tycke, men då två hufvuden sällan ha samma åsikter, fick T. dock vara
så god och närmare specificera hvad han önskade, hvilket sedan sattes
på papper och underskrefs.
För att bäst motsvara det under sommaren mycket varierande djupet i
Pyhäjärvi och Vesilahti, hvilket icke medgaf användandet af en den
tillämnade båtens maskinstyrka motsvarande propeller, konstruerades en
grundgående hjulångbåt af 100 fots längd, 13 1/2 fots bredd inom och
27 1/2 fot utom hjulhusen, samt på jämn köl utan last 3 fot 4 tum
djupgående. För erhållande af den största möjliga hastigheten var
önskligt att båten skulle byggas på en gång lätt och stark, därför
däckades skrofvet endast midskepps, fören och aktern lämnades öppna och
utrustades, som vanligt, med sittsoffor utefter sidorna. Det något
förhöjda halfdäcket var desslikes för- och akterom hjulhusen försedt
med bänkar. Under detta inreddes förom maskineriet kök, hytter för
restauratrisen och maskinisten samt s.k. rundhus; akterut var nedgång
till salong och en fruntimmershytt jämte kaptenens hytt. Från
halfdäcket ledde yttre nedgångstrappor till fören och aktern och i
förpiken anbringades en ruff för besättningen, hvarpå ankarspelet blef
uppställdt. Ångmaskinen byggdes enligt s.k. compound-system med tvänne
dubbla ångcylindrar i en maskinvinkel af 1200, placerade långskepps för
att jämnare fördela vikten i skrofvet. Den arbetade med kondensation
och var den första hjulbåtsmaskin, som enligt nämnda system byggts af
någon verkstad i Finland. Maskinens styrka var 75-80 effektiva
hästkrafter och framdref båten med en hastighet af dryga 10 knop.
På högra stranden af Ratina udde vid strömmens utlopp i Pyhäjärvi
uppfördes af verkstaden ett stort skjul, hvaruti båten byggdes och
utrustades, så att den fullfärdig gick af stapeln den 6:te juni 1865.
Med spänd förväntan emotsågs i staden denna ångbåts fulländning,
hvarför kan jag icke säga, men mest otålig var nog båtens beställare,
som vid utskjutningen lär ha yttrat: "Går båten inte fort som själfva
f—n, så tar jag inte emot den." Då denna hotelse meddelades mig, kunde
jag endast svara, att ehuru jag icke hade mig bekant, huru snabbt den
nämnda storheten kilar i väg, vore jag dock vid godt hopp, att båten ej
skulle bli långt efter. Halfva staden stod på stranden, då båten sakta
och lyckligt gled ned i strömmen och af beställaren fick namnet "Elias
Lönnrot". Då den nya båtens proffärd följande dag icke aflöpte utan
äfventyr, må äfven dessa här bevaras åt minnet.
Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865.
Som nämnts, hade ångbåten föregående dag på förmiddagen kommit i
vattnet och under eftermiddagens lopp förhalats till stranden af Laukko
torg, emedan den där låg bättre till både för verkstaden och
allmänheten. Vattnet vid Ratina udde är mycket strömt. Vid
utskjutningen var båten ej så komplett färdig, att icke ett och annat
uti maskineriet återstod att göras, innan första affärden kunde
företagas. Men häradshöfding Törngren var otålig att få se hvad båten
dugde till och ville icke höra talas om att före profresan låta
maskinen nöta in sig en liten tid under gång vid stranden utan bestämde
af egen maktfullkomlighet afresan från staden till sagda dag kl. 10 på
förmiddagen. Eljes vill ju den, som fått ett så pass kompliceradt
arbete som en ångbåt färdigt att aflämnas, helst förut långsamt och
försiktigt koka upp ånga och sedan sakta värma och sätta i gång
maskinen, för att i ro öfvertyga sig om att alla skarfvar och
packningar äro täta och att intet är för trångt eller tager emot. Nu
blef den till sådana försök återstående tiden ytterst knapp, helst
dessförinnan äfven annat sammansättningsarbete skulle utföras. Hela
natten måste tagas till hjälp och därunder kom han så långt, att på
utsatt klockslag ångan var uppe och maskinen varm, dock hade man icke
ännu sett den göra ett helt omlopp och således kunde ingen med full
säkerhet veta om den var i gångbart skick, då de af T. ur stadens
societet inbjudna deltagarena i färden redan började infinna sig.
Maskinen gick de första hvarfven, då T. kom ombord, och genast frågade
han om det var klart till afresa. "Ja", svarade jag, men tillade: "Om
man börjar försiktigt, så far man säkrast och längst". Detta fäste han
sig dock synbarligen icke vid utan sade till den vid roderratten
stående kaptenen: "Alla som jag har bjudit äro här, kapten är därför
god och far."
Kapten A.G. Steen, som antagits att föra båten och sedan gjorde det
alla de tolf somrar den trafikerade dessa farvatten, var hemma från
någon af Österbottens kuststäder och hade i många år fört segelfartyg
på utrikes ort, farit mest till Spanien efter salt och, som ryktet
påstod, äfven förlist några gånger på dessa färder. "Elias Lönnrot"
skulle nu bli den första ångbåt han förde, och de trånga, grunda och
strida farvatten han hade att navigera voro nya för honom. Detta gjorde
att han, van vid godt svängrum till sjös, till en början icke tycktes
kunna följa med en snabbgående ångbåts kvicka rörelser. Men som rådig
karl och pröfvad i alla väder, fann han sig snart i de förändrade
förhållandena och blef en djärf manövrerare, som helst själf skötte
rodret och gärna, för att visa sin och maskinistens skicklighet, gick
för full maskin så tätt inpå landningsbryggorna, att man hisnade för
följderna af ett för sent utfördt kommando. Han infann sig på platsen
ett par veckor innan ångbåten blef färdig och studerade i roddbåt den
blifvande farleden, pejlade djupet och satte prickar litet hvarstädes;
äfven han var sålunda, som det tycktes, efter bästa förmåga förberedd
på sin sak.
På kaptenens kommando kastades förtöjningarna loss, och jag begaf mig
ned i maskinrummet, för att ifall af behof hjälpa maskinisten. Ur
språkröret ljöd med detsamma kaptenens kommando helt enkelt "framåt",
hvarför jag vänd åt maskinisten fortsatte "helt sakta", ty jag önskade
att, då ångtrycket under tiden stigit högt, en ny och oförsökt maskin
icke från början skulle forceras och möjligen därvid några trångt eller
illa passande stycken värma sig och skära ihop. Därför är den allmänna
praktiken att först gå sakta en stund och först sedan småningom öka
farten. Men däraf blef intet, ty ångbåten hade icke hunnit ur strömmen
ut på sjön, då T:s röst hördes i språkröret: "Det här är tarfligt,
båten går icke stort bättre än gamla Laukko." Förargad häröfver svarade
jag upp genom maskinkappen: "Går det icke för sig att vänta en stund,
så svara själf för följderna." Därpå befallde jag maskinisten: "Gif
full fart och spara inte på oljan." Ångtrycket var ganska högt, då
båten lämnade stranden, och hade ytterligare stigit under den sakta
gången, hvarför, då den nu plötsligt med fulltryck rusade in i
maskinen, denna började surra rundt med sådan fart, att båten liksom
började lefva och skofvelhjulen piskade vattnet med betydligt ökad
hastighet. Sedan jag en stund öfvertygat mig om att allt i maskinrummet
gick som det borde, klef jag uppför trappsteget för att från däck se
huru båtens fart tog sig ut. I maskinluckan mötte mig T., som ämnade
sig dit ned. Han räckte handen åt mig och sade "tack" samt gick att se
på maskineriet. Mer var icke behöfligt för att blåsa bort det
misshumör, som fått makt med mig efter hans föregående försmädliga
yttrande, men ändå kunde jag ej underlåta att, medan han klef ned i
luckan, säga: "Om det skär ihop där nere, så skyll er själf. Man bör
inte springa, förrän man är säker att man kan gå." Hvartill han
sarkastiskt småleende svarade: "Vi springa ej, vi flyga, och det är ju
ni som byggt maskinen." Ja, ja, T. var icke god att munhuggas med.
Därefter såg jag mig omkring, såg den just akterut snabbt förbiilande
Viksholmen och återvände belåten ned till maskineriet. Där hörde jag af
maskinisten, att T. frågat, om ångan räckte till för så snabb fart, och
då härtill svarats jakande, hade han förnöjdt gnuggande händerna sagt:
"Nu ska' T:husborna bestå champagnen." Därnere slösades med talg och
olja, så att det rann i bäckar öfverallt, och tack vare denna ymnighet,
löpte alla rörliga delar sin gifna gång som på en gammal maskin. Mina
farhågor visade sig således, som väl var, onödiga.
Så gick det en dryg halftimme raskt undan och båten nalkades Sotka
ström. Jag varskodde maskinisten att passa på kommando och stod bredvid
honom vid gångsättningen, drypande olja på dess rörliga tappar och
byglar, då på däck hördes ropet: "Stopp, back, stopp, back," flere
gånger om hvartannat. Omedelbart därpå följde ett skramlande, skråmande
och gnisslande under botten förut, något liknande det buller, som
uppstår då det rasar i en stor grusgrop; därvid kändes det att båten
åkte uppför, tills det småningom utan stöt blef stopp, men dock så
tvärt att vi just jämt höllos på fötter.
Medan allt detta rammel pågick, hördes intet kommando från däck, men då
vi tydligt märkte, att det bar på tok, blef det både "stopp" och
"back", just som båten fastnade, således försent. Jag skyndade upp i
maskinluckan och fick på min fråga, hvad som händt, af T. det lugna
svaret: "Kapten tänkte bara gina här öfver näset, men tallen där förut
stod i vägen." Jag säg ditåt och fann att båten rännt högt upp på
babords strand ungefär vid halfva vägen uppför nedra Sotkaströmmen och
ganska riktigt stannat med fören inpå en gammal tjock tall, som växte
vid strandkanten. Då det under sådana förhållanden var lönlöst att
vidare skvalpa med de högt i vattenytan upplyftade hjulskoflarne, bad
jag maskinisten stoppa, samt gick till T. och kaptenen, som höllo på
att diskutera om huru detta burit till. Orsaken till missödet var
följande: Kaptenen hade på sin pejlingsfärd alldeles riktigt med tvänne
kvastprickar utmärkt ett strax nedanom strömmen befintligt osynligt
stengrund och visste att det fanns djupare vatten på båda sidor därom.
I stället för att gå med båten på babordssida förbi grundet och i en
långsträckt båge skära sig uppåt i den krokiga strömmen, styrde han på
andra sidan om detsamma och blef därigenom tvungen att utföra en hastig
och tvär vändning vid inloppet i strömfåran. Där skulle vändningen ske,
just då den strida strömmen tryckte hårdt mot fören från styrbord, men
innan båten under sådan påfrestning från sidan och i den snabba farten
kunde lyda roder, hann den tvärs öfver strömmen och upp på land.
Möjligt är att manövern kunnat lyckas, om kaptenen kommit sig för att i
tid sakta farten, men ovan vid navigering i strid ström, hade han icke
fått situationen klar för sig, innan det var för sent. Det påstods att
han i det kritiska ögonblicket utropat: "Båten går för fort", men
detta är troligen ett af T:s ironiska infall. Eljes aflöpte det hela så
snabbt och lugnt, att icke ens fruntimren ombord hunno bli skrämda.
Varskodd af erfarenheten från lustresan med "Storfust Wladimir"
sommaren förut hade man på denna färd medtagit förmannen Karlsson och
en timmerman. Dessa synade båten invändigt och befanns den vara tät,
men vid undersökning af dess läge upptäcktes, att man haft god tur vid
detta missöde, ty ett stort röse af skarpa sprängstenar låg tätt
utefter styrbords sida af skeppet, så nära inpå att handen knappast
rymdes emellan. Dessa voro under strömrensningsarbetet vid lågvatten
upplagda och nu öfversköljda af vårfloden. Hade båten hamnat därpå,
skulle det nog blifvit godt om hål i de tunna plåtarna. Nu var båtens
läge på en långsluttande, jämn grusstrand så fördelaktigt som under
dylika omständigheter är möjligt.
Från det lilla Viinikka hemman, beläget på västra stranden emellan båda
strömmarna, var ingen hjälp att påräkna. Andra gårdar funnos icke i
närheten. Således voro vi anvisade till egna krafter för att komma
loss. Ångbåtens landgång utlades från fören och damerna gingo i land,
där de som vid en picknickfärd gynnad af vackert sommarväder
slogo sig ned i gröngräset, medan alla herrar hjälpte till vid
lostagningsarbetet, så godt de kunde.
För att hålla passagerarena vid godt lynne, förklarade T., att om
kaptenen varit så god och före afresan från staden meddelat honom, att
han ämnade anlöpa denna hållpunkt, skulle han säkert ha sörjt för att
nödigt tillbehör till kaffeservering i det gröna funnits med, men nu
vore han ur stånd att anskaffa något till sina gästers förplägande och
detta var naturligtvis kaptenen skuld till. Till minne af detta
äfventyr föreslog han, att grundet därnere i strömmen skulle efter
kaptenen kallas "Stengrundet." Detta antogs med acklamation och T.
lofvade, att skålen som borde åtfölja denna namngifning, skulle drickas
på Laukko, så snart man väl kommit dit. Så hölls humöret vid makt och
alla de strandsatta hade ganska roligt åt mellanspelet på färden.
Medan timmermannen och rorgängaren i ångbåtens slup förde ankaret
akterut och ställde till för varpning, tappade maskinisten vatten ur
ångpannan och passagerare förde den af eldaren ur vedboxarna kastade
brännveden längst på aktern, för att genom dess belastning lätta
fartygets för. När detta utförts, varpades och stakades med bärlingar,
medan så många af passagerarena som rymdes kring fören med ryggar och
händer sköto på, så mycket de orkade. Dessa kraftansträngningar
uträttade dock intet, ty båten låg fast som ett berg. Vid därpå
företagen rådplägning öfver hvad vidare försökas skulle, föreslog
förman Karlsson att med långa lyftbommar vippa loss båten. Förslaget
gillades och T. åtog sig ansvaret för därtill behöflig skogsåverkan.
Ett par stenkast från båten fälldes tvänne långa och raka tallar och
däraf tillyxades två fyra à fem famnar långa häfstänger grofva som
klena timmerstockar. De omnämnda sprängstenarna kommo nu väl till pass
vid anläggandet af stadiga brytpallar; häfstängerna försågos med
draglinor vid smaländan och deras tjockändar skötos öfver brytpallarna
ned under båtens köl. Sedan dessa förberedelser utförts, sammankallades
alla man, ja äfven de yngre af damerna infunno sig för att hala vid
vippverket. Med raska tag efter kommando halades, vippades, sjöngs och
spelades — uti ankarspelet förstås — sköts på och skämtades, hvarvid
damerna voro de ifrigaste medhjälparna vid arbetet, och därför kunde
"Elias Lönnrot" naturligtvis icke i längden förbli omedgörlig. Till en
början gaf han tum för tum med sig och sedan brytpallarna några gånger
flyttats ut från land, så att de närmast arbetande redan stodo i
vattnet, flöt han loss, hälsad af arbetskårens ljudeliga hurrarop.
Strömmen förde båten utför, tills den hölls af ankaret och en tross som
kaptenen för ändamålet anbringat, och så låg den åter till allmän
belåtenhet midt i strömfåran. Tre timmar hade detta oväntade mellanspel
tagit, men tillfredsställelsen var stor öfver att det krönts af
framgång och man icke behöft skicka ångbåten "Laukko" till staden efter
hjälp åt konkurrenten.
Passagerarena fördes med slupen ombord, ångpannan fylldes ånyo med
vatten och eldades upp, hvarefter ångbåten vid 3-tiden på eftermiddagen
åter var redo att efter denna improviserade mellanakt fortsätta färden
till Laukko gård dit T. bjudit sällskapet på frukost. Denna traktering
blef således ganska sen och alla ombord voro efter arbetet vid god
aptit. Slutligen anmälde maskinisten, att det var klart i maskinen,
hvarpå kaptenen ropade: "Sakta framåt", vinkande åt Viinikka husbonden,
att han skulle kasta trossen loss från land.
Kaptenen hade således redan lärt sig vara försiktig. Med "sakta framåt"
kommo vi ledigt uppför nedra Sotka och till och med i den öfre högre
och stridare strömmen gick båten med samma fart stadigt uppför, men
därvid brast T:s tålamod, hvarför han yttrade till kaptenen: "Om vi
länge hålla på att paddla på det här viset så svälter nog någon ombord
ihjäl innan vi hinna fram". Han hade rätt, hungriga voro vi alla, men
mest vi som hållit på hela natten och på morgonen icke fått så mycket
som en kopp kaffe till lifs. Men ännu värre blef det för oss, ty då vi
fyratiden lyckligt anlände till bryggan vid Laukko och alla andra gått
upp till gården, kom T. till kaptenen och mig sägande: "Nu är det så
illa ställdt, att champagnen blifvit glömd i staden och utan den kan
efter en resa som denna ingen fest firas, som vore värdig min nya
förträffliga båt och allas vår räddning från svält på en obebodd ö.
Därför måste herrarne allt vara så goda och fara tillbaka till staden
efter det glömda och återvända så fort möjligt." Om det varit mindre
långt från båten upp till gården, hade jag nog anmodat honom att skicka
oss något ätbart, men nu voro vi långt till sjös, innan han hann dit.
Inom 3 3/4 timme voro vi tillbaka, och om man afräknar de tjugu
minuter, som åtgingo att i staden skaffa fraktgodset ombord, måste man
erkänna, att denna champagneresa på dryga 50 km tillryggalades med god
fart. Det eldades på i proportion till aptiten. De främmande
undfägnades genast vid ankomsten till gården och då äfven vi slutligen
anlände med champagnen, hämtades vi från båten jämte denna med häst. Vi
kommo i grefvens tid, ty alla sutto redan vid middagsbordet. En härlig.
sak för oss utsvultna vinresande. Klockan var nu öfver sju på aftonen.
Den försummade frukosten blef en treflig middag, hvartill T. och hans
älskvärda fru på allt sätt bidrogo. Han höll därvid åtskilliga muntra
tal, hvari han bland annat försäkrade, att det nödvändigtvis måste
sörjas för en välförsedd restauration ombord på ångbåten för sådana
fall, då kaptenen behagar landsätta folk vid obebodda öar. Ja, kaptenen
fick nog sitta emellan den dagen, men han var klok nog att lugn som en
gammal skutskeppare hålla till godo med skämtet. Äfven manskapet
trakterades rundligt på det gästfria Laukko och vid återfärden till
staden sent på natten fanns öfverflödig förplägning ombord äfven utan
restauration och stämningen var lifvad, liksom under hela denna
ovanligt lyckade och trefliga profresa, hvarvid äfven oturen på sitt
sätt bidrog till nöjet.
Några dagar därefter vidtog "Elias Lönnrot" sin tjänstgöring i det den
öfvertog trafiken mellan staden och Lembois och de båda ångsluparna
Udatscha och Strela fingo gå däremellan och T:hus. Mellan städerna
åstadkoms på detta sätt dagligen en snabbare passagerare- och
långsammare frakttrafik, hvilket var ett betydligt framsteg.
Ångbåtsförbindelsen pågick under hela denna sommar på detta sätt.
Bolaget insåg fördelen däraf och öfvertog ångbåten "Lönnrot" af hr T.,
samt beställde på hösten vid T:fors verkstad ännu en båt att levereras
följande vår.
Första jakten på Otavasalo.
Tolf km norrut från T:fors afstänges Näsijärvi från sin Koljonselkä
benämnda fortsättning utaf en större ö kallad Otavasalo och en väster
om denna belägen betydligt mindre holme. Mellan öarna finnes ett kort
och rakt sund med sju till åtta fots djup, som vid stormigt väder
ibland trafikerades af ångbåtar och vedskutor, om befälhafvaren kände
till farleden där. Det andra sundet, mellan den mindre holmen och
fastlandet, är däremot krokigt och grundt. Otavasalos längsta
utsträckning ligger från öster till väster och utgör 2 1/4 km, bredden
är mycket olika, vid västra ändan omkring 0,1, på midten 0,5 och längre
österut 0,75 km, sedan hastigt aftagande. Holmens södra sida är bergig
och brant uppstigande ur sjön samt beväxt med gles och marig tallskog.
Norra delen är mera slät och lågland samt hade på 60-talet tät blandad
tall- och granskog, hvari här och där förekommo gamla skogsängar
omgifna af ungskog och delvis igenvuxna. Sommartid användes holmen af
egaren till betesmark för boskap, hvarför starkt upptrampade
kreatursvägar ledde åt alla håll. Dess aflägsna läge midt ute i sjön
gjorde att den sällan besöktes af annat folk än stockflötare, och
t.o.m. dessa villebrådsödare förekommo vid tiden för denna berättelse
ännu icke så ofta där som några år senare.
Under sommaren 1865 hade jag, stadd på återfärd från Muurola till
staden, med ångslupen "Svea" landat på Otavasalo och observerat det där
synnerligen rika fågellifvet. Denna upptäckt omnämnde jag för mina
förut omtalade jaktvänner kapten Steen och kassör Lundmark, hvilka
naturligtvis voro lika villiga som skyldiga att engång följa mig dit på
jakt, då jag på kallelse ofta åtföljt dem. Då vi alla tre af våra
sysslor hindrades att fritt disponera vår tid, så jämkades det efter
flere inträffade förhinder ihop så, att afresan skulle ske sista
lördagen i augusti, så snart kaptenen med sin ångare anländt till
staden och per pedes apostolorum hunnit till masugnsstranden där
ångslupen låg. Det var klart att kaptenen den dagen skulle komma fram
till staden senare än vanligt och det skymde redan, då hamnen lämnades
vid sjutiden på aftonen.
Då vi en timme senare lade till vid Otavasalo var det ganska mörkt. Vi
landade i det nyssnämnda djupare sundet på ett ställe där ångslupen
flöt tätt till stranden, ty någon roddbåt medfördes icke. Där fanns en
öppning emellan de eljes Öfverallt längs sjökanten växande albuskarna.
Äret förut på hösten hade jag vid svårt väder med hjulångbåren "Ahti"
passerat sundet och visste genom Öster att vid dess norra ända ett
stenröse sträckte sig från Otavasalo långt ut under vattnet. Ett
stenkast från land fanns där ett vid sommarvattenstånd synligt större
stenblock, hvilket i mörkret, då vi landade, icke var skönjbart, men
likvisst ej kunde vara långt afiägset.
Under färden hade vi oss emellan fördelat sysslorna ombord sålunda, att
jag som ensam kände farleden och kunde handtera maskinen skulle sköta
denna och styra båten. Kaptenen degraderades till eldare och kassören
åtog sig frivilligt att vara proviantmästare, d.v.s. förvalta den
gemensamma vägkosten, inklusive att koka och servera kaffe samt
utminutera konjaksförrädet, hvilken syssla han påstod att kaptenen,
stor smugglare liksom alla gamla skeppare, icke kunde sköta.
Kassören hade för tillämnad harjakt medtagit sin Moppe, hvilken han
dock var ensam om att anse för en god stöfvare, och kaptenen hade för
färden någonstädes i Lembois by kommit öfver en tik af bondras, som
påstods förstå sig på fågel. Det var en sorts spetshund, medelstor,
långraggig, gul och ful, men den såg mycket välmenande och intelligent
ut och hade ett uppstående, på halfva längden afkapadt svansrudiment,
som ständigt var ställdt på vift. Jag kände Moppe tillräckligt och
förstod mig icke på att efter utseendet uppskatta tiken Fix's meriter,
hvarför jag ansåg det tarfligt ställdt med de fyrfota deltagarena i
expeditionen. Men man gör säkert orätt i att dömma hund efter håren;
det blef jakt utaf ändå.
Vid vår ankomst var det för mörkt att uträtta något på land, hvarför
kassören och jag kröpo in i ruffen i ångslupens för, där vi nätt upp
rymdes att ligga, öfverlämnande nattvakten åt kaptenen. Mången gång
hade han för oss berättat, att han var van vid sådan syssla sedan han i
ungdomen seglat som kajutvakt på spaniefararne och i smyg sofvit på
saltlasten; hvaraf hans på äldre dagar outsläckliga törst, enligt hans
mening, härledde sig. Visst mente kassören, att det för tillfället icke
kunde vara så farligt med törsten, då vi ej hade saltlast ombord, men
lofvade ändå att, om han samvetsgrant skötte vakten och väckte oss
innan tjädertupparna började gala, skulle han få en stadig
skeppargrogg, kall men ändå värmande i morgonkylan. För att icke glömma
löftet tog han konjaksflaskan med sig i kojen.