och med återvunnen sämja. Den hade bevisat att tretalet icke alltid är
lyckobringande.
En lojakt.
Första gången jag såg lo i trakten af Tammerfors var i början af maj
1864 vid följande tillfälle. För att på lediga stunder kunna befara de
vackra trakterna utefter sjöarna norrut hade jag byggt en liten ångslup
som blef färdig vid nämnda tid och fick namnet "Svea". Näsijärvi hade
ännu icke afkastat istäcket, men båten var redo och jag mycket
intresserad att få försöka den, således måste pröfningen försiggå längs
stränderna, där ett smalt öppet vatten uppstått. Ombord voro blott
Öster och jag, då vi med sakta fart ångade från ströminloppet österut.
Vid stränderna såg det ännu mångenstädes ganska vinterlikt ut. Bortom
Lappiniemi, där reslig skog stod ända ned till vattenkanten, låg snö
kvar i stora massor på sådana ställen, där sol och vind icke kommit åt.
Medan vi följde iskanten nära nyodlingarna vid nuvarande fattiggården,
observerade jag ett större djur liknande en hund, som satt i solskenet
på en slät bergklack vid vattenkanten och lugnt betraktade den på tolf
till femton famnars afstånd förbifarande ångbåten. Jag trodde till en
början, att det var en hund från det ett par bosshåll därifrån belägna
enstaka torpet, men gjorde dock Öster uppmärksam därpå. Han sade
strax: "Det är ingen hund, det är en lo och sådana finns godt om i
Takahuhti- skogen." För att öfvertyga mig härom och se effekten däraf,
lät jag hvisselpipan ljuda. Det verkade som ett skott; lon försvann med
jättelika språng in åt skogen, tätt följd af en annan, som vi förut ej
observerat. Öster hade rätt, det fanns många loar i trakterna österut
till och med nära staden, och vid våra harjakter träffade kassör
Lundmark och jag om hösten, då snön fallit, ofta på lospår och sågo
äfven djuren. Därigenom hände, att af en samma år på hösten tillämnad
harjakt blef den lojakt som nu skall omtalas.
Så snart den första snön låg, brukade kassören bli orolig och ständigt
prata om att man försummade jakttillfället, och dock måste vi båda
alltid vänta till helgen, innan det kunde bli något jagande utaf; men
den sista söndagen i oktober tidigt på morgonen blef det allvar af.
Vädret var lugnt och gråmulet. Under natten hade ytterligare något snö
fallit, så att snötäcket blifvit närmare sex tum tjockt, löst och
passande för spårning, ehuru något tungt att gå uti. Vår väg gick
österut till de skogsmarker som ännu orörda af yxan sträckte sig längs
bergåsen bortåt Aitolahti. Söder om åsen ungefär fem km från staden och
tre från sjön ligger i en bred dalsänka Takahuhti by med tillhörande
odlad mark, men norr och öster därom fanns då grof skog, samt på några
få ställen närmare byn igenväxta skogsängar kantade af småskog och
videbuskar.
Dessa trakter voro vår vanliga jaktmark och här voro vi väl
orienterade, men längre österut mot Teisko kapells gräns hade vi blott
färdats på landsvägen. Sedan vi gått närmare ett par timmar utan att
hitta spår och kommit till en skogsäng om minst tio tunnlands areal,
påträffades vid kanten däraf en bred spårgång med stora här och där
upplöjda fotspår, liksom om djuret burit något som på dessa ställen
släpat i snön. Jag antog spåren vara efter hund, men kassören påstod
dem vara efter varg eller lo. Häruti styrktes han af sin Moppe, som
visade en sådan rädsla, att han icke kunde fås bort från husbondens
hälar och skälfde så att pälsen på ryggen stod rak. Samtalande om
hundens beteende och om spåret, gingo vi sakta framåt öfver den af
stora videbuskar kantade ängen, kassören förut och jag något efter
honom, båda bärande bössan skottfärdig. Jag trodde icke att denna
spårning skulle leda till någonting, allra minst till en lojakt, och då
en flock orrar kom strykande från sidan lågt framför oss, kunde jag
icke motstå frestelsen att fyra af, hvarefter en fågel föll. Omedelbart
efter skottet skrek kassören: "Se lon!" och sköt med detsamma bom.
Den af oss spårade lon hade haft sin lega vid ängskanten tjugu steg
framför oss i ett tätt snår af videbuskar och små tallar; därifrån
rusade han med ofantliga språng tvärs öfver ängen och upp i en stor
grenig tall vid skogsbrynet. Där sågo vi honom ligga på en gren tre
famnar öfver marken. Afståndet dit kunde vara tvåhundra steg. Varskodd
af kassörens utrop såg jag lon ett stycke ut på ängen och kassören på
väg att följa efter, men hejdade honom med orden: "Han släpper dig icke
inom håll." Skulle vi nu istället för Moppe haft en hund med kurage, så
hade han följt lon och hållit honom kvar i trädet, tills vi hunnit
fram, men så väl var det icke. Visst tog kassören fatt hunden, kopplade
honom, ledde honom på spåret och tryckte ned hans hufvud i några af
fotspåren, men detta tjänade till intet. Moppe såg ännu ömkligare ut än
förut, drog svansen mellan benen och skakade som ett asplöf till sin
herres stora förargelse. För att komma åt lon föreslog jag, att vi från
skilda håll skulle försöka smyga oss på honom, men detta gillade icke
kassören. I stället fäste han kopplet högt på en videgren vid kanten af
busksnåret och tjudrade där sin Moppe i lons åsyn; han påstod att denna
säkert skulle anfalla hunden, så snart vi aflägsnat oss. Därför ämnade
han lägga sig i bakhåll i närheten för att invänta attacken och
tillrådde mig att göra detsamma. Jag fann detta förslag ganska
problematiskt, men ansåg det lönlöst att disputera med honom därom,
helst han genast med ifver började tillreda sig en gömma bakom några
afskurna tall- och granruskor, som han helt hastigt ställde i snön.
Möjligtvis hade hans plan i längden kunnat lyckas, ty hunden bjöd till
att efter bästa förmåga vara en frestande ögonfägnad för vilddjuret,
och då hans herre för sina tillrustningars skull aflägsnade sig,
började Moppe agera värre; tjutande hoppade han på bakfötterna och slet
på kopplet, som om han ämnat strypa sig. Kassören var mycket nöjd med
dessa hundens åthäfvor, som han var säker skulle locka lon till anfall,
och kröp förtröstansfullt bakom sin färdiga skjutskärm, än en gång
uppmanande mig att göra sammaledes. Härför var jag icke hågad. Att
kanske i timtal ligga på några granruskor i snön och vänta på lon, som
troligtvis inte behagade komma, föll mig icke i smaken, men då lon
fortfarande satt kvar i tallen, var det så mycket mera frestande att
försöka smyga sig på honom. Kanske skulle det lyckas, då lon hade något
så intressant att fördrifva tiden med, som iakttagandet af Moppes
ursinniga försök att komma lös.
Jag lämnade kassören och Moppe åt sitt öde och gick bort från ängen för
att osedd af lon kringgå honom på stort afstånd och kom snart in i en
tät småskog af snöklädda tallar. Där var jag säker att icke synas och
stannade för att ladda om bössan. På kassörens råd medförde jag alltid
några små paket grofva hagel, som nu sedan harhaglen utkratsats
stoppades i piporna. Därpå smög jag vidare, försiktigt begagnande mig
af det skydd tallarna erbjödo. Lyckligtvis kändes luftdraget ungefär
från det håll där lon fanns och allt gick efter önskan, tills jag
kommit ungefär två tredjedelar omkring ängen, men där blef skogen högre
och glesare. Därför måste jag draga mig bakom några vid ängskanten
växande videbuskar; dessa voro dock icke höga nog att dölja mig så att
intet annat återstod än att avancera krypande och det var föga
angenämt. Hvilka besvärligheter underkastar man sig dock icke i
jaktifvern! Lyckligtvis hade jag ett par yllevanter i jaktväskan. Dessa
påtogos, bössremmen stacks mellan tänderna och sedan bar det af på alla
fyra. Svårt och långsamt gick det framåt. Öfver en timme hade säkert
förflutit sedan jag lämnade kassören, då jag slutligen uppnådde den
sista videbusken hvarefter detta skydd tog slut. Vantarna slöto nog
tätt till handlederna, men hade blifvit genomblötta så att fingrarna
stelnade i dem. Jag märkte att krypandet snart måste bli slut, helst
äfven byxorna icke höllo tätt ofvanom de långa stöflarna. Närmare lon
kunde jag icke komma, vid försöket skulle han säkert observera mig och
kvickare vara nere ur trädet än jag blef skjutfärdig. Hållet var långt,
säkert sextio, kanske sjuttio eller flere steg. Då lon fortfarande
tycktes vara intresserad af Moppe, hvilken dock lugnat sig och viftande
med svansen stod och bligade åt det håll, där hans herre låg på lur,
hade jag tid nog att öfverväga hvad som vore bäst att göra. Säkert var
att kassören skulle bli vild, om jag sköt utan att fälla lon och
sålunda skrämde honom på flykten, men lika tydligt var att jag omöjligt
kunde återvända utan att skjuta, då jag nu engång med mycken möda
kommit något sånär inom häll. Ännu engång spejade jag omkring,
profvande möjligheten att osedd komma närmare, men då sådant visade sig
omöjligt, beslöt jag att med ett välriktadt skott göra slut på detta
krypskytte. Den skyddande busken var en famn i diameter och mycket tät.
Jag stack min bössa igenom den och siktade omsorgsfullt på lon som
vände hela högra sidan åt mig och låg mycket väl till. Ett kulgevär
skulle varit mycket bra att ha, men det återstod nu intet annat än att
förlitande mig på min långa bössas träffsäkerhet hålla högt för det
långa afståndets skull, sikta omsorgsfullt och klämma till. Jag sköt
dock icke genast, hvarför är svårt att säga, kanske emedan jag tyckte
mig göra orätt emot kamraten. Alla betänkligheter måste dock vika, ty
jag kunde icke ligga så längre, jag frös. Än en gång siktade jag så
godt jag kunde och sköt. I krutröken såg jag att lön kom ned ur trädet,
som jag tyckte, mera ramlande än hoppande, men då jag kom fram till
stället var han borta. I snön syntes märke efter halfva bakkroppens
längd och sidan, han hade således icke som katten kommit ned på
fötterna; spåren visade först några korta ojämna hopp, hvarefter han
sprungit sin kos lämnande några få bloddroppar i snön.
Innan jag hann fram till trädet, hörde jag redan kassörens dundrande
röst och han fortsatte hojtandet, medan han rusade öfver ängen. Jag
brydde mig dock icke om att höra eller svara något på hans
tillvitelser, visade endast på bloddropparna, påstående att han på så
långt håll säkert icke gjort ifrån sig bättre med ett hagelskott. Detta
lugnade honom något och jag fick sedan beskrifva, huru jag burit mig
åt.
Sedan han hört hvad jag hade att säga, ville han att, då lon säkert
blifvit sårad, han ock omedelbart skulle förföljas; men våt och frusen
som jag var, motsatte jag mig detta för min del, förklarande att jag
var för våt att fortsätta och därför genast ämnade mig hem. Vi gingo
under denna dispyt tillbaka öfver ängen, ty kassören måste i alla fall
hämta hunden, som nog trodde att han blifvit öfvergifven och tjöt
erbarmligen. Medan kassören sysslade med hunden, undersökte jag snåret,
hvarifrån lon rusade ut och fann blod och skinnslamsor efter en hare i
legan. Detta fynd förklarade de först observerade släpningsmärkena i
lons spårgång samt väl äfven hans korta flykt och lugna kvar liggande i
tallen. Lon var således icke hungrig och vännen kassören skulle nog
fått vänta bra länge, innan odjuret fått aptit på Moppe. Han hade ock
valt gömman utom synhåll från tallen; lon kunde därför visserligen icke
se honom, men han ej heller lon, som således kunde ha sprungit sin väg,
medan kassören höll vakt huru länge som helst. Då jag efteråt frågade
honom, huru länge han tänkt hålla ut där ifall jag icke skjutit,
svarade han, att lon nog kommit, om jag aflägsnat mig på längre håll.
Således var det nog af artighet mot mig som lon så länge låg kvar i
tallen, kan jag tro. Sedan äfven kassören besett resterna efter haren,
skiljdes vi, han för att med sin hund förfölja lon och jag för att
skynda hemåt.
Ganska trött efter den halfannan timme långa hemmarschen hade jag just
jämt hunnit byta kläder och äta frukost, då kort före kl. 12 på dagen
bjällerklang hördes utanför och jag såg kassören åtföljd af hunden
stiga ur släden. Förmodande att han fått nog af promenaden efter lon
och ämnade sig hem, fäste jag mig icke vidare vid hans ankomst, men
blef ganska häpen då han utan att gå upp till sitt rusade in till mig
sägande: "Du måste ovillkorligen komma ut med, ty lon lägger sig allt
oftare." Skrattande svarade jag: "Då skulle jag i ditt ställe ha följt
honom litet längre och skjutit honom, det hade varit mindre besvär."
Han hade dock ansett det vara oriktigt att fortsätta jakten ensam,
emedan jag sårat lon och därför äfven borde komma i tillfälle att
skjuta ihjäl honom. Det var visst lika vackert tänkt som sagdt, och
hade han icke i samma vefva meddelat, att han ansåg det bättre att två
förföljde en sårad lo, så hade jag säkert funnit hans tänkesätt mycket
grannlaga och kamratlikt, men nu fick jag smått misstankar, att han var
litet rädd för besten. Sant var ju att han ingen hjälp hade att påräkna
af Moppe, och om han i förskräckelsen skjutit illa kunde ju mötet med
lon blifvit oangenämt nog. Trots alla invändningar gaf han icke tappt
och så fick han mig med i släden, sedan jag förut fått honom att gå upp
efter mat, som han förtärde på vägen.
Under färden fick jag veta att lon i en stor bukt gått omkring
Takahuhti bys utmarker och sedan fortsatt mot nordost, allt som oftast
läggande sig i snön, hvarför kassören, ehuru han icke vidare sett blod,
trodde honom vara svårt sårad. Han hade så följt lon till det ställe,
där denna gått öfver den till Teisko kapell förande landsvägen, men då
han tröttnat att dra Moppe efter sig, hade han återvändt till byn och
där skaffat sig åkdon, med afsikt att så fort som möjligt afhämta mig.
Efter en timmes färd på landsvägen kommo vi till det ställe där
kassören öfvergifvit lospåret, hvilket vi nu tigande följde så snabbt
som sig göra lät. Lon höll alltjämt rak kurs mot nordost till de
vidsträckta skogarna mellan Messuby och Kangasala socknar samt Teisko
kapell, hvarest på flere mils afstånd inga odlade byggder funnos och
där björnen nyligen kunnat påträffas. Därför hade vi ock före affärden
hemifrån i brist på varghagel laddat med flere små, runda
revolverkulor. Jag hade laddat sex kulor i hvardera pipan, passande
precis till två hvarf, men kassören om alltid skulle ligga öfver, hade
i sin kaliber tolf stoppat sju sådana snärpor. Ganska snart träffade vi
i spåret på ett ställe där lon åter hvilat; detta ansågo vi
naturligtvis vara ett godt tecken och fortsatte ifrigt förföljandet.
Men jakten tycktes vilja bli långvarig och tröttsam; småningom hade vi
passerat fyra eller fem dylika legor, utan att FÅ syn på den förföljde
eller märka att afståndet mellan hviloställena minskades. Det såg
tvifvelaktigt ut, om vi med vår sakta fart skulle kunna så trötta ut
lon, att han lät oss komma nog nära inpå sig. Vi hade nu redan i ett
par timmar följt spåren utan att märka någon förändring, då vi kommo
till ett stort kärr, som vanligt beväxt med gleststående små tallar,
mellan hvilka snön låg djupare än i skogen. Här gingo spåren midt öfver
det minst femhundra steg breda kärret, hvilket icke var så fruset under
snön, att det bar oss. Hur skulle vi nu bete oss för att fortsätta?
Under den långa marschen kom jag att tänka på, att då lon tydligt
visade behof af hvila och därför lade sig, så låg han nog kvar så länge
tills han vädrade eller hörde oss förfölja för att först då åter
begifva sig undan. Därför föreslog jag, att vi borde försöka genskjuta
eller ringa honom, medan han hvilade, och mig föreföll platsen här vid
kärret gynnsam för ett sådant försök, ty där var snön djupare och mera
tröttande för lon än i skogen. Kassören var med härom och då jag erbjöd
mig att utföra ringandet, lade han sig i bakhåll vid spåret, där vi
stannat och dit jag hoppades att lon skulle återvända, om jag lyckades
ringa honom och ensam drifva honom tillbaka på inspåret.
Jag begaf mig således med god fart på väg kring kärret, hållande mig på
så pass afstånd därifrån, att jag från motsatt sida icke kunde varsnas;
men kärret var mycket längre än jag förutsett och sedan jag vadat öfver
en ditflytande bäck och gått omkring mer än en half timme, hade jag
hvarken reda på väderstrecken eller hvar jag befann mig med hänsyn till
utgångspunkten, ty himmelen var jämnmulen. Klockan visade fyra och det
började skymma, hvarför jag fortsatte vandringen fortare med afsikt att
alldeles kringgå kärret. Efter ytterligare en god stund kom jag utan
att ha träffat på spårgången åter till en bäck, hvilken dock flöt ur
kärret. Då bäcken var för bred för att jag skulle kunna hoppa öfver den
och mina fötter redan voro våta, var jag ohågad blöta dem ytterligare
och sökte vadställe närmare kärret, följande bäckens lopp så nära
albuskarna och annan växtlighet medgaf, hvarvid torra kvistar
alltsomoftast afbrötos och brakade under fötterna. Jag kunde ha gått
omkring trettio steg, då längre fram hördes ett obestämdt knäppande
ljud, som jag trodde åstadkommet af en uppskrämd fågel. Men den gången
var det ingen fågel som blef uppjagad, ty då jag trängt kanske tjugu
steg längre fram på den där med små granar tätt bevuxna sluttningen mot
bäcken, kom jag till stället där spåren slutade och lon tydligt haft
sin lega, utvisande att han uppskrämd af mig därifrån gått ut på
inspåret. Jag var icke litet nöjd öfver att det mödosamma ringandet
tycktes ha lyckats så till vida, att jag träffat på lon, samt skyndade
efter honom fram till kärrkanten så fort som den oländiga marken
medgaf; men där måste det bli slut på förföljandet, hvarför jag
uppstämde ett ljudeligt "hallo", för att därmed påskynda lons reträtt
och hindra honom att vika från spårgången samt om möjligt för
afståndets skull varsko kamraten i bakhållet. Att denna afsikt lyckats,
bevisade kassören några ögonblick därefter med ett skott och omedelbart
därpå med ett till, hvarefter ett dånande "alles tot" följde, för att
fortsättas af en oändlig samlingssignal på det städse medförda
valthornet. Allt trefliga ljud för en uttröttad jägare. Att nu
återvända den långa vägen kring kärret kunde icke komma i fråga, hellre
trotsade jag bäckens djup och kom lyckligt öfver med något tillskott af
iskallt vatten i stöflarna. Snart var jag framme hos kassören på en
betydligt kortare väg kring andra ändan af kärret. Han var idel
förtjusning öfver den stora, stupade lohanen som var så vackert grå på
ryggen och hvit under buken, visande blott några bruna fläckar på
benen. Flere gånger fick jag veta hvar lon fått det första skottet och
hvar det andra, ehuru det första varit nog att döda honom, och att han
efter det gjort en riktig kullerbytta. Då jag tyckte att i sådant fall
det andra skottet varit onödigt slöseri som endast skadat skinnet, fick
jag höra, att det händer med lon liksom med katten, att han blott
domnar af vid första skottet och sedan kan bli oangenäm, om han råkar
komma till sig.
Då vårt syfte sålunda nåtts, tyckte jag det blef brådt att komma
därifrån, ty det skymde på starkt och ingen af oss hade reda på, hvar
vi egentligen voro. Kompassen hade glömts hemma och äfven kassörens
lilla yxa, hvarmed vi kunnat hugga en stadig stör för att därpå bära
villebrådet. Hans slöa jaktknif och min lilla puukko voro för dåliga
därtill, därför kapade vi unga björkar så grofva som våra bösspipor,
stucko dem in i dessa, därigenom förenande dem och lade sedan en stadig
gren öfver skarfven samt surrade det hela fast ihop med bössremmarna.
Lons fötter sammanknötos med valthornssnöret, bössorna stuckos under
surrningarna och bösskolfvarna lyftes af oss båda på axlarna.
Visserligen var detta en nödfallsutväg för transporten och jag fick
lons bakända tämligen nära, men bra gick det att på detta vis bära
både bössor och lo. Sålunda lastade anträdde vi återvägen, kassören
förut och jag efter, följande den af oss upptrampade vägen.
Det skymde på alltmera och återvägen till byn var lång, åtminstone tolf
eller femton kilometer, att döma af tiden som vi varit i rörelse. Vi
voro trötta och lon var tung, hvarför jag föreslog, att en af oss borde
bestiga någon höjd för att om möjligt få öfverblick af trakten, ty
ingen bondgård var nära. Därför, då vi efter en stunds vandring på
höger sida varsnade en något glesare skogvuxen bergås, begaf jag mig
dit upp. Uppkommen på höjden såg jag dock intet annat än skogbevuxna
åsar utom mot den i väster klarnande aftonhimmeln, där en större och
ljusare yta på långt afstånd låg vid horisonten. Där måste Näsijärvi
och Aitolahti vara. Därifrån sträckte sig lägre trakter österut och uti
denna dalsänka måste den å flyta, som mynnar ut i förenämnda vik och på
hvars norra sida en bondgård med namnet Kulkas ligger, hvars egare med
samma namn senare var socknens representant på flere landtdagar.
Afståndet fågelvägen dit kunde vara fem kilometer, och hittade vi den,
var det mycket lämpligare att gå dit än välja den långa vägen till
Takahuhti by.
Nedkommen från berget föreslog jag denna utväg åt kassören, som var med
därom, blott man slapp "speta i bergen", som han uttryckte sig. Vi
måste således att börja med kringgå den höjd jag bestigit, och hade
lyckan icke fogat, att det vid synranden alltmer ljusnade och att vår
väg låg åt det hållet, så hade vi säkert fått bivuakera i skogen öfver
natten, utan tändstickor och utan yxa att därmed anskaffa en värmande
brasa. Varskodda af denna dags erfarenhet begåfvo vi oss sedan aldrig
till skogs utan dessa nödvändiga artiklar. Emellertid vandrade vi
svettiga och trötta långsamt framåt, den ene eller andre stupande öfver
rötter och tufvor, hvarför jag som var säker på vägen och väderstrecket
snart måste gå i spetsen, och fast ingen af oss yttrade det, tror jag
dock att vi, trots den lyckade jakten, slutligen båda tyckte det varit
bättre om vi icke gifvit oss ut på detta äfventyr. Men som det var,
måste vi hålla ut och kommo så slutligen vägledda af himmelens stjärnor
och lysta af den hvita snön i halfmörkret till ån, samt hade den
särdeles goda turen att snart träffa på en spång däröfver och en
gångstig på andra sidan. Sedan gick det bättre framåt och vid niotiden
voro vi illa medtagna af ansträngningen framme vid Kulkas gård. Då
värden redan förut kände kassören, mottogos vi med största välvilja och
trakterades med allt godt som fanns i huset och detta var likaså
välbehöfligt som hvilan. Han ville äfven ha oss kvar öfver natten,
hvilket anbud vi dock afslogo, för att icke genom så lång bortavaro för
mycket oroa de hemmavarande, som visste hvad vi förehade. Gubben påstod
dock, att eftersom vi genom lons afdagatagande säkert åt honom räddat
åtskilliga får, han af tacksamhet åtminstone ville skjutsa oss hem och
det gjorde han så raskt, att vi efter denna händelserika dag vid
midnatt åter voro under eget tak.
Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi.
Det visade sig redan under sommaren 1864 att de små ångsluparna
"Udatscha" och "Strela" icke voro vuxna den allt lifligare trafiken
mellan T:fors och T:hus. Visserligen hade under föregående vinter
nya pråmar anskaffats, men båtarna saknade tillräcklig maskinkraft
att släpa fram dem så fort som önskligt var. Äfven fördröjde
landtransporten öfver näset vid Lembois varutrafiken, och det hände
därvid att regn åstadkom skada. Passagerare begagnade sig endast sällan
af båtarna, emedan dessa, som städse bogserade en eller två pråmar,
gingo mycket långsamt, hade obestämda afgångstider och voro öppna för
alla väder. Då bolaget icke var hågadt att, så fort som af flere
trafikanter önskades, tillmötesgå fordringarna på snabbare
trafik, beslöt häradshöfding Törngren, hvars skötebarn ju denna
kommunikationsled var, att göra slag i saken. T., som då var Linne- &
Järn-M. A.B:s disponent, infann sig en dag i augusti nämnda år på
verkstadens kontor, vände sig till mig och yttrade: "Är det icke f—n
att man måste tvinga folk till deras eget bästa! Bolaget i T:hus har
icke reda på och bryr sig ej om hvad vi här i T:fors behöfva. De tycka
att det går bra nog med transporten, mena att man icke skall fjäska och
se hvarken på sin egen eller trafikanternas nytta, som ovillkorligen
fordrar att man följer med sin tid och tar medan man kan få, ty en gång
kommer järnvägen ändå och gör slut på alltihop. Men nu har jag
definitivt beslutat att den där båten jag flere gånger talt med er om
skall byggas, och då jag icke mäktat öfvertala dem där i T:hus till
det, så bygger jag den själf och konkurrerar med dem, om så behöfs. Tag
därför strax itu med saken och bygg en båt, som passar för vattendraget
och går så kvickt som möjligt."