klarnade det och blef mot morgonen rätt kyligt, hvarför kaptenen redan
vid tretiden purrade oss, påstående att nattvakten brukade vara slut så
dags ombord på fartyg, eller ock skulle vaktombyte ske, ty det vore
ogörligt att på fastande mage längre hålla ut i kylan, utan att få
något värmande i sig. Det var dock icke så farligt som det lät,
eftersom gubben hela natten suttit med ryggen lutad mot den varma
ångpannan och troligen sofvit bättre än vi som haft det mycket
obekvämt. Han fick sin grogg, men icke kall som kassören lofvat, utan
lagom varm, påspädd med Näsijärvis dunkla våg som till kaffebrun kulör
koncentrerats i ångpannan och serverades från profkranen. Kaptenen
begagnade sig af tillfället att skräfla litet, påstående att denna
praktiska uppfinning, som gjorde det möjligt att ombord på en ångbåt
när som helst inom några ögonblick åstadkomma en het toddy, var gjord
af honom, medan han vakade under natten. Vi andra misstänkte dock, att
han hittat på den konsten långt förut. Han tinade synbart upp efter
klunkarna, ty den oklara något simmiga brygden tycktes smaka gubben
förträffligt och bibringade honom ett briljant humör, under hvars
inflytande han spådde oss en så utomordentligt lycklig jakt, som han
icke varit med om, sedan han senast jagade påfåglar på Gibraltar.
Kassören var naturligtvis strax färdig med spörsmålet: "om dessa fåglar
möjligtvis varit tama?" Men han var alltid satirisk och kaptenen fäste
sig, som väl var, aldrig vid så fina nålstyng, då godt lynne fått makt
med honom. Hans förutsägelse slog in, det blef en god jakt.
Då vi kommit upp så bittida var det tid nog att i hast koka kaffe för
att äfven vi andra, som så tidigt på dagen icke ville veta af
skeppareelexir, måtte få i oss något värmande och väckande. Kall och
klar var morgonen, och då det ljusnade, steg en tät dimma ur det
varmare vattnet upp i den kyliga morgonluften, sträckande sina trasiga
flikar långt in mellan träden inåt land, döljande allt inom obestämda
konturer. Vi hade dock icke tålamod att vänta länge på tjockans
försvinnande, hvarför vi begåfvo oss af inåt land genom gläntan,
medtagande Fix, som genast ställde sig i spetsen för tåget.
Till en början ämnade vi öfverraska ungtjädrarna i nattkvarteren under
grantopparna och först senare skulle Moppe användas till harjakt;
därför lämnades han kvar ombord där han högljudt yttrade sin
missbelåtenhet. Inåt skogen låg dimman mindre tät, men bidrog dock till
att fåglarna i den fuktiga morgonkylan sutto lugnare uti sina
nattlogier. Fixen tycktes strax förstå hvad meningen var och då vi
kommo till en af medelstora granar tätt kantad skogsäng, sökte han
ifrigt under träden. Snart nog fann han visst något färskt som luktade
fågel, ty stinnt tittande upp i en gran, gaf han ifrån sig ett svagt
gläfs, åtföljdt af sakta morrande och ihärdigt viftande med
svansstumpen. Svårt var att i den dimhöljda morgonljusningen upptäcka
något, och jag är öfvertygad om att hunden lika litet som vi andra såg
något mellan de täta grenarna, men att han ledd af luktsinnet och
instinkten förstod att en fågel satt gömd däruppe. Kassören var närmast
hunden och smög sig längre fram medan vi andra stannade. Han stod där
skjutfärdig och spejade upp i trädet så länge, att Fixen blef otålig
och morrande började gå af och an mellan kassören och trädet, och äfven
vi voro färdiga att göra kritiska anmärkningar. Slutligen sköt kassören
och en tjädertupp ramlade ned från granen, medan en annan flög
därifrån. Härpå var kaptenen beredd och sköt fågeln innan den skymdes
af tjockan.
De båda skotten hindrade icke att hunden ett litet stycke därifrån åter
stannade morrande och vinkande med svansstumpen; han hade så brådt vid
sökandet, att det, då dimman på sina ställen räckte ända ned till
marken, var kinkigt nog att hålla reda på, hvart han tog vägen. Denna
gång kom jag åt att skjuta, men ovan att bland de mörka kvistarna
upptäcka de svarta tupparna, sköt jag i hastigheten en ung höna medan
en gammal höna och en tupp flyttade ur trädet. På sådant var jag icke
heller beredd, och därför fick jag af kamraterna, som låtsade vara
gamla jägare, höra talas både om ungdomens oerfarenhet och obelefvenhet
mot könet, hvilket borde hänsynsfullt behandlas äfven i egenskap af
skogshöns. Nog bjödo de till att efter bästa förmåga uppfostra mig till
en bra jägare, dock var det icke så mycket deras begabberi som min
åsikt, att tre jägare äro för många efter en hund vid sådan jakt, som
gjorde att jag drog mig ett stycke ifrån dem för att på egen hand
försöka min jaktlycka. En fågel hade jag ju redan att skryta med vid
hemkomsten, om det ock blott var en hona.
Medan vi gingo vidare, lättade dimman långsamt, och då kamraterna
skrämde upp ett par orrar som råkade flyga så nära öfver mig, att de i
den tjocka luften kunde skönjas, skickade jag båda skotten efter dem,
med den oväntade påföljden att de båda föllo. Ganska svårt hade jag
sedan att få reda på hvar de fallit, men dessa lyckoskott återställde
min reputation hos de andra och mitt eget själfförtroende efter
"hönemordet", som kassören kallade det.
Då det sålunda inträffat att kamraterna skrämde upp fågel åt mig,
beslöt jag att icke aflägsna mig allt för långt ifrån dem samt att
vakta på det af dem uppjagade villebrådet. Detta visade sig ock snart
vara den bästa jaktmetoden för mig och min långa bössa; ty ehuru
fåglarna så tidigt på morgonen höllos kvar i sina nattliga gömmor af
den kallfuktiga dimman, blefvo de dock redan så varsamma, att de då
jägarne smögo sig för nära inpå den markerande hunden, flydde bort från
träden. Det gällde blott för mig att passa på samt begagna mig af denna
gynnsamma omständighet, och snart hade jag ytterligare ett par fåglar
på ryggen.
Därefter var jag för min del fullt belåten med resultatet af jakten;
mera fågel brydde jag mig ej om, och då fågelknippan jämte bössan var
tung att bära, gick jag tillbaka till ångslupen för att i kassörens
ställe sköta om frukostserveringen, fullt säker på att han i jaktifvern
skulle glömma bort, att han åtagit sig detta viktiga bestyr, och att
jag, om jag önskade få kaffe, måste koka det själf. Men en än mera
trängande orsak var, att kaptenen ovillkorligen måste inträffa i staden
kl. 8 på morgonen, emedan hans båt enligt turlistan skulle afgå en
timme senare. Därför ansåg jag bäst att öfvergifva jaktnöjet, bestyra
om frukosten och elda upp ångpannan, på det att allt blefve färdigt i
tid, ty att kassören och kaptenen skulle hålla på till sista stund var
säkert.
Närmare ångslupen hördes Moppes högljudda klagolåt redan på långt håll.
Det stackars kräket hade hört smällarna men fick icke vara med. Då han
icke i godo slutade det pinsamma oljudet, och jag ej nändes slå kräket,
släppte jag Moppe fri, ty jag tyckte att kamraterna småningom kunde ha
fått nog af "mörksens gärningar", som kassören benämnde denna sorts
jakt, samt att det småningom kunde vara tid att börja harjakten.
Hundens fröjd och tacksamhet voro rörande att åse, och sedan han i sin
ifver försökt hoppa högt nog för att slicka mig i ansiktet, sprang han
i land och försvann till skogs. Medan jag fyrade på under ångpannan och
sökte fram frukosttillbehören, började Moppe redan drifva, och då
drefvet kom allt närmare, gick jag akterut efter bössan samt hade den
nära till hands på sittbänken. Det brann med full låga i den öppna
eldstaden, dit jag ämnade sticka kaffepannan, med hvilken jag just tog
upp vatten ur sjön då jag såg en hare komma sättande utefter gläntan i
alsnåret och Moppe strax efter. Harens brådska var stor och förföljaren
nära, jösse hann säkert icke reflektera öfver hvart det bar och så kom
han med ett skutt ombord öfver relingen framför den öppna eldstaden och
förmodligen finnande gömstället där föga lämpligt, fortsatte han efter
endast ett ögonblicks besinnande öfver den andra relingen burdus i
sjön. Hunden följde, men hejdade sig, då framtassarna redan stodo på
relingskanten; i sjön gick han icke. Allt detta tilldrog sig på så kort
tid, att jag just jämt hann ställa bort kaffepannan och se mig om efter
bössan, då haren redan simmande med god fart och öronen tätt utefter
nacken syntes styra kosan till motsatta stranden. Jag siktade visst på
simmaren, men kom med samma ihåg, att jag sommarn förut sett en i
vattnet skjuten hare gå till botten, hvarför jag dröjde med att skjuta
tills han simmat öfver det vidpass sextio meter breda sundet. Då han
guppade uppför den långgrunda stranden, sköt jag, och trots det långa
hållet föll han vid vattenbrynet. Haren simmade ganska fort och hela
tiden stod Moppe på bänken, tittade efter den flyende och gaf jämnt
skall. Då haren stupat, tystnade hunden och jag stängde in honom i
förruffen, trots att han såväl gjort sin skyldighet. Han visade sin
tacksamhet för den honom skänkta friheten med att drifva haren åt mig
och jag lönade detta illa nog med att åter fängsla honom, men jag kände
Moppes egendomlighet att endast drifva en hare åt gången och sedan ge
f—n resten. Därför fruktade jag, att kassörens harjakt skulle gå om
intet, om hunden, som nog ansåg sig ha gjort sin skyldighet för dagen,
efter denna bedrift fick gå lös.
Emellertid led klockan mot sex och då tjädrarna icke mer höllos kvar i
träden, återvände de andra med tre fåglar till mans. Med mina två orrar
och tre tjädrar bestod vårt jaktbyte således af elfva fåglar, och
liksom kassören ansåg jag detta vara ett utmärkt resultat, men kaptenen
påstod det blott kunde kallas medelmåttigt och på intet vis jämförligt
med hvad han i tiden uträttat på Gibraltar. Då vi andra icke varit med,
kunde vi gärna kalla detta skepparhistorier, bäst vi ville. Han smålog
blott öfverlägset till svar.
Kassören hade hört sin Moppes välbekanta ljud och mitt skott och då han
vid ankomsten icke varsnade hunden ombord, fick jag veta, att det var
obetänksamt gjordt att släppa honom lös, innan han behöfdes och
dessutom skämma bort hunden med bomskott. Ehuru morgonen varit så
gynnsam för jakten, var kassören egendomligt nog vid knaggligt lynne,
troligen emedan jag hade flere fåglar än han, och äfven kaptenen fick
en släng med däraf för ett par bommar, som skulle varit ogjorda, om
kassören själf fått komma åt att skjuta; men vi båda togo icke illa
vid, emedan vi visste, att han snart åter blef "handterlig", blott han
fick "vräka ur sig barlasten", som kaptenen kallade detta hans sätt att
lätta sitt hjärta. Jag afbröt hans föredrag med frågan om det icke vore
smakligare att efter morgonens ansträngning än en gång dricka kaffe,
innan harjakten började, och påminte om att det blott var ett par
timmar kvar, tills vi borde vara i staden. Detta antogs, men någon tack
för att jag med ospard möda skött hans syssla hann kassören ej med,
därtill var han ännu för ond.
I största hast och under tystnad förtärdes frukosten, men plötsligt
sprang kassören upp, drog fram valthornet, hvilket han städse bar på
ryggen vid en grön, tjock snodd, och uppstämde ljudeliga fanfarer, den
ena mera öronslitande och disharmonisk än den andra. Oljudet var så
uthållande, att han icke hörde den instängda Moppes ömkliga
ackompanjemang från förruffen. Ögonskenligen hade han plötsligt kommit
ihåg sin frånvarande hundracka och ämnade återkalla den, utan aning om
att kräket fanns ombord. Situationen var så löjlig, att kaptenen och
jag skrattade ohejdadt. Slutligen tappade kamraten andan och Moppe fick
sjunga solo. Kassörens snopna minspel, då han hörde hunden och då jag
släppte ut den, var sevärdt, hvarför vi båda spefåglar nästan kiknade
af skratt. Han sade ej ett ord, därtill var han antingen för häpen
eller för arg.
Moppe hade lyckligtvis under tiden hvilat ut sig efter den första haren
och behagade som väl var ta upp en till, hvilken kassören efter några
bukter fick skjuta. Denna bedrift verkade så pass lugnande på honom,
att han återvänd till ångslupen förnöjd kastade sin hare framför mina
fötter och sade: "En sådan har du inte!" Pekande öfver sundet svarade
jag: "Min ligger där". Nu blef kassören för andra gången flat och teg
ånyo. Äfven jag fann för godt att låtsa vara förolämpad öfver hans
föregående tillvitelser och hade af det skälet icke gått med på
harjakten, föredragande att meta abborrar vid båten, där det fanns godt
om dem.
De andra hade nu äfven fått nog af jaktnöjet; kaptenen sade, att hans
hare fick vara kvar till härnäst och så gåfvo vi oss i lagom tid på
hemväg. Ångslupen backades ut från land och sedan styrdes sakta åt det
håll där min hare låg, ända tills sjöbotten tog emot. Då jag icke kunde
lämna maskinen, fick kaptenen vara så god och taga af sig byxorna och
klifva ut i det blott en half meter djupa vattnet för att gå efter
haren. Detta uträttade han gärna, ty kassören kunde icke anmodas därom,
då han ännu var arg och dessutom hade klent bröst.
Därefter hölls kurs förbi Pallosaari rakt öfver Näsijärvi och fram
kommo vi i lagom tid för kaptenen att hinna ned till sin ångare vid
Laukko torg. Vi talade visst därefter flere gånger om att upprepa denna
trefliga jaktfärd till Otavasalo, men omständigheterna fogade, att det
icke blef af. Vi tre kommo aldrig dit tillsamman. Då jag fjorton år
senare än en gång var där, hade jag andra kamrater, och förhållandena
på ön voro äfven helt annorlunda. Härom mera längre fram.
Huru kassören fick hjälp vid orrskytte.
Ett år efter den redan omtalade orrjakten och sedan vi med de nya
bulvanerna med bättre framgång än då företagit några andra jakter, voro
kassören, jag och den samma karlen åter ute en blid, lugn och klar
oktobermorgon. Vi hade för dagens jakt valt en annan något längre från
staden belägen trakt invid landsvägen till Lempäälä, där den stigande
mot de slätten söderut begränsande skogklädda bergshöjderna lämnar
dalsänkningen och där det fanns stora, vidsträckta björkhagar blandade
med ung barrskog.
Egentligen hade jag föga lust för denna sorts jakt, ty en sådan
svekfull metod att ligga i försåt för enfaldiga kräk, utan att unna dem
möjlighet att i tid varsna och undgå faran, föreföll mig ohederlig och
föga sportmässig. I denna min olust för nöjet hade äfven vännen
kassören sin del, emedan han, allt sedan den beskrifna för honom så
ogynnsamma lottdragningen om platsen i skjutkojan, ansåg sig ega
privilegium exclusivum till förmånen att besitta den, lämnande åt oss
andra det oftast rätt tröttsamma och lönlösa görat att likt jakthundar
ränna kring trakten för att skrämma upp fåglarna. Lyckades detta icke
efter förväntan, var han till råga på nöjet icke njugg med pikar och
snubbor, sådana som "att man hvilat sig väl mycket på vägen, icke haft
ögonen med sig utan gått förbi fåglarna" etc, etc. Dessa beskyllningar
kunde visst ibland, då marken var blöt eller snön djup, vara tämligen
berättigade, men det var tråkigt och irriterande att af en kamrat, som
man på grund af att han var äldre icke ville käbbla med, ständigt höra
samma prat, och af denna orsak beslöt jag att vid passande tillfälle
hämnas på honom med något spratt.
Omständigheterna fogade, att detta uppsåt denna dag skulle lyckas.
Framkomna till platsen byggdes kojan på vanligt vis och någon lottning
om platsen däri kom icke i fråga, då kassören utan gensaga tog den i
besittning.
Vi båda drefkarlar kommo öfverens om att enhvar åt sitt håll
genomströfva markerna och att träffas på angifvet ställe, hvarefter vi
skildes vid kojan. Han gick åt vänster och jag ät höger, där nejden var
mig bättre bekant och där jag visste marken vara högländ och torrare.
Kommen förbi björkdungen, i hvilken bulvanerna voro uppsatta,
observerade jag, att där vidtog en ung och mycket tätvuxen barrskog, i
hvilken enstaka större björkar stodo, och då jag ej hade mycken lust
att ströfva långt omkring, kom jag på den idéen att stanna där och
försöka skjuta bort orrarna för kassören, för att på detta sätt hämnas
samt göra litet förtret åt honom.
Osedd från kojan och ganska väl gömd för fåglarna, kunde jag stanna
hvar som helst i gransnåret och valde en plats ungefär i linje med
kojan och bulvanerna, hvilka jag inom ett håll af ungefär hundra steg
tydligt kunde se. På detta afstånd hade jag med min långa, föga
spridande bössa lika goda chanser att skjuta fåglarna som kassören,
helst jag af honom ofta hört, att man icke bör skjuta, förr än de satt
sig i träden, och kunde lita på, att han följde denna regel. Därför
ämnade jag nu om möjligt obemärkt göra sammaledes och icke i förtid
skrämma bort fåglarna för honom. Jag medförde alltid grofva hagel i
skogen för att vara beredd på de den tiden i trakten icke ovanliga
mötena med varg eller lo och kratsade för det långa hållets skull ut de
fina samt laddade i stället in en duktig sats gröfre.
Efter en half timmes väntan lyckades det för den kringstrykande
kamraten att få orrar i rörelse och de kommo ganska riktigt till
bulvanerna. Min förmodan att kassören, innan han sköt, skulle afvakta
ögonblicket då de träade, besannade sig och jag lyckades egendomligt
nog klippa till så samtidigt med honom att jag lika litet hörde hans
skott som han, efter hvad jag sedan erfor, förnam mitt. Två fåglar
ramlade ned ur träden och de andra flyttade åt samma håll hvarifrån de
kommit. Då min afsikt att hjälpa kamraten att skjuta fågel lyckats så
oförmodadt val, lät jag honom gärna tro att han skjutit båda och han
fick afhämta de fallna, medan jag, i förhoppning att få fortsätta
skämtet, höll mig stilla.
Det dröjde länge innan fåglarna blefvo uppjagade af ett skott, och
trött af att stå stilla var jag redan besluten att lämna bakhållet, då
de kommo, Nu flögo de i en stor krets högt kring bulvanerna, som det
tycktes skygga och obenägna att sätta sig. Då de sväfvade rakt öfver
mig, var jag i godt tillfälle att skjuta, men medveten om att jag i det
fallet blefve utsatt för aldrig slutande tillvitelser öfver att med
afsikt ha skrämt bort fåglarna för honom, dröjde jag något. Då han dock
af princip sällan sköt på flygande fågel och orrarna icke sänkte
flykten eller tycktes ämna slå sig ned vid lockfåglarna, samt något
skott från honom ej heller hördes af, sköt jag slutligen, då fåglarna
återvände och i tät flock ströko fram mellan mig och bulvanerna på
ganska långt håll från honom. Två fåglar stupade äfven denna gång och
blott ett ögonblick efter mitt skott hördes hans. Gärna skulle jag nu
ha gått för att taga upp mina fåglar, men säker på att det blifvit en
stor strid med kassören om saken samt nyfiken på huru skämtet skulle
fortgå och sluta, föredrog jag att i tysthet skyndsamt lämna stället
och uppsöka den drifvande; ty kassören måste ju ha hört skottet och ana
oråd.
På den bestämda mötesplatsen fann jag den sökte och han var mycket
road, då jag berättade honom mitt påhitt. Han hade endast hört tre
skott utom ett eget ehuru de ju varit fyra, och därför var jag
öfvertygad, att ej heller kassören observerat mitt första; själf hade
karlen icke träffat den fågel han skjutit på och var föga belåten med
denna jakt. Då vi på återvägen kommo till kojan, stod kassören utanför,
betraktande de på marken uppradade fyra fåglarna, triumferande
uppvisande den ena efter den andra, och frågade om det icke var vackert
gjordt med blott två skott. Gratulerande erkände vi detta, framhållande
den ovanliga träffsäkerheten och berömmande det utmärkta geväret, men
måste väl därvid ha sett något misstänkliga ut, ty han gaf oss en lång
spörjande blick och tystnade tvärt. Medan vi därpå vandrade hemåt, teg
han envist, men frågade efter en lång stund, om vi sett andra jägare i
skogen eller hört skott. Då vi samstämmigt nekade till detta, blef han
än mera fundersam. Han anade nog att något hokuspokus försiggått i
sammanhang med hans jaktlycka, men fick icke klart för sig huru det
förhöll sig och hvilken af oss han skulle misstänka, ty vi sågo väl
lika muntra och hemlighetsfulla ut båda. Aldrig fick han heller reda
på, huru det hängde ihop med de fyra orrarna i två skott. Så falska
kunna jaktkamrater vara mot hvarandra. På vår nästa gemensamma
bulvanjakt hade han nog något i sinnet, ty han var mycket angelägen att
få mig placerad i kojan, men det lyckades icke och då jag uppräknade
mina skäl emot bulvanjakt i allmänhet, var han mäkta förvånad. Jag hade
engång suttit i kojan och fått nog.
Vinterfiske nedanom Tammerfors ström.
Under vintrarna åren 1864-65 och 65-66 medförde min syssla, att jag
tidtals dagligen måste gå ned till varfvet på Ratina udde, och så snart
isen på strömmens utlopp i Hatanpääviken af Pyhäjärvi blef säker,
observerade jag då från tidigt på morgonen till skymningens inbrott
alltid flere eller färre mörka, nedhukade gestalter därute. Jag fick
veta, att det var stadens handtverkare och borgare, som där brukade roa
sig med fiske. Alltid intresserad för fiske af hvilket slag som helst,
beslöt jag en dag, då det var vackert väder och flere fiskare än
vanligt ute, gå dit för att närmare taga reda på denna borgerliga
sport. Redan förut hade jag någon gång under korta stunder från
stranden iakttagit detta skenbarligen mer än vanligt enformiga
metarenöje, hvarvid alla höllos stilla på sina platser och aldrig
tycktes fånga något, åtminstone lyckades jag icke få se någon fisk
hifvas upp på isen, och därför gick jag dit för att undersöka huru det
förhöll sig med gubbarnas fiskelycka.
De sutto för det mesta på en dragkälke, mera sällan på pallar eller
låga trästolar utan ryggstöd framför i isen uthuggna hål af omkring en
half meters tvärmått, och fiskedonet var ett spö af omkring 3/4 meters
längd. Den långa refven, som icke hade flöte, var vid nedre ändan
försedd med sänke samt lindades på vid spöet kvarsittande kvistar eller
inborrade träpinnar allteftersom djupet fordrade. En eller två små
krokar med korta tafsar fästades vid refven, men om tennfisk
begagnades, anbringades den alltid vid refändan. Såsom bete användes
mest agn, småfisk, s.k. siiniäisiä, långsmala stycken skurna af salt
eller färsk strömming och ibland ur den första fisken man lyckats
fånga, äfvensom stundom fläskbitar och annat, allt efter metarens åsikt
och vana. En och annan bleckarbetare eller gelbgjutare fabricerade och
använde s.k. tennkrok eller slantfisk af egen konstruktion. Sådan
gjordes af en mindre metkrok omgjuten med tenn, tillskapad någorlunda
efter fiskform och snedvriden för att vid slantningen, d.v.s. agnets
nedsläppning och uppvippning med spöet, åstadkomma en spinnande
rörelse. I denna manövrering och ett godt tålamod bestod hela
skickligheten vid fisket.
I det iskalla och vid utloppet i sjön något strömmande vattnet brukade
fisken hålla till i de djupaste hål och rännor på bottnen och berodde
fiskelyckan mest på, om man råkade hugga vaken öfver ett sådant ställe.
Så kunde man på en plats få relativt mycket fisk, medan en granne som
slantade blott några steg därifrån blef nästan eller alldeles utan.
Gubbarna visade icke gärna sin fångst, om den var liten, och täckte
vanligen öfver sin fiskkorg, då någon kom dit, eller lade snö på
fiskarna, som lågo på isen, hvarför jag vid mina upprepade besök endast
fick se obetydligt däraf. Att döma därefter tror jag att fångsten i det
hela var ganska medelmåttig, och någon fisk tyngre än ett och ett
fjärdedels kilo såg jag icke; dessa voro lakar. Mest fingo de små
lakar, sikar och abborrar, sällan andra fiskar, och fångades någon gång
en som var något större än vanligt, då bildade de närmaste gubbarna en
stående ring kring underdjuret och äfven de mera aflägset sittande
vandrade småningom dit för att också de få se och resonnera om den
stora ovanliga fångsten.
I dagningen på vintermorgnarna såg man gubbarna en efter annan vandra
nedåt stranden och ut på isen, åtföljda af en dränggosse eller
lärpojke, dragande en kälke, på hvilken utom sittpallen, skinnfällen,
isbillen, snöskyffeln och fiskkorgen med redskapen — "last but not
least" en välförsedd matkorg fanns, ty om icke något särdeles
brådskande bestyr påkallade eller viktigare förhinder inträffade,
brukade man hålla ut ända till skymningen. Midt på vintern höll man
således på ända till fem à sex timmar, men alltid länge nog för att i
kylan framkalla kroppens kraf på något värmande och stärkande. Sedan
husbonden märkt ut fiskestället högg pojken upp vaken och rengjorde den
från issörjan med skyffeln hvarpå den förra intog sin plats därvid,
städse vändande ryggen mot luftdraget, och då detta vintertiden för det
mesta kom från nord- eller ostkanten fingo stadsborna sällan se annat
än afvigsidan af gubbarna.