mig: "Insenörn ska var' kvar ombord, så bli harorna snart lik' mång'
som fågla, men håll öga efter vattubryn". Detta visade sig genast vara
ett godt råd, ty då jag några minuter spejat längs strandkanten, där
den sjunkande vårfloden nedanför albuskarna lämnat en några famnar bred
af sten och grus täckt remsa torr, kom redan på långt håll en hare
skuttande mot mig. Strandkanten var på några ställen mycket bråtig,
belagd med stora flyttblock jämte massor af större och mindre
kullersten, hvilka bildade små rösen; därför avancerade jösse antingen
med jämnt lunk eller stora skutt öfver hindren. Fruktande att, om jag
dröjde, någon af hundarna skulle komma i skottlinjen efter haren, sköt
jag på långt håll, då han guppade öfver ett jämnare ställe. Därvid
gjorde han ett långt språng och försvann i den oländiga terrängen. Det
blef dock icke tid för mig att strax taga reda på honom, emedan i samma
ögonblick en annan jösse kom sättande samma väg med värre fart än den
första och en hund tätt efter. Detta var olämpligt, ty hunden ville jag
icke skadskjuta. Därför stod jag med färdigt gevär väntande på ett
gynnsamt ögonblick, då afståndet mellan djuren blefve större. Haren
gnodde undan för lifvet, tätt utefter vattenbrynet, och hunden, som
höll sig åt landsidan för att hindra haren från sidosprång inåt holmen,
blef småningom efter på den ojämnare marken närmare alhäcken. Så kom
han till stället där den skjutna haren borde ligga, och där stannade
han, medan haren n:o 2 kilade undan. Då sköt jag, just innan hunden
åter kom fram bakom ett röse bärande haren n:o 1, hvilken han väl
ämnade apportera. Nu visste jag säkert att jag hade två harar och
började åter ladda. Detta var med en sådan bössa som min ett ganska
omständligt göra och under tiden hann hunden bära sin hare dit den
andra låg och då han troligen icke ansåg sig i stånd att på en gång
framskaffa två, satte han sig som vakt bredvid dem båda.
På mitt håll ifrigt sysselsatt hade jag icke gifvit akt på kamraternas
skjutande, men gick nu och hämtade hararna, hvarpå hunden åter sprang
till skogs. Sedan jag suttit en stund i ångslupen, spejande åt alla
håll, hördes drefvet komma närmare från andra sidan. Åt detta håll var
den af albuskar kantade stranden mycket kortare och tog tvärt slut vid
en stor jordfast sten, som höjde sig på midten omkring fyra fot öfver
marken och sluttade mot sjön som en takås. Innan hundarna hunnit nära,
hördes ett skott tätt inpå, och strax därefter rusade en hare ur
albuskarna vid udden upp på stenen och med ett ofantligt språng ned i
sjön. Jag hade knappast hunnit uppfatta denna ovanliga företeelse, då
jag såg possessionaten lika fort komma samma väg och som haren med ett
långt språng fortsätta ut i det våta. Lyckligtvis var där endast ett
par fot djupt, och då han kunde stå på sina fötter samt med samma
varsnade haren längre ut på väg till nästa land, sköt han honom.
Hela tilldragelsen försiggick så hastigt och såg så löjlig ut, att jag
icke kunde låta bli att ropa till A.: "Gå efter haren med samma, då du
ändå är våt." Men han hade icke lust till det och så måste Öster fara
efter den med båt. Haren hade sjunkit som en sten på fyra fots vatten
och var icke lätt hittad och upptagen, ehuru vattnet var klart. Öster
fick med ångbåtens båtshake icke tag i haren, hvarför han uppställde
den som märke och hämtade en stör och ett snöre till en snara hvarmed
han fiskade upp jössen, påstående att det var första gången han metat
hare. Aminoff berättade sedan att han skjutit bom på samma hare, som
kommit alldeles inpå honom, och då han för de täta albuskarnas skull ej
märkte att landet så plötsligt tog slut, rusade han efter honom för att
få skjuta andra skottet. När han så kom upp på stenen, fick han intet
säkert fotfäste utan måste hoppa ned i sjön för att icke falla
framstupa. Aldrig förr hade jag sett eller hört omtalas att hararna i
skrämseln gingo till sjös och hade ej ens reda på att de kunna simma,
hvarför jag var så förvånad, att jag glömde använda bössan, ehuru jag
ju kunnat skjuta haren lika väl som Aminoff. Vi hade alla mycket roligt
åt detta mellanspel, utom A. som påstod sig ha otrefligt i byxorna och
tog dem af sig. Obehaget att vara sans culotte blef dock lätt afhjälpt
af den aldrig rådlöse Öster. Denne var nämligen städse och särskildt om
söndagarna mån om ett snyggt och reputerligt utseende, och ehuru han
under sommaren vanligen brukade tillbringa dessa dagar med mig till
sjös, medförde han dock helgdagskostymen i sin ruff ombord. Därifrån
hämtades ett par oklanderliga svarta, ett par strumpor och nya
gummigaloscher, fullt tillräckligt att hos A. förjaga alla tankar på
omedelbar hemfärd och lifva honom för jaktens fortsättande. De våta
plaggen placerades ofvanpå ångpannan, där denna och solen snart
verkställde torkningen. Men under tiden såg possessionaten enligt
Östers påstående ut som en illa tacklad skuta, ty Öster var kort och
knubbig, hvarför hans plagg på den längre och smalare A. såg ganska
vidt och urväxt ut.
Då nu inalles fem harar stupat på Möyrysaari och osäkert var om flere
funnos, beslöto kamraterna att med de två andra hundarna fara öfver
till Mommosaari och där fortsätta jakten, medan ångslupen eldades upp
för hemfärden. För att se efter huru Östers arbete med maskinen
lyckats, stannade jag ombord. Medan jag väntade, observerade jag en
stor roffågel sväfvande i större och mindre kretsar öfver holmarna, så
klart belyst af solen att det tycktes möjligt att räkna fjädrarna i
hans vingar och stjärt, ehuru han var så högt uppe, att jag icke ens
närmelsevis kunde taxera afståndet. Utan egentlig mening att skjuta
honom, följde jag, då han kom nästan rätt öfver mig, hans rörelser med
bössmynningen och fastän jag ansåg honom vara alldeles utom skotthåll,
roade det mig att skjuta för att skrämma honom. Fågeln gjorde dock helt
oväntadt en kullerbytta, slog ett par häftiga slag med vingarna och
föll som en sten nära ångslupen i vattnet, hvarpå Öster skyndade ut med
båten att taga upp honom. Det var en fullvuxen fiskgjuse. Min långa
bössa hade åter hedrat sig på denna färd.
Vid pass en timme senare återvände de andra efter att på Mommosaari ha
skjutit tvänne harar. Det fanns således nu sju stycken. Detta ansågs
vara ett nöjaktigt resultat af jakten, och då allt var klart ombord,
anträddes återfärden till Pekkala, dit vi anlände vid tolftiden. Vi
hade således god tid att något snygga upp oss till middagen, till
hvilken vi vid ankomsten inbjödos af gårdens ämabla värdinna. Under den
muntra middagen fick A. höra åtskilligt skämt öfver den stora
jaktifvern, som förledde honom att springa efter hararna till och med i
sjön; äfven jag måste lida för min bekvämlighets skull och det besvär
kamraterna haft att stryka kring och drifva villebrådet att söka upp
mig ombord, på det att äfven jag måtte få skjuta. Hvarpå jag, tackande
dem för ospard möda, påstod att idén att jaga hare och fågel med
ångslup var Östers, hvilket gaf anledning till att vår värd kom ihåg
att skicka byxorna ned till Öster, som kallades upp, aftackades och
firades. Vid toddydags togo vi afsked af vårt vänliga värdfolk,
tackande dem för jaktnöjet, en glad dag och öfverflödig välfägnad samt
återvände till staden, dit vi intågade vid midnatt.
Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner.
Ett och annat kan jag berätta om fågeljakter i nejden kring Tammerfors,
där det på 1860-talet fanns godt om vildt af denna sort. Men då
söndagsmorgonen var den enda för sådant nöje disponibla tiden, måste
det vara bra vackert väder och behöfdes stor öfvertalningsförmåga
af vännen L:k (Fredrik Lundmark, kassör vid T:fors Linne- &
Järn-Manufakturaktiebolag), om det någon gång skulle bli allvar af.
Jakter uteslutande för orrskytte företogo vi icke förrän hösten 1864,
emedan hans håg mest stod till harjakt och därvid sköts fågel blott
tillfälligtvis, d.v.s. om en sådan var så god eller rättare var så dum
att sitta kvar tills man kom inom håll eller oförsiktig nog att flyga
förbi på lämpligt afstånd.
Vid sådana tillfällen hade jag med min ovanligt långskjutande och föga
spridande bössa bättre chanser än han och sköt fågel på håll, på hvilka
han bestämdt nekade att, som han uttryckte sig, "kasta bort krut och
hagel." Han hade en mycket nervös och hetsig karaktär, hvarför ett
sådant lyckadt skott var nog att göra honom misslynt och afundsjuk,
icke för villebrådets men för jaktlyckans skull. Vid sådana tillfällen
vankades ovett, antingen jag sköt träff eller bom. I förra fallet
påstod han, att jag var "sniken efter skott" och föga tänkte på
kamratens nöje samt i det senare att jag åter ej brytt mig om att lyda
hans råd att icke skjuta på för långt afstånd, eller att jag icke låtit
honom, som var närmare, få tid att skjuta.
Denna hans oundvikliga fallenhet för att gräla och klandra blef man
snart van vid och hade roligt åt, i synnerhet som den ju icke berodde
på afundsjuka, utan snarare på en medfödd åtrå att alltid och i alla
afseenden vilja ha rätt och veta allt bättre än andra. Detta var ett
utmärkande drag i hans karaktär. Eljes var han en hjärtegod människa
och blef snart på godt humör igen, blott han obehindradt fick ge luft
åt sina känslor, men motsade man honom, då var han länge vred tills
jaktlusten åter kom försonande öfver honom. Vanligen skänkte jag, som
icke hade eget hushåll, en del af det hemburna jaktbytet ät honom och
då var allt glömdt och försonadt. Hade han icke lockat mig ut, hade det
icke blifvit mycket jakt af för mig.
Vid denna tid hade kassören kommit på den tanken, att vi borde skjuta
orrar för bulvaner, då dessa fåglar, efter hvad vi sett på våra
harjakter, tycktes vara mycket talrika i trakten. Han kände till detta
jaktsätt, som var alldeles nytt för mig, hvarför jag gärna ville vara
med därom. Därtill måste vi skaffa oss bulvaner, och då sådana hvarken
funnos att köpa eller låna i staden, beslöto vi att tillverka dem
själfva. Detta var lättare sagdt än gjordt, men vi voro ihärdiga och
under de följande kvällarna ritades och konstruerades artificiella
orrar i flere ställningar, till dess vi slutligen tyckte oss skäligen
bra ha härmat naturen. Visserligen voro våra fabrikat inga mästerverk,
men erfarenheten visade snart, att de utom orrar äfven lurade hökar och
— hundar och således icke voro alltför otympliga.
Till en början täljdes stommar af trä, som på vederbörligt ställe
försågos med styfva, väl glödgade järntrådar af halsens längd och form
samt därpå fästade träskallar, hvarefter allt lindades med blår till
rätt tjocklek. Kassören sömmade påsar af foderlärft som träddes öfver
kropparna och på nödiga ställen stoppades väl stinna med skofvor från
linnefabriken, så att de fingo riktig form. Det visade sig dock snart,
att skofvor äro ett mycket olämpligt material för sådant ändamål. Sedan
fåglarna efter åtskilliga ändringar slutligen lyckats något så när,
öfverkläddes fabrikatet med svart kläde, för hvilket ändamål kassören
efter mycken tvekan spenderade ett par af sina inexpressibles. Detta
öfverdrag tillklippte, fasonerade och fastsydde han själf, ty det
öfversteg min kunskap och förmåga, men han hade från sin ungdom
erfarenhet i beklädnadskonsten och fick rockarna att sitta som pågjutna
utan skrynklor och veck. Därefter fästes på vederbörliga ställen granna
röda eller hvita klädeslappar och mästerverken voro färdiga till icke
ringa stolthet för kassören, som ju ock däraf haft det vida större
besväret. Af detta skäl påstod han det vara min oafvisliga skyldighet
att forsla fåglarna till jaktmarkerna.
Denna mig sålunda påtrugade syssla som bulvanbärare var jag
naturligtvis föga nöjd med och hade strax från början utan eget
förvållande förargelse nog däraf. Vi hade förfärdigat tre bulvaner,
emedan L., som var en liten smula skrockfull, trodde på tretalets
lyckobringande egenskap, men att hvarken slaghöken eller hans harhund
Moppe därför skonade dem, fingo vi tyvärr snart erfara. Kassören var
otålig att snart få profva sina "egna flitiga händers verk", och då vi
råkade vara nära löffallningstidens slut beslöts det, att konstverken
skulle användas nästföljande söndag.
Dagen kom gråkall och regndisig. Före dagningen väckte mig den ifriga
kamraten, som hade sin bostad ofvanom min, och skyndade på mig, ty
kaffet stod redan på bordet. Efter dess inmundigande måste jag med en
djup och aningsfull suck åtaga mig det ansvarsfulla görat att utom egen
utrustning transportera de tre lockfåglarna. Detta visade sig vara
lättare lofvadt än gjordt och kassören borde hellre bjudit till att
inpränta hofsamhet och varsamhet hos sin förträffliga stöfvare Moppe,
ty kräket hade snart kommit underfund med att husbonden ämnade sig till
skogs, och då han naturligtvis ansåg sig vara själfskrifven deltagare i
nöjet, blef han utom sig af förtjusning och rasade värre, trotsande all
dressyr. Innan vi ännu hunnit ur huset, rusade hunden i väg och nafsade
efter både sin herre och mig, döf för hvarje lugnande kommando.
Medveten om min ansvarsfulla syssla och rädd om den dyrbara bördan,
protesterade jag mot harhundens medtagande på fågeljakten för att bli
befriad från hans närgångenhet.
Bulvanerna hade jag hängt en öfver hvardera axeln nedåt ryggen och bar
den tredje framför mig, dock var all försiktighet förgäfves, ty då
jag böjde mig något framåt för att lyfta klinkan å den låga
trädgårdsgrinden, passade Moppe på tillfället att för sin egare visa
sina anlag för fågeljakt, hoppade upp bakom min rygg och bet halsen af
den ena lockfågeln. Ett moln af skofvor och dam spred sig kring mig och
hundkräket, som skakade om den lösrifna delen. Naturligtvis var denna
olycka enligt kassörens åsikt icke en följd af Moppes dåliga uppfostran
och okynne, men väl kunde jag ha varit varsammare, ty han skulle nog ha
öppnat grinden om jag låtit bli. Efteråt är man ju alltid klokare.
Emellertid ansåg han detta missöde som ett dåligt förebud för dagens
jakt och skulle nog ha stannat hemma, om icke nyfikenheten hvad orrarna
skulle tycka om bulvanerna varit öfvervägande. Till mitt försvar påstod
jag, att det synbarligen varit skört kläde i de gamla pantalongerna,
eftersom hela halsen så lätt afrifvits, men han försvarade sina byxor
med, att de i många år tjänat honom oklanderligt. Felet var och förblef
till största delen mitt; Moppe kunde träffa på någon hare och därför
vara bra att ha med, därvid blef det.
Denna motgång grumlade nöjet från början, men då för tillfället intet
kunde göras till skadans afhjälpande, begåfvo vi oss på väg med de två
oskadade lockfåglarna, och var jag i tysthet ganska belåten med att min
börda blifvit minskad, så var kassören i stället vresig och tystlåten.
För att få honom på bättre humör, framkastade jag det påståendet, att
Moppe med sitt attentat på bulvanen tydligen visat, att de voro utmärkt
utförda, eftersom han trott dem vara naturliga fåglar. Men detta
smicker tog icke skruf den gången, och då jag råkade yttra, att
bulvanen säkert varit hel om Moppe fått stanna inomhus, eftersom han
icke ändå kunde taga fåglarna i träden, fick jag veta, att Moppe genom
sin blotta åsyn kunde få orrarna i rörelse, hvilket vore nödvändigt för
att få dem till bulvanerna. Samstämmighet i åsikterna kunde icke
åstadkommas.
I Ala-Erkkilä gård afhämtades en med yxa och bössa försedd karl, som
skulle hjälpa att bygga skjutkoja och att köra upp fåglarna; åt honom
anförtrodde jag att bära den ena bulvanen. Vandrande genom Huhtimäki
till Järvensivu utmarker, hvilka trakter f.n. lära vara tätt bebyggda,
kommo vi in i Takahuhti skog, där vi på sista harjakten söndagen förut
sett de många orrarna.
Medan vi båda gingo tysta bredvid hvarandra och karlen följde ett
stycke efter, hade Moppe sin vana trogen dragit sig in i småskogen till
vänster om oss och gaf plötsligt ifrån sig ett par korta gläfs, som
kommo oss att tvärstanna. Jag såg åt det hållet hvarifrån ljudet kom
och varsnade intet, men kassören, som stod på min högra sida, röt i det
samma åt mig; "stå stilla", slängde upp bössan alldeles midtför näsan
på mig och sköt haren. Detta försiggick så plötsligt, att jag af
tillropet och det nära inpå mig affyrade skottet blef så bestört, att
jag icke ens såg haren stupa eller tog vidare notis om honom, innan
kassören triumferande lyfte den döda vid bakbenen, sägande: "Var inte
Moppe bra att ha med?" "Men bättre är att inte jag fick del af
hagelsvärmen", blef mitt svar; hvaråt han blott hade mycket roligt, ty
helt plötsligt hade han blifvit vid bästa lynne.
Nära detta, enligt kassörens påstående, lyckobringande ställe upprestes
i hast en skjutkoja af några nedhuggna unga tallar lutade mot en större
och däri anbringades af ett stycke gärdsel en sittbänk, ty en sådan
förklarade kassören vara nödvändig. Det var den äfven. Vi hade
öfverenskommit att oss emellan draga lott om platsen i kojan och då jag
råkade få det längre strået, blef jag således den lycklige och
afundade. Nu tröstade kassören sig åter med, att han redan vid
utmarschen sagt, att det skulle bli en "tykobrahedag" för honom. Inom
skotthåll från kojan stod ett snår af klena, höga björkar; öfver ett
par af dessa kastades ett rep, hvarmed topparna böjdes ned och afskuros
så att spetsarna kunde stickas in uti motsvarande hål i buken på
bulvanerna, hvilka dessutom fastbundos med snören.
Då allt sålunda var väl förberedt, förmanades jag som var nybörjare på
sådan jakt, att icke visa mig utom kojan, att icke skjuta innan
fåglarna satt sig, att icke af misstag skjuta bulvaner i stället för
orrar samt slutligen att först skjuta den närmaste orren och därefter
undan for undan de andra, som i sådant fall nog sutto kvar. Då jag
vågade yttra tvifvel om att fåglarna voro så dumma, försäkrade han, att
det förhöll sig så, men hvarifrån hän fått den vissheten, sade han
icke. Det måtte ha varit i den s.k. gamla goda tiden som fåglarna voro
så oerfarna, tyckte jag, ty på min tid ha orrarna städse flyttat vid
första smällen och karl den som hinner skicka ett bra riktadt skott
efter dem, men detta låtsade han icke höra.
Sedan jag därefter som lydig lärjunge för bättre minnes skull repeterat
de erhållna orderna, aftågade kassören med karlen och Moppe för att
"sätta orrarna i rörelse".
Emellertid hade klockan blifvit närmare 8 och vädret var än
otrefligare. Nästan för tunnklädd satt jag i rishögen med skallrande
tänder, och för att vidmakthålla blodcirkulationen stampade jag med
fötterna som fröso. Jag blef snart utledsen vid hela nöjet och ångrade
att jag icke afstått den föga afundsvärda platsen åt kassören, som
under vandringen kunde hålla sin lekamen varm. Klockan blef slutligen
öfver 10 och jag hade icke fått se ens en talgmes, långt mindre någon
orre. Bäst jag dock på fullt allvar ämnade öfverträda förbudet n:o 1
och krypa ur kojan för att räta på de stelnade lemmarna, susade det i
luften öfver mig och en stor roffågel slog ned på den mest aflägsna
bulvanen. Han högg klorna i den och försökte med häftiga vingslag att
rycka loss lockfågeln. Under hela tiden hade jag hållit bössan framför
mig i riktning ditåt och då höken under sina ansträngningar böjde
björktoppen åt mitt håll, sköt jag. Detta borde jag icke ha gjort, ty i
den ställningen fick bulvanen en del af skottet. Men äfven höken hade
fått nog, han gjorde några matta vingslag och blef hängande med
hufvudet nedåt vid den än djupare neddragna lockfågeln. I denna
ställning med vidt utbredda vingar såg höken ut som en upp- och nedvänd
fläkterörn och ett moln af damm ur bulvanens upprifna sidor spred sig
för vinden. Det var en fullvuxen jaktfalk, nästan hvit, tecknad med
svartbruna prickar öfver hela kroppen och ett band af samma färg öfver
stjärten, mätande mer än fyra fot mellan vingspetsarna. En stund
betraktade jag det sålunda förenade egendomliga paret, som sakta
gungade för vinden, och beslöt att låta det hänga, tills kassören
återkom.
Då en sådan röfvare vistats i trakten, var jag öfvertygad, att den
dagen intet bulvanskytte vidare skulle bli af och ämnade därför till
hemfärdens förberedande nedtaga den tredje bulvanen. Det var dock för
mig ensam omöjligt att böja ned trädet hvaruti den satt, och ehuru jag
hade yxan där, ville jag dock icke göra ytterligare skogsåverkan genom
att hugga ned björken, utan företog mig att skjuta utaf björktoppen
nedanför lockfågeln. Skottet skulle troligtvis äfven locka tillbaka
kassören som icke lät höra af sig.
Allt gick efter önskan, haglen krossade björkens toppkvist och den
tunga bulvanen ref den med sig ned till marken, där lockfågeln hamnade
oskadad. Strax efter skottet hördes enligt förmodan kassörens
hornsignal ganska nära. Några ögonblick därefter rusade Moppe förbi
mig, nafsade tag uti bulvanen och skakade den ohejdbart, på samma satt
som hundar bruka taga lifvet af en fångad katt eller räfunge. Den
oundvikliga följden af en sådan hänsynslös behandling var att äfven den
sista lockfågelns innanmäte spriddes vida omkring och då trots allt
mitt lockande och hotande odjuret icke ville släppa sitt rof,
apporterade han det i stället åt den just anländande husbonden. Häpen
stannade kassören vid de söndersargade lämningarna af sina flitiga
händers verk, som hunden ånyo ville taga itu med. Men kassören bärgade
trasorna undan hundens raseri och räckte dem mot mig utbristande:
"Kunde nog tro, att det var den du sköt". Till svar på denna
förnärmelse pekade jag endast på den åt sidan om oss hängande höken,
hvilken han då först varsnade. Han var dock för mycket förargad för att
bevärdiga den med mera än ett flyktigt ögonkast och sade spefullt: "Det
var just lönt att öda skott på en sådan där." Ja, att otack är världens
lön, det lät han mig rätt ofta erfara, och ändå svor han, när det
passade, öfver räfvar, kattor, hökar och andra skadedjur som förgöra
villebrådet.
Medan vi därefter nedtogo höken, sade kassören sig icke begripa, huru
Moppe fått tag uti den andra bulvanen. Af detta yttrande förstod jag,
att han icke hört mitt första skott och då jag icke var hågad att
erkänna att jag skjutit ned den, svarade jag, att den troligen fallit
ned af skrämsel då höken kom. Om han ännu var för ond att bry sig om
att svara härpå, lämnar jag osagdt, men med detsamma observerade han,
huru illa höken söndersargat hans bulvan, hvars sidor alldeles
uppfläkts af klorna och som såg föga bättre ut än den af Moppe sist
behandlade. Kassören dundrade och svor öfver den fullständiga
ödeläggelsen af hans händers verk och den gemena otur, som i grund
förstört dagens nöje. Allt detta skulle icke ha inträffat, om han fått
sitta i skjutkojan, han skulle icke ha skjutit höken och Moppe bestämt
icke fött förstöra bulvanen, det var alldeles tvärsäkert det.
Jag hade hoppats att han icke skulle komma underfund med, att jag
samtidigt med höken äfven träffat bulvanen, men haglet hade rifvit blär
och skofvor med sig halfvägs ut genom tyget, hvilket alltför tydligt
förrådde attentatet, och detta blef ett välkommet skäl för att utom
höken och Moppe äfven låta mig få del af det utbrytande åskvädret. Då
kassören var riktigt ond, såg han hemsk ut, han grinade så fult som
möjligt och sprattlade med händer och fötter, hvarför man hade mycket
svårt att hålla sig allvarsam. Hans ovett sköt därför alltid förbi
målet och var det med bästa vilja omöjligt att känna sig förnärmad,
helst det aldrig var så illa menadt som sagdt. Mest roade mig hans
påstående, att ifall jag icke skjutit, hade höken nog märkt misstaget
och skulle för att icke fastna i försätet försiktigt ha dragit klorna
ur bulvanen, utan att skada den så illa som han nu i dödskampen gjort.
Medgifvas måste ju, att kassören hade orsak att vara misslynt, och som
jag vid sådana tillfällen brukade göra, bjöd jag till att blidka hans
vrede, genom att, som bot för den skada mitt skott åstadkommit, till
nytt öfvertåg på fåglarna lofva honom ett par af mina gamla svarta samt
all den hjälp jag var i stånd till vid tillverkning af en ny
uppsättning lockfåglar, men ändå mullrade åskan länge. Med sådant
lirkande blef ovädret dock slutligen lugnadt och vi beslöto under
hemmarschen, att arbetet skulle vidtaga samma dag på aftonen och i
möjligaste mån påskyndas. Till besegling af detta fredsslut oss emellan
bjöd kassören en stadig klunk ur den medförda pluntan, hvilken verkade
mycket välgörande på mina af väta och kyla stelnade lemmar. Ja kassören
gick snart så långt i medgifvande, att, emedan han och karlen på sin
vandring hvarken sett fågel eller hare, förklara det vara bra att höken
blef afdagatagen och hans jaktmark befriad från ett skadedjur. Belåten
med rehabiliteringen af min jägareära hängde jag höken på ryggen och
bar honom hem, där han väckte mycken beundran för sin storlek och
fjäderskrudens vackra teckning.