till hvarandra efter tycke och sympatier. Var det vackert och lugnt
väder, icke kallare än att man försedd med goda vantar kunde hålla i
metspöet, så tror jag, att gubbarna hade det nog så bra och trefligt
därute. Kom sedan skaffningstiden, lät man metdonet hvila en stund och
tog fram korgen med den af en omtänksam husmor instufvade provianten.
En och annan förplägade sig stilla för sig i ensamhet, men oftast
bildade goda vänner ett konsumtionsbolag, slogo sina förråder
tillsamman och lefde kräsligt: ty detta medförde större variation i
maträtter och således mera njutning och nöje. Därtill och därefter
anlitades de olika pluntorna flitigt, man blef lifvad och "dagen var
glad" därute på isen.
Vanligen fortsattes fisket efter måltiden. Var vädret alltför ruskigt,
svepte man skinnfällen om benen och trotsade naturen. Jag har sett
amatörer därute vid femton graders kyla och isande blåst. Frös refven i
samma ögonblick den kom ur vattnet, brukade man, då fisken nappat, icke
taga i den med händerna, men nystade behändigt upp den med och på
snöskyffeln. De voro dock icke många som trotsade svårt väder, ty nöjet
kunde då icke vara stort värdt att tala om och fångsten blef, efter
hvad som påstods, i jämförelse med den gamla goda tidens fisken för det
mesta tarflig nog. Då sedan lärpojken i skymningen återkom för att
afhämta redskapen och fångsten, hände stundom, att en eller annan fann
sin mästare rätt lifvad och välförplägad samt i behof att, till
förekommande af obehag på den hala isen, till allmän munterhet begagna
sig af kälken för hemfärden. "Hony soit qui mal y pense." Jag har icke
sett sådant själf, men andra kunde berätta därom.
Därute på isen fortgick på sextiotalet metandet nästan alla dagar under
vintrarna, ända tills vårsolen och strömmen gjorde slut på detta
gubbarnas nöje och tidsfördrif.
Då det var ondt om tidsfördrif i staden på den tiden var det nog
längtan efter förströelse som år efter år lockade gubbarna ut på fiske
och för den skull sutto de där väl inhöljda i stora pälsar och
skinnmössor från bittida till sent, stirrande ned i den lilla vaken
framför fötterna och oafbrutet vickande det korta slantspöet upp och
ned, på afstånd till förvånande grad liknande de bekanta kinesiska
porslinsdockorna med rörliga hufvuden, händer och tungor. I dessa
patriarkaliska tider, då hvarje handtverkare hade sin krets af
stadigvarande kunder, som af vana höllos hos honom och dem ingen
försökte "locka och tubba" till affall, då tillverkningen gick sin
lugna och jämna gång samt åldtgesällen eller ett annat biträde under
långa mellantider kunde få sköta verkstaden, lärpojkarna och
geschäftet, då hade husbonden och mästaren ledighet nog och tid att,
jämte det han vanligen själf på torget skötte inköpen för hushållet,
till nöje och nytta idka fiskesport, utan att därför hans yrke led
förfång eller försummades. Jag undrar just om någon af stadens
handtverkare numera sysslar därute med detta vinternöje eller har håg
och tid för sådan förströelse. Eller har den prosaiska "kampen för
tillvaron" där som annorstädes gjort slut på en sådan säkert förr mera
än nu nöjsam och inbringande plägsed, hvilkens uppkomst troligen ligger
rätt långt tillbaka i tiden, tillika utrotande det därför oundgängligt
nödiga idylliska tillståndet i yrken och affärer. Då är denna
hälsosamma, nöjsamma och nyttiga sport, som hade till mål att hjälpa
till att förnöta enformiga vinterdagar, säkert för alltid slut. Tempora
mutantur et nos mutantur in illis.
En "folkilsken" hare.
På östra och södra sidan af förstaden Skyttälä ända fram till strömmen
äfvensom i staden T:fors västra utkanter voro hararna denna tid mycket
vana att se och sällskapa med folk. I kålgårdarna bakom klädesfabriken
på åsen bortåt Ratina udde och utefter sluttningen till Viinikka ås
mynning fanns det harar året om och de voro föga skygga, då de dagligen
sågo folk röra sig i planteringarna och ingen jagade dem så nära
staden. För att komma närmaste väg till ångbåtsvarfvet på Ratina
brukade man, under de år Vanaja ångbåtsbolags båtar byggdes, gå öfver
klädesfabrikens gård och genom en grind vid dess södra hörn ned till
gångstigen som följde vattenkanten. På landssidan af denna omkring
ettusen steg långa stig var den 15 till 20 meter höga åsens sluttning
så brant, att det på sina ställen var svårt att klifva uppför den,
emedan åsen består af lera och grus som lätt rasar undan. Vid
högvattenstid kunde man under några veckor på våren icke använda vägen,
som då var öfversvämmad, hvarvid vågorna spolade bort sand från
branten, så att de där växande buskarna småningom avancerade utför
sluttningen. Ett stycke från fabriken kröker stranden sig åt udden till
och på detta ställe går ned till strömmen en sakta sluttande dalsänka,
hvars odlade tegar nå nästan fram till vägen, hvilken dock där ligger
nedanför en låg och mindre brant afsats. I närheten af detta lägre
stycke af strandsluttningen hade jag några gånger på mina vandringar
till varfvet sett en stor orädd hare. Denna hade till en sådan grad
lagt bort sin ärfda rädsla, att han, då man icke skyndade sig allt för
mycket, behagade sätta sig på baktassarna och helt fräckt "bliga
tillbaka", innan han, då man kom nära, helt makligt guppade undan.
Denna tama hare är hjälten i följande sannsaga.
Vid verkstaden fanns, under de år nämnda ångbåtar byggdes, en ingeniör
vid namn A.J. Lundahl, som hade att öfvervaka arbetenas praktiska
utförande. Ar 1866 då detta lustiga äfventyr inträffade, var han vid
pass 45 år gammal och hade enligt egen berättelse kort förut i en
tidning läst om fall af rabies hos hundar i östra delen af landet. Det
förmodades äfven, att hundarna blifvit bitna af med vattuskräck
behäftad varg samt befarades att de genom bett kunde öfverföra smittan
på människor och djur. Denna lektyr hade gjort ett djupt intryck på den
försiktige och om sin personliga säkerhet och hälsa mycket varsamme
mannen, helst han under vinterns lopp ofta hört talas om de på den
tiden kring staden städse ströfvande vargarna. Han hade aldrig sysslat
med jakt och kände troligen bra litet till djurens natur och
karaktärsförändring, då de komma i beröring med människor.
För sin sysslas skull måste han dagligen gå den beskrifna gångstigen
längs strömmen till och från varfvet. Under sådana förhållanden kan man
icke mycket undra öfver, att det föreföll honom både besynnerligt och
med misstänkliga omständigheter behäftadt, då han en vacker vårmorgon
vandrande den välkända vägen och hunnen till nämnda däld fick se en
kolossal hare som satt midt på stigen och icke gaf sig på flykten, då
han nalkades. Nej tvärtom, haren satt kvar och blängde med de stora
stirrande ögonen lugnt på ingeniören, synbarligen besluten att icke
vika undan. Detta ovanliga uppförande kunde ju hvem som helst finna
underligt, hvarför skulle ingeniören då icke göra det? Han tvärstannade
af häpnad öfver att en till sin natur eljes så skygg varelse nu så
totalt åsidosatte all omtanke för sin säkerhet.
Men än hemskare blef det, då ingeniören efter en stunds ömsesidigt
betraktande modigt avancerade. Då reste sig haren raklång på
baktassarna och "fixerade" honom med "arga" ögon. Vägen var på detta
ställe ganska smal vid brantens fot och strömmen rann längs andra
vägkanten, således fanns ingen möjlighet för ingeniören att komma fram
utan att passera tätt förbi det hemska djuret. Men det vågade han icke.
Djuret kunde ju möjligtvis ha blifvit bitet af en med vattuskräck
behäftad kringstrykande varg eller hund och vara "folkilsket", d.v.s.
benäget att anfalla folk. Ja, det såg misstänkligt ut. L. stod och
funderade ytterligare en stund, i förhoppning att jösse slutligen
skulle besinna sig, vända om och begifva sig undan längs vägen. Men
haren hade vid det ömsesidiga beskådandet förmodligen märkt, att hans
vis à vis icke såg farlig ut och envisades därför att fortsätta sin väg
till de kåltäppor, ingeniören just passerat. Därför satte jösse åter
lugnt ned framtassarna och riskerade i sin tur ett par skutt ingeniören
till mötes.
Detta harens dristiga tilltag vardt för mycket för denne. Han gjorde
kvickt helt om och tog till harapasset förföljd af jösse, som sålunda
hade vägen fri. Andfådd och nervöst uppskakad återkom ingeniören till
verkstadskontoret, där han efter att något ha hämtat sig från
förskräckelsen för alla närvarande berättade tilldragelsen, hvilken vi
knappast trott vara möjlig, om han icke burit syn för sägen. I det
ofvanstående har jag återgifvit hans egna ord om äfventyret.
Vi hade naturligtvis i smyg mycket roligt åt honom och hans äfventyr,
men voro alla för hyggligt folk för att låta honom, som eljes var en
bra karl och god vän, märka det. Enhvar har ju sina egendomligheter.
Men den dagen gick L. icke ned till Ratina varf och därefter lät han
hämta sig med roddbåt tvärs öfver strömmen från stadssidan till varfvet
ända tills ungefär en vecka senare, då trakten befriades från detta
farliga odjur. Därvid tillgick på följande sätt:
Den "folkilskna" harens slut.
Det var vid slutet af april samma år, som ingeniör L. råkade ut för
detta otrefliga möte, och samtidigt höll kapten Steen på med att för
sommarkampanjen utrusta sin "Elias Lönnrot" som låg vid Laukko torg.
Han hade därunder god tid och brukade därför, om spårsnö råkade falla,
använda ledigheten för idkande af harjakt i stadens närmare omgifning,
efter rapport af längre fram omnämnde Kalle, som tidigt uppsökte
spåren. Pojken förde kaptenen till stället och bar sedan hem haren, om
den blifvit skjuten, hvilket allt försiggick fort och vant; utan att
någon af dem därvid brukade yttra ett ord, ty Kalle var väl dresserad.
Ombudsmannen för ångbåtsbolaget i T:fors, hr Ferdinand Ullner, var en
glad själ och till och med större pratmakare än kaptenen. Han hade
kontoret hemma hos sig i en gård nära ångbåtshamnen.
Vid pass en vecka efter L:s äfventyr infann jag mig där i bolagets
angelägenhet på ombudsmannens anmodan en söndagsmorgon mellan kl. 8 och
9 och fick vänta i kontorsrummet, emedan U. vid min ankomst ännu låg i
sin säng i rummet innanför. Han hade den seden att börja hvarje
hvilodag med att, hända hvad hända ville, i allsköns ro i sängen
förpläga sig med två duktiga koppar kaffe och åtskilligt tilltugg.
Först när detta var undanstökadt, steg han upp för att göra sin helgen
till ära mycket omständliga toalett. Man måste således ha godt tålamod
med honom, ty sade man något därom, fick man höra: "Under hvardagarna
är jag såld åt tjänsten, men på söndagen är jag friherre och ingens
slaf, därför behöfs intet tjäsk". Medan jag väntade, kom kapten Steen
in på kontoret. Denne hade troligen redan så tidigt på dagen råkat ut
för något starkt, ty han var genast i farten med att berätta om sin
senaste jakt, som han brukade illustrera med ord, miner och åtbörder.
Hans historia påminte mig om ingeniörens hare. Sedan kaptenen väl
kommit till slutet af sagan, hvilken han som vanligt för bättre
förståelses skull i samma fortsättning berättade om 1 1/2 till 2
gånger, fick jag ordrum och öfverbjöd honom med historien om den
folkilskna besten till gubbarnas outsläckliga löje. De kände ju båda
ingeniören och skrattade därför så, att Ullner förklarade sig icke på
länge kunna förtära deri honom räckta första koppen kaffe och kaptenen
tryckte händerna mot magen och försäkrade, att han icke orkade skratta
mera. Stående i dörren till U:s rum kunde jag njuta af effekten som min
historia gjorde.
Då kaptenen slutligen något lugnat sig, sade han till U.: "Vet du, jag
håller med dig om tre splissade skeppartoddar, att jag nu går och
skjuter den haren, innan du hinner få byxorna på dig." U., som alltid
var svarsfärdig och hvars outtömliga förråd af glåpord, talesätt och
ordstaf vid hvarje anledning öfverflödade, utbrast: "Hvad nu, du gamla
saltskeppare, fribytare, lagbrytare och storskrytare, halt opp me
trombom, ellerst skenar öket i gatubaugen, å res in i aptekarns
pipparladu, ho svarar för hä' då! Men för du ska' få bot för sot och
betaldt för skryt, så vräk hit näfven; jag håller och du blir den som
betalar kalaset". I den stilen voro U:s yttranden oftast, ibland till
lust men snart till leda.
Steen visste, att den andra på söndagsmorgonen var svår att få ur
sängen, men då det tillbjudna vadet syntes oss båda väl vågadt, antog
U. det, utan att därför på något sätt frångå sina vanor. Sedan jag,
enligt gammal sed, som vittne med uppslag stadfäst vadhållningen begaf
sig kaptenen på harjakten utan att i brådskan dricka det äfven åt honom
framsatta kaffet. Gubben förlorade inte gärna en toddy. Sedan han gått,
talade vi om den angelägenhet för hvilken jag kommit dit och en del
andra saker, utan att vidare komma ihåg hvarken kaptenen, haren eller
vadet, hvilket vi båda ansågo omöjligt för Steen att vinna. Men den
skrattar häst som skrattar sist, säger ordspråket.
Fram mot morgonen hade fallit någon tum djup blöt snö, och det hade nog
kaptenen som gammal harspårare lagt märke till på vägen till kontoret.
Platsen för tilldragelsen var af mig så noga beskrifven, att han icke
kunde misstaga sig, jaktens utgång berodde således på om haren ännu
fanns kvar där i närheten och varit i rörelse på morgonen. Detta
hoppades naturligtvis kaptenen. Han gick ned till ångbåten, där hans
bössa fanns, och for med sin "drefpojke" Kalle i slupen snedt öfver
strömmen till stället, där den "folkilskne" grasserade. Slumpen ville
att han vid framkomsten genast påträffade harspår emellan fjolårets
kålstubbar. Han följde spåren ett kort stycke och sköt haren i dess
lega under några brädstumpar, lagda som bro öfver ett dike.
Ullner var ännu i underkläderna och höll på med sista tvagningarne
under skäggskrapningen, då Steen i full jaktmundering rusade in, hack i
häl följd af Kalle. Han ryckte haren från pojken och kastade den på
golfvet framför U:s fötter sägande: "Där har du haren, när komma
toddarna?" Ullner häpnade icke litet, men i tid och otid redo att
använda sina gamla kvickheter, modifierade efter omständigheterna,
utbrast han: "Hyggligt och snyggt folk bruka säga: ursäkta att jag
kommer in genom dörren med ytterkläderna på! Haren är min, toddarna bli
dina. Jag tackar för Ullner och mig, de andra herrarna må tacka för
sig. Ingen vet hvar haren har sin gång, utom kapten Steen när det
gäller toddar", etc. etc., i samma stil.
Haren var ett ansenligt stort exemplar, som troligen alla sina dar mått
godt i kållanden, utan att behöfva springa sig mager. Den uppvägdes på
ångbåtskontoret och befanns ha en bruttovikt af 14 1/2 skålpund. Kapten
Steen hade behöft trettiofem minuter till jakten och var icke litet
stolt öfver bedriften, hvilken snart nog halfva staden hade reda på.
Tyvärr kan jag icke meddela, huru den ilskne haren smakade. Jag var nog
bjuden på dess af U. tillställda graföl, men kom icke dit, dock
berättade ingeniör L. som var med, att det var en mycket lifvad och
lyckad tillställning, hvaraf jag sluter, att där fanns endast hyggligt
folk, eljes hade nog haren "gått igen" för honom.
Ångbåten på Ilmajoki älf.
Då ångbåtsbyggnaderna för Näsijärvi och Pyhäjärvi slutligen någotsånär
lyckats, tyckte brukspatron Wasastjerna, att det äfven kunde vara bra
att hafva en ångbåt i närheten af Östermyra bruk, där den var användbar
för diverse transporter på Ilmajoki och nedre loppet af dess genom
bruket flytande biflod. Han lät därför vid denna å på Rintala hemman af
trä bygga skrofvet till en ångslup, samt beställde maskineriet därtill
vid verkstaden i T:fors. Den bekanta totala bristen på behöfligt
samarbete mellan verkstadens föreståndare Mr. D. och byggmästaren för
skrofvet blef dock äfven denna gång ödesdiger för företaget.
På våren 1860, då ångslupen var färdig att levereras, utröntes vid
profningen att, ehuru maskineriet efter bästa förmåga ansträngdes, det
icke förmådde drifva skrofvet uppför den af vårfloden svällda Ilmajoki.
Ja, det gick vid verkstaden den sägen, att en halt käring gått om
ångaren längs stranden.
Detta resultat var en oangenäm surpris för verkstaden, som fick
återtaga maskineriet, och följden blef att Mr. D. på sommaren återvände
till sitt land. Maskinen togs mot hösten ur båten och blef liggande på
Rintala gård. Skrofvet åter flöt på ån, tills nästa års vårflod förde
det ett långt stycke upp på de öfversvämmade ängarna närmare
byggningarna, där det ovårdadt och utan skydd mot väderleken stannade
till 1866 på våren. Dessförinnan hade jag hört detta misslyckade försök
någon gång omtalas, men då ingen fanns vid verket, som sett eller
närmare kände till ångaren, fick jag ej någon vidare reda därpå förrän
under hösten 1865, då W. frågade mig, hvad han skulle företaga med
denna sin tillhörighet.
Af hans berättelse framgick, att ångslupen i flere afseenden var illa
hopkommen och att felet hufvudsakligast låg hos maskineriet, hvilket,
utom att det var mycket för tungt för det lilla skrofvet, äfven hade
andra konstruktiva egendomligheter samt låg så djupt, att skofvelhjulen
ältade i vattnet ända upp till nafven och således arbetade ytterst
ofördelaktigt. Till råga på eländet var maskineriet placeradt så långt
förut, att ångbåtens akter låg högre öfver vattnet än förstäfven,
hvilket måtte ha sett bra galet ut. För att under försöken med båten
hålla ångtrycket på största möjliga höjd, hade man eldat med torkade
kådiga gran- och tallrötter, som visserligen gåfvo en väldig hetta, men
tillika ymnigt med sot och rök. Trots ångblästern i skorstenen sotades
härigenom de fina eldrören snart igen och oaktadt de flitigt rensades
under färden, sjönk dock ångtrycket småningom så att båten började
drifva utför den starka strömmen.
Mr. D. bjöd nog till att förbättra båten genom att höja skofvelhjulen
medelst under maskineriet lagda träramar. Men härigenom blef båten så
rank, att den påstods varit nära att stjälpa, om flere personer på
samma gång gingo längs endera sidan på de öfver maskinaxeln förande
höga trapporna från fören till aktern. Således var maskineriet
påtagligen alldeles olämpligt för det skrof, hvartill det var ämnadt,
och därför föreslog jag W. att återsända detsamma till verkstaden samt
att åt båten beställa ett nytt och bättre passande, inrättadt för
propeller i stället för skofvelhjul. Detta bifölls, och under vinterns
lopp anlände det gamla maskineriet, då jag blef i tillfälle att granska
detta Mr. D:s sista arbete, hvilket jag icke vill underlåta närmare
beskrifva.
Han hade ju ändå slutligen lyckats att få ångbåtarna "Ahti" och
"Laukko" i gångbart skick, men hvarför han å denna båt icke följt det
för de förra maskinerierna utarbetade lokomobilsystemet, är svårt att
förstå. Troligen ämnade han tillverka något nytt och bättre. Därför
anbringade han de båda maskinerna i vertikalställning på en stor och
mycket tung tackjärnsram, fastskrufvad vid ångpannans framgafvel på så
sätt, att eldstaden befann sig midt emellan ångcylindrarna och dessa
kommo att stå förut i båten. Klumpiga lagerstolar för maskinaxeln och
de oscillerande cylindrarna voro fästade vid ramen och voro så
inrättade, att cylindertapparnas vaggande rörelse uti de med kanaler
för ångan försedda lagren verkställde ångfördelningen. En mycket enkel
men föga ändamålsenlig konstruktion, som skall ha haft den påföljd, att
man ständigt gick i dimma på båten, emedan lagerskålarna icke kunde fås
ångtäta.
Hvarken ångpannan eller något af maskinen kunde göras användbart och
därför tillverkades ett nytt propellermaskineri med en vertikal
ångcylinder af vanlig konstruktion jämte passande ångpanna. Detta blef
färdigt på vårvintern.
Då vid verkstaden endast en skissartad teckning af skrofvet fanns att
tillgå som efterrättelse, beslöt jag att, så snart maskineriet på våren
med sista slädföret skulle afsändas, resa upp till Östermyra för att
öfvervaka dess placering och uppsättning. Två veckor före påsken i
slutet af april nämnda år afreste jag från Tammerfors vid klingande
slädföre, medtagande en arbetare vid namn Vilén. Färden gick öfver
Orivesi, Ruovesi och Virdois för det mesta längs skogsvägar. Mycket snö
låg ännu kvar, då vi i sistnämnda socken färdades genom trakter, där
sågtimmer fälldes i skogarna. Stora, präktiga träd, sådana man
nuförtiden har svårt att påträffa, stupade i mängd. Man besvärade sig
icke vid hygget med att kring träden undanskotta snön för att såga af
dem vid roten, å nej, på den meterdjupa snön stod man rak på skidorna
och högg ned träden med yxa, lämnande ett par meter höga stubbar. Det
fanns godt om skog då, därför var man ej så noga.
Emedan karlarna voro sysselsatta vid skogsafverkningen, hade vi ibland
gårdsdöttrar som "körsvenner". Dessa jäntor körde nog så duktigt, men
företogo sig att på de vid stocksläpningen snedkörda vägarna åtskilliga
gånger stjälpa oss i snödrifvorna. Vi blefvo dock snart vana vid denna
behandling och krälade, utan att vidare fästa oss vid sådana småsaker,
fram ur drifvorna undan den öfverliggande släden. Visst voro vi våta
kring halsen och pälsärmarna men nöjda att helskinnade slippa ifrån
äfventyren, och belönades med granna småleenden af jäntorna, som voro
märkvärdigt färma att hållas på fötterna, då det ohjälpligt bar omkull
för oss. Efter en sådan resa i två dagar anlände vi till Östermyra bruk
och morgonen därpå till Rintala gård, där vi bosatte oss för
arbetstiden. Sedan besiktigades ångbåtsskrofvet, som låg ungefär
femhundra steg från gården, på en ett par km bred och många kilometer
lång, alldeles slät äng.
Den vidsträckta dalgången, som vid horisonten begränsas af några låga
kullar, är så långt ögat når betäckt af ängar, hvilka obetydligt slutta
mot den genom dem flytande ån, som har många krökningar och hvars lopp
på sina ställen utmärkes af vid strandkanten växande videbuskar. Längs
ängarnas kilometerlånga tegar stå på reguliära afstånd från hvarandra
rader af små hölador, uppförda af klent rundt virke, med stora springor
mellan hvarfven. Dessa byggnader äro, för att underlätta regnets
afrinnande, närmare en meter bredare under taket än vid marken, och
näfvertaken äro belagda med stora stenar, hvarför de se rätt
egendomliga ut. Oräkneliga sådana lador finnas mellan de utefter
tegarna förekommande raka, oändligt långa gärdesgårdarna och äro dessa,
jämte en mängd här och där i marken neddrifna pålar och störar, de enda
synliga föremålen mellan de aflägsna dimmiga höjderna på denna
enformiga och ödsliga slätt.
Båtskrofvet fanns liggande med ena sidan mot marken och något
nedsjunket däruti. Under årens lopp hade det på detta ställe blifvit så
pass angripet af röta, att det för all framtid behöll en s.k.
"slagsida", en ringa lutning åt babord. Det såg vanskött och illa
medfaret ut. Det ur nåten utkrupna drefgarnet hängde i festoner under
den lutande bottnen. För reparation af båten hade några österbottniska
skeppstimmermän anskaffats, hvilka redan voro i full sysselsättning
därmed. Då ångpannan tidigare afsändts från verkstaden, stod den vid
vår ankomst vid båten och var det särdeles lämpligt att, medan denna
låg på sidan, först maka den innanför relingskanten och därefter resa
upp båten. Sålunda sluppo vi att lyfta pannan mycket högt för att få
den på sin plats inombords. Sedan restes båten på rät köl samt kilades
upp på meterhöga stapelblock, för att timmermännen bättre skulle kunna
komma åt att drifva och dikta den ganska flata bottnen. Därvid
balanserades skrofvet för att utröna tyngdpunktens läge på längden, så
att det vägde jämnt för- och akterut, och därefter bestämdes platsen
för maskineriet. Härigenom kom båten att ligga riktigt på vattnet och
icke på näsan som förut. Därefter borrades hål för propellerhylsan uti
akterstäfven; propellern med axeln insattes däruti och den nya
propellerstäfven af järn med skyddplåt för propellern äfvensom det nya
rodret anbringades på sin plats. Dessa arbeten gingo raskt undan och på
påsklördagens eftermiddag voro vi så pass färdiga, att vårfloden gärna
för oss kunde infinna sig när som helst. Man räknade på att ängarna
skulle öfversvämmas så högt som behöfdes för ångslupen att bli flott
och hoppades därigenom slippa att släpa honom en half km ned till ån,
hvilket nog blifvit ett långvarigt göra.