss. Sedan alla dessa passagerare kommit ombord eldades
friskt på, och då ångtrycket stigit till åtta atmf., anträddes färden.
Under förberedelserna berättade apotekarn för mig om båtens förra
färder och öden, då den misslyckats i försöket att gå uppför älfven,
och han trodde att det nu skulle gå på samma sätt. Det enkla skälet för
detta påstående var, att han ansåg strömmen för stark att öfvervinnas
af någon båt. "Vi få väl se" menade jag, då båten lade ut från land.
Affärden skedde under högtidlig tystnad; ingen kom sig för att säga
något, emedan alla stodo intresserade och med häpnad observerade båtens
fart. Slutligen utbrast apotekarn: "Det var fan!" och efter detta
välvalda och förlösande uttryck återfick man målföret. Medan de andra
gåfvo uttryck åt sina åsikter, höll jag ögonen riktade på manometern,
och då denna visade fallenhet att ytterligare stiga blef jag säker på
färdens resultat, d.v.s. att pannan vid jämn eldning med godt bränsle
förmådde gifva tillräckligt högt ångtryck för strömmens forcering. Alla
ombord voro vid godt humör och lyckönskade båtens egare till att den nu
blifvit bättre än förut.
Ilmajoki flyter på detta ställe fram i en 15 till 20 m djup, i slätten
nedskuren bred flodränna, hvars stränder i närheten af byn äro ganska
starkt sluttande. På flodens södra sida går en väg längs strandkanten
och vid denna ligga gårdarna i en lång rad. På vägen hade åskådare i
mängd samlats, och då ångslupen passerat byn, uppenbarade sig öfver
strandkanten till allmän munterhet en haltande gumma, som tydligen
försökte ställa till kapplöpning med ångslupen. Det var nog samma
käring som gick igen sedan första profresan, då hon segrande afgått ur
täflingen. Mot den tomma rymden bakom såg trollpackans linkande figur
ovanligt stor och grotesk ut, hvarför hela upptåget väckte så mycket
löje, att hon belönades med både handklappningar och hurrarop af
löpningens åskådare ombord. Denna uppmuntran mäktade dock icke
tillräckligt öka gummans förmåga och, ehuru hon synbarligen på fullt
allvar bjöd till, måste hon snart gifva tappt i den ojämna striden.
Under tiden märkte jag, att apotekarn, lutad öfver relingskanten, så
oförmärkt som möjligt signalerade med sin hvita näsduk och tror mig
därför hafva fullt skäl misstänka honom för att ha tillställt både
denna och den första kapplöpningen.
Till godtgörelse för att han på detta sätt försökt drifva med vår båt,
bjöd han på frukost i apoteket, och då vi mangrant infunno oss till
denna trakterades vi under munter stämning med s.k. "Johannisbröd" och
"Renskt vin vuxet vid Ilmajokis stränder"; detta ansågs vara det enda,
som på apoteket kunde "med hälsa förtäras".
Fram på eftermiddagen återvände vi i ångslupen till Rintala och jag
fortsatte med brukspatronen till Östermyra bruk, hvarifrån återfärden
till T:fors följande morgon anträddes.
Ångslupen sysselsattes sedan under några somrar med bogsering af några
särskildt för dess behof byggda grundgående, lätta och låga pråmar,
hvaruti hö, säd och bränsle fraktades på Ilmajoki från utmed denna
belägna utegor och skogar. Dess vidare öden äro mig obekanta.
Hjulångbåten "Vanaja".
Vattendragen kring staden Tavastehus hafva i allmänhet ringa djup och
mycket varierande vattenstånd, hvilket under torra somrar betydligt
sjunker. Detta förhållande gör sig mest märkbart i steniga sund och på
krokiga, strömma ställen. Af dessa skäl byggdes den af Vanaja
ångbåtsbolag vid verkstaden i T:fors beställda nya båten kortare,
bredare och mera grundgående än "Elias Lönnrot". Den gjordes nära 90
fot lång, 15 fot bred inom och 28 fot utom hjulhusen samt 3 fot
djupgående utan last. Maskineriets konstruktion och styrka blef
densamma som den andra båtens och hastigheten äfven lika. Men för att,
då båten blef betydligt kortare, bibehålla samma utrymme i de odäckade
delarna af skrofvet, placerades ångmaskinen och ångpannan tvärskepps i
bredd och blef således skofvelhjulaxelns ena del längre än den andra
och låg öfver ångpannan. Genom denna sammanställning vanns, att
fartygets däckade midteldel kunde göras kortare, utan att utrymmet för
inredningen därunder minskades och var densamma likadan som på den
andra båten. Denna ovanliga konstruktion, hvilken mig veterligen
hvarken förr eller senare utförts å hjulbåt, medförde ingen olägenhet,
emedan fartygets skrof för ändamålet förstärktes, motsvarande de däruti
på ett ställe sammanförda tyngderna. Det fanns dock personer, som
fruktade att om båten också icke skulle kantra hvar gång vattnet tömdes
ur ångpannan, så måste den dock därigenom säkert få så betydlig
slagsida, att däcket, under den tid pannan var tom, blefve svårt att
trafikera. Man trodde äfven att däcket skulle komma att luta alltefter
olika vattenstånd i ångpannan. Dessa farhågor och den därmed
sammanhängande kritiken af båten under byggnadstiden hade jag mycket
obehag utaf och detta räckte ända till den dag, då båten flöt och till
mångens häpnad låg alldeles jämnt på vattnet. Hela hemligheten härvid
bestod däruti, att då pannan vid utskjutningen måste vara tom, en
ankarketting af samma vikt som den saknade vattenmängden blifvit
fastsurrad under det ifrågavarande hjulhuset. Att sådana
försiktighetsmått vidtagits, visste naturligtvis ingen obehörig och då
vatten sedan fylldes i pannan borttogs kettingen, hvarvid det visade
sig, att variationerna af vattenhöjden i pannan endast hade ett
omärkligt inflytande på båtens horisontala läge.
Båten, som fick namnet "Vanaja", gick af stapeln en vecka före pingsten
1866, och profresan gjordes pingstaftonsdagen tidigt på morgonen.
Därvid beslöts att båten, som enligt kontrakt skulle levereras i T:hus,
borde afgå dit samma dag på förmiddagen. Då Lembois kanal den tiden
ännu icke fanns, måste "Vanaja", liksom tre år tidigare "Ilmarinen",
fara uppför Kuokkala ström; alla härtill nödiga förberedelser voro
utförda före affärden från T:fors. Ett par projekt hade uppgjorts huru
vid denna strömforcering skulle tillgå. Högvattnet i sjösystemet hade
redan inträffat och strömstyrkan i forsen var därför ansenlig, således
måste äfven denna gång ångmaskinens hastighet ökas, hvilket kraftprof
ställde stora fordringar på dess konstruktion och styrka. På många håll
afråddes från försöket att med maskineriet arbeta sig uppför strömmen
och förordades i stället att varpa båten upp. Då jag sedan "Ilmarinens"
färd kände till forsen och hade uppmätt afståndet mellan kistorna under
den däröfver ledande bron samt funnit detta vara blott ett par fot
större än ångbåtens bredd, och då man äfven kunde förmoda, att de på
detta ställe mäktiga svallvågorna skulle kasta båten af och an, så att
hjulhusen därigenom komme att stöta mot bron, föreslog jag att för
säkerhetens skull förena båda sätten, d.v.s. vara beredd på att använda
såväl maskinkraft som varpning. Detta godkändes och skulle maskineriet
hållas färdigt att under varpningen ingripa för att underlätta denna
eller att allena drifva båten uppför, i händelse varptrossen skulle
springa utaf. För ändamålet medförde "Vanaja" en sextums tross af
tillräcklig längd, som fästes vid ett i inloppet till forsen utlagdt
ankare samt firades ned utefter denna och bojades med en stockända
omkring femtio meter nedom bron.
Då "Vanaja", klar för färden uppåt, anlände till bojen, hissades denna
ombord och trossen lades på ankarspelet. Det visade sig dock, att
varpning längre nedanför bron icke behöfdes, ty maskinkraften var
tillräcklig att rå på strömmen, men just i brohålet vägde det en stund,
om den eller naturkraften skulle segra. Under ångpannan fyrades på med
torr blandad björk- och tallved, så mycket man förmådde, maskinen
formligen rasade, emedan skofvelhjulen hade så ringa motstånd i det
snabbt undankilande vattnet, men uppför gick det ändå ehuru blott fot
för fot. Af båtens svajningar i svallet bräcktes de utanför hjulhusen
hängande frihulten mot brokistorna, men någon vidare skada inträffade
icke. Under förloppet af dessa spännande minuter var allt redo att, i
samma ögonblick båten skulle sacka bakut, åter lägga trossen öfver
varpspelet, men detta blef ej af nöden. Så snart hjulen kommo till det
ofvan bron mindre snabbt flytande vattnet, ökades båtens hastighet.
Segern var vunnen och man fick andas ut. Trossen hifvades nu öfverbord
för att af andra upptagas, och "Vanaja" fortsatte med lätthet uppför
den raka sträckan af forsen samt sedan lyckligt vidare, lotsad af samme
Grandin, som på "Ilmarinen" studerat vattendjupet, längs det grunda,
trånga och krokiga flodloppet, tills ett par km längre fram rymligare
vatten vidtog. Samma dag vid sextiden på eftermiddagen ankom båten till
landsvägsbron vid Lembois' by, hvilken tillsvidare hindrade färdens
fortsättande.
Redan hösten förut, sedan båten blifvit beställd, hade jag undersökt
denna bro och uppmätt den, för att se efter om den nya båten skulle
kunna passera under densamma; ty bron var låg, men ovanligt bred,
gammal och rutten. För att komma fram där hade varit påtänkt att bygga
ångbåtens hjulhus sådana, att de för tillfället lätt kunde borttagas,
samt att genom intagande af vatten i skrofvet sänka båten så mycket som
behöfligt för att komma under brolocket. Men då detta brolock uppbars
af en hel skog gamla och nya sträfvor, hvilka ovillkorligen måste tagas
bort, och de af dem uppburna brobjälkarna voro så ruttna, att alla
sträfvornas borttagande ansågs bli vådligt för brons bestånd, var man
nödsakad att öfverge tanken på att gå under bron. Det efter passagen
nödigblifna iståndsättandet af såväl båten som bron skulle dessutom ha
medfört tidsutdräkt för den förra och stor kostnad. Således återstod
ingen annan utväg än den att totalt rifva bort det gamla brolocket
mellan tvänne kistor och om nödigt uppföra den rifna delen af nytt
material. Linne & Järnbolagets disponent, häradshöfding Törngren, var
med om detta senare af mig väckta förslag och alla förberedelser för
nybygget hade i tid utförts.
Det kan visst tyckas vara en enkel sak att rifva ned en gammal träbro
och sedan återställa den i godt skick, om man för arbetets utförande
har nog tid på sig och icke behöfver sky kostnaden, men trafiken på
allmän landsväg får icke stängas efter enskild persons tycke och behof.
För den tid som åtgick till rifning af bron, ångbåtens genomfart och
nybyggnaden, måste i alla fall trafiken afstanna totalt. Därför skulle
till detta företags utförande naturligtvis behöfts vederbörligt
tillstånd, lysningar i kyrkorna etc., men de många omgångarna för att
erhålla en sådan rättighet och svårigheten att på förhand kunna uppge
bestämd tid för vägens afstängning, som i ansökan om tillstånd varit
oundvikligt, gjorde att man afsåg därifrån, öfvertygad om att ett
dussin dugliga österbottniska timmermän, försedda med allt behöfligt
material och lifvade för företaget, på en sommarnatt skulle återställa
bron i användbart skick.
För detta egenmäktiga företag hade natten mot pingstdagen valts, af det
skäl att just före helgen kunde väntas den minsta trafiken på vägen.
Dock borde reparationen af bron vara slutförd så tidigt på morgonen,
att folket på väg till Lempäälä kyrka obehindradt kunde komma öfver.
Under sådana förutsättningar påbörjades brons rifning kl. 10 på
aftonen, och då bjälkar, stockar, plankor etc. under föregående dagar
ditskaffats från staden, gick arbetet undan med god fart. Ödet gynnade
företaget äfven däruti, att under natten ingen enda vägfarande ankom
till bron, där äfven for fall af behof en mindre pråm och en spänd
tross för färjning öfver strömmen voro anbringade.
Vi bodde ombord på ångbåten, och i dess kök lagades mat åt arbetsfolket
till ett godt mål under natten. Arbetet fortgick så raskt, att enligt
önskan på morgonen kl. 5 redan hälften af den fem famnar breda bron var
trafikabel. Fram emot kl. 9 infunno sig brofogden och nämndemannen på
arbetsplatsen för att protestera emot vår åverkan på allmän egendom. Då
fattades där likväl intet utom handräcket utefter brokanterna och
sådant uppfördes tills vidare provisionelt af bräder, emedan passande
virke därtill glömts. Gubbarna kunde endast konstatera och rapportera,
att omkring en tredjedel af Lembois nedruttna bro utan kostnad för
socknen under natten blifvit totalt ny. Sedan hördes aldrig något
vidare om detta å vår sida egenmäktiga tilltag; förmodligen voro
vederbörande nöjda med reparationen.
På pingstdagsafton kom "Vanaja" till T:hus, gjorde annandagen en
lustresa till Stjärnsund och började omedelbart därefter sin
tjänstgöring. Båten fördes då och några år framåt af kapten Bastman
samt sedan af kapten Alroth, tills den flyttades till annan ort.